Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Timbros Andreas Johansson Heinö tycker att jag har fel i min text om könsseparatistiska badtider i simhallarna. Det skriver han i en krönika i Borås Tidning, betitlad Att bada som en riktig svensk.

Jag vill besvara argumentationen eftersom den är vanlig. Det kommer ta lite utrymme att följa hela kedjan fram. Trötta läsare får helt enkelt ge upp halvvägs om orken tryter. Eller ta ett uppfriskande bad i pausen. ;-)

 

Redan i Johansson Heinös rubrik blir det ohederligt. Bada som en svensk? Nåja. Ur ett historiskt perspektiv är det faktiskt möjligt att argumentera för att det tvärtom är supersvenskt att bada könssegregerat. Det var först under tidigt 1900-tal som vi började gemensamhetsbada i Ransvik utanför Mölle – och blev internationellt kända på kuppen. Äldre än så är faktiskt inte den landvinning som vår plaskande jämställdhet är. Och det är den som är poängen, inte svenskheten. Män och kvinnor badar tillsammans i större delen av världen, det är ingalunda unikt för Sverige.

Faktum är att ingen som har skrivit i ärendet har propagerat för att folk måste ”bada som svenskar”. Det har helt enkelt inte varit en bärande del i någons argumentation. (Sakine Madon, Malin Lernfeldt och jag nämns i Heinös artikel). Att Johansson Heinö väljer den vinkeln tyder mest på att han bedömer att han behöver backa upp sina egna argument med krypskytte på andras med SD-puffran. ”Tala klarspråk”, uppmanar han i en diskussion på Facebook. ”Säg att ni förespråkar assimilering. Att ni vill att invandrare ska anamma svenska värderingar och svenska livsstilar.”

Nej. Det är för övrigt osannolikt att man skulle kunna tvinga någon att anamma en värdering, ens om man hade ambitionen. Vad det här handlar är vilka värderingar som Sveriges stat och kommuner ska ge uttryck för i sin egen verksamhet. Johansson Heinös uppfordrande fråga är emellertid en debattens klassiker. Tanken här är att jag och andra ska rygga inför obehaget i att förknippas med policylingo från Sverigedemokraterna och vika ner oss, trots att vår poäng aldrig har handlat om svenskhet, utan om detta mycket enkla: det offentliga ska behandla könen som jämlikar. Utgångspunkten att könen är jämlika är inte en chauvinistisk eller nationalistisk idé. Det är inte att tvinga någon att dricka snaps och äta bacon.

 

Heinös principargument är att offentliga verksamheter har en annan flexibilitet än när vi talar om lagar och rättigheter. I det senare fallet bör vi alltid behandlas jämbördigt, samma lagar, samma skatteregler osv, men i det förra kan vi gott unna oss lite breddade menyer:

”Till skillnad från Skatteverket kan en fritidsnämnd nämligen erbjuda ett utbud som tillgodoser så många av sina finansiärer som möjligt. Varför ska vi då, med hänvisning till ideologisk dogmatisk och grumliga idéer om svenskhet utforma verksamheten på ett sätt som de facto gör den obrukbar för en minoritet?”

Att flexibiliteten finns håller jag med om. Det är därför jag debatterar frågan. Och märk väl. Lösningar där en förening hyr simhallen då och då för att kunna bada efter vilka preferenser man nu har har jag till exempel ingenting emot. Men det är inte det vi diskuterar nu. Det vi talar om är när kommuner gör delar av den allmänna öppettiden stängda för halva befolkningen.

Johansson Heinös idé om att simhallar utan könsuppdelade tider skulle bli komplett obrukbara för vissa minoriteter är generaliserande. För det första tror jag inte det stämmer. Därtill framgår det inte vilka minoriteter J-H egentligen menar. Själv har jag i mina texter beskrivit samverkande intressen, bland annat grupper som av religiösa eller kulturella skäl anser att män och kvinnor inte får bada gemensamt, men också genusargumenterande grupper som anser att manlig närvaro innebär otrygghet – ett argument som jag menar att vi i första hand bör möta med nolltolerans och feministiskt lagda vakter inne i simhallarna, inte att ge vika för det fåtal som inte kan uppföra sig.

 

Jag vet inte vilken minoritet som J-H menar blir fullständigt oförmögen att använda simhallar utan segregerad simning, men jag tycker att han befinner sig nära ett generaliserande. Även inom minoriteter där patriarkala normer är förhärskande bör vi minnas att det högst sannolikt finns individer med emancipatoriska drömmar, som skulle välkomna om offentligheten inte så beredvilligt tillmötesgick dessa könsseparatistiska krav, utan istället stöttade den som vill bryta sig loss. Jag råkar rentav känna till ett par stycken som reagerade med glädje på min text.

Dessutom, man måste inte göra hela segregationsgrejen för att utforma verksamheten medborgarvänligt. Fittja simhall tillhandahåller exempelvis burkinis, vilket har efterfrågats just för att göra verksamheten brukbar för alla på ett bra sätt. Och så, återigen. Att skriva att debatten sker med hänvisning till ”grumliga idéer om svenskhet” är fortfarande en halmgubbe. Ingen av oss som har skrivit har grundat våra resonemang eller slutsatser i detta.

 

Sammanfattningsvis. Johansson Heinös principiella inställning är att gemensamt finansierade inrättningar inte ska vara normbildande. Istället bör de skräddarsys för att spegla så många skilda preferenser som möjligt. Och att denna princip gäller ”tvångsfinansierade” offentliga tjänster. Han verkar också vara säker på att den som problematiserar vissa preferenser måste ha grumliga skäl.

Eller? När frågan utvidgas i nämnda tråd på Facebook och frågor om separerade skolor och önskemål om kön på vårdpersonal dryftas skriver Johansson Heinö plötsligt att allt detta givetvis är en fråga om gränsdragningar. ”Det är ju därför vi behöver politiska beslut”, säger han.

 

Därmed faller J-H:s principargument. Den linje som han tidigare har drivit är att tvångsfinansierade offentliga inrättningar bör spegla skattebetalares preferenser helt enkelt för att alla är med och betalar. Det torde innebära att han anser att man skulle kunna begära vithetskvällar, etniskt åtskilda badtider, kvinnofri besättning på vårdavdelningen, kanske särskilda regler för menstruerande – eller vad det nu må vara. Det torde också innebära att debattörers problematiserande också av dylika krav skulle kunna avfärdas av J-H som chauvinistiska krav på assimilering och svenskhet. Eller?

Nej, inte riktigt. För nu visar det sig att han såklart förstår att det här inte alls är en svartvit principfråga och att behovet av gränsdragningar mycket väl kan bero på att vissa önskemål helt enkelt står i konflikt med grundläggande jämlikhetsvärden i ett fritt och demokratiskt samhälles grundvärderingar. Kvinnornas emancipation är en av de beståndsdelarna. Här kan man slappt raljera över att gemensamma badtider skulle vara ett för ynkligt offentligt uttryck för de värderingarna. (I så fall är också separata badtider en lika oväsentlig fråga, varför man i så fall bör avstå från hela debatten.) Men det är att bedra sig. Föreställ er etniskt separerade badtider, så inser man strax att det här är en fråga som innehåller en verklig principiell botten. Visst, bara en av många, men ändå.

Så gränsdragningar finns, alltså, även hos J-H. Och argumenten han nu lägger fram är istället att det är onödigt att tjafsa om ynka 90 minuter mer i Fittja simhall. Ingen stor sak ju! Komponenten att även barn skulle skiljas åt berör han för övrigt inte alls.

Sålunda landar vi alltså i insikten att hela J-H:s ståndpunkt vilar på inga principer alls. Det var bara ett godtyckligt ställningstagande, maskerat som princip. En gränsdragning mot en annan. Och tre opinionsskribentskor som råkade hamna på fel sida om den gräns där J-H placerar svenskhetsivrande assimilister. Sicken otur.

Jag måste säga att jag är förvånad över att se just Johansson Heinö svinga den påken. Det har inte varit denne debattörs weapon of choice hittills.

 

Arkiv

Sanna Rayman

Min ledare om könsseparatism i offentliga miljöer som badhus har genererat väldigt mycket mejl. Uppenbarligen slår ämnet an en sträng och jag måste säga att det gläder mig särskilt att det kommer så många mejl från kvinnor som håller med. Jag kan väl förstå trevnaden och lockelsen i att emellanåt hänga i sammanhang som är ”girls only”, men jag föredrar om sådant reserveras till könsseparatistiska bloggar, herrklubbar och andra privata initiativ. Och när vi talar om nioåringar, som i det aktuella fallet, blir det än viktigare att vidhålla en jämlik syn på könen. Sådana här arrangemang skapar och sätter normer, något annat ska vi inte inbilla oss. Trevnaden är bedräglig om den samtidigt förstärker synnerligen ojämlika föreställningar om könen.

 

Nu läser jag i GP om ett annat exempel på könsseparatism i offentliga  miljöer. I en debattartikel berättar en läkarstudent om liknande krav inom vården:

”Jag och andra kvinnliga kursare på läkarlinjen kan berätta om flera exempel där vi, på grund av vårt kön, blivit bemötta på ett ytterst icke-respektfullt sätt från patienter som hänvisat till sin religion. Det brukar börja med att vederbörande inte vill hälsa genom att ta i hand och sedan eskalerar det till att man får lämna rummet vid undersökning. Inte sällan redan vid blotta åsynen av den kvinnliga läkarstudenten blir man hänvisad ut till personalrummet.

Nyligen hade en 17-årig patient från Afghanistan redan från början bestämt att han inte ville träffa kvinnliga läkare. Han hade på förhand uttryckt detta krav så att berörd mottagning fick anpassa sin schemaläggning av läkarna. Jag som läkarstudent gavs inte ens möjligheten att fråga om jag kunde få vara med och bara observera. Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel.”

 

Även detta är förstås en orimlig sak att tillmötesgå. Det finns valfrihet i vården, man kan välja den husläkare man anser lämplig. Men att vid akutvård eller mer komplicerad vård kräva att schemaläggning etcetera anpassas efter könsseparatistiska preferenser är helt enkelt inte en rimlig förväntan. Bemanningen i vården är komplex nog som den är.

Det här påminner lite om något som alltid har irriterat mig och det är när kvinnor koketterar med att de aaaldrig skulle kunna förmå sig att gå till en manlig gynekolog för, usch liksom! Jag har aldrig begripit exakt vad tanken här är. Att manliga gynekologer per definition är perverterade eller att det finns anledning att tro att han skulle bli det vid just detta tillfälle? Varför då, i så fall?

Att unga tjejer håller på med sånt är väl sin sak, den tiden är kokett och överdriven och det hör till att peka på sitt mognande på, well, överspelande sätt. Men när vuxna kvinnor fortsätter att åma sig över att det på något sätt skulle vara läskigt med manliga gynekologer blir det smått larvigt. Kom igen, det är en professionell situation! Nog ska vi väl kunna vara vuxna och civiliserade med varandra?

 

Sanna Rayman

Vad är det här för larv? Åsa Regnér har i egenskap av minister representerat Sverige vid en minnesceremoni för tsunamins offer i Thailand och åkt regeringsplanet dit. Av förklarliga skäl tog det hela bara 24 timmar, minnesceremonier är sällan veckolånga. Nu skrivs det om detta som vore det någon sorts skandal att regeringsplanet har använts i en uppenbar tjänsteresa?

 

Vad är poängen med att skandalisera detta? Hade det varit bättre om hon chartrade sig ner och lät skattebetalarna finansiera en vecka på Lollo&Bernie-hotell? Nej, knappast.

Borde hon flugit reguljärt? Ptja, kanske. Men bedömningen som hon berättar om – att resorna till Thailand är dyra vid den aktuella tiden är inte alls otrolig. Gör man en sökning på reguljärflyg kommer man snabbt upp i rejäla summmor när det handlar om att få in sex resenärer. När jag nyss gjorde en sökning på flighter (i business class) under juli (även det en populär månad) fick jag fram priser från cirka 150 000 och upp till 398 000 för sex personer. Inget av dem var direkt, utan alla krävde ett eller två stopp/byten.

Det är inte jättekonstigt om man i ett likartat scenario väljer att sätta alla sex på regeringsplanet fram och tillbaka, hellre än att ha ministrar och pressekreterare häckande i taxfreebutiker och flygplatscaféer helt i onödan.

 

 

 

 

 

Sanna Rayman

Flaggskeppen i den rödgröna kulturbudgeten i höstas var sänkta avgifter i Kulturskolan samt att man ville återinföra gratisentrén på ett antal statliga muséer. Redan då var summan man avsatt lägre än vad den fria entrén gick på senast det begav sig, men regeringen menade att de 80 miljonerna räckte bra, vilket är tveksamt givet att satsningen fick kritik för att vara underfinansierad redan förra gången.

En annan större nyhet i höstbudgeten var den aviserade kultursatsningen i miljonprogramsområden. 230 miljoner kronor över en fyraårsperiod avsattes då, varav 50 miljoner planerades till 2015.

 

Vårbudgeten ser, uhm, betydligt mer blygsam ut. Och visst, till viss del beror det på att vi talar om en vårbudget. Det blir inte lika storslaget då, av nödvändighet. Särskilt inte när det är en befintlig borgerlig budget som de rödgröna har att jobba med.

Men, även med dessa glasögon är det svårt att säga annat än att vårens kultursatsningar är synnerligen skrala. När man i listan i pressmeddelandet – det som ska vara skrytpunkterna – inkluderar sådant som att man har avsatt 14 miljoner för att genomföra ett omval i Båstad kommun, då säger det en del om hur få punkter man alls har att skryta med. Särskilt när detta omval kostar betydligt mer än vad satsningen på förortskultur krympt ihop till. Höstens 50 miljoner har smält bort och är i vårändringspropositionen blott två små miljoner. Till detta lovar regeringen att sedan lägga 170 miljoner under 2016 och 2018, så visst lär det växa. Men vad det verkar kommer satsningen därmed att bli avsevärt mindre än vad som initialt utlovades.

 

Höstens två andra flaggskepp, museientréerna och avgifterna i Kulturskolan ligger på is. När jag ringer kulturministerns pressekreterare och hör om planerna säger han att ambitionen är att få in dem till hösten. Mer löfteslikt än så vill han inte uttrycka sig. Och jag förstår honom.

Grejen är ju nämligen att det inte finns stora skäl att tro att regeringen blir rikare nästa år. Visst kommer man ha större möjligheter att flytta runt pengar när man får lägga budget ifred, tack vare decemberöverenskommelsen. Men det är inga optimistiska framtidsutsikter finansministern målar upp, så kulturbranschen får nog stålsätta sig – det kommer inte bli sötebrödsdagar framöver heller.

Huvuddelen av satsningarna som räknas upp går till projekt kring kulturens infrastruktur, snarare än till själva skapandet. Skapande skola får ett tillskott på tio miljoner, biblioteken ska få en strategi för 23 miljoner, kultursamverkansmodellen stärks med 15. Bland de områden som kanske snarare lutar åt ministerns demokratiuppdrag finns, förutom omvalet i Båstad, en utbildningsinsats om rasism och intolerans samt pengar för att öka romsk inkludering.

Det är förstås möjligt att kärnan – själva det konstnärliga skapandet – redan är välförsedd inom ramen för liggande budget. Men det är svårt att komma ifrån känslan av torftighet när de få och små pengapåsar som delas ut framför allt landar i strategier, utbildningar och främjandeplaner av olika slag. Kanske kan den höjda a-kassan utgöra plåster på dylika sår – den kan möjligen ses som ett indirekt kulturstöd ibland.

 

Sanna Rayman

Häromdagen skrevs det på ledarsidan om en ny rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO). Texten kan läsas här. En kommentar angående rapporten har inkommit från Sveriges Kommuner och Landstings förbundsjurist, som har synpunkter på det empiriska underlaget enligt följande:

 

Jag kommenterade rapporten vid det seminarium den presenterades och var då kritisk till det empiriska underlaget. Det finns också en del annat att säga om de slutsatser som dras och de förslag som läggs fram, men jag stannar här vid att peka på att sanktioner  förekommer på flera områden.

På upphandlingsområdet finns upphandlingsskadeavgiften. Konkurrensverket kan ingripa med vite vid otillåten offentlig säljverksamhet. Otillåtet stöd till enskilda företag kan bli föremål för ingripande enligt statsstödsreglerna och på LSS-området är det möjligt att utdöma vite mot kommuner när beslut inte verkställs i tid. Dessutom finns det ett ansvar för tjänstefel också Sverige, som fungerar på samma sätt i kommunal verksamhet som i statlig. Frågan är om det påverkar synen på legalitet i förvaltningen.

Att bygga ett viktigt samtal om demokrati på en ensidig och förenklad bild, byggd på gammalt material  ger däremot inte rimlig bild av sakförhållandena.

När det gäller Gullspångsfallet vill jag särskilt påpeka att det inträffade redan 1985, för mer är  30 år sedan alltså…

Långt senare kom  Statskontorets rapport (2012:6) med en bred genomgång av laglighetsprövningsmål under fem år  (c:a 6.400 mål).  Den visade att det endast ett mycket litet fåtal kommunala beslut inte rättats när domstolen funnit att det kommunala beslutet skulle upphävas. För den intresserade finns de exakta siffrorna lätt att hitta i den ovan nämnda statskontorsrapporten (sidan 7-8).

 

Helena Linde
Förbundsjurist, Avdelningen för juridik,
Sveriges Kommuner och Landsting,

Sanna Rayman

Idag är jag helt enig med Aftonbladets Oisín Cantwell när han med emfas kräver att kulturministern omedelbums ska skrota DAB-radioprojektet. Och det är inte bara hans rekommendation, även Riksrevisionen ger samma goda råd i en ny rapport. Och Cantwell skriver:

”Satsningen på DAB-radio inleddes i Sverige 1995 och har 20 år, flera utredningar och hundratals miljoner senare inte slagit igenom.

För 15 år sedan besökte jag en källare i Stockholm i samband med en granskning av digitalradion som Aftonbladet genomförde. Där satt 25 personer anställda av Sveriges Radio och producerade varje dygn tio timmars program som strängt taget ingen kunde lyssna på.

Folk hade nämligen struntat i att lägga åttatusen på att inhandla de nya mackapärer som behövdes.

I textarkivet hittar jag min gamla artikel. Visionerna var storslagna. Perfekt ljud! Hur många radiokanaler som helst! Bygg din egen station!

Så blev det inte. Inte i Sverige, inte i något annat land. I Tyskland är DAB-nätet helt utbyggt, men lyssningen ligger på fem procent. I Frankrike har regeringen stoppat public service från att använda den nya tekniken. Finland sa nej tack för flera år sedan.”

 

Om man inte visste bättre skulle man nästan tro att uttrycket ”att dabba sig” kommer av den här evighetslånga satsningen. Släpp nu taget om den – och släck inte FM-nätet!

 

Sanna Rayman

Under veckan har hashtaggen #värtattförsvara blivit populär på Twitter. I tweets har folk givit sina exempel på företeelser och platser i Sverige som är värda att försvara. Syftet är förstås att uppmärksamma riksdagspartierna om vikten av ett bättre försvar, så här i förhandlingstider. Här kan man till exempel läsa bloggaren Fredrik Antonssons/Sjätte Mannens take på twitterkampanjen.

Söker man på Twitter hittar man en kavalkad av vackra bilder och tänkvärda kommentarer. En vallokal, natursköna miljöer, universitetsbyggnader, yttrandefrihet, förskolor – alla förenas de av tanken att de är en del av det som är Sverige – och därmed något som är värt att försvara.

 

Det är helt enkelt en fin kampanj vars innehåll kan fyllas av alla och envar – vilket i sig speglar vikten av försvaret. Det vi har att försvara är ju just alla. Varje medborgare i detta land omfattas – eller ska i alla fall omfattas – av försvar från yttre hot. Det är hela poängen med att ha ett försvar. Att staten garanterar vår säkerhet gentemot aggressioner och illasinnade avsikter.

Försvarsmakten är den organisation som arbetar för denna trygghet. Med knappa medel, men dock. Uppgiften är ädel och verkligen ingenting att rynka på ögonbrynen åt. Försvaret är vårt skydd i händelse av krig. Att vårt behov av skydd tilltar är uppenbart. Det finns en anledning till att de nordiska länderna knyter ytterligare band på försvarsfronten just nu. Det räcker att se sig om i världen för att förstå att ett försvar de facto kan utgöra skillnaden mellan våld och oro eller möjlighet att leva trygg, bilda familj samt vila i tanken att också våra barn och barnbarn kommer ha möjlighet att göra samma sak, under trygga förhållanden.

 

Nu läser jag på Twitter att Försvarsmakten inte är välkommen att delta i detta års Nationaldagsfirande i Umeå. Motiveringen, ska enligt ett publicerat brev, vara att:

”årets firande kommer att genomföras i andan av att välkomna ’nya svenskar’ vilket de såg kunde undermineras av vår (Försvarsmaktens) närvaro.”

Jag klurar fram och tillbaka på det hela, men blir inte klok på om det finns någon väl dold logik här, eller om alltihop bara är komplett ologiskt och dumt. Det hela har bekräftats och kommenterats på Twitter av Försvarets informationsdirektör Erik Lagersten, som formulerar sig väl:

”Maa frågor kring nationaldagsfriande i Umeå. Uppgifter som cirkulerar stämmer. Har pratat med förbandschefen som bekräftar detta. Försvarsmakten avser återkomma till frågan. Det är inte avståndstagande till statens samhällsbärande funktioner som ska manifesteras på nationaldagen utan snarare tvärtom. Resonemanget är olyckligt och inte helt genomtänkt.”

Ja, sannerligen.

 

Jag har ingen aning om hur Umeå normalt brukar fira Nationaldagen, om Försvarsmakten brukar vara med eller inte. Det är förstås inte alls så att Försvarsmakten måste vara med när Nationaldagen firas, vill man inte ha den sortens pompa så behöver man givetvis inte ha det. Det är inte själva utformningen av firandet saken gäller. Problemet här är, förstås, motiveringen.

På vilket sätt skulle närvaron av Försvaret, själva garanten för alla medborgares trygghet och frihet, kunna sägas vara ett problem för nya svenskar? Vad får Umeå kommun att tro att nya svenskar inte är anhängare av trygghet inom det nya landets gränser? Om något finns det väl goda skäl att tro att människor som tvingats fly krig och elände skulle kunna tänkas vara alldeles särskilt medvetna om det oundgängligt viktiga med säkerhet – och hur mycket som faktiskt bor i orden ”värt att försvara”?

Jag skulle verkligen vilja höra en utvecklad förklaring till det här.

 

Sanna Rayman

Jag har aldrig uppfattat det som illasinnat när butiksinnehavare sätter ut blommor vid butiksingången. Tvärtom är det trevligt och välkommet om näringslivet deltar i utsmyckandet av det offentliga rummet. För sisådär fyra år sedan var det nog ingen som tyckte annorlunda. Men idag är inte fyra år sedan och därför har vi under helgen sett en debatt om det oerhörda i att handlare ”tar” tiggares platser genom att sätta ut blommor vid sina entréer. I en artikel i DN diskuteras dylika blomkruketilltag som ”exkluderande design”, vilket måste anses vara någon form av orimlighetsklimax i debatten. Är det alltså bevis på sinistra avsikter att sätta ut blommor i stan nu?

Med vårens ankomst kommer tiggeriproblemet att öka. Ja, jag skriver problemet för en del av dysfunktionen i debatten är att det inte längre är comme-il-faut att beskriva tiggeriets olika bieffekter som problem. Det enda problem som kan identifieras och erkännas är fattigdomen som skapar tiggeriet. Att denna fattigdom är ett enormt problem är lika självklart som det är hemskt. Men det innebär tyvärr inte att de hitresta tiggarna inte skapar också andra problem, av mer praktisk art. Problem som folk i allmänhet verkar tycka att det är makthavarnas uppgift att lösa, i egenskap av folkvalda förvaltare av vårt samhälle.

 

Men redan här uppstår en krock, ty makthavare och aktörer i debatten verkar inte hålla med om uppdragsbeskrivningen. När det för en tid sedan sattes upp galler för att hindra hemlösa från att sova bland annat under en lastkaj i Stockholm luftades genast kritik. ”Staket är ingen lösning på hemlöshet”, förklarade Stadsmissionen (DN 24/3).

Det är riktigt. Staket löser inte hemlöshet. Men, nu var det ju inte hemlösheten man försökte lösa? Problemen som skulle åtgärdas var följande, enligt Fastighetskontoret:

– Vi fick väldigt stora klagomål från bostadsrättsföreningar i närheten om otryggheten och förskolan som ligger där hade väldigt problem för att man uträttade sina behov i buskarna. Man började också elda under lastkajen så det blev en uppenbar brandrisk för hela huset. Det är livsfarligt. (AB 24/3).

 

Folkvalda på kommunal nivå försöker som exemplet med gallren visar, fortfarande utföra sitt förvaltaruppdrag någorlunda. Efter många om och men avhystes till exempel lägret i Pildammsparken i Malmö – även här efter att förskolor klagat på avföringsproblem.

Preferensen för bajsfria parker anses ännu inte ”exkluderande” i sådan utsträckning att den kan generera samma kritik som näringsidkares blomkrukor, lyckligtvis. Men ungefär vid förskolors besvär verkar gränsen för offentlig handlingskraft gå. Den markägare som fick en kåkstad på sin tomt i centrala Malmö fick inte mycket hjälp med att avhysa de 100-200 personer som bosatt sig där, tvärtom hotades han med vite av Miljöförvaltningen om han inte städar upp de sanitära olägenhet som skapats på platsen.

 

Det finns, med andra ord, gott om konkreta problem utöver fattigdomen, som förtjänar offentlighetens uppmärksamhet. Ändå hör vi ofta dess företrädare eka Stadsmissionens kritik som svar när problemen pekas ut.

Givetvis förstår Stadsmissionen att galler inte är ett regelrätt försök att lösa hemlöshet. Avsikten med det där svaret är ju snarast att slänga in en stoppboll i diskussionen och göra klart att den enda legitima ambitionen är att lösa hemlösheten. Ett snävt synsätt förstås – nog bör vi kunna ha flera ambitioner samtidigt. Men det är såklart en rimlig argumentation från en organisation som specifikt värnar de hemlösas intressen.

 

Mindre rimligt är det när politiker intar samma position. Förvisso bör våra makthavare göra sitt yttersta för att hjälpa hemlösa, men de måste samtidigt göra avvägningar och prioriteringar där samhället i stort tas om hand. De bör reagera när kåkstäder växer fram i parker och när otrygghet skapas i offentliga miljöer. Det är inte okej att blunda för de praktiska problem som uppstår. Ändå hör vi nästintill dagligen liknande goddag yxskaft-svar från våra folkvalda samhällsförvaltare.

– Att lagstifta mot fattigdom är ett slag i luften, kommenterade Stefan Löfven häromdagen en mätning som visade att uppemot halva befolkningen nu önskar förbjuda tiggeri.

Jo. Det är riktigt. Lagar löser inte fattigdom, i synnerhet inte fattigdom i andra länder långt borta. Men nu var det ju inte fattigdomen i sig som folk ville förbjuda, inte sant?

Om Stefan Löfven tog frågan på allvar hade han inte slappt puttat fram den där stoppbollen, utan funderat över hur han ska kunna stävja denna växande opinion. Tendensen är tvivelsutan något att oroa sig över och Löfvens och andra makthavares duckande sätt att svara kan mycket väl vara en bidragande faktor till den. Att hela tiden utvidga svaret till att gälla en helt annan fråga – nämligen fattigdomen i Rumänien – är att smita från det ansvar man som folkvald är satt att ta – i det här landet.

 

Enligt kommunallagen ska kommunpolitiker fokusera på problem, behov och åtgärder med ett allmänt intresse samt med anknytning till kommunens område eller till dess medlemmar. Denna reglering av kommunens kompetensområde innebär att det exempelvis faller utanför uppdraget att ta sig an statliga angelägenheter eller sådant som hanteras av ett annat landsting eller en annan kommun.

Det är inte utan att man börjar önska sig liknande skrivningar på nationell nivå, när nu rikspolitikerna är så grandiost lagda att de ger sig själva uppdraget att lösa Rumäniens fattigdom innan våra inhemska futtigheter ens anses legitima att ägna kraft åt.

 

Sanna Rayman

Fler gifter sig – och fler gör det också flera gånger under en livstid. Det senare kan man måhända beklaga ur romantisk synvinkel, den eviga kärleken visar sig allt oftare ha bäst före-datum. Men å andra sidan firar vi kärleken oftare och det är inte fy skam det heller. Bröllopen ser numera inte lika traditionella ut som förr. Folk skräddarsyr och väljer mer efter egen smak – och allt färre gifter sig i kyrkan, vilket SVT kunde berätta om häromåret.

 

En följd av dylika trender är förstås köbildning till Stadshusets borgerliga ceremonier. I Stockholm Direkt berättades nyligen om att väntetiden är lång för att få gifta sig i stadshuset, trots att staden har utökat antalet vigselförrättare, vilka vanligen är politiker. För att komma till rätta med väntetiderna och bana väg för kärleken föreslår därför Folkpartiet att stadens medborgare ska kunna nominera vigselförrättare.

– Min tanke är att man ska kunna nominera personer till kommunfullmäktige som får står för någon storts vandelsprövning och sedan skickar rekommendationen vidare till länsstyrelsen, säger oppositionsborgarrådet Lotta Edholm (FP).

FP föreslår även att Stockholms stad ska upplåta fler fasta platser för borgerliga vigslar än Stadshuset, exempelvis längst upp i Kulturhuset, Liljevalchs eller Stadsbiblioteket.

 

Utmärkta idéer båda två! Ingen vettig människa kan väl vara emot ett förslag som ger kortare köer och fler äktenskap?

 

 

 

Sanna Rayman

På Twitter delar LO-ekonomen Torbjörn Hållö ett diagram över arbetslösheten i EU i februari 2014 respektive februari 2015.

 

arbeitslos

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Av bilden framgår att
det ljusnar på många håll, men i Sverige är den arbetslösa dimman jämntjock. ”Sverige har långt kvar till mål om Lägst arbetslöshet i EU”, konstaterar Hållö och twittrar vidare:

Höjd bensinskatt har nog sina poänger. Men några jobb blir det inte. Tvärtom.” samt: ”Frågan är hur regeringen tänker nå lägst arbetslöshet i Europa. Jag ser inte den politiken.

Nej, den lyser tyvärr med sin frånvaro.