Hetslagstiftningen är sönder

Förr var jag emot hetslagstiftningen. Jag har i detta avseende tänkt om, jag tycker att det är rätt att ha en lagstiftning mot rent hetsande mot folkgrupper i samhället. Problemet är emellertid att lagstiftningen har kommit att omfatta betydligt mer än hets, vilket riskerar att omkullkasta det goda med själva lagen. Om detta har Mattias Svensson skrivit i Aftonbladet på ett alldeles ypperligt sätt.

 

 

”Förra året gjorde Jan Tullberg i Tidskrift för politisk filosofi (nr 1 2013) en genomgång av domarna. Hans slutsats: ”Min bedömning efter en genomgång av en rad fall är att inte en enda dom är angelägen; man dömer marginella grupper för diskutabla överträdelser”. Någon har tryckt om en förbjuden skrift från 1936, andra har skickat brev till någon lokalpolitiker eller lagt ut flygblad på en skola.

Lagen om hets mot folkgrupp fyller alltså inget praktiskt syfte. Den skyddar inte mot hotfulla rörelser och personer. Och den kommer till ett högt pris. Dels genom att godtyckligt straffa (och därmed ge uppmärksamhet åt) perifera företeelser och personer; skinnskallar som heilar på en konsert, någon apart konstnär och något troll i kommentarsfält i sociala medier. Dels genom att med sin nuvarande tolkning inskränka konst, satir, åsikter och missnöjesyttringar. Sådant som i ett civiliserat och tolerant samhälle omfattas av yttrandefriheten.”

 

Se så! Iväg och läs hela artikeln omedelbums!

 

 

Sverige – något att avundas

Nya numret av magasinet Neo innehåller en grundlig genomgång av hur Sverige har förändrats under alliansens åtta år. Bilden skiljer sig från oppositionens, kan man säga.

”Vardagligheterna vars brister vi svär över – skolorna med sina ytliga kampanjer för att locka elever, det irriterande orangea kuvertet från Pensionsmyndigheten med karga förhandsbesked om framtiden och Anders Borgs fantasilösa tal om reformer finansierade krona för krona – är i ett internationellt perspektiv något helt annat. Något att avundas. Något att skriva böcker om. Demokratiernas hopp för framtiden.

Vad har varit Alliansens bidrag till den reformprocess som gjort Sverige till ett föredöme i världen? De åtta årens alliansstyre sedan 2006 är på många sätt unikt. Moderaternas omgörning och dominans, samspeltheten mellan de fyra partierna, Socialdemokratins långa period i opposition. Men vad kan vi säga har varit Alliansens prägel på det svenska samhället?”

Läs hela artikeln på webben.

Lag och ordning borde vara en valvinnare

Lag och ordning är inte någon vinnarfråga i svensk politik. Sysselsättning, välfärd/sjukvård och utbildning väger betydligt tyngre när väljarna rankar vad som haft betydelse för valet. I valet 2010 var det välfärd/sjukvård som var viktigast och i valet dessförinnan var det sysselsättningen. Även frågor som pensioner, miljö, skatter, barnomsorg och klår regelmässigt lag och ordning i mätningarna.

Inte heller i år tycks väljarna prioritera lag och ordning. Enligt Novus senaste opinionsmätning (juni -14) sätter väljarna sjukvården främst, följd av skolan, sysselsättningen, ekonomin och äldreomsorgen. Lag och ordning finns förvisso med på topp 10, men först på plats 8.

Bland en grupp väljare är dock lag och ordning viktigt. 10 procent av Sverigedemokraternas väljare uppgav i valet 2010 att lag och ordning hade varit avgörande för partivalet. Andra partiers väljare rankar lag och ordning avgjort lägre. Vill man undvika att fortsätta tappa väljare till SD är det inte dumt att markera att man vill satsa på lag och ordning. Inte minst Moderaterna lär kunna tjäna på detta – bland väljarna är det flest (23 procent) som anser att Moderaterna har bäst politik på området.

Alliansen lade på torsdagen ett batteri ”Förslag för ett tryggare Sverige”. Alliansen vill skärpa straffen för allvarliga våldsbrott, minska straffrabatten vid upprepad brottslighet, begränsa den villkorliga frigivningen och införa hårdare straff för sexualbrott, bland annat. Man kan ha synpunkter på enstaka förslag – alliansen vill exempelvis utreda en samtyckeslagstiftning, vilket väl kan tyckas vara ett slag i luften – men i det hela är reformpaketet en välkommen fortsättning på det arbete som alliansen har drivit under de gångna två mandatperioderna. Det finns idag fler poliser, och straffen har skärpts. Den årliga Nationella trygghetsundersökningen från Brå uppger dessutom att ”andelen personer i befolkningen som uppger att de utsatts för brott har minskat de senaste sju åren”. Antalet anmälda brott stiger förvisso – men experterna på Brå lutar mot att det är trygghetsundersökningen som ger en mer rättvisande bild av brottsutvecklingen.

Inte bara är förslagen taktiskt rätt – de är också moraliskt rätt.

När det gäller lag och ordning tycks Sverige sakta vara på rätt väg igen. Men mycket, mycket återstår att göra. och det spelar roll vilka som sitter vid makten om förändringarna ska bli av. Att lag och ordning därför inte viktas högre av väljarna är ett mysterium för mig. Lag och ordning borde vara en valvinnare.

 

Fortsatt debatt om New Public Management

Med anledning av op-ed-artikeln Utskälld metod räddar liv (24/8), kommenterade Johan Wennström och gavs svar av Stefan Fölster på ledarbloggen den 26/8. Detta svar replikerar nu Wennström på nedan. En kommentar har även inkommit från Tom S. Karlsson. Stefan Fölster svarar dem båda och avslutar därmed replikskiftet kring New Public Management för denna gång.

 

Johan Wennström: Jag konstaterar att Stefan Fölster gör nya misstag i sitt svar till min kommentar om New Public Management på ledarbloggen. Min bok, Lärare utan frihet, handlar om hur ett professionsetos hos lärare har brutits ned politiskt, och varför det kanske är nödvändigt att styra offentliganställda med NPM i frånvaro av ett etos. Men givet detta måste NPM vara rätt utformat, och inte okritiskt accepteras. Boken bygger dessutom på omfattande litteratur. Om detta gör mig till en part i målet, som Fölster antyder, varför upplyser han då oss inte om att han själv är aktuell med en positiv bok om NPM i sjukvården?

Fölster fortsätter även att förvränga resultaten i en av hans huvudreferenser, en metanalys av 520 empiriska studier av Christopher Pollitt och Sorin Dan från 2011. Genom att hårdra en statistisk analys kommer Fölster fram till att ”positiva resultat är mer än dubbelt så vanliga som negativa resultat”.

Vad han inte nämner är att bara en minoritet av de över 500 granskade artiklarna om NPM som ingår i författarnas urval över huvud taget handlar om resultat eller effekter av olika styrmedel:

So, it might be said, the sheer size of NPM literature is potentially misleading – only a small part of it directly pertains to our key question: what impacts has NPM had on outputs and outcomes? (Pollit och Dan 2011).

Även sådana empiriska studier som visar positiva resultat av NPM måste av olika skäl tolkas med försiktighet, menar Pollit och Dan. Och givet att ett större antal studier även visar oförändrade eller försämrade resultat, måste man ha ett nyanserat synsätt på NPM, enligt författarna. Det kan knappast sägas om Fölster, som medvetet döljer nyanserna i NPM-forskningen, och som behandlar en välavvägd vetenskaplig studie som politiskt slagträ.

 

Tom S. Karlsson: Det var med stor entusiasm som jag läste Stefan Fölsters inlägg om New Public Management i SvD den 23 augusti 2014, ofta förkortat NPM, detta begrepp som i så hög grad har fångat den offentliga debattens intresse de senaste åren. Men det dröjde inte förrän jag fick anledning att höja på ögonbrynen. Varför? Jo, sättet på vilket Fölster väljer att definiera NPM blir så snävt att lovprisningen handlar om något annat än vad Fölster ger sken av.

Men, vad är då NPM egentligen? En befogad fråga eftersom mycket av den offentliga debatten kommit att karakteriseras av en allvarlig och genomgående begreppsförvirring. Några diskuterar NPM som en process för avprofessionalisering. Andra, som exempelvis Fölster, diskuterar målstyrning och uppföljning. Bägge påståendena är delvis rätt, men bara delvis. NPM är i själva verket snarast ett paraplybegrepp som omfattar en samling idéer kring styrning av den offentliga sektorn, alla med fast grund i 70-talets nyliberalism.

Det är när jag läser hur Fölster konstaterar att ”en strikt definition av NPM finns inte, vilket bidrar till förvirring”, som jag önskar att han läst professor Christopher Hoods tongivande artikel från 1991 ”A public management for all seasons”. I all korthet förstår Hood NPM som sju dominerande trender:

  1. Professionella managers tar över styrningen av den offentliga sektorn
  2. Styrtekniker från vinstdrivna sektorer börjar användas i den offentliga sektorn
  3. Målstyrning i form av standardisering och uppföljning ökar
  4. Skifte från regel- till output-styrning
  5. Nedbrytning och kommersialisering av den offentliga sektorn
  6. Införande av marknader
  7. Sparsamhet med offentliga medel

Vad spelar då detta för roll? Ja, en så snäv tolkning av NPM, så som Fölster presenterar den, innebär att en stor del av kritiken mot de ovanstående trenderna kan bortses från. Han talar nämligen bara om punkt 3 och 7 ovan, men ignorerar de övriga fem punkterna. Som nationalekonom, känner Fölster självklart till att NPM är mer än så.

Om en studerar kritiken mot NPM torde det stå klart att den sällan i första hand riktas mot målstyrning och uppföljning eller om sparsamhet. Det som får kritik är att vi ekonomer har fått alltmer makt över verksamheter inom det offentliga. Det är att vi inför ekonomiska metoder som är utformade för det privata näringslivet i det offentliga. Det är att vi bara bedömer det som har gjorts men i allt lägre grad bryr oss om hur det gjorts. Det är att vi byter medborgarfokus till lyhördhet mot ”kunder” och ”ägare”. Det är att vi ekonomifierar den offentliga sektorn. Det är en frustration över att den offentliga sektorns specificitet nonchaleras till förmån för tron på allmängiltiga teorier kring organisering och styrning.

Den snäva definitionen resulterar också i att slutsatserna som Fölster för fram i artikeln blir lätt intetsägande. Att NPM (alltså egentligen målstyrning och uppföljning) fungerar under förutsättning att vi mäter rätt saker är som bäst trivial. Självklart är det så. Men det är alla de där andra situationerna som fokus behöver riktas mot. När vi mäter saker som ger allvarliga konsekvenser för såväl medarbetare som medborgare. Detta är saker som Fölster väl känner till.

Den ”utskällda metod” som Fölster presenterar och stödjer genom sin artikel är i all sin enkelhet klassisk målstyrning med tillhörande uppföljning. Men genom att klä detta i termer av NPM ger han samtidigt ett inte helt oväntat stöd för de mer ideologiskt laddade reformer det är brukligt att inkludera inom ramen för begreppet. Det vore klädsamt om Fölster var ärlig med detta.

Skribenten är fil.dr, civ.ek och universitetslektor vid institutionen för ekonomistyrning och logistik vid Linnéuniversitetet

 

Stefan Fölster: Hur Johan Wennström än vrider och vänder på forskningslitteraturen, lyckas han inte hitta några belägg för att New Public Management (NPM) skulle ha försämrat skolan eller sjukvården. I stället hävdar han nu att NPM är nödvändig i dagsläget, men är samtidigt obegripligt upprörd över mitt inlägg som bekräftar just att NPM enligt forskningen mest gör nytta.

Pollit och Dan bryter ner 520 NPM studierna i olika kategorier, beroende till exempel på om styrmedel används eller kvalitet mäts. I samtliga kategorier är antal studier som hittar positiva effekter mer är dubbelt så stor som de som hittar negativa effekter. Att konstatera detta betyder inte att jag okritiskt accepterar alla styrningsförsök.

I vår bok ”Den Sjuka Vården 2.0″, som Wennström nämner, sammanställs statistik och studier som påvisar en hel del brister i styrningen av sjukvården. Det är dock inte de landsting som mäter och skapar ekonomiska incitament som misslyckas mest. Tvärtom har landsting som Halland och Stockholm som legat före i att öppna för konkurrens och därmed ge ekonomiska incitament förbättrat kvaliteten mer än flera andra.

Så är mönstret också på skolområdet. Tvärtemot vad Wennström skriver så har objektiv resultatmätning, utvärdering av skolor och ekonomiska incitament lyst med sin frånvaro i skolan. Vare sig lärare, skolor eller kommuner har någon ekonomisk morot för att eleverna skall lyckas bättre. Resultaten har rasat mest i kommuner där det inte funnits någon konkurrens alls. Det som Wennström kallar NPM i skolan är helt enkelt gammaldags detailjstyrning och dålig ledarskap.

Även Tom S. Karlssons inlägg illustrerar att debatten delvis förvirras av att många debattörer lägger i olika saker i begreppet. Den forskningslitteraturen som jag anför till stöd för NPM består både av studier med mycket breda definitioner, och av studier som ser på mycket specifika företeelser. Oavsett så överväger de positiva resultaten.

Det är också fel av Karlsson att tolka mitt argument som att det enbart avser målstyrning och uppföljning. I de studier som jag anser är mest gedigna, där Bloom och van Reenen visar att sjukhus med NPM har högre överlevnad efter behandlingar, ingår ett flertal styrningsdimensioner som kretsar kring ekonomiska incitament och mätning av resultat förutom målstyrning, och även konkurrensens roll i att driva fram bättre styrning. De täcker faktiskt in flertalet av Christopher Hoods definitionspunkter.

Traditionsenlig könsanalys

Jamenvisst! Det är dags för formfrågor i valrörelsen. Som vanligt. TT rapporterar om hur könsfördelningen ser ut på respektive partis listor och kan meddela att det helt enkelt ser olika ut. I vissa partier är det hälften kvinnor och hälften män i topp, i andra är det fler män än kvinnor. Detta problematiseras inte uttryckligen eftersom det är så fullständigt vedertaget att kön i politik avgör trovärdighet i större utsträckning än vad åsikter och argument gör. I stället är den beskrivande lägesrapporten i sig en inlaga i debatten om jämställdhet. Och, som vi alla vet, är det ansett som allmän sanning att jämställdhet per definition uppnås när partierna har varannan man och varannan kvinna på sina listor. Mot detta kan naturligtvis invändas att det snarare är politiken i sig som avgör hur mycket jämställdhet vi kan förväntas oss av respektive parti, inte könsrepresentationen. (Politik handlar ju trots allt mer om tankar och värderingar än om kroppsdelar, om den ohyfsade jämförelsen tillåts…)

Dock infinner sig, tack vare Fi, detta märkliga att ett parti med tydlig dominans av det täcka könet alls inte anses ojämställt. Fi listar många kvinnor, något jag personligen inte har några som helst problem med, men det är trots allt en smula underligt att just denna form av så kallad sned könsfördelning inte problematiseras.

Så, kanske finns det en vits med Fi ändå; att åsikterna får bli viktigare än vår könstillhörighet. Vore befriande. Men det dröjer innan detta gäller partier med annan sorts ”obalans”.

REPLIK: Heteronormativt nej till singelinsemination

Häromdagen publicerade vi en replik från RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros på Sanna Raymans ledare om singelinsemination. Den repliken samt svaret på den kan läsas här.

Ytterligare en replik har nu inkommit, från Emma Wikberg, som är är teoretisk fysiker och bloggar här. Hennes replik lyder som följer:

 

”Vi tror att det är bra om ett barn får växa upp med båda sina föräldrar”, sade Göran Hägglund i SVT i tisdags, som svar på varför Kristdemokraterna är emot förslaget att ge ensamstående kvinnor rätten att bli inseminerade. Efteråt kommenterar Sanna Rayman uttalandet på SvD:s ledarsida, och är helt rätt ute när hon skriver att KD inte tycks ha ägnat frågan tillräcklig tankemöda och att argumentationen därav blir rörig. Av kritiken hade man kanske kunnat förvänta sig att Rayman själv skulle undvika att hoppa i samma tunna, men det är ju erkänt svårt att lära av andras misstag.

Rayman instämmer i att en ofrivilligt barnlös singelkvinna är att föredra framför en singelkvinna som ges ett efterlängtat barn genom insemination. Hon menar att staten inskränker barnets rättigheter (som formulerade i FN:s barnkonvention) om singelinsemination tillåts, att staten inte har rätt att ”upphäva och utradera ett faderskap”, samt att frågan inte handlar om huruvida det resulterande barnet kan anses ha goda förutsättningar att få ett bra liv. Låt oss fundera över dessa påståenden.

 

För det första behandlar barnkonventionen över huvud taget inte vilka vuxna som är lämpade att bli föräldrar och inte, utan vilka rättigheter de barn som de facto finns ska åtnjuta. För det andra tycks Rayman låta en snäv och bakåtsträvande syn på begreppet ”förälder” styra hennes inställning till singelinsemination. I konventionen står att ett barn har rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Och det fanns visserligen en tid då alla barn (med ett av KD känt undantag?) tillkom genom samlag mellan en man och en kvinna, men med utvecklandet av de alternativa tekniker som numera finns, har föräldrabegreppet justerats och är inte alltid kopplat till genetiskt släktskap.

Vid befruktning med donerade spermier ges vanligtvis inte donatorn faderskapet. Detta gäller redan vid insemination av olikkönade såväl som samkönade par, och detsamma skulle enligt lagförslaget gälla vid insemination av ensamstående kvinnor: något faderskap utdelas helt enkelt inte i detta fall. Vad Rayman menar med att förslaget introducerar möjligheten att upphäva och utradera ett faderskap är oklart – det är svårt att upphäva något som aldrig införts. Om hon anser att det centrala är vem som bidragit till barnets DNA, borde hon i konsekvensens namn inkludera även insemination av par i sin kritik. Eftersom så inte sker, får man anta att det är den förmodade frånvaron av en ”fadersgestalt” som egentligen besvärar henne. Man kan tycka att om Rayman delar Hägglunds vurm för den heteronormativa tvåsamhetsidén, borde hon helt enkelt komma ut med det.

När en föreslagen lagförändring utmanar djupt rotade föreställningar eller dogmer, är det lätt hänt att motargument uppstår i form av en rationalisering av ett självupplevt obehag – i detta fall inför icke-traditionella familjekonstellationer. För KD och Rayman skulle jag därför vilja påpeka att inte allt som spontant känns fel faktiskt är det. Hela syftet med den statliga utredningen är att den ska bidra med en saklig bedömning, fri från fördomar, av både risker och vinster förknippade med singelinsemination. Frågan handlar i allra högsta grad om vilka barn som kan ha det bra, och detta tas det också fasta på i utredningen. Hägglund får tro på sin fritid – i rollen som politiker ska han låta samla in relevanta fakta från verkligheten och utifrån dem fatta välgrundade beslut för samhällets bästa.

Emma Wikberg

 

SVAR

Emma Wikberg börjar med att slå fast att barnkonventionen inte tar ställning till vilka som ”är lämpade att bli föräldrar och inte, utan vilka rättigheter de barn som de facto finns ska åtnjuta”. Helt riktigt, det är därför jag återkommande i min text understryker att frågan inte handlar om lämplighet, utan om att man här låter vissa barn komma till världen med naggade rättigheter. Vidare menar Wikberg att det faktum att jag inte tycker som hon avslöjar att jag styrs av ”en snäv och bakåtsträvande syn på begreppet ”förälder””. Här hade det varit på sin plats med ett exempel, men vi får nöja oss med att det ”tycks så”. Åhå. Ja om det ”tycks så” så är förstås saken biff…

 

Wikberg beskriver vidare barnkonvention som även jag anfört som argument. ”I konventionen står att ett barn har rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”, skriver hon. Ja, just det. Detta betyder att den stat som är satt att försvara barnens rättigheter så långt det är möjligt ska sträva i denna riktning. Tekniska framsteg och olika vägar till föräldraskap upphäver inte detta ansvar, vilket Wikberg verkar tro:

”Det fanns visserligen en tid då alla barn tillkom genom samlag mellan en man och en kvinna, men med utvecklandet av de alternativa tekniker som numera finns, har föräldrabegreppet justerats och är inte alltid kopplat till genetiskt släktskap”, skriver hon.

Men att föräldraskap inte alltid är kopplat till genetiskt släktskap är ingenting sprillans nytt i och med de tekniska framstegen. Vi har haft föräldraskap utan genetisk koppling länge, de kallas adoptioner och är ett resultat av att föräldraskapet överförs från två bioföräldrar till två andra föräldrar, för att det befinns vara i barnets intresse. Även om nya typer av föräldraskap blir möjliga tack vare tekniken bör inte dessa överväganden i barnets intresse upphöra.

 

I konsekvensens namn borde jag inkludera inseminering av par i min kritik, menar Wikberg. Varför då? Oavsett tekniken så har vi även där en situation där barnets rättigheter tillgodoses. (Och låt mig vara tydlig här, eftersom min inställning misstänkliggörs: Nej, föräldrarnas kön är inte relevant för min inställning i inseminationsfrågan.)

”Vid befruktning med donerade spermier ges vanligtvis inte donatorn faderskapet”, skriver Wikberg vidare. Mja, det där är en lite luddig beskrivning. Låt oss vara lite mer specifika. Donatorn ges inget föräldraskap. Detta eftersom det under den aktuella omständigheten redan finns två personer som har för avsikt att vara föräldrar till barnet. Däremot har barnet i dessa fall rätt att få veta vem som är biofader när barnet når vuxen ålder. Detta sammantaget gör att barnets konventionsenliga rätt till såväl två föräldrar som kännedom om sitt ursprung kan anses rimligt uppfyllda inom denna ordning.

Men, i det fall vi nu diskuterar raderas ett av två föräldraskap helt ur ekvationen – från start. Det utgör en stor skillnad i förhållande till barnkonventionens stipulerade ”så långt det är möjligt”. Här har vi tvärtom släppt taget om en viktig strävan redan från start och jobbar i motsatt riktning. Förslaget är därmed en inskränkning i barnets rättigheter och ett (avsiktligt) sämre tillvaratagande av dess intressen från statens sida.

 

Wikberg kämpar tappert med att försöka få min text att handla om någon sorts heterovurm. Det är förståeligt, det brukar vara det bästa sättet att slippa argumentera i sak. Men, nej, min inställning är inte uttryck för någon sådan vurm. Jag hejar inte på någon särskild sexualitet. Däremot är tvåsamhet inte irrelevant i sammanhanget, vilket jag redan påpekat här ovan.

Barnkonventionen talar om föräldrar i plural, det vill säga staten bör sträva efter att tillgodose barnets rätt till föräldr-ar. Den strävan tar sig många uttryck i vårt samhälle. Den syns i faderskapsutredningarna eller i underhållsstöden där frånvaron av en förälder kompenseras ekonomiskt. Den syns också i vår moral, i våra normer – såtillvida att samhället ser med sträng blick på fäder som smiter undan sitt ansvar i händelse av oplanerad graviditet – en norm som åtminstone jag tycker att vi bör behålla, snarare än underminera.

 

Slutligen. Mitt problem är verkligen inte att singelinseminationer ”inte känns rätt”, vilket Wikberg landar i när hon utför en liten snabbanalys av mig och ger min åsikt den tjusiga diagnosen ”rationalisering av ett självupplevt obehag”.

Ärligt talat. Det här behovet av att ge diagnoser åt minoritetsuppfattningar, är inte det lite förlegat? Jag kan dessutom meddela Wikberg att det förhåller sig precis tvärtom. För inte så längesen tyckte jag som Wikberg att singelinseminationer var problemfritt, för att jag ville tro det, alldeles spontant. Jag undvek aktivt ett mer principiellt genomtröskande av frågan eftersom jag ville att alla barnlängtande singelkvinnor skulle få sina efterlängtade barn. Det vill jag nu också.

Men jag har likväl tänkt igenom saken. Utifrån likabehandling och rättigheter, vilket måste finnas med i ekvationen. Och, som jag skrev i slutet av mitt svar till RFSU häromdagen: jag skulle oerhört gärna ta del av argument som riktade in sig mer precist mot mina egna, snarare än de huvudspår som idag (”kärleksspåret” samt ”du är unken-spåret”) dominerar debatten. Jag hade gärna vikit ner mig i frågan om rimliga kryphål fanns. Visa mig kryphålen please!

Nog får man ont i magen

Jag är inte emot hetslagstiftningens, men den gör ju verkligen sitt bästa för att omvända mig ibland. Det måste man säga. Ingen har väl vid det här laget missat åsnekalabaliken  i Nyköping? För den som har missat handlar det alltså om en man utanför Nyköping som väcktes av en muslimsk utomhusgudstjänst på en fotbollsplan, varpå han klagade på Facebook med kommentaren: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

På skalan mellan trevligt och otrevligt lär folk säkert placera detta gnäll olika. Men ska det vara olagligt? Det lär inte många tycka. Men nu åtalar faktiskt kammaråklagare Michael Forsberg den morgonsure 38-åringen. Forsberg menar att det hela är hets mot folkgrupp och förklarar att mannen ”har härigenom i ett meddelande som spritts till ett stort antal personer uttryckt missaktning mot personer med muslimsk trosbekännelse. Brottet är inte ringa”.

 

Just det där med spridningen spelar roll i flera led i Forsbergs argumentation. Inte bara hakar han upp skälet till åtal på spridningen, utan också på de reaktioner spridningen fick. Till SvD säger åklagaren nämligen även att fallet bör prövas eftersom ”den effekt inlägget fick spelar stor roll, då polisen enligt honom fick rycka ut för att skydda mannen från uppretade människor som läst kommentaren. Det gör att brottet heller inte bör ses som ringa.”

Vi har alltså en man som sagt taskiga saker om någons bön. Å andra sidan har vi enligt uppgift en arg folksamling om 100-200 personer som samlades utanför mannens hus, en folksamling från vilken polisen blev tvungen att skydda mannen. Och vi diskuterar åtalet mot honom? Okej. Nu fick jag lite ont i magen.

 

Skriv om detta, uppmanar yttrandefrihetsvänner mig per mejl. Men saken är den att det inte behövs. Utmärkt mothugg är redan formulerat. I SvD förklarar civilrättsprofessorn Mårten Schultz sig förvånad över åtalet och säger:

– Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.

Och i DN formulerar sig Erik Helmersson lite mer kärnfullt om samma sak: ”Detta verkar ju komplett vansinnigt.” Han sätter även saken i sitt sammanhang på följande vis:

”Dagen före nyheten från Nyköping handlade DN-serien ”Rocky” av Martin Kellerman om den inte alltid ljuva känslan att väckas av kyrkklockor. ”Måste verkligen de kristna berätta vad klockan är varje jävla timme? Vi har klockor på våra smartphones, vi behöver ingen puckelrygg som drar i ett rep för glatta livet.”

När jag läste strippen skrattade jag högt. Nu inser jag att den reaktionen var för tolerant för den svenska rättvisebyråkratin år 2014. Korrekt bemötande när någon raljerar över valfri aspekt på ens religion kanske i stället är att åkalla myndighet och kalla det hets?”

 

Det är dock inte bara pålitliga leverantörer som Helmerson och Schultz som ser skevheten i detta åtal. Även borta på Politism sätter man sig på tvären. Då känner jag att det inte behövs fler texter. Sorry läsarmejlen, men jag spar mina brandtal till senare. Den här frågan verkar ha gått in överallt.

Men låt oss ändå avsluta med Helmersons kloka final:

”Sedan kan vi hoppas att de uppretade människor som samlades vid bostaden också är åtalade. Deras handlande förefaller betydligt allvarligare än mannens.”

Hear hear.

Kommentar och svar angående New Public Management

Med anledning av op-ed-artikeln Utskälld metod räddar liv (24/8), har följande kommentar inkommit:

I en op-ed den 24 augusti ger Stefan Fölster intrycket att mycket empiri talar för att offentliga välfärdsorganisationer förbättras när de reformeras enligt den näringslivsinspirerade modellen New Public Management (NPM). Styrning genom ekonomiska incitament och statistik, två aspekter av NPM, är enligt Fölster att föredra framför att ”lita på läkare och lärare och låta dem göra sitt jobb”.

Eftersom jag nyligen publicerade en kritisk bok om hur NPM i Sverige har ersatt andra drivkrafter än rent ekonomiska, såsom kall och pliktkänsla, hos offentliganställda lärare sökte jag efter Fölsters referenser. Åtminstone efter dem som gick att kontrollera, och som inte hade dolts bakom kryptiska meningar som ”en tysk studie”.

Fölsters uttalanden ligger inte i linje med bevisen han anför. Jag tittade framför allt på vad som verkade vara den mest imponerande referensen till stöd för NPM:

Enligt en färsk metaanalys av flera hundra empiriska NPM-studier, av Christopher Pollitt och Sorin Dan, framgår att ungefär hälften uppvisar signifikant positiva effekter, en femtedel negativa effekter och resten är obestämda.

Jag undrar vilken studie Fölster hänvisar till. Det tycks kunna vara flera olika, varav ingen ger stöd för svepande påståenden om NPM som en universallösning på den offentliga sektorns tillkortakommanden.

Pollitt och Dan har i år publicerat en granskning av 32 studier av NPM-reformer i Östeuropa, som fram tills nyligen hade en ineffektiv sovjetisk byråkrati. Av dessa klassificeras 7 studier, eller en femtedel, som mer eller mindre negativa. 18 av 32 studier tyder på en ”begränsad framgång” för NPM-reformer i Östeuropa.

Varken debattörer som framhåller NPM som en universallösning, eller dem som avfärdar NPM rakt av, är överensstämmande med de tillgängliga bevisen, skriver Pollitt och Dan.

I en artikel från 2013, och i en rapport för COCOPS som utvärderar NPM inom Europeiska unionen från 2011, har författarna granskat cirka 520 studier. I båda fallen skriver de att det empiriska stödet för att NPM generellt sett förbättrar resultaten är svagare än man kan tro:

Claims and counterclaims outnumber hard, carefully collected evidence by a substantial margin. This was noted in the mid 1990s […] and it remains the case today. The impacts of NPM are elusive, both definitionally and empirically. Pollitt och Dan (2013).

NPM cannot be regarded as some kind of ’silver bullet’ which regularly and reliably produces improvements in either outputs or outcomes. Pollitt och Dan (2011).

Florence Nightingale, en pionjär inom sjukvårdsstatistik, som Fölster åberopar till stöd för sina resonemang, skulle vara förfärad över hans försök att underminera tilliten till offentliga professioner med denna beskrivning av empirin.

Johan Wennström, författare verksam vid Institutet för Näringslivsforskning, IFN

 

Stefan Fölster svarar: Johan Wennström invänder mot min slutsats (op-ed 24 augusti) att New Public Management (NPM) trots all kritik ändå har förbättrat sjukvården. Till saken hör att Wennström har skrivit en bok som, utan något som helst stöd i forskningslitteraturen, driver tesen att NPM kraftigt försämrar välfärdstjänster.

I båda de metastudier av Pollit och Dan som Wennström också tar upp redovisas att positiva resultat av NPM är mer än dubbelt så vanliga som negativa resultat. Detta försöker Wennström att relativisera genom ett citat där Pollit och Dan säger att NPM inte verkar vara en universallösning som alltid fungerar, vilket knappast någon har hävdat heller. Hur Wennström kan tro att detta citat stöder hans tes om NPM:s destruktiva effekter förblir obegripligt.

En del av den hätska debatten om NPM i Sverige verkar snarare handla om ryckig politisk detaljstyrning. Det kan vara intressant att jämföra med några av världens bästa sjukvårdsorganisationer som Kaiser Permanente eller Mayo Kliniken. Dessa tillämpar NPM mycket mer långtgående än den svenska sjukvården men är samtidigt oerhört måna om att ge duktiga medarbetare större frihet och mindre byråkrati. Dessa två strävanden går uppenbarligen att förena. Hur det kan göras i Sverige vore förmodligen ett mer konstruktivt debattspår för NPM-motståndarna. Tilliten till en profession främjas nämligen inte av att framgångar och misslyckanden döljs genom att inte mäta resultat.

Här följer också referenser till övriga studier som jag nämnt i min ursprungliga artikel.

En av de mest gedigna studierna bygger på ett naturligt experiment och finner att överlevnadsgraden efter behandlingar ökar efter införandet av NPM:  Bloom, N., Propper, C., Seiler, S., & Van Reenen, J. (2010). The impact of competition on management quality: Evidence from public hospitals. National Bureau of Economic Research Working Paper Series, No. 16032.

En studie undersöker införandet av målet om max fyra timmars väntetid på akuten, som kan ses som ett exempel på NPM och kritiserades mycket. Men studien visar på mycket kortare väntetid utan andra negativa effekter: Kelman, S. & Friedman, J. (2009) Performance improvement and performance dysfunction: an empirical examination of the distortionary impacts of the emergency room wait-time target in the English National Health Service. Journal of Public Administration Research and Theory 19(4), s. 917-946.

Torben Schubert finner att universitet i Tyskland som använder mer av NPM lyckas publicera mer i Schubert, T. (2009): Empirical Observations on New Public Management to Increase Efficiency in Public Research – Boon or Bane? Research Policy, Vol. 38, s. 1225-1234.

Pollit, C. och D. Sorin (2011) The impacts of the new public management in Europe: A meta-analysis. COCOPS.

Replik från UR angående friskolegranskning

Med anledning av op-ed-artikeln Partiskt i Public Service (24/8), har följande replik inkommit:

UR gör flera stora satsningar inför höstens val. Framförallt gör vi flera programserier kring demokrati, hur de demokratiska institutionerna fungerar och vikten av att alla engagerar sig i samhällsutvecklingen. Vi skildrar också skolans värld och problem i flera olika programserier. Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas Riksförbund, har reagerat på ett av avsnitten ”Världens bästa skitskola” som belyser glappet mellan vad som blev, och det som sades och det man hoppades på när det fria skolvalet infördes i Sverige. Andra avsnitt belyser kommunaliseringen och reformtakten på motsvarande sätt. Programserien avslutas med en debatt nu på onsdag den 27 augusti dit alla partiledare bjudits in.

Valtersson efterlyser fler positiva omdömen om det intresse hon själv företräder som ordförande i en lobbyorganisation. Det är logiskt och fullt rimligt, men hindrar inte att vårt program undersöker några av komplikationerna kring friskolereformen. Flera av dem som var pådrivande vid reformen säger nu i efterhand, i programmet, att de ångrar sig och att det inte blev som det var tänkt. Vi har också tillfrågat flera centrala personer som avböjt  att medverka, vilket redovisas i programmet.

Herbert Neuwirth, programchef vux, UR

 

Mikaela Valtersson svarar: Det är utmärkt att UR gör en serie om skolan. Kritik och granskning är bra. Men med ett utpekat uppdrag att ge en opartisk och saklig rapportering, där sakuppgifter ska vara noggrant kontrollerade, i sitt sändningstillstånd följer ett ansvar. Då duger det inte att inta ett ensidigt kritiskt perspektiv och undanhålla både forskning, fakta och exempel som ger en mer hel bild.

Inget system är perfekt och alla har både för och nackdelar. Det finns fog för att utveckla det fria skolvalet så det blir tillgängligt för fler. I flera kommuner låter man exempelvis alla elever göra aktiva val med bra resultat. Flera studier visar på positiva effekter av det fria skolvalet för skolan. Det handlar inte om någon enskild organisation, men att inte låta forskare eller ens någon som har en annan åsikt än de som fick utrymme i programmet bidra till att ge en mer hel bild visar att målet snarare var en vinklad historielektion än en relevant lägesbeskrivning.

Journalistisk heder och att ta sitt objektiva uppdrag på allvar kräver faktiskt att visa båda sidor av myntet. Särskilt när programmet placerats för att direkt påverka allmänhetens bild i slutspurten av en valrörelse.

Vi licensbetalare är värda större respekt.

 

REPLIK: Ensamstående och assisterad befruktning

Här följer en replik från RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros:

 

Sanna Rayman ger på ledarplats stöd till Kristdemokraternas hållning om att ensamstående kvinnor inte bör ges rätt till assisterad befruktning. Att ensamstående kvinnor ska ges rätt till assisterad befruktning har ett brett stöd i riksdagen som i början av 2012 röstade för att regeringen skyndsamt skulle återkomma med ett lagförslag. Snart tre år senare kan vi knappast beskriva hanteringen som skyndsam, men i våras presenterades utredningen och det är nu hög tid att denna möjlighet införs i Sverige.

Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse. Jag delar helt uppfattningen att familjepolitiska åtgärder alltid ska ta sin grund i ett barnperspektiv. Jag tror att vi delar förhoppning om att alla barn som kommer till världen ska vara efterlängtade och önskade av vuxna som ser fram emot föräldraskapet. Jag har svårt att tänka mig några barn som är mer välplanerade och efterlängtade än de som tillkommer genom assisterad befruktning. Att motarbeta kvinnor som inte lever i en kärleksrelation, men som önskar bilda en efterlängtad familj och leva med ett önskat barn är för mig inte att sätta barnets bästa i fokus. Detta blir ännu mer obegripligt när ensamstående redan idag har möjlighet att adoptera. Varför ska ensamstående ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn?

Idag reser ensamstående kvinnor från Sverige utomlands för att kunna få hjälp med assisterad befruktning, tillexempel till Danmark som tillåter anonyma donatorer. När assisterad befruktning för ensamstående nu väntas tillåtas i Sverige kommer de barn som tillkommer på detta sätt i Sverige att längre fram i livet kunna få kunskap om donator. Därmed ökar antalet barn som får rätt till information om sitt genetiska ursprung, är inte det att föredra?

 

Att växa upp med en förälder är givetvis inte synonymt med isolering. Barn i en familj med två föräldrar kan leva mycket isolerat med frånvarande föräldrar, vilket kan jämföras med en person som inte lever i en kärleksrelation men som har ett stort nätverk av andra vuxna som är närvarande i barnens liv. Möjligheten till en trygg och kärleksfull uppväxt är inte knuten till kön eller relationsform och det viktigaste för ett barn är inte att växa upp i en viss familjeform, utan att växa upp i en familj som ger kärlek och omtanke. Det finns inte heller någonting som säger att en person som idag är ensamstående inte kommer att inleda en kärleksrelation framöver, men tiden för att kunna bli gravid är begränsad.

Redan idag finns många barn i Sverige som tillkommit genom att kvinnor på egen hand genomgått assisterad befruktning. Argumenten om att ensamstående inte bör ges rätt till denna vård skickar en signal till dessa familjer om att de inte är lika önskvärda och att dessa föräldrar inte kan erbjuda en lika bra uppväxt för sina barn.

Kristina Ljungros

Förbundsordförande RFSU

 

 

SVAR

”Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse”, skriver Kristina Ljungros. Så långt korrekt, men därefter börjar hon besvara argument som jag inte anfört. Hon säger sig dela uppfattningen att frågan bör utgå ifrån ett barnperspektiv, men förefaller sedan reducera barnperspektivet till att handla om att vara älskad, vilket i ärlighetens namn är en lite grund syn på barns rättigheter. I min ursprungstext skrev jag uttryckligen följande:

”Massor av barn lever i högsta välmåga med kärleksfulla mödrar, en del rentav genom heminseminering, en del via livets vindlingar. Men frågan handlar inte om vem som kan ha det bra.”

Ändå baserar Ljungros hela sin argumentation på detta med efterlängtad, älskad, trygg, välplanerad och önskad. Låt mig därför säga det igen. Skälet att jag landat i att vara emot detta har ingenting att göra med att jag inbillar mig att barn som växer upp med en förälder skulle gå miste om kärlek i livet. Inte ett spår. Givetvis flödar kärleken i dessa familjer. Min invändning är principiell, inte emotionell. Dessa barn skulle – till skillnad från alla andra barn – ha en, inte två, föräldrar att rikta legitima anspråk mot. Igen:

”Frågan handlar om vad staten får göra för typer av inskränkningar i sin likabehandling av människor, i det här fallet människor som inte kan föra sin egen talan. I förhållandet mellan barn och stat är det statens uppgift att tillvarata varje barns egenintresse. Ett uttryck för detta är att vi – för att garantera alla barns barnkonventionsenliga rätt till sitt ursprung och sina föräldrar – gör faderskapsutredningar. De lyckas kanske inte alltid, men den statliga plikten har varit att tillvarata detta intresse åt barnen då de inte kan efterfråga sina rättigheter.

Ett annat exempel där staten företräder barnet är adoptioner. Att här tala i termer av att barnen som adopteras bort ”kan ha det bra där också” skulle med rätta uppfattas som gräsligt. Utgångspunkten måste alltid vara att adoptionen i fråga anses vara det bästa, det som tjänar det aktuella barnets egenintresse. Aldrig skulle man i dessa sammanhang försöka lägga de presumtiva adoptivföräldrarnas barnlängtan i vågskålen, som någon sorts del i argumentationen. Barnets egenintresse allena ska råda när staten för över ett föräldraskap.”

 

Kan det ligga i ett adoptivbarns egenintresse att adopteras av en singelförälder? Absolut. Men den prövningen görs utifrån en befintlig verklighet där singeladoptionen befinns tjäna egenintresset – hos barnet. Ljungros frågar sig varför ensamstående ska ”ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn”. Svaret är förstås att ingetdera är en rättighet.

Jämförelsen är därtill haltande. Singelinseminationen är väsensskild. Här ska vi sätta ett barn till världen, ett barn vars rättigheter redan från första stund har kringskurits, med statens goda minne. Om man vill göra den sortens inskränkningar så bör man vara införstådd med att det äger en moralisk dimension och låta det vara en relation, en mellanmänsklig angelägenhet mellan mor och barn. Inte en juridisk affär mellan staten och barnet. Jag repeterar:

”Det staten i och med singelinseminationen föreslår är en möjlighet att inskränka barnets rätt, på begäran av modern. Det som föreslås är möjligheten att i vissa fall kunna upphäva och utradera ett faderskap. Att det inte behöver bli dåligt för varje enskilt barn säger sig självt. Men statens plikt är att företräda barnets rättigheter, inte att inskränka dem.”

Med detta sagt: jag menar att frågan är svår och känner verkligen starkt för alla som jagas av barnlängtan. Således skulle jag oerhört gärna ta del av argument som riktade in sig mer precist på mina egna. Hade gärna vikit ner mig i frågan om rimliga kryphål fanns.

Sanna Rayman

 

Brännpunkt
Flyende kristna i Irak som har tagit sin tillflykt till St Joseph-kyrkan i Arbil, norra Irak. BRÄNNPUNKT

”Fara att skuld läggs
på alla muslimer”

Fara med kollektivt skuldbeläggande.

”Sverige halvvägs in
i Nato med nytt avtal”

Brännpunkt

Borde ej ske utan öppen debatt.

”Vår politik ska göra kvinnor tryggare”

BRÄNNPUNKT

SD: Lättare att få kontaktförbud.

Alliansen: Så vill vi stoppa extremism

BRÄNNPUNKT

”Vi vill se över svenska lagar.”

”Sociala företag bättre alternativ än Fas 3”

Brännpunkt

”Ger möjligheter till riktigt arbete.”

”Annan politik skulle
göra oss friskare”

Hälsodebattör:

Sjukdomar kan undvikas.

Ledare

Ett välkommet valmanifest

LEDARE

James Dean och chicken race finns med i valrörelsen.

Det var helt enkelt inte särskilt bra, Löfven

LEDARE

Efter partiledarutfrågningen blev det stora tomma hålet tydligt.

Noll tillväxtkoll förenar S, V och MP

LEDARE

Rödgrön tafatthet inför företagsamhet, tillväxt och värdeskapande.

Oppositionens
Lucky Luke

LEDARE

”Skjuter skott på skott, och han träffar alltid nåt”

Medan gräset gror, dör kon

KOLUMN

Vem minskar tiden för flyktingar att komma i arbete?

Äta kakan
och ha den kvar

KRÖNIKA

Vänsterns bakvända logik i frågan om flyktingmottagande.