Gästbloggat/Claes Arvidsson: En ögonblicksbild av Putinland

När Michail Chodorkovskij talade på Oslo Freedom nämde han inte med ett ord sina tio år i Putins fängelsevärld. Ändå hade han kunnat göra det – med goda skäl Chodorkovskij var oligarken som på det personliga planet hade allt, men som också önskade att det ryska folket skulle få mer än ett korrupt envälde. Han blev oligarken som förlorade allt – och blev en levande varningsskylt för eliten i Putinland. Utmana inte makten.

Chodorkovskij ägnade hela sitt tal åt protesterna mot fuskvalen till parlament och president som ägde rum den heta sommaren 2012. De politiska fångarna som fångades på Bolatskajatorget i Moskva. 50 000 demonstranter leddes in på torget och slogs sedan ned av Putins specialstyrkor. Trots att demonstrationen i utgångspunkten var godkänd av myndigheterna. Några av demonstranterna valdes sedan ut som syndabockar och våldsverkare.

Åtal har lagts på åtal i en ”rättsprocess” utan ände. De anklagade har tillbakavisat anklagelserna om att ha brutit lagen och vägrat erkänna sin skuld. Som en av dem – placerad på mentalsjukhus – uttryckte saken handlade protesten om frihetens värde och att friheten förvägrades medborgarna i Ryssland.

Michail Chodorkovskij är inte en någon ungdom men efter 10 år är han en förtida gammal man. Inte bruten utan men stark. Om sina möten med andra fångar – och det ryska omänskliga fängelsesystemen – har Chodorkovskij skrivit en fin liten bok som heter My Fellow Prisoners. Läs den gärna. Det är ett slags ögonblicksbild av Putinland.

Claes Arvidsson är fri skribent.

Intervju med Fredrik Johansson, ny gästbloggare i SvD

Johansson_Fredrik_127Från och med nu får SvD-läsarna möjlighet att läsa din blogg I högermarginalen. Berätta – vem är du?

– Jag är Fredrik Johansson och har ägnat mig åt politik och opinionsbildning i olika former sedan mitten av 1980-talet.  Just nu skriver jag rätt mycket om politik i sociala medier. Vilket väl delvis är skälet till att jag fått chansen att blogga hos SvD. Har bott drygt tjugo år i Göteborg, tjugo år i Stockholm och bor sedan ett halvår i Malmö.

Vad jobbar du med?

– Jag är kommunikationskonsult till yrket. Vilket tyvärr inte är så dramatiskt som den aktuella populära bilden vill göra gällande. Jag försöker helt enkelt hjälpa företag och andra att förstå och kommunicera med sin omvärld.

Vad har du jobbat med tidigare?

– Jag har varit policychef på Stockholms Handelskammare och därmed varit inblandad i en bredd av lokala, regionala, nationella och europeiska politiska frågor som rör näringslivet i huvudstadsregionen. Och under några år på 1990-talet arbetade jag med politik och talskrivande hos Moderaterna.

Vad kan vi förvänta oss att läsa på din blogg?

– Det kommer i huvudsak – men inte bara – att handla om svensk politik. En del internationellt och något om europapolitiken. De kommunala och regionala frågorna i framförallt Stockholm och Skåne kan också dyka upp.

Jag har ägnat mig en del åt urbanisering och globalisering, vilket nog kommer att märkas.

Mina politiska intressen är ganska breda, men jag ska framförallt försöka lyfta fram vikten av en fri ekonomi. Frågor som rör näringslivets konkurrenskraft, ägandets betydelse etcetera, har en undanskymd roll i den svenska debatten. Vårt välstånd kan inte tas för givet.

Varför vill du blogga hos SvD?

– Det är naturligtvis fantastiskt att få en betydligt bredare kanal för att leverera min syn på samtiden.

Vi tror att många kommer att vilja göra till vana att följa dina inlägg. Hur ser dina medievanor ut? 

– Jag läser framförallt tidningar och tidsskrifter. Mindre radio och tv. Allt mer digitalt. Har kommit att uppskatta möjligheterna att via Twitter följa nyhetskonton som håller mig uppdaterad om vad som händer i olika delar av världen. Känner mig som en av medierevolutionens vinnare.

Under detta supervalår – vad har förvånat dig mest?

– Jag är kanske inte förvånad, men det är ändå märkligt att omvärlden – fram tills den dök upp i Stockholms skärgård – varit så frånvarande ett valår. Jag var inte med 1968, men jag har svårt att se att en svensk valrörelse efter kriget genomförts i en allvarligare internationell situation.

Om du fick önska något när det gäller den svenska politiska debatten, vad skulle det vara?

– Att man någon gång försökte ta till sig och bemöta motståndarens bästa argument. Det gäller de flesta sidor i de flesta sammanhang. Och även mig själv.

Bloggen I högermarginalen hittas på adressen blog.svd.se/ihogermarginalen

Gästbloggat/Claes Arvidsson: De vågar stå upp mot diktaturen

Oslo Freedom Forum skulle egentligen ha arrangerats redan i maj, men fick ställas in på grund av en hotande strejk i hotell- och restaurangnäringen. Det fanns nog bara en person som var glad över det. Utrikesminister Børge Brende skulle ha hållit ett anförande.

Det hade säkert blivit ett fint tal. Brende skulle säkerligen ha talat på temat stå upp mot diktaturer och att vi alla måste slå vakt om människors fri- och rättigheter. Auditoriet skulle för sin del ha tänkt på att den norska regeringen tackat nej till att möta Dalai Lama och att stortingspresidenten inlagt förbud mot att Tibetkommittén tog emot Dalai Lama i Stortingets lokaler. Allt för att inte stöta sig med diktaturen i Peking, som fortfarande håller de norsk-kinesiska relationerna på sparlåga sedan den norska Nobelkommittén dristade sig till att 2010 ge fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo.

Oslo Freedom Forum, som pågår nu, har beskrivits som dissidenternas motsvarighet till direktörernas och politikernas forum i Davos. Till exempel är två tredjedelar av Pussy Riot är på plats, men det är inte alls bara kändisar på scen. Tvärtom.

 

Få har nog hört talas om journalisten Marcela Turati Muños. Hon beskrev det smutsiga kriget mellan den mexikanska regeringen drogkartellerna – och den undersökande journalistik som prövat att lyfta fram verklighetens kalla ljus. Här möts det granskande uppdraget med hot, våld och mord.

Yeonmi Park flydde tillsammans med sin familj från Nordkorea till Kina, men där väntade närmast slavarbete. Pappan dog. Resten gick genom Gobiöknen till Mongoliet och sedan till Sydkorea. Men hon talade också om Nordkorea och hur diktaturen undermineras av den svarta marknaden, där det går att få tag på både datorer, USB-minnen, böcker och film från oss. Hon själv hade innan flykten fått en aha-upplevelse av att se Titanic och en annan av Grisfarmen.

Det är många starka berättelser. Mycket elände. Thor Halvorssen, som är mannen bakom Oslo Freedom Forum, inledde för en gångs skull med att tala personligt. Halvorssen är från Venezuela. I Chavezland blev modern skjuten i samband med en demonstration. Hon överlevde. Bara för några dagar sedan blev hans morbror mördad. Hans kusin, en av oppositionsledarna, sitter isolerad i fängelse.

 

Thulani Maseko kom aldrig till Oslo. Människorättsadvokaten sitter i fängelse för att ha ifrågasatt rättsväsendets oberoende i Swaziland. När domen föll löd den på två års fängelse. Annars skulle han ha varit med.

Sådan är en stor del av världen i dag. Ändå ger en dag med Oslo Freedom Forum en känsla av tillförsikt och hopp. På scenen står människor som verkligen, för att använda ett slitet uttryck, gör skillnad.

Kloka, starka och modiga människor.

Som kan, vill och törs.

 

Claes Arvidsson är fri skribent.

Försäkringskassans normbrytande föredömen

Jag skriver idag om den tredje pappamånaden och det faktum att den inte är en särskilt normbrytande reform, utan snarare en som hänger på den befintliga normen. Nu är detta i mina ögon inte mycket till tröst eftersom jag är av åsikten att vi bör lämna åt familjer att besluta hurpass stora normbrott de vill göra i detta avseende, men hellre en reform som går bredvid folket än som ”går före”.

Inledningsvis i texten beskriver jag också en publikation (pdf) från Försäkringskassan som levererades i år, med anledning av föräldraförsäkringens 40-årsjubileum. I denna förordar myndigheten att vi ska gå från ”reform till renorm” och hoppas även att det ska gå fortare att nå hela vägen fram, det vill säga till en exakt fördelning.

Personligen finner jag det besynnerligt att 50-50-fördelningen ständigt framställs som det enda rätta. Som om exakt jämställdhet hade ett så självklart värde att det inte behövde motiveras vidare. Varför skulle 40-60 vara så himla mycket sämre? Eller 30-70 för den delen? Situationerna kommer i mängder, men ändå är vi tvärsäkra på att en enda mall är bäst för dem alla. Det är en besynnerlig besatthet, som i sin praktik kräver mycket mer likformighet från familjer än vad de kan leverera. I en familj driver en man åkeri och är borta med lastbilen stora delar av veckorna och konstaterar att resultatet för hans familj snarast blir att försäkringen blir kortare. I en annan prioriteras amning under lång tid och en 50-50-delning skulle helt enkelt sätta stopp för den prioriteringen.

 

Att politiker envisas med att 50-50 är det enda rätta är en sak, men att myndigheten Försäkringskassan är så driven i sin opinionsbildning kring samma sak är en annan. När jag tittar lite på kommunikationen kring föräldraförsäkringen från myndigheten i fråga måste jag säga att det börjar bli lite väl häftiga korståg mot normerna.

I nyss nämnda publikation presenteras ett antal normbrytare, som ska tjäna som goda exempel och föredömen. Först ut bland föredömena är en familj i vilken pappan har tagit ut 90 procent (!!) av dagarna. Det föredömliga i sammanhanget är förstås att han är en man, motsvarande situation med en mor är som vi redan vet en felaktighet som helst bör korrigeras medelst politik.
Det visar sig emellertid att modern i familjen driver egen låda och är kommunikationskonsult samt att fadern är journalist, det vill säga båda har yrken som erbjuder förhållandevis goda möjligheter att planera sin egen tid. Det är ingen vågad gissning att detta kraftigt förenklar möjligheten att bidra med piffad jämställdhetsstatistik. Även bland de andra exemplen nämns flexibla arbetsförhållanden som underlättande faktor. Det har emellertid inte alla människor och för dem skulle en 50-50-kvotering mycket väl kunna innebära stora besvär. Dylikt tycker man att en myndighet som Försäkringskassan skulle kunna tänkas reflektera över genom att presentera än bättre bredd på exemplen.

 

När Försäkringskassan nyligen gjorde djupdykningar i statistiken visade det sig exempelvis att om man begränsar sig till att titta på det uttag av dagar som sker under barnets första två levnadsår så blir skillnaden mellan könen större. Under denna tid tar papporna nämligen bara ut 17 procent av dagarna.

– När omsorgsbehovet för barnen är som störst tar mammorna ut en ännu större andel av föräldrapenningen. Detta bekräftar bilden av att det är kvinnorna som tar större delen av omsorgsansvaret för barnen, säger Niklas Löfgren som är familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. (”Familjeekonomisk talesperson”? Kan man rösta på Försäkringskassan eller?)

Ja, mammor tenderar att vara lediga mer tidigt. Om vi gjorde en ännu mer detaljerad djupdykning och bara tittade på det första året skulle fördelningen förmodligen bli ännu mer skev. För att inte tala om hur ojämställt vi fördelar det första halvåret! Här finns säkert massor att göra för den som har Excelperspektiv på jämställdheten.
Eller så kan man fundera kring varför denna fördelning sker? Är folk verkligen lealösa varelser som slavar under normen eller finns det andra skäl till de val vi ser i statistiken? Vad om folks val skulle visa sig vara legitima önskemål och viljor, värda att acceptera snarare än bekämpa?

 

Fattigdom är lösningen, skriver Kyrkans tidning

Han har enligt egen utsago skrivit sin bok ”De fattigas manifest” på fyra dagar. Så kan det säkert vara. Om man som Francisco van der Hoff Boersma, inervjuad i senaste numret av Kyrkans tidning, har uppfattningen att fattigdom är lösningen på problemen, tillväxten är av ondo och Fair Trade-rörelsen är formaliserad godhet, kan man säkert snickra ihop ett manifest på ett par dagar.

Att Kyrkans tidning finner anledning att ägna manifestförfattaren ett uppslag (samt kommentar av chefredaktören) är bara märkligt. Av intervjun får vi bland annat förstå att kapitalism är ett rått system och att fattigdom är lösningen – inte problemet. Detta är i sig logiskt; tycker man att fattigdom är att föredra framför rikedom och välstånd är det fullt rimligt att sky det kapitalistiska systemet. Marknadsekonomi har ju den effekten att den varje dag lyfter människor ur fattigdom, låter fler munnar mättas och sprider ökat välstånd till allt fler. Ser man det senare som något ont är det fullt logiskt att föredra fattgidom framför kapitalism.

Men kanske är van der Hoff Boersmas syn på ”goda gärningar” ändå en än större anledning för ett kristet organ (som väl Kyrkans tidning är?) att noggrant överväga publicering och idéspridning. Hans uppfattning är nämligen att ”när vi använder Fairtrade, då röstar vi, och det är bättre än att göra goda gärningar.”. Är detta verkligen ett med det kristna budskapet förenligt förhållningssätt? Kanske menar Kyrkans tidning det, kanske inte, men någon följdfråga eller kritik får van der Hoff Boersman inte. Däremot nämns han och Fairtrade-rörelsen uppskattande i chefredaktör Svante Fregerts ledare (sid 2). Kyrkan anordnar ”fikadagen Fairtrade Challenge” (ser vi månne en utveckling inom svenska kyrkan där nattvarden stegvis ersätts med ”fika”…?) och Fregert förklarar varför hans tidning ägnar numret bland annat åt detta: ”Flera artiklar i detta nummer handlar om kyrkan både som förebild för andra och progressiv föregångare för förändring.”

Svenska Kyrkan sysslar nämligen med fairtrade-certifiering av sina kyrkor (sid 26). Huruvida detta är att se som en god gärning eller som ett politisikt handlade är, får man anta, upp till var och en. Men enligt von der Hoff Boersma är det sannolikt det senare.

Det här med sysselsättning och arbetslöshet, igen

Nytillträdda finansministern avslutar arbetsvecka med ett antal tummar ner när remissinstanser kritiserar regeringens skatteförslag. Enligt TT har Ekonomistyrningsverket, Arbetsförmedlingen, Saco och TCO varnat för att den höjda marginalskatten leder till färre arbetade timmar och därmed till minskade skatteintäkter. Magdalena Andersson hade, säger hon själv, väntat sig just den kritiken och tar därför det hela med ro.

Hon bemöter också oron för att skattehöjningarna ska leda till minskad sysselsättning med en vift:
– Nu har vi i och för sig prövat åtta år av ständiga skattesänkningar och arbetslösheten är högre än när man började med det, så jag tror att man ska ha en balanserad syn på det.

Det var just det. Finansministern får en fråga om sysselsättningen, men ger svar om arbetslösheten. Som Magnus Henrekson skriver på SvD (15/10) är det två skilda mått som inte kan jämföras. Skattesänkningarna har lett till ökad sysselsättning, något Andersson sannolikt vet, varför hon väljer att ge ett svar om arbetslösheten. Så kan man ju också göra…

Tryck paus, förändra ingenting

I december 2011 var jag mammaledig och gjorde nästintill inga avtryck alls i samtidsdebatten. Ett hanns dock med – och det var en liten satirisk sångstund i familjemiljön – som fick snabb spridning på Youtube eftersom debattvågorna om Slussen just då gick höga och både den ena och den andra kulturpersonligheter anmälde sig för att bedriva kamp för Slussens bevarande.

Vi skrev en liten text under en helgpromenad och spelade in hemma i sovrummet. En strof i vår lilla satir, betitlad ”Sång till en Sluss” var ”Tryck paus, förändra ingenting”. Föga anade jag då att detta skulle bli 2014 års nytillträdda stadshusmajoritets motto.

 

Kvinnorna, statsvetaren och M-makten

Med erfarenhet av studier i statsvetenskap är det lätt att känna djupaste respekt för personer med ”statsvetare” som titel. Radio och tv nyttjar dem flitigt och ofta blir vi alla en aning mer upplysta efter att ha tagit del av deras kunnande. Men inte alltid.

I samband med spekulationer om Reinfeldts efterträdare har statsvetaren Jenny Madestam sagt följande: ”Jag tror att det finns en önskan i partiet att välja en kvinna” (TT 15/10). En första spontan undran är naturligtvis hur och varför stastvetaren i fråga tror det och hur en sådan önskan kommit till uttryck. Är det just bara något Madestam tror eller lutar hon sig mot något slags undersökning av vad partimedlemmar i M hyser för drömmar och önskningar? Och varför, i så fall, går Moderater omkring och önskar en partiledare av ett visst kön? Är det inte andra egenskaper, talanger eller förmågor som får antas smälla högre än en viss könstillhörighet?

Däremot är Madestam osäker på hur en kandidat som Elisabeth Svantesson uppfattas i partiet varför hon inte uttrycker någon tro på Svantesson som efterträdare till Reinfeldt. Varför det i Svantessons fall inte räcker att vara kvinna – något partiets alltså antas önska – är oklart.

Vidare tror även Madestam att det ”finns ‘ett litet sug’ efter någon som är väl förankrad i partiet utanför Stockholm”. Det kanske man kan tro. Exakt varför man kan tro det framgår dock inte, men Madestam hänvisar till Bo Lundgren (som härstammar från Skåne) som enligt henne gillade att åka runt i landet och dricka öl med partiföreträdare. (Det senare ska ses som belägg för att Lundgren inte var elitistisk.)

Av statsvetaren har vi alltså fått veta att Moderater önskar en kvinna från annan del av landet än Stockholm (vilket iofs låter mer som Svantesson än Madestams stalltips Kinberg Batra…) och det är bara att ”önska” att hon har fel. Önska att de som väljer sina partiledare utgår från vilka talanger och tankar vederbörande måste ha för att fatta kloka beslut och leda aktuellt parti i rätt riktning, att de inte utgår från attribut och ytligheter.

Åsa Romson och det uteblivna drevet

Häromveckan skrev jag en bloggpost om Expressens avslöjande om Åsa Romsons användande av otillåten färg på sin båt. Sedan dess har Expressen matat på med fler avslöjanden, i vissa fall har dessa av allt att döma sin upprinnelse på sajten Nyheter idag, en webbtidning som väl kan beskrivas som ingående i det SD-anstrukna internet eller något i den stilen. (Nu tycker hälften av er att det är oerhört brunt att jag ens nämner och länkar till sajten, medan andra hälften av er tycker att det är oerhört PK-media av mig att kalla Nyheter Idag SD-anstruken. Jag anser båda dessa invändningar irrelevanta och kan redan nu meddela att jag inte avser besvara mejl eller tweets som syftar till att käbbla om dylika positioneringsfrågor.)

 

I går tänkte jag att man kanske skulle skriva en liten text som gjorde den enkla poängen att mycket har hänt sedan ministeravgångarna under Fredrik Reinfeldts mardrömsstart 2006 och att en sak som har hänt är att drev inte längre alltid har en avgång som naturlig slutpunkt. Politikens värld har lärt sig att pudlande och avgång inte alltid är receptet, ibland finns det skäl att stå kvar i stormen och ut- och framhärda – om man tycker att drevet är oskäligt eller överdrivet. Jag hade tänkt peka på exemplet Åsa Romson som just nu är i visst blåsväder.

Sen kom jag på att den jämförelsen är helt orimlig eftersom Åsa Romson över huvud taget inte är föremål för ett drev. Hon är föremål för en fullt hanterlig och försumbar granskning som pågår i stort sett bara i Expressen och på nämnda Nyheter Idag.

 

Vakna medier!, skriver Patrik Kronqvist i en läsvärd artikel i Expressen idag. Han punktar upp de avslöjanden vi sett hittills, nämligen att statsrådet Romson har:

* Underlåtit att betala energiskatter för diesel.

* Målat sin husbåt med en giftig bottenfärg.

* Värmer upp fartyget med en oljepanna.

* Tömmer gråvatten rakt ut i Östersjön.

 

Därefter konstaterar Kronqvist rätteligen att uppföljningarna i andra medier har varit förvånansvärt få. Och ja, det får man säga. Sök Åsa Romson+diesel på någon av Public Service-sajterna och du hittar mest valrörelsechattar och utfrågningar där Romson pläderar för skattehöjningar samt en avdelning för tittarservice där smått koleriska krav ställs på att SVT ska ägna avslöjandena något intresse. Men även utanför Public Service har intresset varit skralt.

Det kan inte vara för att punkterna ovan är fullkomligt ointressanta eller ”för små”. Ministrar har avgått för betydligt mindre och det moraliska förtroendetappet är förstås som allra störst här, när en MP-minister visar sig brista på just de områden där hon och hennes parti har som allra högst svansföring. Ämnet torde helt enkelt vara intressant nog för en rad eller två. Allmänintresset saknas inte.

”Jag brukar vara skeptisk till dem som gnäller på vinklade medier, oavsett om det är vänstern som gnäller på liberala tidningsägare eller om det är högern som anklagar public service för att vara vänstervridet”, skriver Patrik Kronqvist.

Jag delar i grunden hans inställning och kan inte räkna hur många gånger jag har försvarat public service inför läsare som tror att såväl SVT som SR är proppfullt med marxister eller förklarat för arga rödgröna läsare att nej, ledarsidans färg inte har med nyhetssidornas värdering att göra. Men liksom Kronqvist har jag svårt att värja mig denna gång. Det ser onekligen lite ut som att journalistkårens sympatier för MP har genomslag i nyhetsvärderingen.

 

Till detta vill jag lägga faktorn Nyheter Idag. På Twitter har jag sett många diskussioner och meningsutbyten där avslöjandena om Romson har avfärdats av miljöpartister, ofta ledande sådana, med hänvisning till att det där kommer från SD-anstrukna sajter och är därmed inte trovärdigt. Politiska motståndare i Alliansen som har spridit och kommenterat avslöjandena får veta att de sprider information som kommer från ”fel” håll.

Kort sagt, man försöker desarmera själva avslöjandet genom att kleta SD på det och göra nyheten till politisk paria. Och det verkar funka. Endast Expressen, kända för att inte banga att få händerna smutsiga i jakten på scoop, börjar gräva i samma nyhet. Jag hoppas att jag har fel, men utifrån ser det onekligen ut som att övriga verkar anse sig liite för fina för detta avslöjande.

Detta är förstås helt orimligt. Åsa Romsons diesel blir inte mindre grönfärgad bara för att det var Nyheter Idag-murveln Chang Frick som påpekade färgen först. Journalistiska frågor kring detta är inte illegitima och har sannerligen ingen uppenbar koppling till migrationsfrågan eller SD. Ändå ser jag att till och med partisekreteraren Anders Wallner använder SD-klet som kofösare när han ska hantera besvärliga frågor angående Romson. Detta bör han upphöra med omedelbart. Wallner är partisekreterare för ett regeringsparti och en sådan ska inte försöka desarmera nyheter och granskning genom att göra den politiskt oberörbar av irrelevanta skäl. Det ser mycket illa ut. Inte heller ser det vackert ut att flertalet medier självmant verkar låta sig puttas runt med denna kofösare.

 

Vad bubblar i Moderaterna?

Catharina Elmsäter-Svärd ger definitivt besked idag. Hon är inte intresserad av att leda Moderaterna, säger hon och det är svårt att hitta några dubbeltydiga kryphål i det hon säger:

– Nej, ett nej är ett nej. Jag har aldrig sett mig själv som partiledare, det är inte min ambition. Det kommer inte att bli svårt att hitta någon. Vi har flera som skulle kunna vara den vi söker.

 

Allt fler ögon riktas därmed mot Anna Kinberg Batra, enligt DN är det rentav så att det bara är hon som återstår eftersom ”Anders Borg, Tomas Tobé och Ulf Kristersson” sägs ha meddelat att de inte står till förfogande. Att Anders Borg har sagt nej är jag med på, men att de övriga två skulle vara helt borta ur leken är ingenting som jag har uppfattat. De får nog ta i på samma tydliga sätt som Elmsäter-Svärd innan jag ska bli övertygad.

Andra tänkbara kandidater som inte nämns lika ofta är Tobias Billström och Elisabeth Svantesson – båda dugliga ministrar. Förvisso kommer båda med lite bagage. Billström har bitvis varit kontroversiell, men har å andra sidan innehaft en av de svåraste ministerposterna man kan tänka sig längre än någon annan klarat av. Kanske faller han framför allt på att han är man? Svantesson har inte det problemet – och är därtill gediget kunnig inom några av de viktigaste framtidsfrågorna. Men i gengäld har hon religiöst bagage som kan försvåra. Å andra sidan är det ingen i den här leken som bara har fördelar, alla tampas ju med något bagage eller någon nackdel.

Nyligen lämnade för övrigt Ulla Hamilton Stockholmspolitiken. Kan hon därmed vara en bubblare på riksplanet? Ju fler som droppar av i ministergänget, desto mer relevant blir det att tänka i vidare cirklar.

 

Vad gäller könsaspekten kan ett tips till Moderaterna vara att inte stirra sig blind på att det måste bli en kvinna. Även om inga signaler syns nu så är det inte otroligt att även FP och KD byter ledare inom överskådlig tid. Inte heller är det otroligt att deras val landar på en kvinna. Då kommer det rentav vara en fördel att bryta av med en slips!

 

Brännpunkt

”Ny krigföring kräver samverkan”

Operation kan ses i större sammanhang.

”Sverige hamnar
i diktaturers sällskap”

Malm (FP):

Fel att erkänna Palestina nu.

”MP politiserar valet
av EU-kommission”

Replik

M: EU har ingen "oppositionspolitik".

”Kommissionen håller inte måttet”

Brännpunkt

MP: Därför röstar vi nej.

”Forskarna eniga om avdragsrättens effekt”

Replik

"Likabehandling av eget kapital och lån effektivast."

”Margot Wallström
bör ta initiativ i FN”

”FN måste besluta om marktrupp mot IS.”

”Arbetsgivare ska inte utse skyddsombud”

Brännpunkt

LO kritiserar sin motpart.

”EU bör inte släppa in
Lukasjenko i värmen”

BRÄNNPUNKT

Människorättsaktivister: Ett svek.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT

”Värst är att vi har
svikit våra grannar”

Professor om svenska försvaret.

Konsulter:

”Ett bra försvar kostar 100 miljarder kronor”

"Allvarligt säkerhetspolitiskt läge kräver kraftfulla tag."

LÄSARDEBATT

”Budgeten bör ökas
till kalla krigsnivå”

Läsarna om ubåtsspaningarna.

Ledare

Rädda Sverige,
avsätt regeringen

LEDARE

Oppositionen bör rikta en misstroendeförklaring mot regeringen.

Sverige står svagt
mot jihadterror

LEDARE

Nedlagd och sekretessbelagd förundersökning skapar frågor.

Schymans värsta

Enligt FI-ledaren ”helt väntat att Ryssland reagerar”.

Estlands exempel sätter Sverige i skamvrån

OP-ED

Kreml och Rosenbad är inte på samma våglängd.

Överskottsmålet
ger minskad utvecklingskraft

OP-ED

Ordning och reda på sned grund missar målet.

Kultur är inte gratisgodis

LEDARE

Sockrat erbjudande för dem som redan kan ta för sig?

Centermärkt korint
i budgetkakan

LEDARE

Regeringen köper Centerpartiets förslag om sjuklöneansvar.

Regeringens
första kris är här

GÄSTLEDARE

Löfvens regering rena önskedrömmen för Putin.

Om mobbrättvisa

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Suhonen och hägringen

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN