Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Med anledning av ledaren Halmbalen från M (23/5), har följande replik inkommit från Fredrik Schulte:

Tove Lifendal skriver i en ledare att det finns en märklig självmotsägelse i att Alliansen å ena sidan genomdriver tillkännagivanden i riksdagen mot regeringen med stöd av SD:s röster och att Alliansen å andra sidan väljer att inte göra upp med SD kring regeringsmakten. Hon anmärker särskilt på att jag i en debattartikel på DI skrev att Alliansen kan komma att rikta misstroendevotum mot enskilda ministrar som inte verkställer riksdagens beslut. Misstroendevotum som, för att bli framgångsrika kräver SD:s stöd.

Att ett parti röstar på ett annat partis förslag innebär inte att samma partier samarbetar. Inte ett dugg. Alla partier och riksdagsledamöter är välkomna att rösta för moderaternas politik, inklusive V och SD. För att regera landet krävs dock att man har riksdagens största regeringsunderlag, vilket de rödgröna för närvarande innehar. Eftersom de är större än Alliansen vinner de varje votering när de två blocken ställs mot varandra. Att Alliansbudgeten gick igenom i höstas var enbart ett utfall av taktikröstande från SD och inte ett stöd för samma politik. Detta kan givetvis ändras om något block skulle göra upp med SD och säkerställa deras stöd. Då kommer denna nya konstellation utgöra det största regeringsunderlaget. För att SD ska göra detta får vi anta att de likt alla andra partier vill ha något i utbyte. Åkesson har aldrig sagt att han är beredd att t.ex. stödja en Alliansregering utan krav på eftergifter och konstigt vore det.

Av olika skäl har Alliansen sagt att vi inte är beredda att ingå ett sådant samarbete med SD. Det handlar dels om att SD inte är ett borgerligt parti enligt Alliansens måttstock. De är emot EU, emot NATO, emot vinst i välfärden, emot sänkt statlig inkomstskatt, för höjda bidrag (t.o.m. högre än V) och därmed emot arbetslinjen, för höjda arbetsgivaravgifter och de vill ha ett i grunden monokulturellt Sverige. Dels om att initierandet av ett sådant samarbete med all säkerhet skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier (som skulle drabbas av veritabla inbördeskrig). Mig veterligen har inte SvD:s ledarsida uttryckt något annat, även om det kommit flera antydningar om att de anser att ett SD samarbete vore bra. Rätta mig gärna om jag har fel?

Om man inte ska ha ett organiserat samarbete med SD återstår alternativen att endera upprätthålla den svenska demokratimodellen att största block styr när en majoritet inte är möjlig. Endera att strunta i konsekvenserna och låta nyval och upprepade regeringskriser bli en del av varje budgetomröstning. Det sistnämnda är det värsta av alla tänkbara scenarion. Hur ska SD rösta? Kommer de rödgröna taktikrösta på SD:s budget för att vinna slutvoteringen som i Skånes regionfullmäktige? Blir det nyval? Blir liknande frågor vardag i politiken när en majoritet inte kan formas blir Sverige ett nytt Italien, som till dags dato avsatt 63 regeringar sedan andra världskriget (Sverige är inne på sin 17:e, 14 om man exkluderar när S i regeringsställning bytt partiledare). Särskilt mot bakgrund av att vårt proportionella valsystem är sådant konstruerat att det ofta kan bli svårt att forma tydliga majoriteter. En sådan utveckling skulle slå mot Svensk ekonomi långt värre än vad även den politik som regeringen för. För detta finns det synnerligen starkt vetenskapligt empiriskt stöd. Självklart kan man i en högerpolitisk ”tea-party”-anda ignorerar detta och lämna landet till sitt öde. Att låta ideologisk kompromisslöshet skapa ännu högre skatter och arbetslöshet än Löfven kommer ställa till med är dock inte ett agerande i linje med moderata värderingar.

När SvD:s ledarsida inte kommit med antydningar om att Alliansen bör samarbeta med SD har man förordat ett blocköverskridande samarbete (och samtidigt ironiskt nog rasar när väl blocköverskridande överenskommelser görs som med försvaret). Helst med enbart S så att MP och V ”stängs ute” (även fast de flesta inser att S aldrig skulle kasta ut MP ur regeringen då det sannolikt skulle omöjliggöra en vänster-regering för de kommande decennierna). Man utelämnar då det faktum att kärnan i regeringens budget är kärnan i det socialdemokratiska valmanifestet: höjda skatter för att finansiera höjda bidrag. Kring detta ska alltså M kompromissa tycker man och samtidigt försöka bedriva någon form av opposition. Ingen gillar läget vi befinner oss i, men det är det minst dåliga givet där vi befinner oss idag. Tills det förändras kommer Alliansen arbeta för att i största möjliga mån genomdriva vår politik i riksdagen.

Fredrik Schulte, riksdagsledamot(m)

Tove Lifvendahl svarar:

  • Fredrik Schulte hävdar att SvD:s ledarsida antytt att Alliansen bör samarbeta med SD, men citerar inget. Skälet är att det inte finns några sådana antydningar. Motsatsen har varit tämligen explicit:

    Valresultatet från i höstas erbjuder inga enkla lösningar. Återstår då de svårare. Det finns alliansväljare som önskar se ett regeringssamarbete mellan de fyra och SD. Jag tillhör inte dem. Även om man skulle bortse från SD:s politik och historia, har de hittills visat en politisk omognad som gör dem olämpliga som samarbetspartner. (DÖ, igen 19/4

  • Fredrik Schulte argumenterar för att M avstår från att genom ”ideologisk kompromisslöshet skapa ännu högre skatter och arbetslöshet”. Det blir ju inte mer sant för att Fredrik Schulte säger att det är så. Det är tämligen enkelt att se att M just nu bidrar genom – ska vi kalla det ”prestigefull kompromisslöshet”? – till att skapa just ännu högre skatter och arbetslöshet genom att driva regeringen Löfven vänsterut genom DÖ.

  • Fredrik Schulte tycker att det är ironiskt att SvD:s ledarsida uttryckt kritik mot försvarsuppgörelsen, i ett försök att låtsas som om det är politiska överenskommelser i sig som skulle vara klandervärt. En upplysning: det finns bra överenskommelser och dåliga överenskommelser. SvD:s ledarsida kommer konsekvent att applådera de förra och kritisera de senare, utifrån dess substans och verkan. I stringens med detta är såväl DÖ som försvarsuppgörelsen föremål för kritik.
  • Fredrik Schulte argumenterar för att M och Alliansen valt ”det minst dåliga” och uttrycker liksom många andra att ”ingen gillar läget vi befinner oss i”. På den senare punkten är vi rörande överens. Men om beskedet från M är att det vi ser nu är allt man vill och förmår: att gråta krokodiltårar (”att lämna landet till sitt öde” etc) över ett oönskat läge istället för ta ansvar för att skapa nya förutsättningar till ett mer önskat, är beskedet redan nu att ytterligare kritik kommer att framföras.

Arkiv

Tove Lifvendahl

Sverige har sedan länge god tradition av så kallad folkhemsfilantropi; många ger mindre summor till olika välgörande ändamål inom de mest skilda delar av samhället. Tack vare den tekniska utvecklingen har fenomenet crowd funding – gräsrotsfinansiering – blivit allt enklare – sajter som FundedByMe och Kickstarter erbjuder enkla lösningar för både insamlare och givare.

Formen har definitivt kommit för att stanna, vilket är välkommet: istället för att en författare eller filmare måste hitta ett förlag eller en stor finansiär, kan denna kontakta potentiella läsare/tittare i förväg och be dem att betala för boken/filmen i förskott. När tillräckligt många bidragit med sammantaget tillräckligt mycket finns möjlighet för författaren/filmaren att starta sitt projekt.

Några framgångsrika exempel på crowd funding när det gäller debattinlägg i form av film och litteratur är:

Det här är som fenomen både bra och viktigt. Dels är det bra för att det breddar samhällsdebatten och tillför perspektiv som inte alltid bedöms som kommersiellt gångbara av de befintliga bok- och filmförlagen. Dels är det angeläget att graden av civila initiativ ökar i Sverige; att vi blir mer och mer vana vid att ta personligt ansvar för det vi vill ska hända i samhället.

Ett nytt bokprojekt som just nu går att stödja är bloggaren Henrik Alexandersson, som samlar in pengar för att kunna skriva boken Demokratifabriken – EU från insidan, i vilken han vill granska EU:s demokratiska underskott närmare i termer av besluts- och påverkanssystem. Författaren själv gör en smart införsäljning; oavsett ens hållning till EU-samarbetet tycks den oundgänglig läsning:

Den som hoppas att EU kan reformeras måste känna till vad som verkligen försiggår. Den som tycker att vi skall lämna EU behöver starka argument. Och den som tycker att allt är bra som det är bör ta till sig fakta och ta sig en ordentlig funderare.

Jo, jag kan nog tänka mig att lägga en liten slant.

Naomi Abramowicz

Har Miljöpartiet verkligen det bästa för klimatet i åtanke? Det är något som den amerikanska klimatforskaren James Hansen är djupt skeptisk till.

I en artikel på DN Debatt ondgör sig Hansen över att ett parti som utger sig för att vara miljöns bästa vän är fientligt inställt till kärnkraft (DN 22/5).  Han menar att den svenska kärnkraften är något av det mest miljö- och klimatvänliga som världen har skådat. Den är en god, kostnadseffektiv energikälla som ger låga utsläpp av koldioxid.

Trots detta vill MP avskaffa kärnkraften, gärna förr snarare än senare. Ursprungligen hade Miljöpartiet skrivit i sitt valmanifest att två kärnkraftsreaktorer skulle läggas ned under de kommande åren. Detta är inte regeringens officiella politik. Förmodligen för att det skulle förarga de industrisossar som ser kärnkraft som en oersättlig energikälla för svensk industri. Stefan Löfven, som under sin tid som ordförande för IF Metall gjorde sig kände som kärnkraftsvän, hade knappast kunnat gå ut och säga att han vill stänga kärnkraftsverk.

Dock ämnar regeringen att göra det mer kostsamt för dem och därmed försvåra deras verksamhet. För trettio år sedan infördes en straffskatt på kärnkraft som kallas för effektskatt. Den har höjts stadigt sedan införandet, och nu vill regeringen höja den än mer. Vidare ska kärnavfallsavgiften höjas, vilket kommer att innebära stora kostnader för ägarna till kärnkraftverken. Tanken tycks vara att det ska bli så pass dyrt att flera av dem kommer att tvingas lägga ned.

Det är dålig politik, både för miljön och för Sverige.

Ledarredaktionen

Med anledning av ledare Ske din vilja så ock i utvecklingspolitiken (15/5), har följande kommentar inkommit:

Erik Hagström anser att Svenska kyrkan ska hålla sig till teologiska frågor istället för att argumentera för att generella välfärdssystem bör vara en hörnsten i svensk utvecklingspolitik (SvD 15 maj). Diakoni, omsorg om medmänniskan, är en av kyrkans grundläggande uppgifter och är en konsekvens av vår tro och teologiska förståelse. Vi möter hela tiden människor i utsatta livssituationer som vi samtalar och reflekterar tillsammans med om vad som kan minska deras utsatthet och sårbarhet. Det gör vi såväl i Sverige som utomlands. Guds gränslösa kärlek, som den möter oss i Jesus Kristus, innebär hela tiden ett ställningstagande för människor som har det svårt eller far illa. Med den utgångspunkten har Svenska kyrkan under flera år, i diskussionen om hur bistånd och annan politik kan bidra till att minska fattigdomen i världen, uppmärksammat att kontanta bidrag till människor som lever i utsatthet är ett många gånger förbisett medel att effektivt minska fattigdom.

I rapporten ”Inte bara för svenskar” som Erik Hagström skriver om i SvD lyfter vi fram sedan länge kända forskningsresultat om att breda generella trygghetssystem minskar fattigdom effektivare än mer riktade system. Genom att inkludera stora delar av eller hela befolkningen skapas en legitimitet och delaktighet som har en lång rad fördelar. Om detta råder det en bred politisk enighet i Sverige sedan många år. Vår poäng är att de svenska erfarenheterna är intressanta att ta del av för de länder som idag är i färd med att utforma sina egna trygghetssystem.

Gunilla Hallonsten, Policychef Svenska kyrkan – internationellt arbete



Erik Hagström svarar: Det är positivt att Gunilla Hallonsten ser omsorg om medmänniskan och diakonin som en av Svenska kyrkans viktigaste uppgifter. Samtidigt bekräftar hennes replik min tes i ledaren den 15 maj att Svenska kyrkan tycks ha mer självförtroende i politiska, än teologiska frågor. Svenska kyrkans policychef för det internationella arbetet predikar hellre frimodigt evangeliet om ”generella trygghetssystem”, med ”bred politisk enighet” som prästerligt mandat, än att inspirera fler att följa Jesus. Rapportens innehåll ger heller ingen teologisk motivation, vilket ger sken av att Svenska kyrkan vill ses som vilken välfärdsaktör och lobbyist som helst.

Svenska kyrkan har stor potential att förmå fler människor att komma till tro. Kyrkor kan samla människor, med vitt skilda bakgrunder och politiska preferenser, under samma tak. Risken med Svenska kyrkans politiska utspel, vilka många gånger antar detaljerade former och ofta har vänsterprägel, är att de utgör hinder för människor att ansluta sig till det som är, eller åtminstone borde vara, kyrkans grundläggande budskap.

Men i Hallonstens svar ägnas inte en rad åt det som är kyrkans självdefinierade kärnuppdrag. Att parallellt med att antalet gudstjänstbesökare sjunker lavinartat (från 9,1 miljoner 1990 till 4,3 miljoner i dag i huvudgudstjänsterna, enligt Svenska kyrkans egen statistik) då hellre förespråka mer välfärdsstat är snarare ett tecken på större tilltro till allomfattande välfärdssystem än en allsmäktig Gud.

Maria Ludvigsson

Visst måste man lära sig, som Löfven svarade när reportrar sökt upp honom utomlands för att fråga om icke-kollektivavtalade hantverkare vid hans sommarstuga. Det har statsministern helt rätt i. Av snickerifadäsen bör vi lära detta: att såväl driva som anlita företag utan kollektivavtal måste vara lika självklart och egalt som motsatsen. Det förenklar och förbättrar för företagare, jobbutvecklingen, kunder av Löfvens slag och gör tillvaron för många duktiga småföretagare betydligt enklare.
Nu kom indignationsnivån i nyheten helt att styras av graden diskrepans mellan vad statsministern säger och vad han gör. Eller kanske ännu värre, hur han anser andra bör agera men själv struntar i. Förståeligt att man reagerar.
Det är inte snyggt. Men hans val av hantverkare är inte problemet.
Hade det inte varit befriande om statsministern svarat reportern vad han sannolikt tänkte ”Strunt i det ni, det var en egenföretagare som gjorde ett bra jobb och fick betalt enligt överenskommelse. Vad är problemet?”
Krav på kollektivavtal är föga anpassat efter en arbetsmarknad där allt fler vill in men stängs ute, medan arbetskraftsbrist råder.

Ledarredaktionen

Med anledning av ledaren Facket vill att det blir färre taxijobb (11/5), har följande kommentar inkommit:

I en ledare i SvD den 11:e maj skriver Erik Hagström att bättre moral och hårdare kontroller skulle vara en bättre lösning än att till en viss del återreglera taxibranschen och framförallt allt att kräva kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Vår fråga till dig är, hur ska moral och kontroller kunna förbättra vår situation?

Ekots undersökning inom taxibranschen är inte unik. Transportarbetarförbundet gjorde en liknande undersökning år 2013 där fler än 1000 taxiförare besvarade frågor kring sina arbetstider och löner. Enligt den undersökningen var den genomsnittliga arbetstiden 190 timmar i hela landet. Det är mer än 20 timmars övertid varje månad, vilket bryter mot arbetstidslagen eftersom man passerar den tillåtna maxgränsen på 200 timmar på ett år.

Ekots undersökning bekräftar att läget inte har blivit bättre, snarare tvärtom – det har blivit sämre. Även Taxi för Bättre Villkor, som är en sammanslutning av taxiförare, gjorde en undersökning i början av detta år och vi fick samma resultat. Taxiförare tvingas arbeta långt fler timmar än vad arbetstidslagen tillåter för att kunna överleva ekonomiskt.

Den största anledningen till detta fenomen är överetableringen i de större städerna, och den existerar i allra högsta grad trots att Svenska Taxiförbundet har förnekat dess existens i flera år och hävdar att det är något de inte känner till. Utbudet av taxibilar idag är långt mycket högre än efterfrågan och det finns ingen annan marknad där man gör så. Vilket annat företag skulle låta utbudet överstiga efterfrågan då de riskerar ekonomiska problem. Varför skulle taxibranschen vara annorlunda?

Ett bevis på överetableringen är ett meddelande som en beställningscentral i Stockholm gick ut med till sina taxiförare en fredagskväll i början av januari i år. De bad 400 av 500 förare att åka hem för att det inte fanns tillräckligt med bokningar till alla. Denna händelse är inte unik, så här ser det ut varje dag, i hela landet.

Förutom att det inte finns tillräckligt med bokningar till alla, så finns det ett annat stort problem – de offentliga upphandlingarna kring färdtjänst, sjukresor och skolskjutsar. Lägst bud vinner och ingen skänker ens en tanke på hur lite taxiförarna får i ersättning när de kör en resa som är finansierad av skattebetalarnas pengar. Man brukar säga att dessa resor utgör i snitt 50% av alla resorna som en taxiförare tilldelas.

Låt oss ta ett räkneexempel. En taxiförare kör privatkunder till 50% av sin schemalagda tid, ca 80 timmar, och får in 12 000 kr före skatt. Därefter kör han/hon resten av heltiden på färdtjänst, ytterligare ca 80 timmar. Det skulle ge ytterligare 4000 kr före skatt eftersom de låga priserna i anbuden ger upp till 67% lägre inkomster. Resultatet blir 16 000 före skatt! En inkomst man inte kan leva på. Det säger sig självt att man måste jobba ytterligare minst 80 timmar för att komma över 20 000, det vill säga 240 timmar arbetstid.

Detta är den bistra sanningen när lönen för de som saknar kollektivavtal baseras på rak provision. Tyvärr så blir timmarna allt fler eftersom många arbetslösa utbildas till taxiförare och fyller på en redan mättad marknad. Man skickar ut unga till en anställning där man varken har rätt till semesterersättning, pension, sjukersättning eller föräldraledighet bara för att man vill ge dem ett jobb, ett jobb som inte har någon framtid.

Resultatet visar man tydligt i P1:s radiodokumentär ”Taxikungen” där man får följa med Hamza och hans vardag där han knappt får träffa sin familj på grund av sitt jobb. Facket vill inte att det ska bli färre jobb. Facket vill att det ska bli tryggare jobb för taxiförarna. På så sätt får även kunder som åker med det tryggare. Framförallt de inom färdtjänsten som behöver en utökad service men som idag inte kan få det på grund av trötta och stressade taxiförare som jobbar fler timmar än vad de är lediga. Varje dag. Året om.

Vi inom Taxi för Bättre Villkor anser inte att bättre moral och hårdare kontroller är lösningen på de problem som existerar oavsett vad Hagström skriver. Problem som förnekas till fullo av Svenska Taxiförbundet och taxikungen Rolf Karlsson. Karlsson menar att det inte finns några som jobbar enligt de förhållandena som vi redovisar – skandalöst låga löner, ingen semesterersättning, ingen tjänstepension, ingen sjukersättning eller föräldraledighet. Vi anser inte heller att sänkta skatter och bättre villkor för åkarna skulle lösa den akuta situationen vi har idag.

Att rörelsemarginalen ligger på 1,6 procent är inte för att utgifterna är för höga, utan det är intäkterna som är för låga. Att minska överetableringen resulterar i att färre bilar är ute samtidigt och därmed får man högre täckning per bil och högre intäkter, detta gynnar alla seriösa taxibolag och framförallt taxiförarna. Ett sätt att nå detta, är att sätta krav på kollektivavtal vid de offentliga upphandlingarna. Detta skulle leda till att taxibranschen självsaneras, precis som i alla andra branscher. Varför låta olönsamhet överleva med hjälp av bidrag? Kollektivavtal är en rättighet för alla, även för oss inom taxi och varför ska vi vara utan den rättigheten?

Michael Estwik, taxiförare

Ragnar Malmquist, taxiförare

Elisabeth Henriksson, taxiförare

Iwan Karlsson, taxiförare

Jessica Uljons, taxiförare

Anders Jämthagen, taxiförare

Roger Iversen, taxiförare

Ulf Eliasson, taxiförare

 

Erik Hagström svarar: Det jag vände mig emot, var problembeskrivningen i Sveriges radios granskning av taxibranschen, och några av de förslag fördes fram i samband med den. Det mest långtgående förslaget framfördes av ordföranden för Transportarbetareförbundet med sin önskan om återreglering av taximarknaden. Det finns problem inom taxibranschen, bland annat med fusk. Men att den stora skurken är avregleringen från 1990 stämmer inte. Problemet är att många uppenbarligen inte följer de lagar och regler som finns. I det hänseendet är moralaspekten central.

Fackförbundet, som vill se krav på kollektivavtal för hela branschen, har bara en anslutningsgrad på cirka 10 procent. Att de inte talar i alla taxiförares intresse framgår även tydligt eftersom ordföranden vill införa ”ett regleringssystem som gör att man inte kan få ut hur många bilar som helst”. Med bilar menas chaufförer. I stället för att låta kunderna avgöra hur många bilar det bör finnas, ska politiker och byråkrater styra över det. Alltså klassisk marknadsreglering, som på gammalt och välkänt manér inte skulle slå väl ut. Transportarbetareförbundet är dessvärre inte det första exemplet på fackförbund som vill stänga marknader i syfte att skydda sina egna. Att förbundet är helt öppet med detta är förvisso ärligt.

I stället för återreglering vore det bättre att se till att de lagar och regler som finns efterföljs. Mycket tyder på att Polismyndigheten inte kontrollerar taxametrar och vilotidsböcker i tillräckligt stor utsträckning. Av artikelrepliken att döma är frånvaro av kollektivavtal lika med fusk och utnyttjande. Enligt Företagarna har endast cirka 40 procent av de minsta företagen i Sverige kollektivavtal. En förklaring är att kollektivavtalen är framförhandlade utifrån de stora företagens utgångspunkter. Ungefär fyra av fem taxiåkerier har bara något enstaka fordon och som mest ett fåtal anställda.

De många taxichaufförer som inte har kollektivavtal omfattas av arbetstidsavtalet, vilket bland annat reglerar hur mycket man får jobba varje månad. Nu tycks det dock vara så att Arbetsmiljöverket, som har tillsynsansvaret, inte prioriterar kontroller i taxibranschen. Sveriges radios granskning kan säkert leda till något gott, exempelvis att kontrollmyndigheterna får upp ögonen för branschen. För övrigt är bättre kontroller redan på gång då lagstiftning om obligatoriska redovisningscentraler träder i kraft nästa år, vilket kommer att försvåra för oseriösa aktörer. Det är en bättre lösning än att straffa ut chaufförer, oavsett om de sköter sig eller inte, bara för att de inte har kollektivavtal och gör exakt som facket dikterar.

Ledarredaktionen

Stödet för ett Natomedlemskap tycks bli allt starkare. Det framgår av den nya studie den socialdemokratiska statsvetaren Ulf Bjereld och kollegan Karl Ydén presenterade i går. Sedan 2013 har förvisso inga stora opinionsförändringar skett, skriver Bjereld på sin blogg. De dramatiska förändringarna skedde mellan 2012 och 2013, då andelen positiva till Natomedlemskap växte från 17 till 29 procent. Detta samtidigt som motståndet minskade från 45 till 34 procent. De senaste siffrorna, visar att stödet har stabiliserats på den nya högre nivån.

Eller som Bjereld beskrev saken i Sveriges Radio under gårdagen: ”Många blev förvånade förra året att Nato-opinionen hade svängt så kraftigt, att Natomotståndet hade minskat så snabbt. Och tänkte att det kanske var en konstig mätning eller en tillfällighet, men årets mätning visar att så var inte fallet.” Förvåningen går att se som ett uttryck för Socialdemokraternas inställning till försvarsalliansen.

Det ökade stödet är inte de Natovänliga politikernas förtjänst. Ja, om inte misskötsel av försvaret varit en del av en slug plan för att tvinga in folket under kärnvapenparaplyet. Den politiker som har haft störst inverkan på den svenska Nato-opinionen är nog Vladimir Putin. Att tacka honom vore dock absurt. När stödet för Nato stärks finns emellertid hopp om att även Allianspolitiker vågar tala klarspråk om de positiva säkerhetspolitiska effekter ett medlemskap innebär.

Finlands nya ledning avser genomföra en Natoutredning. För den svenska regeringen gäller däremot Löfvendoktrinen: ”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.” Apropå bristen på klarspråk.

Erik Hagström är praktiserande ledarskribent i SvD

Ledarredaktionen

Terrorister och krigsförbrytare kan få gå före i bostads- och jobbköer. Klockan 16.30 idag kommer, som det ser ut nu, detta att klubbas igenom av Socialnämnden i Stockholm.

I januari i år gav den nya majoriteten i Stockholm stads socialnämnd (S, V, MP och FI) tjänstemännen i Socialförvaltningen i uppdrag att utforma en strategi för återvändande extremister.

I det niosidiga strategidokumentet kan man bland annat läsa:

När en person /…/ kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser.

När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov.

När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.

Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan /…/

I förra veckan träffade jag en kvinna vars anhöriga är kidnappade av terroristgruppen IS (Islamiska Staten):

”Är det sant att Sverige ska ge dom som har kidnappat, våldtagit, skurit huvuden av folk, jobb och hem istället för straff? Har alla i det här landet blivit galna?”

För att ta reda på huruvida alla har blivit galna eller inte ringde jag till både Socialförvaltningen och Socialnämnden.

Andrea Ström (M), vice ordförande i Socialnämnden:

”Jag vänder mig emot att man premierar de unga som begår våldsbejakande extremism genom att ge dem förtur till bostads- och arbetsmarknadsinsatser. Jag tycker att man ska lägga ned mer resurser på det förebyggande arbetet, att minska dragningskraften till den här typen av verksamhet och erbjuda andra alternativ.”

Ledamoten i Socialnämnden Rana Carlstedt (S) som är sjuksköterska förstår inte kritiken.

”Strategin handlar om att förebygga extremism, jag anser inte att det är premiering, jag anser att det är en human behandling. Jag menar att man ska sätta sig ned och ha en dialog med personer oavsett vilken extremism det handlar om, införa insatser för att få tillbaka dem i samhället.”

När jag frågar Carlstedt om hon inte anser att terrorister kan komma att premieras svarar hon:

”Återigen, jag uppfattar det inte som att man premierar dem, jag uppfattar det som att man hjälper dem på samma villkor som alla andra, alla andra stockholmare. Vi gör ju större insatser för de som inte har lyckats ta sig in i samhället, där kan det bli en gradskillnad, absolut men inte som att de premieras.”

Jag ställer frågan till henne som kvinnan som har släktingar som är kidnappade ställde. Har alla blivit galna i det här landet, kommer terrorister att prioriteras i samhället istället för att ställas inför rätta?

Carlstedt:

”Det är en polisiär fråga, om kan bevisa att de har gjort det så självklart ska de ställas inför rätta, där har Säpo och polisen bättre koll, vi satsar på de sociala insatserna. ”

Men hittills har ingen ställts inför rätta när de har återvänt och om det klubbas igenom så kommer de inte bara slippa utredas för misstänkta krigsbrott de ska också prioriteras i bostads- och jobbkön. När jag frågar Carlstedt om hon har förståelse för släktingar och direkta offer för till exempel IS ofattbart grymma våldshandlingar, svarar hon så här.

”Då måste vi ha en tillräcklig lagstiftning som kan lagföra de här brotten också men vår uppgift är att ge dem en human behandling, ja.”

Sverige har genom Genèvekonventionerna och Romstadgan förbundit sig att spåra och lagföra personer som gjort sig skyldiga till folkmord och folkrättsbrott som det heter i svensk lagstiftning.

Är Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremist verkligen förenlig med svensk lagstiftning och internationella konventioner?

Denise Melin, avdelningschef på Socialförvaltningen:

”Stockholms stad jobbar i enlighet med lagstiftning. Vårt uppdrag är att jobba förebyggande och att arbeta med personer som har en problematik, det är det som är vårt uppdrag. Det handlar om att alla personer vare sig man har ett missbrukarproblematik eller annan sorts problematik ska inkluderas i samhället.”

Nuri Kino, författare, journalist och grundare av organisationen A Demand For Action

Tove Lifvendahl

I söndags skrev jag om hur den bakvända synen att man måste registrera hudfärg och räkna skallar, snippor och snoppar för att uppnå ett samhälle präglat av jämlikhet och jämställdhet har blivit oroväckande accepterat i delar av samhällseliten, inte minst genom regeringens och public service enträgna försorg, bl a har jag tidigare skrivit om den i vårvintras gjorda SVT Nyheters granskning av ”den etniska mångfalden” i de största statliga börsbolagen, ja, den där undersökningen där man vid ”osäkra fall” ringde upp folk och frågade om de ansåg sig vita eller ickevita.

Skönt då att se att den normala ryggradsreflexen alltjämt tycks fungera utanför Stockholmstullarnas ekokammare. I P4 Skaraborg har rapporterats om hur arbetssökande till Julas varuhus i Skövde fått fylla i ett formulär, i vilket de fått ange vilken etnicitet de tillhör, ”vit”, ”svart”, ”Latino”, ”asiatisk” osv eller om de möjligen kan sägas tillhöra två eller fler raser/etniciteter. Det ska sägas att alternativet att inte svara, också gavs.

En olycklig HR-chef ursäktade sig utan omsvep och berättade att de nyligen bytt rekryteringssystem, i vilket frågan kommit med av misstag. Det tycktes tack och lov inte finnas på hans karta att det var rimligt att utsätta arbetssökande för den sortens sorteringsfrågor.

Men det är precis i den här sortens formulär vi konkret landar, om vi vidhåller att människors etnicitet eller kön är det avgörande. Det är inte en särskilt intelligent tanke, att mångfald uppnås när det finns si och så många procent kvinnor, män, europeiskt, afrikanskt och asiatiskt ursprung. Och varför skulle en kvinna vara jämförbar med en annan kvinna, eller en europé vara utbytbar med en annan europé? Med det påtvingade statistiska synsättet på varandra backar vi mot ett klan- och stamsamhälle som inget gott för med sig.

För Jula i Skövde var rasregistreringen ett beklagligt olycksfall i arbetet. Från SVT:s sida skedde den med berått mod.

Ledarredaktionen

Med anledning av ledarartikeln 100 år senare (15/5), utbröt diskussioner på Facebook huruvida Sveriges Moderata Kvinnoförbund verkligen kunde ståta med titeln ”Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund”. Historikern Ann-Marie Petersson som skrivit boken ”Sveriges Moderata Kvinnoförbund” reder ut kronologin:

1911 organiserade sig Stockholms moderata kvinnor med syfte att samla reformsinnade högerkvinnor i Stockholm. Snart anslöt sig också moderata kvinnor från andra delar av landet och efter fyra år bildades Sveriges Moderata Kvinnoförbund. Stadgar antogs och förbundet konstituerades 15 maj 1915.

I mars 1914 bildades föreningen Frisinnade kvinnor med säte i Stockholm. Några medlemmar kom från andra håll i landet. I slutet av 1920 utarbetades ett förslag till Frisinnade Kvinnors Riksförbund, 1921 antogs stadgar och Frisinnade Kvinnors Riksförbund konstituerades.

Bland socialdemokraterna förekom lokala kvinnoklubbar, först i Stockholm. Från 1907 uppmuntrades bildande av lokala klubbar ute i landet. Det gällde då inte att bilda ett politiskt kvinnoförbund. Först i februari 1920 konstituerades Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

Bondeförbundet hade en kort tid 1921 ett kvinnoförbund, men sedan dess ordförande flyttat utomlands låg verksamheten nere och återupptogs först under 1930-talet.

Lokala föreningar är inte jämförbara med riksförbund! Bokens titel är tydlig, det rör sig om ett förbund. Den som kan räkna måste inse att Sveriges Moderata Kvinnoförbund var det första riksförbundet!

Landsföreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt, var liksom Fredrika-Bremer-förbundet en utomparlamentarisk påtryckningsgrupp för kvinnors rättigheter och är värda all respekt för sitt arbete. Något politiskt kvinnoförbund var de inte. De skulle enligt sina stadgar samla kvinnor med i övrigt olika politiska sympatier i den gemensamma kampen för kvinnors rättigheter, men inte ta ställning för olika partier.

Ann-Marie Petersson