Lägre lärartäthet i Löfvens favoritskola i Bronx

För att följa upp dagens ledare om Stefan Löfven och hans upptäckter av liberala värden i USA. Ett kort påpekande: Vad gäller antagningsförfarandet vid The Bronx High School of Science är det alltså något som Stefan Löfven och hans parti inte vill se i Sverige. Den mångfald som Löfven gillade i skolan i Bronx kommer av ett skolsystem där eleverna kommer in på meriter, och deras bakgrund eller var de bor inte har någon betydelse.

Men det är inte bara antagningsordningen som skiljer sig från Löfvens ideal på hemmaplan. Även lärartätheten i Löfvens favoritskola är en annan än den statsministern helst vill se framreglerad här. Den är till och med lägre än i många av de friskolor som Löfven kritiserar och avser styra upp och reglera.

Effekterna av de liberala värdena är välkomna, men politiken som ger dem är alltså inget för Löfven.

Vit kvinna chef för Radioteatern

I höstas hade P1 en satsning kallad ”Kulturvalet”, där representation och hudfärg avhandlades under fyra måndagar i följd. Eller, uhm, nåja. Syftet med debatterna var nu inte riktigt detta. Ursprungsidén var faktiskt att avhandla kulturpolitik inom fälten konst, teater och film, men den biten tilldelades ofta andrafiolen eftersom representationen och vitheten föreföll intressera de inkallade kulturaktörerna mer.

Vid det tillfälle då vi diskuterade scenkonsten deltog Ung Scen Öst-chefen Malin Axelsson som flera gånger återkom till problemet med vithet i kulturbranschen. Exempelvis beklagade hon att inom länsteatern var bara en av tjugo chefer inte vit. Ett ”väldigt problem”, slog Axelsson fast. ”Varför tillsätter man cheferna på det här sättet?”, undrade hon vidare. När samtalet några minuter senare åter styrde in på vithetskritik och vithetsnorm och vita kroppars företräde inom scenkonsten förklarade Axelsson att ett jättestort ansvar vilar såväl på konstnärerna själva som på cheferna:

– Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.

– Men du är själv konstnärlig ledare?, invände programledaren och efterfrågade subtilt lite egen agens i det utlovade upproret.

– Inte länge till! utropade Malin Axelsson kavat och skrattade nervöst, samtidigt som hon elegant undvek att besvara följdfrågan om hon hade tänkt avsäga sig sin post.

 

Nu intar Malin Axelsson snart en ny chefsposition och någonting säger mig att hon inte har frågat sin nya arbetsgivare varför man tillsätter henne som är vit. Ja, någonting säger mig att Malin Axelsson vid inget tillfälle under rekryteringsprocessen har sagt till arbetsgivaren att hon egentligen tycker att de borde låta bli att anställa hennes vita kropp. Axelsson har säkert något sätt att rationalisera för sig själv varför hon inte lever upp till sina egna brandtal. Brandtalen om att vissa faktiskt måste kliva av sina chefsstolar brukar sällan vara annat än till intet förpliktigande ord som gäller andra än en själv. Ord som gäller i teorin, inte i den egna karriärens praktik.

Nota bene. Jag tycker att Malin Axelsson gör rätt som tar ett chefsjobb som erbjuds henne. Hon har all rätt i världen att trakta efter det och ta det när det kommer inom räckhåll. Men, den rätten tycker inte Axelsson själv att hon har, om man ska tro vad hon sade vid panelsamtalet i höstas. Ska man tro den versionen av Axelsson så borde hon leda upproret inifrån och kliva av.

Frågan är då: Hur hänger Axelssons ord ihop med nyheten om att hon är nyutnämnd chef för Radioteatern?

Gästblogg/Jonas Hellman: 11 miljoner invandrare riskerar utvisning

Den som har besökt USA under senare tid vet att US Customs and Border Protection tar sitt arbete på allvar. Det är inte direkt så att man slinker förbi utan att bli kontrollerad.

Därför är det tänkvärt att följa den amerikanska debatten om behovet av en invandringsreform. Alla verkar eniga om en reform behövs, men oenigheten om vad den ska innehålla har lett till skyttegravskrig.

En av tvistefrågorna är vad som ska hända med de drygt 11 miljoner illegala invandrare som redan finns i USA. Att gripa och deportera alla dessa människor är varken genomförbart eller önskvärt, vilket de flesta amerikanska politiker inser.

Vi vet att de flesta av de illegala invandrarna har varit i USA länge, att de arbetar och bidrar till landets välstånd. I de två befolkningsmässigt största delstaterna, Kalifornien och Texas, utgörs nästan en tiondel av arbetskraften av illegala invandrare.

Ändå framställs det i den politiska debatten ofta som att de illegala invandrarna mest skulle vara en belastning för samhället. De beskrivs som ”kriminella” som inte bör få några rättigheter.

Amnestier för illegala invandrare som uppfyller vissa krav har beviljats tidigare, bland annat under president Reagans tid. Men i valstridens hetta har ”amnesti” förvandlats till ett skällsord, särskilt för vissa republikaner.

Enligt Republikanernas blivande majoritetsledare i Senaten, Mitch McConnell, bör en invandringsreform främst handla om att stoppa inflödet av illegala invandrare genom att ”säkra gränserna” och ”biffa upp” gränskontrollerna.

Han väljer, för att uttrycka det försiktigt, att förenkla och förminska problemet. För det första har gränsövervakningen mot Mexiko redan skärpts, vilket lett till att antalet personer som tar sig in denna väg minskat kraftigt. För det andra har uppskattningsvis en tredjedel av de illegala invandrarna tagit sig in i USA lagligt men sedan överträtt sina visum och stannat. Mer stängsel och gränskontrollanter skulle inte ha stoppat denna grupp.

Dessutom är det en väl så viktig fråga vad som ska hända med de illegala invandrare som redan finns i landet. Ska de jagas fram och utvisas eller ska de tillåtas att stanna? Om de ska tillåtas att stanna är det rimligt att detta sker under rättvisa och lagliga former, och att skötsamma personer prioriteras. Den nuvarande amerikanska situationen där vart femtonde skolbarn har minst en förälder som riskerar utvisning är inte hållbar.

Gränskontroller behövs, men det är oroväckande när mer av detta lanseras som en universallösning. Det som gjort USA framgångrikt är trots allt inte främst landets förmåga att utöva gränsövervakning, utan dess förmåga att skapa möjligheter för människor med olika bakgrund och förutsättningar.

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds och bosatt i indiska Bombay.

KOMMENTAR: Nej till studieavgifter!

Kommentar från Uppsala studentkår:

I artikeln Rättvisa löner är lönsamt skriver Per Gudmundson att det saknas incitament för studenter att välja ”rätt utbildning”. Med ”rätt” menas här teknik- och naturvetenskapliga studier – utbildningar som efterfrågas i näringslivet och som kan öka omsättningen av varor och tjänster i Sverige. Uppsala studentkår ställer sig kritiska till denna typ av endimensionella syn på kunskap och utbildning. Det är sant att studenter med vissa yrken ger en större ökning av tillväxten när de kommer ut i arbetslivet. Men att studenter söker sig till utbildningar som inte svarar direkt till näringslivets efterfrågan visar på att det finns fler värden i högre studier, och att målet med en högskoleutbildning inte alltid är högre lön.

Gudmundson menar att ett styrmedel för att främja rätt sorts utbildning som borde övervägas är att införa studieavgifter. Genom att avgiftsbelägga högre studier menar han att studenterna ska bli mer medvetna i sitt val av inriktning, och istället för humaniora och samhällsvetenskap välja ämnesområden som är efterfrågade inom näringslivet. Vad som ligger till grund för Gudmundsons uttalande framgår inte av artikeln. Inte heller exakt vilket problem studieavgifterna är tänkta att lösa eller vad konsekvenserna blir av att styra högre utbildning med studenternas plånbok som påtryckningsmedel. Om det är matchningen med arbetsmarknaden som problemet, är då enda rimliga åtgärden att bestraffa den som inte valt ett efterfrågat yrke? Och finns det inte andra vinster att göra än de som direkt visar en ökning i tillväxt, som bör vägas in innan man föreslår liknande åtgärder? Är ekonomiskt mindre lönsamma yrken överflödiga eller onödiga?

Uppsala studentkår ser med oro på den utveckling som nu sker där studieavgifter införs selektivt, först för utomeuropeiska studenter, och nu senast i budgetpropositionen för studier inom vissa utbytessamarbeten. Det är en utveckling mot ett normaliserande av studieavgifter och en syn på utbildning som en lyx för ett fåtal, snarare än en rättighet. Den svenska avgiftsfriheten som fram till nyligen har varit en konsekvent princip innehåller värderingar om högre utbildningssektorns roll och syfte. Med tanke på de enorma konsekvenser som studieavgifter skulle innebära för vårt samhälle är det anmärkningsvärt hur principen om avgiftsfrihet kan viftas bort med en mening utan någon som helst reflektion.

Miranda Cox, vice ordförande, Uppsala studentkår

 

Per Gudmundson svarar:

Jag skrev nu inte ”rätt utbildning”. Citattecknen satt kring ”rätt”, och inget mer, med vilket jag alltså antydde att också jag ser ett stort värde i att ”tänka fritt” och inte bara i att ”tänka rätt”, för att tala med Thomas Thorild.

Att en rödgrön studentkårsstyrelse reflexmässigt tar avstånd till studieavgifter förvånar inte. Frågan är dock inte mindre intressant, eller levande, för det. Och studieavgifter handlar inte bara om vad som nämns i min artikel, utan om en rad frågor. I höstas hade DN Debatt en intressant artikel om avgifter för universitetens skull. Däri finns också en lösning oron för studier som ”lyx för ett fåtal” – låt CSN ge lån för avgifterna.

Ur ett rödgrönt perspektiv är möjligen också en diskussion om högskolan och dess betydelse för tillväxten något konstigt. Men nära nog ingen annan sektor är fredad. Högskoleutbildningar kostar, och det är inte orimligt att den som betalar får ha synpunkter på resultatet.

Talande är synen på löneskillnader och incitament som bestraffning. Med det synsättet är ingen ekonomisk utveckling möjlig.

KOMMENTAR: Tillväxtoberoende är ansvar

Kommentar från nätverket Steg 3:

I två nyligen publicerade ledartexter (1, 2) kallar Per Gudmundson viljan att skapa ett tillväxtoberoende samhälle ”människofientlig”. Hans ledare bygger dock på två allvarliga missuppfattningar.

För det första är inte BNP-tillväxt synonymt med utveckling. När Gudmundson påstår att den svenska spädbarnsdödligheten idag skulle vara tre gånger så hög om vi inte haft ökande BNP sedan 1980 blir det rentav löjligt. Naturligtvis kan även ett samhälle där ekonomin inte växer välja att lägga stora resurser på sjukvård och forskning. Människors kreativitet och innovationskraft är knappast heller avhängig en ständigt växande ekonomi.

För det andra är inte tillväxtoberoende det samma som tillväxtmotstånd. Att vilja ha ett samhälle som inte är beroende av ökande BNP är något fundamentalt annorlunda än att vilja ha ett samhälle utan tillväxt. Huruvida den ekonomiska tillväxten kommer att fortsätta – oavsett om vi har det som främsta mål eller inte – vet vi inte och ett samhälle där välfärden fungerar oberoende av om BNP ökar eller inte borde alla rimligtvis se som en fördel. Ett sådant tillväxtoberoende samhälle kan fortfarande redovisa tillväxt, även ekonomiskt, men det finns inte längre någon anledning att lägga så stor vikt vid detta.

Kanske är det på grund av gamla fördomar om miljörörelsen som Per Gudmundson och många andra förutsätter att tillväxtoberoende är det samma som tillväxtmotstånd. Men diskussionen om ekonomiskt tillväxt och hållbarhet handlar inte om något principiellt tillväxtmotstånd utan om att ta ansvar för framtiden. Runtom i världen diskuterar redan ledande politiker och forskare, inte minst ekonomer, andra mått på framsteg än just ekonomisk tillväxt. Det är inte heller en fråga som bara diskuteras bland miljöpartister, vänsterpartister eller miljöaktivister. Steg 3, det nätverk som vi representerar, samlar personer från nästan alla partier, även centerpartister, kristdemokrater och moderater, och från vitt skilda yrkesområden för att diskutera tillväxtens dilemman.

Diskussionen handlar ofta om svårigheten att kombinera växande BNP med långsiktig hållbarhet. På global nivå är ökad BNP benhårt kopplat till ökad resurs- och energianvändning och det finns hittills inte mycket som tyder på att detta samband börjat försvagas. Sverige påstås ofta vara det undantag som visar att det är möjligt att kombinera BNP-tillväxt med utsläppsminskningar, dvs att frikoppla tillväxten från ökande miljöpåverkan. Det påståendet vilar dock på väldigt lösa grunder, då man bara tar med de utsläpp som sker i Sverige, inte de utsläpp vår konsumtion orsakar i andra länder. Miljöproblemen orsakade av vår konsumtion har alltså fortsatt att öka i takt med Sveriges ekonomiska tillväxt. Detta har bland annat Naturvårdsverket belyst väldigt tydligt.

De åtgärder som krävs för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle kan visa sig leda till utebliven tillväxt eller till och med ekonomisk nedväxt, även om det inte är något vi vet säkert. Poängen är dock att det borde spela mindre roll. De mål som vi verkligen bryr oss om, som att få mer välmående medborgare och ekosystem som fungerar även när våra barn blivit vuxna, bör tillåtas vara de övergripande målen för samhället medan vi låter BNP bli vad den blir. Vissa år kanske den ökar, vissa år står den still och vissa år kanske den minskar. Ett ensidigt fokus på BNP riskerar också att bromsa hållbarhetsarbetet då miljöåtgärder som kan påverka BNP negativt aldrig övervägs

Ett samhälle som gjort sig oberoende av ekonomisk tillväxt kan hantera olika tillväxtscenarion utan allvarliga negativa konsekvenser. Vi säger inte att det är enkelt att skapa ett sånt samhällssystem, men önskvärt vore det rimligtvis. Långvarig utebliven tillväxt kan att skapa tuffa utmaningar eftersom så mycket i vårt samhällssystem idag är uppbyggt runt antagandet om ständig ökning av BNP. Men just därför måste vi också tillåtas diskutera hur vi ska möta dessa utmaningar och börja bygga upp en beredskap för detta i god tid.

Steg 3 är ett partipolitiskt obundet nätverk men vi glädjer oss ändå åt att Miljöpartiet lyft denna viktiga fråga. Förhoppningsvis kan det leda till att det under kommande mandatperiod kan öppnas upp för en seriös och konstruktiv samhällsdiskussion om tillväxtens dilemma. Att motarbeta den diskussionen tycker vi verkar utvecklingsfientligt om något.

Robert Höglund och Johan Olsson från nätverket Steg 3.

– – – – – – – – – – – – –

Per Gudmundson svarar:

Jag har missuppfattat MP:s tillväxtkritik, skriver nätverket Steg 3. Mp är inte motståndare till ekonomisk tillväxt, de vill bara stå väl förberedda om tillväxten uteblir, menar Steg 3.

Tyvärr har Steg 3 otur med tajmingen. Igår skrev Lorentz Tovatt, språkrör för Grön Ungdom och kommunfullmäktigeledamot för Miljöpartiet i Stockholm, på DN Debatt att Miljöpartiet har hamnat snett med sitt tillväxtmotstånd. Det är ”dags att ändra riktning på den gröna systemkritiken”, skriver språkröret.

”Det finns framför allt två orsaker till att det behövs ett nytt fokus. För det första är det möjligt med framtida ekonomiskt tillväxt, utan att förstöra vår planet. När tillväxtkritiken först växte fram uppfattades det som omöjligt att ersätta det djupgrodda beroende av fossil energi som världen då befann sig i (och fortfarande befinner sig i). Men den nya tekniken har visat att vi faktiskt har tillräckligt mycket förnybar energi för att försörja oss alla, det gäller bara att vi bygger ut den tillräckligt snabbt. Vidare vet vi att ekonomin kan baseras till ännu större del på tillväxt av tjänstekonsumtion, något som till stora delar inte tär på planeten. För det andra ser vi nu exempel på länder och regioner som lyckats bryta korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp. Sverige är ett sådant exempel.”

Uppenbarligen är det inte bara jag som har uppfattat att Miljöpartiet har varit tillväxtmotståndare. Nu vill alltså partiets eget ungdomsförbund att MP ska överge tillväxtmotståndet.

Den gröna rörelsen är mångfacetterad, så ingen bör vara förvånad över att det finns olika synsätt på vad MP:s politik innebär. Alla är inte lika mysiga och kramgoa som Steg 3. I en kommentar till ledarsidans artikel om tillväxtmotståndets kostnad i människoliv skriver den ”gröna” bloggen Cruel Crude, som drivs av redaktören för tidskriften Om Omställning, rakt ut vad omställningen till ett tillväxtlöst samhälle kommer att innebära. ”Tuffa prioriteringar kommer behöva göras och omställningsperioden blir inte enkel”, konstaterar bloggen:

”Det är inte lätt att acceptera och våga säga rakt ut vad slutet på ekonomisk tillväxt innebär. Ja, det kommer innebära att färre och färre svårt sjuka människor kan få vård …”

Så ser tillväxtmotståndets nakna ansikte ut. Och detta alltså i en text som berömmer Miljöpartiet för dess framsyn. I kommentarsfältet förtydligar författaren sig: ”Det är MP:s målsättning eller snarare dessa två motionärers målsättning att belysa frågan om nuvarande tillväxts inneboende omöjlighet. Att konsekvensen, oavsett anpassning eller ej, blir någon form av utrensning är givetvis ofrånkomligt och något som redan sker idag.”

Det är glädjande att varken MP eller Steg 3 går in i denna omställning med samma entusiasm som bloggaren ovan. Men bägge ser omställningen som nödvändig, med närmast religiös övertygelse. Om MP någon dag skriver samma sak som ungdomsförbundets språkrör kanske det finns skäl att tolka tillväxtkritiken som något annat än tillväxtmotstånd.

Hedra yttrandefriheten genom att vara den

På dagens ledarsida återfinns ett litet lästips, närmare bestämt tipsar vi om den här artikeln i The Spectator. I den beskriver Brendan O’Neill hur han inbjudits att debattera abort i Oxford – en debatt som blir inställd då han och hans motdebattör är män:

”I was invited by the Oxford Students for Life to put the pro-choice argument against the journalist Timothy Stanley, who is pro-life. But apparently it is forbidden for men to talk about abortion. A mob of furious feministic Oxford students, all robotically uttering the same stuff about feeling offended, set up a Facebook page littered with expletives and demands for the debate to be called off. They said it was outrageous that two human beings ‘who do not have uteruses’ should get to hold forth on abortion — identity politics at its most basely biological — and claimed the debate would threaten the ‘mental safety’ of Oxford students. ”

Protesterna får gehör. Arrangören kapitulerar, drar tillbaka sin inbjudan och ekar de protesterandes argument när man hänvisar till ”security and welfare issues’. Att göra så här, kalla åsikter man ogillar våld och förekomsten av dem otrygghet, är oerhört vanligt nuförtiden – sorgligt nog. Det O’Neill beskriver är inte något som händer bara i Storbritannien, vi har gott om samma vara på hemmaplan. O’Neill beskriver det väl:

”Where once students might have allowed their eyes and ears to be bombarded by everything from risqué political propaganda to raunchy rock, now they insulate themselves from anything that might dent their self-esteem and, crime of crimes, make them feel ‘uncomfortable’. Student groups insist that online articles should have ‘trigger warnings’ in case their subject matter might cause offence.

The ‘no platform’ policy of various student unions is forever being expanded to keep off campus pretty much anyone whose views don’t chime perfectly with the prevailing groupthink.”

 

Detta med plattformar alltså. Det säger så mycket om tillståndet för yttrandefriheten. Ah, ja. Numera återkommer ju ofta den trotsiga mothugget att ”det är faktiskt inte ett brott mot yttrandefriheten” bara för att man inte får en plattform/får skriva i tidningen/får vara med i en debatt. Så låt oss hantera detta mothugg direkt så att vi har det ur världen:

Ja. Det är tekniskt sett sant. Att någon försöker tysta någon annan är inte detsamma som att staten censurerar och tystar sin medborgare, visst är det så. Varje gång någon försöker stänga ner debatter, försöker krympa människors upplevda åsiktsutrymmen, mejlar folks chefer för att kräva sin åsiktsmotståndares uppsägning så kan vi vara eniga om detta – rent formellt är detta inte ett yttrandefrihetsbrott i ordets allra mest tekniska bemärkelse.

Men det formella är inte allt. Det borde vänner av att identifiera strukturer vara särskilt medvetna om, kan man tycka. Yttrandefriheten må vara tekniskt sett intakt även när horder av ordningspoliser patrullerar i debatten, mejlar chefer och försöker jävlas med människor som tycker ”fel”, men ordningspoliserna ska inte inbilla sig annat än att vi ser vad de gör. Och det de gör är mycket avslöjande för deras syn på yttrandefriheten.

Lyckligtvis finns det andra som försvarar den fria debatten och ser dess värde. Några läsvärdheter på området är Naomi Abramovicz här och Paulina Neuding här. En annan aktuell händelse som tangerar dessa frågor är helt klart debaclet kring Ung Scen Öst och gymnasieeleverna. I teaterensemblens egna kommentarer kring det hela återfinns många av de figurer som nämns ovan, exempelvis att sluta spela föreställningen när det visar sig att man inte får medhåll (ta bort plattformen för diskussion) samt att diskutera oenighet i termer av våld, förtryck och otrygghet.

Alldeles oavsett vilka sidor man håller med i olika debatter, vare sig det gäller Husbykravaller, aborter, migration eller våldtäktskultur, så måste man inse att den inställning man intar gentemot oliktänkande bidrar till att höja eller sänka yttrandefrihetens status i samhället. Vi får inte ta den för given på det sättet. Var och en bör hedra den genom sitt eget agerande.

 

Jo, punkare kan bli polischefer

Varje gång Dan Eliasson får ett nytt toppjobb i svensk förvaltning, och det vill inte säga sällan, som idag när han utsetts till rikspolischef, nämns med viss förvåning hans förflutna som punkare i Hedemoras stoltheter Bad Boo Band. Kan en punkare bli generaldirektör, liksom?

Ingen som har köpt det utmärkta uppslagsverket ”Ny våg – Svensk Punk/New Wave/Synth 1977-1982″ (Premium förlag 2012) förvånas dock. Däri återfinns nämligen sociologen Per Dannefjords rön om punkare och deras bakgrund. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”, skriver han. De exakta siffrorna han forskat fram om punkarnas klassbakgrund var att 20 procent hade arbetardito, 20 procent lägre tjänstemanna-, 23 procent mellantjänstemanna-, 29 procent högre tjänstemanna- och 9 procent företagar- eller lantbrukarbakgrund.

Punken var med andra ord ingen rörelse för skolavhoppare, utslagna eller nihilister, utan var snarare som vilken samhällsbyggande föreningsverksamhet som helst. Tråkigt för den som vill romantisera denna påstått upproriska era, men sant.

Kul var det dock.

YouTube Preview Image

Ung scen öst vs. gymnasiepubliken

Det pågår ett debacle kring Ung Scen Öst efter att de valt att ställa in flera föreställningar av pjäsen ”Marken brinner”, regisserad av Nasim Aghili. Vad som först verkade vara ett exempel på hur landet sjunker allt djupare ner i öppen rasism, har nu fått fler sidor och nyanser och utvecklats till en ganska intressant samtidsmarkör.

Vändningen kom efter att såväl rapportering som en del förskräckta reaktioner tagit plats i medierna. Gymnasieklassen Hu14 i Motala bestämde sig nämligen för att inte låta sig nöjas med att spela den tysta statistrollen som rasistiska skolelever i mediebilden av det som skett. De skrev en debattartikel och SVT Opinion publicerade den. Och plötsligt blev hela historien lite mindre svartvit. Eleverna menar att de uppmuntrats, ja rentav uppmanats, att reagera, medverka och interagera och att det därför blir konstigt när ensemblen ser reaktioner som trakasserier. De menar vidare att föreställningens otraditionella format bidrog till att lärarna inte visste när elevernas interaktion var välkommen och inte, eller vilken typ av reaktioner som fick eller inte fick ges utrymme – vilket gjorde det svårt för lärarna att sätta stopp när, som ensemblen menar, gränser överträddes. Ensemblen å sin sida ser lärarnas uteblivna reprimander som ett tecken på rasism och mobbning.

Att ta ställning när man inte ens har sett föreställningen ter sig oklokt. Dessutom antar jag att det skett olika incidenter i olika sammanhang, varav en del kanske är sådana där man kan misstänka att ensemblen har överreagerat, medan andra kan vara befogade saker. Men, om man på basis av parternas inlagor ska göra några anmärkningar så är det väl detta:

 

Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det. Alls. Det verkar mer som att man har förutsatt att få medhåll, och när denna förväntan inte har infriats så har man satt in pedagoger för att ”hantera” avvikande åsikter. Motalaklassen Hu14 beskriver hur de upplevt det hela, nämligen:

”Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.”

 

Nu är ju inte elevernas beskrivning ett facit, lika lite som ensemblens är det. Men det intressanta är möjligen att ensemblens egen version på sätt och vis styrker elevernas upplevelse. I Dagens Arena skriver de att ”föreställningen är skriven och iscensatt ur de utsattas och protesterandes perspektiv” och att man i den har ”initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Problemet uppstår, menar ensemblen, när ”vissa delar av publiken vägrat delta i dessa handlingar”. ”Denna vägran”, förklarar man vidare ”har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck”.

Enkelt uttryckt: om publiken inte delar ensemblens syn på Husbykravallernas upprinnelse, förlopp och bakomliggande skäl så gör den sig istället skyldig till att iscensätta en rasistisk struktur. Ensemblen förklarar att denna form av förtryck kanske inte manifesterar sig lika tydligt som ”många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck”, men de inskärper att det är precis lika verkligt och påtagligt för de kroppar som rasifieras i salongen.

Vad jag vet förekom inget våld under några av de föreställningar som diskuteras. En penna har kastats, men det är – om jag inte är totalt felunderrättad – det enda fysiska som har ägt rum. Ändå talar Ung Scen Öst nu alltså om att det har pågått rasistiskt våld.

Förmodligen menar de våld i en mer överförd, bildlig bemärkelse, men man tänker inte ens på hur en sådan formulering kommer tas emot av den unga, såväl debatt- som teaterovana, publik man nu ser som sin motståndare. De kommer att läsa det som att de anklagas för rasistiskt våld från den vuxenvärld som kom till deras skola för att bilda dem. Det är inte en uppenbart lyckad kommunikation från en ungdomsföreställning med sin publik.

 

Dessutom. Av citatet här ovan framgår att man i föreställningen har skapat situationer där publiken uppmuntras att handla genom att ”tydligt ta ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Det är omöjligt när man inte har sett föreställningen att säkert veta hur de möjliga alternativen riggas i föreställningen. En jämförelse mellan Husby och Sydafrika kan i förstone te sig halsbrytande, men behöver inte vara irrelevant, det beror helt och hållet på hur jämförelsen exekveras och vad den tar sikte på. Men risken, när man avkräver publiken tydliga ställningstaganden är att de möjliga ståndpunkterna riggas försåtligt. Om publiken upplever att det är omöjligt att ifrågasätta teaterproduktionens syn på Husby utan att  samtidigt ta indirekt ställning för aparheidregimens förtryck i Sydafrika, så är det inte jättekonstigt om man vägrar ställa upp på premisserna. Om nästa slutsats dessutom är att en sådan vägran = rasism, så kommer man med rätta uppfatta sig som placerad i en fälla.

 

Ensemblen skriver vidare att:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Här förklarar man sig alltså ha tillräcklig omvärldskunskap för att känna till rasismen i samhället och hur den kan normaliseras och berättar i nästa andetag att de därför upplevde förvåning över att någon över huvud taget kan välja att identifiera sig med ”den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld”.

Att skribenterna inte själva ser hur svepande de är i denna formulering är häpnadsväckande. Den underliggande poängen här är att egentligen borde ingen vilja att identifiera sig med en vit polis eller en vit politiker eftersom dessa grupper utsätter unga för fattigdom och våld. (Att man dessutom gör en trio av dessa två med en tredje: kolonisatören är värt egna kommentarer, men vi får lämna den saken därhän.)

Slutsatsen blir därför att när någon i publiken ändå identifierar sig med dessa så kan det bara bero på normaliseringen av rasism. Ingenting annat. Ensemblen ägnar inte en tanke åt att det skulle kunna finnas andra skäl till identifikationen, de rentav koketterar med att de inte hade skruvat på sina glasögon tillräckligt hårt och visar upp sin förvåning som en liten naivitetens statusmedalj. Vi var ju egentligen medvetna, men vi ville ju tro bättre om folk, typ.

 

Så, igen. Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det.

Kommentar och svar om socialt boende

Med anledning av op-ed-artikeln Vi behöver utveckla en svensk modell för socialt boende (13/11), har följande kommentar inkommit:

I torsdagens SvD påstår Billy McCormac, vd för Fastighetsägarna Stockholm, att socialbostäder behövs i Sverige. Men resonemanget har ett enda syfte: att fastighetsägarna ska göra ännu större vinster.

Hemmet och tryggheten att få välja var man ska bo, gäller i McCormacs värld endast den välbeställde. Han målar själv upp en bild av en tvåbarnsfamilj som inte har råd att bo kvar i sitt hem sedan mannen har skadats i en bilolycka. Lösningen för familjen är enligt McCormac att rycka upp barnen från hem, barnomsorg och skola och flytta familjen till en socialbostad i något reservat för mindre bemedlade. Det är en cynisk människosyn som inte gynnar ett modernt samhälle.

Vad är då anledningen till det här önskemålet om socialbostäder i Sverige? Svaret är givetvis marknadshyror i hela det övriga beståndet, vilket i sin tur ger större vinster till fastighetsägarna. Här finns bara en grupp vinnare och det är fastighetsägarna, medan samhället står som förlorare. Skattekollektivet förlorar dubbelt, dels genom att finansiera socialbostäderna och dels genom ökade bostadsbidrag. För dem som hamnar precis över inkomstgränsen för att få en socialbostad kommer höjda bostadsbidrag att krävas eftersom hyrorna kommer att höjas med den fria hyressättning som McCormac förespråkar.

Allt detta leder till att köpkraften kommer att minska kraftigt i takt med allt högre hyror. Det skadar samhällsekonomin och hotar välfärden.

I Sverige har vi valt den svenska modellen med kollektivt förhandlade hyror som ska sättas som om marknaden var i balans, och efter den generella brukarens värderingar. Det stärker hyresgästernas ställning och håller hyrorna på nivåer som är acceptabla. Samtidigt ger detta hyresgästerna ett starkare besittningsskydd än den fria hyressättning som Fastighetsägarna förespråkar. Mycket finns att göra för att förbättra situationen för hyresgästerna och vi i Hyresgästföreningen har många förslag men några socialbostäder som skulle brännmärka människor med lägre inkomster, behöver vi verkligen inte.

Marina Fredriksson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm

 

Billy McCormac svarar: Först låt mig klargöra en viktig sak. Jag förespråkar inte social housing. Punkt. Hela poängen med min artikel var att lyfta en angelägen fråga och bjuda in till en bred, fördomsfri diskussion om hur vi gemensamt kan möta svåra bostadssociala utmaningar. (Med socialt boende menar jag en verktygslåda för de som inte av egen kraft kan ta plats på den ordinarie bostadsmarknaden.)

För oss som vill ha en väl fungerande bostadsmarknad för alla, oavsett plånbok, är det en anständighetsfråga att prata om boendets sociala dimension.

Fastighetsägarna är bara en av många aktörer som tillsammans måste diskutera nya lösningar för de svaga på bostadsmarknaden. Tystnad är de svagas värsta fiende. Tyvärr verkar Hyresgästföreningen hellre ägna tid åt ogrundade påhopp än att komma med konkreta förslag. Om Hyresgästföreningen har idéer är jag idel öron. Kontakta mig när som helst. De som behöver vår hjälp förtjänar mer än svavelosande retorik.

Replik till Sanna Rayman om Moderaterna och Solna

Här nedan följer en replik från Kristoffer Tamsons och Pehr Granfalk med anledning av dagens huvudledare om Moderaternas framtid och Solnas integrationsarbete.

 

Det för tankarna till trollerikonstens reptrick. Den syn på Moderaternas idéutveckling som kommer till utryck i Sanna Raymans ledare. Å ena sidan efterfrågas där idédebatt. Å andra sidan används möjligheten att själv bidra åt en lång text som vare sig innehåller egna förslag på utmaningar eller frågor för Moderaterna att lyfta. Istället för idéer tycks det vara kritik i formfrågan som står i fokus. Det blir lite som att stå vid sidan om snickaren och kritisera i vilken ordning verktygen används, snarare än intressera sig för det som byggs eller själv hjälpa till i arbetet.

Bakgrunden är det inlägg på DN Debatt där vi ger ett bidrag för den idéutveckling vi tror Moderaterna behöver mer av med sikte på valet 2018. Fyra områden lyfter vi fram: Behovet av en ny frihetsdebatt, relationen stad och land, arbete som grund för människors delaktighet och inkludering i det svenska samhället samt sist men inte minst vikten av tydliga värderingar om hur välstånd och välfärd skapas.

Kring dessa utmaningar pekar vi på både frågeställningar vi ser som viktiga samt värderingar och förhållningssätt vi tror bör ligga till grund för Moderaternas kommande diskussioner. Vi är medvetet öppna i delar av resonemangen. Med viss erfarenhet av idéutveckling och politiskt handfast arbete tror vi oss veta vi att det sällan är en god tanke att redan från start slå fast alltför självsäkra slutsatser eller förslag. Det är helt enkelt inte ett inkluderande arbetssätt. Därtill inbjuder det inte till mycket av de samtal och den debatt vi hoppas kunna medverka till att väcka.

 

Särskilt en fråga vi väcker verkar ogillas av Rayman. Det faktum att vi pekar ut arbete och en utvecklad arbetslinje som viktigare för att inkludera utrikes födda i det svenska samhällsbygget än den gamla beprövade och i våra ögon till stora delar misslyckade integrationspolitiken. Att vi därtill lyfter fram Solna som ett intressant exempel ogillas särskilt. Något märkligt kan tyckas. Men vi gör ett försök att återigen skilja på integration och migration. Vi kan apropå volymfrågan enkelt konstatera att Rayman väljer en datakälla som exempelvis med precision exkluderar de 2 100 ensamkommande flyktingbarn som Solna tagit ansvar för sedan 2006.

Sveriges särskilt dåliga siffror ligger främst inte i etableringen av nyanlända. Det har många andra länder problem med. Sveriges unika position är hur invandrade hamnar i långvarigt utanförskap och bidragsberoende. Det är här Solnas modell med restriktiva bidrag, konstruktivt kravställande på utbildning och näringslivsvänliga politik ger effekt. Rayman vill helt enkelt göra gällande att Solnas modell inte är skalbar för högre mottagande och att de 45 procent av Solnas invånare med invandrarbakgrund på något sätt har det lättare i livet än andra kommuners medborgare med invandrarbakgrund.

Om vi inte tror på värderingar om restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv som metod för minskat utanförskap riskerar den svenska borgerligheten vara tommare i innehåll än Kim Kardashians underhållning.

 

Nu är detta trots allt bara en av de fyra frågor vi lyfter fram. Där vi försöker samla vad vi möter hos både moderata sympatisörer och människor i stort. Detta inom ramarna för våra politiska förtroendeuppdrag och i möten utanför politiken. Dessa tror vi behöver komma till uttryck i det arbete som moderater i kommuner, landsting och nationellt har att ta tag i under kommande år.

Vi är nu vare sig kända för att viska eller vara otydliga med våra principer. Däremot har vi att visa respekt för att ett politiskt parti nu ska samla sig för ett betydande arbete med sikte på 2018. Det är måhända en ledarsidas välsignelse och förbannelse att inte behöva förhålla sig till detta när den formulerar sig. Vi ser däremot fram emot era konstruktiva bidrag om Moderaternas framtida utveckling.

Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting
Pehr Granfalk (M), kommunstyrelsen ordförande i Solna

 

 

SVAR DIREKT

Ja, jag efterfrågar idédebatt. Det är därför jag också efterlyser att man i en sådan sluter upp lite tydligare bakom några idéer, det är nämligen först då någon annan kan säga emot och en fruktbar sakdiskussion kan uppstå. Tamsons och Granfalk motiverar frånvaron av dylika preferenser med att de vill visa respekt för att partiet ännu samlar sig för idédebatten. Enkelt uttryckt – det är inte läge att visa korten. Så kan det förstås vara, men då blir jag än mer konfys inför poängen med artikeln.

Vad gäller integrationen och Solna. Att arbetslinjen är en viktig beståndsdel i integrationen är otvivelaktigt, vilket jag också skriver, utan minsta tillstymmelse till tvekan, i min text. Men låt mig påpeka att det är först efter att jag invänder som Tamsons och Granfalk väljer att förtydliga vad de menar med arbetslinjen, redan det innebär att vi – tack vare min kritik – har tagit ett steg närmre konkretion. Nu skriver de nämligen att det de specifikt syftar på är ”restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv”. Gott så, det är ju ett inspel som betyder något konkret och en inriktning som denna ledarsida alltid har omhuldat.

Men även om vi i just den delen är överens så vidhåller jag att Solna inte förtjänar den integrationspolitiska predikstol man emellanåt försöker placera sig själv i. Tyvärr, men detta är att förhäva sig. För även om Solna har en tydlig och bra arbetslinje, så kvarstår faktum: Solna har inte tagit sig an tillnärmelsevis samma utmaning som många andra kommuner. Solna är därför inte skickade att predika rätt sätt att integrera för exempelvis Södertälje, som har en helt annan situation att sköta.

Detta illustrerade jag i min text med nivån på flyktingar som Solna tar emot. Jag påpekade också att det givetvis finns fler sätt att ta sig till Solna och när Tamsons och Granfalk nu invänder mot just den datakällan (dvs nivån på flyktingmottagning) så kan vi för all del prata om den datakälla de själva tar upp – det vill säga de ensamkommande flyktingbarnen. Enligt Tamsons och Granfalk har Solna tagit ansvar för 2 100 ensamkommande flyktingbarn sedan 2006.

Det har jag inga skäl att ifrågasätta – på ett plan. Men saken är den att när vi talar om mottagning av ensamkommande flyktingbarn så menar vi vanligen mottagning av dem – och det är ett annat plan. Och det är inte detta vanliga plan, själva mottagningen, som Tamsons och Granfalk syftar på. Låt mig citera Solna kommuns hemsida:

”Solna är sedan sju år tillbaka ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn. Sedan systemet startade har 1 600 barn kommit till Solna varav 90 har blivit permanent placerade i Solna.”

(Siffran 1600 ovan skiljer sig från Tamsons och Granfalks 2100, sannolikt för att texten är från förra året, medan deras siffror är från i år.)

Med andra ord. Ja, eftersom Migrationsverket ligger i Solna så blir kommunen genomfartskommun för oerhört många ensamkommande flyktingbarn. Men det betyder inte att Solna kommun tar ansvar i den bemärkelse vi brukar tala om ansvar. Det är först som ett ensamkommande barn blir placerat som det verkliga ansvaret – att tillhandahålla skolgång och annan kommunal service – kickar in. Och här tar Solna ansvar för 90 ensamkommande flyktingbarn, inte 2100.
Det tror jag nu inte beror på att Solna kommun inte vill hjälpa fler. Däremot tror jag att Solna väljer att ta ansvar för så många flyktingbarn – och flyktingar – som man anser att man har möjlighet att integrera på ett bra sätt i kommunen. Det vill säga, om någon lärdom tydligt kan dras från exemplet Solna, så är det att kommunen har något att lära oss om migrationspolitik och inte – som de själva påstår – om integrationspolitik.

 

Brännpunkt

”Skiljeförfarande
säkrar att lagar följs”

REPLIK

Det hade varit enkelt att kolla upp.

”Vem är vinnare med TTIP?”

BRÄNNPUNKT

Frihandelsavtal tyngs av det rättsliga.

”Termer centrala för ingenjörer”

BRÄNNPUNKT

Tekniska högskolor om vikten av TNC.

”Språkliga termer är guld värda”

Docent:

Regeringen riskerar att ställa till det.

”Humanitära skäl
vägde inte tyngst”

SLUTREPLIK

Insatsen i Afghanistan bör avslutas.

”Militär närvaro en förutsättning”

Replik

Veteran: Fel peka ut militären.

”Handelsavtalet TTIP
en oslagbar chans”

Brännpunkt

Malmström: Vi kan bli förebild.

”Fria vårdvalet blev
ett lyft för de fattiga”

BRÄNNPUNKT

Läkare: Riksrevisionen har fel.

”Inte meningsfullt
att avsätta Juncker”

BRÄNNPUNKT

S: Chans stoppa skatteflykt.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

SJUKHUSETIK

Debatt om dokusåpor på sjukhus:

Anhöriga till en man som filmats när han var döende får nu skadestånd, enligt en dom i hovrätten idag. Fallet har tidigare debatterats på Brännpunkt. Läs artiklarna.

FÖRSVARET

Senaste debattartiklarna om försvaret:

Hur ska försvaret utvecklas nu? Läs hur debattörerna på Brännpunkt ser på frågan.

ekomat

Följ debatten om ekomaten

SLU-forskare oense om nyttan av ekologisk odling.

TERROR

Senaste debatten

Här finns en översikt med debattartiklar om terrororganisationen IS.

Ledare

Jag kan själv,
Wikström!

LEDARE

Lagrådets förödande kritik av regeringens förslag.

Kan vi lita på
vårt skattesystem?

LEDARE

Dags att börja skissa på en ny skattereform.

Fel att göra tv-såpa
av dödskamp

LEDARE

Rätten till respekt för privatlivet gäller även på sjukhus.

Förskolan nyckeln
till resten av livet

OP-ED

Vi har inte råd att låta bli de tidiga insatserna.

Svenskfödd i Sverige
uppmanas invandra

OP-ED

Unikt folkbokföringsärende och en lag som slår fel.

I så fall krävs
käbbel, Löfven

LEDARE

S-ledaren har rätt i att Sverige kan lära av USA.

Huvudlöst agerande

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Vinst i välfärden – en papperstiger?

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN