Skatterna håller poplegendar borta

YouTube Preview Image

Nu på morgonen möts jag av glädjebudet att Manfred Mann, popmusikalisk legendar från den brittiska beat-eran, har flyttat till Sverige. Han ses nu alltsomoftast spankulera på Helsingborgs gator, rapporterar Helsingborgs Dagblad.

Det visar sig dock finnas en hake.

”–Jag träffade en svensk kvinna, ja dansk egentligen. Det var det som förde mig till Helsingborg, berättar han. Men jag är inte bosatt här, utan ser till att hålla mig långt från den gräns på sex månader som skulle göra mig skattpliktig här.”

Gästbloggat/Benjamin Katzeff Silberstein: Medan väst pratar

Ubåtsjakten i Skärgården må vara över för den här gången, utan att vi kunnat bekräfta med säkerhet att det faktiskt var en rysk ubåt som fick svenska flottan att rycka ut. Men det spelar egentligen ingen roll – det militära hotet från Putins Ryssland finns där ändå, med oförminskad styrka.

Sveriges och de nordeuropeiska ländernas roll och relation till Nato var temat för ett seminarium i Washington D.C. under måndagen, där flera internationella säkerhetspolitiska experter och diplomater diskuterade hur de nordiska och baltiska staterna borde samarbeta med Nato. Och få verkade köpa svenske ambassadören Lyrvalls bild av att Sveriges förhållande till Nato, där samarbete istället för medlemskap är tillräckligt för den gemensamma säkerheten i regionen.

Andras Simonyi, Managing Director för tankesmedjan Center for Transatlantic Relations och tidigare ungersk ambassadör till USA, var mycket tydlig: varken Sverige eller Finland kan fortsätta att stå utanför. Det handlar inte bara om Ryssland, menade Simonyi. Ryssland ska inte diktera geopolitiken i norra Europa, men Sverige och Finland har mycket att bidra med som Natomedlemmar.

Michael Polt vid McCain Institute och tidigare amerikansk ambassadör i Estland, menade att det börjar bli bråttom:

– Medan Väst fortsätter att prata om hur vi ska samarbeta, så fortsätter Putin att testa gränserna och att leta efter sprickor i fasaden. Det är dags att vi slutar att bara reagera på vad Putin gör, och istället gör vad vi tycker är rätt på eget initiativ.

Naturligtvis vore det i Sveriges intresse att gå med i Nato, som experterna i Washington upprepade gång på gång. Tyvärr verkar Sveriges regering ha långt kvar till samma syn. Regeringen nämnde inte ens Sveriges samarbete med Nato i årets utrikesdeklaration.

Wallströms uttalade förståelse för att Ryssland provocerats av Ukrainas närmande mot EU visar på en världsbild Rysslands aggressiva ambition att diktera vad som sker i Europa ses som ett acceptabelt normaltillstånd. Sveriges tvära nej till Nato är precis vad Putins Ryssland vill se. Spänningarna i området fortsätter att öka, och de stoppas knappast av en utrikespolitik där kärnan består av vaga ord om FN och feminism, och där alliansfriheten är viktigare än samarbete med demokratiska stater.

Benjamin Katzeff Silberstein studerar internationella relationer vid Johns Hopkins School of Advanced International Studies i Washington, DC.

Inte bara nollränta från Riksbanken

Nollräntan är en riktig bomb – en veritabel nyhet som förtjänar all uppmärksamhet. Men det kan också vara värt att titta något i det mer finstilta budskapet från Riksbanken idag. I dess prognos skrivs nämligen förväntningarna på arbetslösheten ner både för 2015 och 2016. Arbetslösheten sjunker förvisso framöver, men i en lägre takt än tidigare väntat, förutspår prognosen.

I år ligger arbetslösheten på 8,0 procent. Nästa år förväntas den hamna på 7,4 procent (och inte 7,3 som tidigare antagits). 2016 blir arbetslösheten 6,9 procent (i stället för 6,7 som den tidigare prognosen angav). Arbetslösheten sjunker helt enkelt 0,1 procentenhet saktare nu än tidigare.

Så vad har då hänt sedan den förra prognosen? Ja, en tydlig förändring är att vi har en ny regering, med en ny politik. Incitamenten till arbete ska enligt denna försvagas, och skattehöjningar ska införas på arbete. Den slopade rabatten på arbetsgivaravgifter på unga anställda kommer att leda till färre jobb, liksom den höjda skatten på pensionärer i arbete. Det är ingen orimlig gissning att finansminister Magdalena Anderssons budget spelar in.

Regeringen Löfven har faktiskt varit ärliga nog att skriva det rakt ut i budgetpropositionen (Förslag till statens budget för 2015, finansplan och skattefrågor, s. 57):

”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något.”

Med minkarna förhåller det sig så här

Kommentar från förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson:

Med minkarna förhåller det sig så här

I lördagens SvD kunde man på ledarsidan läsa en rubrik: ”Låt inte detta bli minkar”.

För säkerhets skull kanske jag skall tala om att felaktiga slutsatser på grund av minkar drogs för första gången när vi 1992 inköpt en ny hydrofonboj, som var så känslig att den reagerade för simmande mink. Minkar var sålunda inte tidigare något problem, om nu någon trodde det. Under 1980-talet hade vi tillsammans med Fiskeristyrelsen och Försvarets forskningsanstalt (FOA) med flera undersökt andra möjligheter till att biologiska med flera företeelser kunde ha lurat oss när våra hydrofoner spelade in ljud, men utan framgång.

Våra utländska samarbetspartners höll också med oss om att de ljud vi tog in var från ubåtar, och i många fall från namngivna ryska sådana, bland annat det ljud som ubåtsskyddskommissionens ordförande Sven Andersson (S) använde sig av för att utpeka Sovjet 1983. För övrigt ansåg ryska experter själva vid samtalen på 1990-talet att det var från en ubåt, dock inte deras egen.

Lars Borgnäs har i SVT påstått att det sannolikt var segelfartyget Amalia som var där och gav upphov till ljudet, vilket FOA:s efterträdare FOI tydligen inte har kunnat handskas med.

Amalia var inte ens i närheten av Mälsten samma dag som inspelningen gjordes.

Den 29 oktober skall flera av de som tagit åt sig fredsforskningsprofessorn Ola Tunanders konspiration samlas i Stockholm för att diskutera hur de skall lyckas övertyga den nya regeringen om att det var amerikanska ubåtar som var här på 1980-talet. Peter Hultqvist verkar mer omdömesgill än så, för med den så kallade forskaren Tunander förhåller det sig så att han till och med kan ljuga för att trumfa igenom sin hypotes. Det vanliga är emellertid att han startar ett stycke eller en mening med en illa underbygd hypotes, som i nästa led i argumentationen förvandlas till ett fastlagt bevis och får tjäna som premisser i följande resonemang.

Låt mig i stället nämna några av de indicier – för att inte säga bevis – för att det var ryska ubåtar som var här:

  1. I den aggressiva underrättelseverksamhet som Sovjetunionen bedrev mot Sverige ingick så kallade ”professorsfartyg” vilka många gånger enligt UD:s arkiv på grund av deras uppträdande i våra kustvatten blev föremål för diplomatiska klaganden (Aide mémoire). Det var ingen större skillnad i förhållande till hur ubåtarna uppträdde. Men det finns fler handgripliga indicier och till och med skriftliga bekännanden.
  1. Arkadij N Sjevtjenkos memoarer (Att bryta med Moskva, 1985, Bonniers, s 191): ”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter Olof Palme besökt Moskva.”
  1. Institutet för försvarsstudier i Norge har nyligen publicerat en studie av sin ubåtsfråga, som kommit till samma slutsats som jag om den svenska. (Gjelsten, Roald: Fremmede ubåter i norske fjorder.) Lustigt nog arbetar Tunander i Oslo, men han tar tydligen inte några intryck av norrmännens uttalanden heller.
  1. FLT nyhetsbyrå skickar 1998 ut följande meddelande: ”Marinamiralen Vladimir Kurojedev säger att det handlar om ett specialförband som finns i alla fyra ryska flottorna…” ”Att det ryska försvaret varit utrustade miniubåtar är ingen nyhet…” ”[Den militära] Underrättelsetjänsten GRU organiserar undervattensstyrkor som genomför dold verksamhet mot främmande baser.”
    Vilket vidimeras av Chefen för Östersjöflottan på besök i Sverige 2004, när det svenska ubåtsvapnet fyller 100 år: ”Ja, vi är utrustade med miniubåtar” (i en intervju i SvD). Redan i samband med Kurojedevs ”utspel” har ryska Interfax kompletterat med att ange att det marina spetsnazförbanden sattes upp 1969 och att redan året därpå började GRU organisera undervattensstyrkor under beteckningen Delfin. Det var väl de som fick uppgifter strax efter att Olof Palme besökte Moskva 1970.

    Aftonbladet citerar i sin tur redan 1988 en ”sovjetisk regeringstjänsteman, expert på Skandinavien, har uppgivit att sovjetiska ubåtar under de senaste åren opererat i svenska vatten.”

  1. För att inte tala om en av de sovjetiske medlemmarna av Olof Palmes internationella studie Gemensam säkerhet (1982), Georgij Arbatov, som samma kväll som Sven Andersson på eftermiddagen haft sin Sovjet-utpekande presskonferens, talade i Washington DC. Sven Andersson har för Riksdagens utrikespolitiska klubb talat om vad Arbatov sagt: ”Svenskarna är naiva om de tror att deras neutralitetspolitik och deras starka protester kan hindra Sovjet från att fortsätta med ubåtsaktiviteterna i deras vatten.”

    Han kunde vara väl förberedd, för enligt förre ÖB Lennart Ljungs dagbok skall Sverker Åström redan några dagar före i UD:s lokaler ha talat om för en rysk diplomat att Sven Andersson skulle peka ut dem.

  1. Slutligen, för var och en som vill uttala sig i ubåtsfrågan borde en utvärdering av ett visst TV-program vara ett måste. Jag talar om Reportrarna av den 22:a september 1996, inspelat vid ryska Östersjömarinens 300-jubileum. I detta berättar tre ubåtsmän om kränkningar av främmande, även skandinaviska och svenska vatten, men den viktigaste informationen är att de utsatts för sjunkbombsanfall, varvid ibland panik utbrutit ombord, samt att dykare som befunnit sig utanför ubåten ibland hade blivit dödade. Det är nämligen så att – så vitt jag vet – det endast var Sverige som regelbundet bemötte sina ubåtsintrång med sjunkbomber. Norge gjorde det också, men vid få tillfällen.

    SVT kunde kanske visa detta program i repris någon gång, när ubåtsfrågan är aktuell, som den ju varit nu och då genom åren efter 1996. Intresserade kan annars titta på webben.


Bengt Gustafsson
, Överbefälhavare 1986–94

Ett gott undantag i budgeten

Underhållsstödet till ensamstående föräldrar höjs enligt dagens budgetförslag. Mitt i all vänster- och socialdemokratisk politik där staten expanderar och generella bidragssystem ges företräde framför skattesänkningar för vanligt folk lyser höjningen som det goda undantaget. Detta är just den sortens stöd som bör stärkas, medan generella stöd som barnbidrag till alla minskas. Den rättfärdiga välfärdsstaten är så utformad att de allra svagaste får hjälp som gör skillnad, medan de som gott och väl klarar sig själva lämnas utanför bidragssystemen. En allomfattande välfärdsstat missar till slut dem som har störst behov, medan den pyntar för miljonärernas ungar.

 

En skamlig prioritering

Flera av de stora delarna av kulturbudgeten har redan kommenterats på ledarsidan tidigare i veckan. Det nya i dagens budget var att Alice Bah Kuhnke lyckats tillskansa sig ännu en hyfsad portion av i budgetutrymmet, samt att hon i huvudsak lagt den på en större satsning om 230 miljoner kronor på offentlig konst i förorten över fyra år. Besvikelsen var stor bland de kulturutövande scenkonstnärer som hade förväntat sig ett fetare utfall avseende scenkonstpensionerna med en vänsterregering, här skjuter regeringen till 20 miljoner kronor, dvs ansluter sig i stora drag den tidigare regeringens plan.

När jag på ledarsidan kritiserade reformen gällande museientréerna häromdagen anförde jag bland annat en rapport från Myndigheten för kulturanalys, i vilken man konstaterar att det inte finns något vidare faktastöd för påståendet att gratis entréavgift innebär att andra/nya grupper lockas till museerna. Det värdefulla med att låta en fristående myndighet granska kulturpolitikens olika delar har förstås varit att man här inte känner sig medansvarig. Förr var det i hög utsträckning Kulturrådet som analyserade och utvärderade kulturpolitiken – en ordning som inte alltid är klockren, givet att det ofta också är Kulturrådet som verkställer den. Att utvärdera sig själv är sällan det bästa tillvägagångssättet. Men det är kanske just därför ingen stor överraskning att den nya regeringen avvecklar hela myndigheten nästa år. Den skulle ju förmodligen berätta sanningen om hur kulturpolitiken fungerar i förhållande till de mål och vackra ord som den pyntas med. Det är regeringen uppenbarligen inte intresserad av.

 

Gårdagens största budgetskandal på kulturfronten återfinns emellertid under utgiftsområde 16, dvs utbildning och forskning, närmare bestämt på sidan 308. Här hittar vi en kulturell illgärning av rang. Regeringen slopar nämligen anslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, i Aten och i Istanbul. Besök gärna hemsidorna, notera hur mycket de gör för en mycket mycket liten slant. Huruvida detta även drabbar verksamheten på Villa San Michele framgår inte. Förhoppningsvis klarar sig Axel Munthes fantastiska donation till Svenska staten numera på egen hand.

Från 2017 avslutar staten sin finansiering till de svenska medelhavsinstituten, konstaterar regeringen torrt i budgeten. På Twitter beskriver Ida Östenberg, docent i Antikens kultur- och samhällsliv i Göteborg, lite mer målande vad det är som avslutas. Instituten i fråga markerar en lång tradition av svenskt akademiskt intresse för dessa kulturella vaggor. Svenska Institutet i Rom grundades 1926, det i Athen 1947 och institutet i Istanbul 1962, berättar hon. Under andra världskriget ”stängde de flesta utländska institut i Rom. Inte det svenska. Det fungerade som mötesplats för forskare från andra länder”. Och föreståndaren, Erik Sjöqvist, lät under samma period ”gömma judar på Svenska Rominstitutets vind. Han vägrade öppna porten när man letade efter dem”, twittrar Östenberg som även sammanfattar konsekvensen av de indragna anslagen: ”Svenska utgrävningsprojekt i medelhavsområdet går genom Instituten. Nedläggning innebär slutet för svensk arkeologi i Grekland och Italien.”

På Facebook finns redan en grupp som protesterar mot detta huvudlösa beslut. Den kanske inte kommer att bli enorm, andelen personer i befolkningen som engagerar sig i antikens kultur och samhällsliv är förmodligen inte stor nog att skapa en kritisk massa. Just därför behövs staten där, som garant för fortsatta kunskaper. Just därför är det så lätt att överge alltihop, för att spara ynka tio miljoner till något mer publikfriande.

Skam över denna prioritering.

Schymans råd översatta till Fi:s språk

Idag på morgonen har jag debatterat Gudrun Schyman i Sveriges Radio om huruvida försvaret bör får större eller mindre resurser. Den goda nyheten är att hon och Feministiskt initiativ är rätt ensamma om sin världsfrånvända uppfattning i försvarsfrågor. Den dåliga att de enligt debattlogiken i medier därmed får uppmärksamhet för den. Ja, Schyman var rentav så ivrig att de var tvungna att tona bort henne eftersom hon inte verkade anse att motdebattören skulle få något sagt.

Schymans och Svärds debattartikel i ärendet är enligt min mening direkt stötande. De förminskar allvaret i vad territoriella kränkningar innebär och kallar det ”nyfikenhet”. De viftar bort ett gränslöst beteende och säger att det är annan makts ”jobb” att stryka runt i våra vatten och i vårt luftrum och de föreslår att vi ska möta nyfikenheten med samtal. De är noga med att poängtera att det inte finns några uttryckliga hot mot Sverige – som om det rimliga vore att vänta med att få försvaret i skick till dess att hot dyker upp.

Det visar i bästa fall att Schyman är en tidsoptimist av rang, i sämsta fall att hon struntar i Sveriges säkerhet. I det aktuella sammanhanget kan nämnas att ett av skälen till att vi har svårt att bedriva ubåtsspaningar är att vi saknar helikoptrar som fungerar för ändamålet. Att ens få denna funktion i ordning skulle ta flera år.

”Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, och samtal”, skriver Gudrun Schyman i Expressen. Jotack. Och vi har i Sverige varit oerhört aktiva – särskilt på nedrustningssidan. Det verkar inte ha påverkat Ryssland i rätt riktning, tvärtom.

 

Hur ska Schyman ha det? Å ena sidan spelar hon ner allt det som andra noterar som oroande och kallar det nyfikenhet, deras jobb och ”inte ett hot”. Å andra sidan tar hon ogenerat parti för en förmodad aggressor och skriver att det är ”helt väntat att Ryssland reagerar”. Och hennes förslag på motreaktion är att vi, Sverige, ska börja bete oss lite mer i enlighet med ryska önskemål. Detta vore med hennes ord ”konfliktförebyggande”. Man häpnar!

Låt oss, för tydlighetens skull, översätta Feministiskt initiativs idéer till en feministisk begreppsvärld, så kanske de själva kan närma sig en förståelse för vad de egentligen säger:

– Om du trakasseras av kamrater i skolan bör du överväga tanken att kränkningarna bara beror på nyfikenhet. ”Han är bara kär i dig!”

– Du lever ditt liv som du önskar och men utsätts för härskarteknik från människor som vill pressa dig att förändra sitt beteende. Schymans råd till den drabbade i en sådan situation är att lyda dem – av konfliktförebyggande skäl.

– Den som upplever sin kroppsliga integritet hotad när oinbjudna män börjar häcka i trädgården bör inte vidta åtgärder som att tex lära sig feministiskt självförsvar för skydd eftersom detta kan uppfattas som våldsförberedelser och trappa upp ”konflikten”. Och förresten har männen inte framfört några explicita hot, de kanske bara är nyfikna.

 

”Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll.”, skriver Schyman när hon bemöter välförtjänt kritik. Hon förklarar också att ”Ryssland har fått sin bild som ökat aggressiv aktör bekräftad”.

Ja, våldet är ett uttryck för makt och kontroll. Därför är det önskvärt att vi kontrollerar vårt territorium och skyddar oss mot våld. Men, det Schyman, hopplöst förlorad i en politisk diskurs om bilder och identifikation, inte begriper är att det här handlar inte om bilden av Ryssland eller vad Ryssland identifierar sig som eller hur andra identifierar Ryssland. Vi lider ingen brist på konkretion här. Ryssland beter sig de facto mer aggressivt – och inte bara mot oss. Det finns mängder av exempel på detta. En utmärkt sammanställning, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill sitta i Sveriges Radio och förespråka försvarsnedskärningar , finns att läsa på bloggen Skipper här.

Inslaget kan höras här.

Gästbloggat/Claes Arvidsson: En ögonblicksbild av Putinland

När Michail Chodorkovskij talade på Oslo Freedom nämde han inte med ett ord sina tio år i Putins fängelsevärld. Ändå hade han kunnat göra det – med goda skäl Chodorkovskij var oligarken som på det personliga planet hade allt, men som också önskade att det ryska folket skulle få mer än ett korrupt envälde. Han blev oligarken som förlorade allt – och blev en levande varningsskylt för eliten i Putinland. Utmana inte makten.

Chodorkovskij ägnade hela sitt tal åt protesterna mot fuskvalen till parlament och president som ägde rum den heta sommaren 2012. De politiska fångarna som fångades på Bolatskajatorget i Moskva. 50 000 demonstranter leddes in på torget och slogs sedan ned av Putins specialstyrkor. Trots att demonstrationen i utgångspunkten var godkänd av myndigheterna. Några av demonstranterna valdes sedan ut som syndabockar och våldsverkare.

Åtal har lagts på åtal i en ”rättsprocess” utan ände. De anklagade har tillbakavisat anklagelserna om att ha brutit lagen och vägrat erkänna sin skuld. Som en av dem – placerad på mentalsjukhus – uttryckte saken handlade protesten om frihetens värde och att friheten förvägrades medborgarna i Ryssland.

Michail Chodorkovskij är inte en någon ungdom men efter 10 år är han en förtida gammal man. Inte bruten utan men stark. Om sina möten med andra fångar – och det ryska omänskliga fängelsesystemen – har Chodorkovskij skrivit en fin liten bok som heter My Fellow Prisoners. Läs den gärna. Det är ett slags ögonblicksbild av Putinland.

Claes Arvidsson är fri skribent.

Intervju med Fredrik Johansson, ny gästbloggare i SvD

Johansson_Fredrik_127Från och med nu får SvD-läsarna möjlighet att läsa din blogg I högermarginalen. Berätta – vem är du?

– Jag är Fredrik Johansson och har ägnat mig åt politik och opinionsbildning i olika former sedan mitten av 1980-talet.  Just nu skriver jag rätt mycket om politik i sociala medier. Vilket väl delvis är skälet till att jag fått chansen att blogga hos SvD. Har bott drygt tjugo år i Göteborg, tjugo år i Stockholm och bor sedan ett halvår i Malmö.

Vad jobbar du med?

– Jag är kommunikationskonsult till yrket. Vilket tyvärr inte är så dramatiskt som den aktuella populära bilden vill göra gällande. Jag försöker helt enkelt hjälpa företag och andra att förstå och kommunicera med sin omvärld.

Vad har du jobbat med tidigare?

– Jag har varit policychef på Stockholms Handelskammare och därmed varit inblandad i en bredd av lokala, regionala, nationella och europeiska politiska frågor som rör näringslivet i huvudstadsregionen. Och under några år på 1990-talet arbetade jag med politik och talskrivande hos Moderaterna.

Vad kan vi förvänta oss att läsa på din blogg?

– Det kommer i huvudsak – men inte bara – att handla om svensk politik. En del internationellt och något om europapolitiken. De kommunala och regionala frågorna i framförallt Stockholm och Skåne kan också dyka upp.

Jag har ägnat mig en del åt urbanisering och globalisering, vilket nog kommer att märkas.

Mina politiska intressen är ganska breda, men jag ska framförallt försöka lyfta fram vikten av en fri ekonomi. Frågor som rör näringslivets konkurrenskraft, ägandets betydelse etcetera, har en undanskymd roll i den svenska debatten. Vårt välstånd kan inte tas för givet.

Varför vill du blogga hos SvD?

– Det är naturligtvis fantastiskt att få en betydligt bredare kanal för att leverera min syn på samtiden.

Vi tror att många kommer att vilja göra till vana att följa dina inlägg. Hur ser dina medievanor ut? 

– Jag läser framförallt tidningar och tidsskrifter. Mindre radio och tv. Allt mer digitalt. Har kommit att uppskatta möjligheterna att via Twitter följa nyhetskonton som håller mig uppdaterad om vad som händer i olika delar av världen. Känner mig som en av medierevolutionens vinnare.

Under detta supervalår – vad har förvånat dig mest?

– Jag är kanske inte förvånad, men det är ändå märkligt att omvärlden – fram tills den dök upp i Stockholms skärgård – varit så frånvarande ett valår. Jag var inte med 1968, men jag har svårt att se att en svensk valrörelse efter kriget genomförts i en allvarligare internationell situation.

Om du fick önska något när det gäller den svenska politiska debatten, vad skulle det vara?

– Att man någon gång försökte ta till sig och bemöta motståndarens bästa argument. Det gäller de flesta sidor i de flesta sammanhang. Och även mig själv.

Bloggen I högermarginalen hittas på adressen blog.svd.se/ihogermarginalen

Gästbloggat/Claes Arvidsson: De vågar stå upp mot diktaturen

Oslo Freedom Forum skulle egentligen ha arrangerats redan i maj, men fick ställas in på grund av en hotande strejk i hotell- och restaurangnäringen. Det fanns nog bara en person som var glad över det. Utrikesminister Børge Brende skulle ha hållit ett anförande.

Det hade säkert blivit ett fint tal. Brende skulle säkerligen ha talat på temat stå upp mot diktaturer och att vi alla måste slå vakt om människors fri- och rättigheter. Auditoriet skulle för sin del ha tänkt på att den norska regeringen tackat nej till att möta Dalai Lama och att stortingspresidenten inlagt förbud mot att Tibetkommittén tog emot Dalai Lama i Stortingets lokaler. Allt för att inte stöta sig med diktaturen i Peking, som fortfarande håller de norsk-kinesiska relationerna på sparlåga sedan den norska Nobelkommittén dristade sig till att 2010 ge fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo.

Oslo Freedom Forum, som pågår nu, har beskrivits som dissidenternas motsvarighet till direktörernas och politikernas forum i Davos. Till exempel är två tredjedelar av Pussy Riot är på plats, men det är inte alls bara kändisar på scen. Tvärtom.

 

Få har nog hört talas om journalisten Marcela Turati Muños. Hon beskrev det smutsiga kriget mellan den mexikanska regeringen drogkartellerna – och den undersökande journalistik som prövat att lyfta fram verklighetens kalla ljus. Här möts det granskande uppdraget med hot, våld och mord.

Yeonmi Park flydde tillsammans med sin familj från Nordkorea till Kina, men där väntade närmast slavarbete. Pappan dog. Resten gick genom Gobiöknen till Mongoliet och sedan till Sydkorea. Men hon talade också om Nordkorea och hur diktaturen undermineras av den svarta marknaden, där det går att få tag på både datorer, USB-minnen, böcker och film från oss. Hon själv hade innan flykten fått en aha-upplevelse av att se Titanic och en annan av Grisfarmen.

Det är många starka berättelser. Mycket elände. Thor Halvorssen, som är mannen bakom Oslo Freedom Forum, inledde för en gångs skull med att tala personligt. Halvorssen är från Venezuela. I Chavezland blev modern skjuten i samband med en demonstration. Hon överlevde. Bara för några dagar sedan blev hans morbror mördad. Hans kusin, en av oppositionsledarna, sitter isolerad i fängelse.

 

Thulani Maseko kom aldrig till Oslo. Människorättsadvokaten sitter i fängelse för att ha ifrågasatt rättsväsendets oberoende i Swaziland. När domen föll löd den på två års fängelse. Annars skulle han ha varit med.

Sådan är en stor del av världen i dag. Ändå ger en dag med Oslo Freedom Forum en känsla av tillförsikt och hopp. På scenen står människor som verkligen, för att använda ett slitet uttryck, gör skillnad.

Kloka, starka och modiga människor.

Som kan, vill och törs.

 

Claes Arvidsson är fri skribent.

Brännpunkt
Utrikesminister Margot Wallström (S) håller presskonferens efter regeringens beslut att erkänna Palestina som en självständig stat. Debattör:

”Inrikespolitik fick S
att erkänna Palestina”

"Saknar stöd från riksdagen och saknar stöd i Norden."

”Vinst viktigt för att
öka antalet anställda”

Slutreplik

HUI Research: Handels lönsamhetssyn ett problem.

”Cosmopols satsning skadar konkurrensen”

Brännpunkt

Visitas vd: Statliga restaurangerna som renodlade sportbarer.

”Tolkar lämnade
i rättsligt kaos”

brännpunkt

"Nu måste den nya regeringen visa handlingskraft."

”Energikommission värd namnet behövs”

Brännpunkt

Svenskt Näringsliv: Konsekvenserna måste utredas.

”Äldreomsorg utan vinstjakt i Stockholm”

Brännpunkt

V: Äldre garanteras inflytande.

”Fel jämställa lön
med kapitalinkomst”

Replik

Spendrup: Som företagare tar jag risker.

”EU måste få verktyg
mot diskriminering”

Replik

Ceballos: Ta upp romers situation.

De vanligaste lögnerna om tiggare

Lista

”Folk tror att de tjänar massor av pengar i Sverige.”

”Så kan Fridolin
lösa skolkrisen”

Brännpunkt

KVA: Regeringen bör tillsätta en kommission.

Ledare

Politiker som blundar

GÄSTLEDARE

Tryggare än så är inte den hoppas-på-bästa-doktrin som vår politik vilar på.

Med ett MP som krävande småsyskon

LEDARE

MP utmanar S tålamod med sina enmansföreställningar.

Drogpolitiken har också baksidor

LEDARE

När hoppet ställs till riskaversion hos missbrukare.

Fel att erkänna Palestina nu

LEDARE

Att erkänna Palestina nu är att belöna destruktivitet

Där polisen inte vågar kliva ur bilarna

KOLUMN

Urtillståndet är klanstyre - hur vårdar vi undantaget?

Den döendes rätt
till integritet

LEDARE

När människans mest perverterade sidor får styra.

Naivt att
inte utreda Nato

LEDARE

Den naiva tilltron till egen förmåga kommer stå oss dyrt.

Är demokrati detsamma som val?

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Kolbiten och verkligheten

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN