En kvinna! En konservativ! Och en karismatisk ledare!

Buden är förstås genast många om vad KD behöver samt vad var och en av oss önskar att KD nu ska ta sig till. När en partiledare avgår släpps mycket sådant fritt som egentligen alltid borde vara föremål för idog diskussion tillika högaktiva sociala medier: Vilken ideologi har partiet? Vad borde man gå i för riktning? Vad står man egentligen för? Vad är en tydlig ledare och hur kul är somliga?

Nåväl heller lite då och då än aldrig. I Twitteriet har föreslagits en kvinna till ny ledare, en tydlig konservativ linje som partilinje samt karismatiska ledare i största allmänhet. Varför kön ibland tycks viktigare än innehåll och tankeskärpa är lika märkligt idag som det var förr när bara män kom i fråga. Kön verkar idag lika centralt som det var på den tiden då kvinnor aldrig kom i fråga. Så varför inte börja i idéer och person? Då blir det säkert bra. Oavsett kön.

Och då är budet på sina håll ett tydligare konservativt parti. Det kan man ju tycka. Men även detta känns etikettering till förvirring. Vad avses och vad är – återigen – innehåll och idé? Är konservativt det traditionella ”bevara för att förändra” och vad betyder det i så fall för välfärdsstaten och skattetrycket? För statens utbredning och medborgarens inflytande? Ska det bevaras som det är eller vill man se konservatism i någon annan mening?

Karismatiskt kan man väl förvisso köpa! Det är vad det är.

Ett KD som fortsätter fokusera på var politikens gränser går och var de borde gå. Ett fredande av civilsamhället så att vi till slut lär oss att det är skillnad mellan stat och samhälle. Och, om man får önska, ännu mer av diskussioner om vad som är Rätt och Fel, inte bara i avseendet ekonomiskt gynnsamt, utan moraliskt.

När det är sagt: Det blir träligare utan Hägglund.

Vart går KD nu?

Det har inte varit lätt hela tiden. Kristdemokraterna må vara ett litet parti, men även små partier har falanger och för nästan på dagen tre år sedan kulminerade splittringen i en sluten omröstning vid 2012 års riksting. Göran Hägglund hade utmanats av Mats Odell om partiledarposten, men besegrade honom med stor majoritet.

Sedan dess har Hägglund lyckats lappa ihop partiet ganska väl – en uppgift som givetvis har förenklats av att striden aldrig handlade om en konkret sakfråga, utan snarare om ledarskap och ett missnöje med att Hägglunds tid åts upp av statsrådsposten medan partiledarskapet rattades lite mer med vänsterhanden. På många sätt kan man kalla partiets missnöje en smula otacksamt. Hur ofta har KD ens ministrar som sitter i åtta år, hur ofta kan man säga ”check!” på så många kristdemokratiska förslag?

Det är ovanligare än att hänga kring fyraprocentsspärren, om man säger så…

I och med Hägglunds avgång lämnar också den siste partiledaren ur Alliansens urbesättning. Det är på något sätt följdriktigt efter höstens val. Nästa val blir en omstart med en ny Allians, vars förutsättningar i nuläget ser betydligt tuffare ut. 2006 var nyheten att man samlat sitt alternativ, att man fanns där som alternativ till ett tolv år gammalt S-styre. I valet 2018 kommer det inte räcka med nyhetens behag.

 

Hägglunds avgång kommer förstås att aktualisera de skiljelinjer som ännu finns i partiet. Vart går KD och vem leder dem ditåt? Det saknas inte namn, men det finns heller inget  namn som står ut som det självklara valet. I det yngre gardet finns flera profilstarka personer med driv, men de är kanske just lite för unga och lite för kompromisslösa för att kunna ena partiet på ett bra sätt. Många nämner nu Lars Adaktusson, som förstås har fördelen att vara ett redan bekant ansikte som på kort tid har blivit en viktig KD-profil. Hans partiförankring är dock förhållandevis svag och han sitter inte i riksdagen. Å andra sidan är det brister han delar med statsministern…

Personer som slår Adaktusson på fingrarna gällande partikarriär och strävsam tjänst i riksdagen på meritlistan är exempelvis före detta statsrådet Stefan Attefall och Jakob Forssmed.
Sen har vi förstås det ständigt återkommande temat ”dags för en kvinna”.
Är det dags för KD nu? Mycket möjligt. Det råder sannerligen ingen brist på kvinnor så chansen är stor att det blir könsbyte på partiledarposten. Partisekreteraren Acko Ankarberg, karismatiska kommunalrådet Ebba Busch Thor, den kommunikativt inriktade riksdagsledamoten Caroline Szyber är några av de namn som spontant anmäler sig.

I Studio Etts extrasändning tidigare idag uttalade KDU:s Sara Skyttedal att hon hoppas att partiet tar efter den öppna process som Centerpartiet haft. Den förhoppningen delar jag. De öppna processerna blir ofta de sakpolitiskt mest intressanta att följa.

 

Fortsatt debatt om Malmö och skatteutjämningssystemet

Med anledning av ledarartikeln Varför skulle Malmö göra något? (23/1), skrev Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande i Malmö en kommentar. Detta inlägg kommenteras i sin tur här:

Malmö är en fantastisk stad som är väldigt missförstådd runtom i landet. Har man sett Malmö har man sett världen, brukar det heta. Här samlas 175 nationaliteter varje dag vilket leder till en härlig kosmopolitisk känsla i staden. Malmöborna är öppna, generösa och välvilliga på ett sätt som jag inte har stött på någon annanstans i Sverige. Här växer dagens och framtidens företag fram i kreativa näringar. Staden formligen bubblar av kreativitet och aktivitet.

Samtidigt som Malmö är en fantastisk stad är kommunen Malmö stad en av Sveriges sämst skötta kommuner. Arbetslösheten är högst i landet, kommunens kostnader för socialbidrag uppgår till en miljard årligen och 500 barn växer upp som hemlösa under eländiga förhållanden.

Var nionde malmöbo är beroende av försörjningsstöd. Det kostar som sagt en miljard årligen men innebär också att kommunen missar intäkter från skattsedeln från tiotusentals malmöbor.

Det är synnerligen angeläget att kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) angriper det problemet istället för att försvara kommunens rätt att leva på bidrag från andra, mer välfungerande, kommuner (som hon gör på ledarbloggen 27/1).

Ungefär en fjärdedel av Malmö stads budget finansieras i dag via det kommunala utjämningssystemet. Stjernfeldt Jammeh försvarar detta med att boende i Vellinge varje dag åker in i Malmö för att arbeta, besöka kulturinstitutioner och slita på våra gator.

Tror Katrin Stjernfeldt Jammeh verkligen att dessa Vellingebor orsakar kostnader motsvarande 4,5 miljarder kronor genom att köra till Malmö och arbeta? Rimligtvis bidrar de mer än vad de kostar genom sin konsumtion och produktion som dessutom ger ringar på vattnet.

Om Stjernfeldt Jammeh menar allvar borde Malmö stad i så fall skicka en faktura med miljardbelopp till Danmark eftersom cirka 9 000 malmöbor jobbar där.

Det hade varit mycket klokare av Malmös socialdemokrater att adressera de problem som gör att tiotusentals människor som arbetar i Malmö inte vill bo här. Det handlar om att se till att det finns tillräckligt med förskoleplatser till alla barnfamiljer, att alla skolor ska klara av att leverera kunskaper till alla elever, att det finns valfrihet och patientmakt i vården och omsorgen samt att skapa en trygghet som gör att föräldrar vågar släppa ut sina tonårsbarn på stan. Bara för att nämna några exempel.

Framförallt borde Katrin Stjernfeldt Jammeh avskaffa Malmös djupt ingrodda bidragslinje till fördel för en välutvecklad arbetslinje. Samtidigt som hon gör det borde svenska lagstiftare fundera över vilka incitament Malmös socialdemokrater har för ett lokalt reformarbete när utjämningssystemet ständigt belönar misslyckanden.

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd i Malmö

Hägglund satte Sveriges väl före Kristdemokraternas

Göran Hägglund avgår som partiledare för Kristdemokraterna på ett extra riksting under våren, meddelade han i dag. Han kommer att bli ihågkommen som en politisk ledare som satte rikets väl före sitt eget partis.

Göran Hägglund blev partiledare 2004 efter att ha varit riksdagsman sedan 1991. Under hans första år på posten grundades den borgerliga Alliansen, en politisk formation som på alla plan har präglat Hägglunds partiledarskap.

Med Alliansen fick Sverige 2006 en stark och sammanhållen borgerlig regering för första gången i modern tid, och därtill i två mandatperioder. För ett genomborgerligt parti som KD har ett borgerligt maktinnehav förstås varit ett övergripande mål. Alliansregeringen gav också partiet några stora politiska segrar, såsom avskaffandet av den oförutsägbara och omoraliska fastighetsskatten. Som en del i paketet fick också partiet kontroll över ett antal ministerposter viktiga för partiets kärnfrågor. Men makten kom inte utan pris.

Kristdemokraterna fick kompromissa på ett sätt som försvagade partiets ställning bland många kärnväljare. Exempelvis genomdrev Alliansen möjligheten till de könsneutrala äktenskapen – en reform som skulle kunna ha lett till att KD hade lämnat regeringen om någon annan än Hägglund hade varit partiledare – vilket försvagade Hägglunds status bland många konservativa religiösa väljare.

Med Hägglund gick Alliansen alltid bra, men det gick desto knackigare för Kristdemokraterna. KD:s valresultat byggde mycket på stödröster från moderater, och långa perioder har KD hängt och dinglat på fyraprocentsspärren.

De knappa resultaten i opinionen ledde också till att Hägglund utmanades internt om partiledarskapet, av sin forne ministerkollega Mats Odell, vilket gav svarta rubriker för KD under lång tid.

Hägglunds insatser som minister ska inte underskattas. Bland annat drev han igenom en politik som drastiskt (men inte tillräckligt) har kortat vårdköerna i landet. Partiet har dock inte lyckats få utväxling i opinionen för de praktiskt politiska framgångarna.

Under Hägglund har helt enkelt Sveriges väl kommit före det egna partiets.

Hägglunds sista partiledarinsats har haft samma prägel. Hägglund har lyft de svåra invandrings- och integrationsfrågorna den senaste tiden. Det har gett hård kritik mot partiet, men har varit nödvändigt för debatten i Sverige.

Hägglund väljer också att avgå på ett så hänsynsfullt sätt som möjligt. Utan dramatiska gester, och med god tid för efterträdaren att etablera sig innan valet.

Kristdemokraterna rymmer åtskilliga tänkbara efterträdare. Partisekreteraren Acko Ankarberg, EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, doldisen Jakob Forssmed och unga kommunalrådet Ebba Busch Thor är bara några av namnen.

Sist men inte minst kommer Hägglund att saknas för sin humor. Han har förgyllt många presskonferenser med sina snabba repliker, men också haft nya stå upp-rutiner till varje partiledardebatt i kammaren – på elva år blir det så mycket vitsar att det skulle kunna fylla en dubbel-dvd. En sådan borde tillverkas och försäljas vid avtackningen på rikstinget.

Go home! och LO

Det är klar att ingen vill bli påmind om eländen, fadäser och allmänna hjärnsläpp man i någon mening har haft del i… Inte ens LO. Fullt förståeligt. Men. Att sura och neka – är det verkligen så snyggt? När Fredrik Segerfeldt presenterat sin rapport (Migro) om LO:s tidiga utsagor om vad som skulle hända Sverige och svenska arbetsplatser efter östutvidgningen 2004, samt hur fel de hade, fick han sina fiskar varma.
Så kan det vara i debatten, att ge sig på LO och sosseriet i största allmänhet gör man inte ostraffat. Och att antyda att de haft protektionistiska avsikter med sin politik – hur sant det än är –  är särskilt illa. Så, på förekommen anledning erbjuds här en länk om den omtalade GO HOME!-linjen som fackliga företrädare drev under en tid. (Det har nämligen antytts att detta skulle vara ett elakt påhitt av Segerfeldt m flera).

We give to You: The Länk: http://www.byggnadsarbetaren.se/bloggar/reportage-10-ar-sedan-go-home/2014/12/tillbaka-till-vaxholm/

 

Glädjande dom i Egypten

Ett bakslag för Egyptens flickor, skrev jag här på ledarbloggen i höstas när den första rättegången i sitt slag sedan könsstympning kriminaliserades 2008 ägt rum i landet. Rättegången slutade i friande dom i fallet som gällde Sohair al-Batia, en 13-åring som dog efter att hennes far tagit med henne till en klinik för att låta omskära henne.

Fallet verkar emellertid ha tagits upp igen, för nu rapporterar SVT glädjande nog att läkaren har dömts till två års fängelse och straffarbete samt böter. En helt fantastisk framgång som med rätta kallas banbrytande samt en ”monumental seger” av människorättsaktivister.

 

Kommentar om Malmö och skatteutjämningssystemet

Med anledning av ledarartikeln Varför skulle Malmö göra något? (23/1), har följande kommentar inkommit:

Jag välkomnar Per Gudmundsons inlägg om Malmö och skatteutjämningssystemet. Låt mig dock få vidga resonemanget något. Malmö är idag Skånes, och därmed Sydsveriges, viktigaste jobb- och tillväxtmotor. Fyra av tio jobb i Skåne skapas i vår stad. Malmös försörjningskvot vad gäller arbetstillfällen är 125 procent. Det betyder att det finns ett överskott på 25 procent arbetsplatser i förhållande till vår arbetsföra befolkning i staden. Malmö försörjer alltså långt fler än de som bor här. Ett bra exempel är alla de som pendlar från Vellinge till andra kommuner för att arbeta. Av dem reser 64 procent till Malmö, vilket innebär att en stor andel av Vellinges befolkning tar del av Malmös utbud av arbete, kultur, konst och infrastruktur. Det är fullt rimligt och Vellingeborna är väldigt välkomna. Detta visar också att de senaste decenniernas utveckling i Malmö till stor del även gynnat många av våra kranskommuner och bidragit till dessa kommuners skatteintäkter och attraktivitet som boendeorter, något som Per Gudmundson väljer att bortse ifrån. Tillsammans med våra samarbetspartners på den danska sidan bildar vi dessutom en av norra Europas mest dynamiska gräns- och arbetsmarknadsregioner.

Så när vi planerar och investerar för Malmös framtid gör vi det med insikten att skapa goda förutsättningar för fler jobb och företagsetableringar, ett rikt kulturliv och en välfungerande samhällsservice för hela vår region. Ett ansvar och ett ledarskap som vi gärna tar. Följaktligen för vi nu en mycket aktiv och konstruktiv dialog med våra kranskommuner inför Sverigeförhandlingen om framtidens järnvägsnät, bostadsbyggande och infrastruktur. Detta eftersom vi ser att utvecklingen i Malmö gynnar hela regionen.

En av våra viktigaste utmaningar är att fler Malmöbor, inte minst ungdomar, ska få ta del av stadens utveckling och dynamik. Ett arbete som vi prioriterar. Jag vill dock vara väldigt tydlig på en punkt: Vi kommer att fortsätta att arbeta för ett öppet, globalt och attraktivt Malmö för Malmöbor i olika skeenden i livet. Vi kommer att fortsätta arbeta för att vara en välkomnande stad som skapar förutsättningar för samtliga Malmöbor att kunna utvecklas och bidra till stadens attraktivitet. Vi kommer dock inte att, som Per Gudmundson föreslår, arbeta för att byta ut de Malmöbor som bor här idag.

Vi arbetar varje dag för att Malmö ska utvecklas. Men ska vi lyckas behövs också en samarbetsinriktad regering som ser Malmö som central för hela Sydsveriges tillväxt. Det fick vi höstas. Lika viktigt är insiktsfulla opinionsbildare. Där hoppas jag fortfarande på Gudmundson.

Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande i Malmö

Kommentar och svar om integration

Med anledning av op-ed-artikeln Integration kräver anpassning (22/1) av Zulmay Afzali, har följande kommentar inkommit:

Ibland spelar det ingen roll hur länge en människa har bott i Sverige, ändå kommer hen betraktas som den som ska integrera sig. Jag börjar kvävas av begreppet integration och ”integrera sig” som användas för att poängtera vad en invandrares ”skyldigheter” är. Jag mår riktigt dåligt av det ordet när man skriver artiklar om att integration kräver anpassning, men där själva texten mest handlar om assimileringsuppmuntran. Integrera sig har nästan blivit ”synonym” till ordet invandrare. Är det inte dags att tänka bredare och öppna vårt sinne för smartare lösningar? Eller börja använda begreppet åt andra hållet? Att inhemska invånare ska integreras till invandrare? Att vi alla skall lära oss att alla människor inte är lika och att svenska som första språk inte är sanningen för oss alla. Att svenska arbetsgivare ska integreras och bli bättre på att anställa personer med icke-svensk bakgrund. Att samhället på det sättet tillåter de mindre priviligierade grupperna att komma in i arbetslivet och arbetsintegrera sig!

Jag har bott i Sverige i tolv år och har alltid dubbelarbetat mycket för att bli en del av samhället. Med företagsekonomiexamen från hemlandet fick jag inget jobb i Sverige, för att jag inte var tillräckligt integrerad. Att kunna flytande engelska vid sidan om mina andra tre språk var inte tillräckligt integrerat för att få ett jobb.. Uzbekistan, landet jag kommer ifrån har alltid haft många olika nationaliteter och religioner. Bland annat ryssar, koreaner, judar, afghaner och andra minoritetsgrupper från grannländer. Gissa vad? De flesta av dem har aldrig lärt sig landets hemspråk fast de är födda och uppvuxna i landet. Gemensamt språk är ryska för minoritets grupper och inhemska invånare, precis som engelska i Sverige. De grupperna hade alltid jobb och hade inga problem med att integrera sig. De firade sina egna högtider, medan vi firade våra. Sammanhållning och medmänsklighet var gemensamma nämnare.

Och nu undrar jag varför kan vi inte låta de nyanlända akademikerna att få ett jobb medan de har varma yrkeshänder? Varför ska de vänta fem-tio år för att lära sig den perfekta svenskan och sen kanske få ett jobb? Vi måste ha smartare lösningar! Nyanlända behöver få jobb och kunna studera svenska vid sidan om. Att kunna engelska borde vara tillräckligt att få ett arbete inom sitt yrke eftersom den stora majoriten av svenskarna kan flytande engelska. Varför har vi engelska som obligatoriskt ämne i skolan om vi inte ska ha användning av det i Sverige? Varför ska man kunna engelska för att komma in på universitetet och varför läser vi de flesta universitetsböckerna på engelska om vi ändå endast ska tala svenska i arbetslivet? Arbetsgivare och alla vi i Sverige borde integrera oss till nya arbetskrafter. Världen är alltid i förändring och nu snabbare än någonsin. Snabb anpassning är ett av nutidens viktigaste konkurrensmedel och om vi bara anpassar oss till det som redan är får vi färdigutbildad arbetskraft på köpet.

Shakhlo Altieva, Fittjabo, fritidspolitiker och tjänsteman, författare till boken ”Fittjakvinnors röster!”

 

Zulmay Afzali svarar: Shakhlo Altievas text har inte mycket att göra med min artikel. Det finns inte mycket i det hon skriver som jag håller med om, men hennes text får stå för henne. I ett fritt, demokratiskt land får var och en ha sin åsikt och framföra den.

Att spara är nyliberalt

Syriza bildar regering med högernationalistiska Oberoende greker. Man hade kunnat föreställa sig att detta skulle föranleda lite besvärade kramper i den svenska vänstern, men nädå, här finns det viktigare saker att gräma sig över. Johan Ehrenberg fäktar i ETC mot blåa medier som envisas med att beskriva utgången i det grekiska valet med viss oro. Att segraren har ställt ut löftescheckar vars täckning bor i andra länders budgetutrymmen bekymrar honom inte, istället är det frånvaron av slöserivilja i borgerliga tidningar som stör. Han talar ilsket om privatiseringar och skattesänkningar, men nämner givetvis inte att även dessa sänkta skatter är det svårt att få in. Inför valet rentav kollapsade grekiska statens skatteintäkter. DI skriver att skatteintäkterna bedöms bli 40 procent lägre än prognostiserat under januari. Det grekiska folket verkar inte dela Ehrenbergs bedömning om att skatterna var för låga, om man säger så. Men vad spelar det för roll när man har visioner? Och varför kan inte borgarpressen visionera mera??

”Tanken att det går att driva en annan ekonomisk politik verkar omöjlig att förstå. Det är som om politik i sig är meningslös, det finns bara ”en väg”, inget går att ändra.”

 

Ptja. Det kan säkert finnas flera vägar och alternativ. Besparingar och satsningar kan göras på olika sätt. Men det är ju inte olika vägar inom faktiska ramar som Ehrenberg talar om. Det högst rimliga klassikerrådet att ”mätta mun efter matsäck” avfärdas av Ehrenberg som träig ”ekonomism”, ja det är rentav nyliberalism.

”Demokratin på ena sidan, ekonomismen på den andra. Att blåa medier i Sverige väljer ekonomismen är sorgligt. De vet att Syrizas seger kan få stort inflytande över hela Europa. Nu försöker de rädda den nyliberalism som röstats bort.”

”Vad är det som är så heligt med förstörelsen av grekisk ekonomi?”, frågar sig Ehrenberg retoriskt.

Den frågan skulle med fördel kunna skickas i retur till både honom och Syriza.

 

Medan vi debatterar Wagnersedlar…

Sorgligt, skrämmande och oacceptabelt skriver Tove Lifvendahl på dagens ledarsida om den antisemitism som belystes när Uppdrag granskning i veckan utspelade sig i Malmö. Textens exempel på personer som tar av sig kippa och slöja för att gå tryggt på stan ser vi i flerfaldiga versioner numera. Många räds att visa och uttrycka sin identitet öppet.

I Expressen beskriver journalisten Negar Josephi de andra identitetslagren, den judiska identiteten och hur hoten och hatet mot den senare inte sällan kommer från människor som har rötter i Mellanöstern.

”Att sverigedemokraten Björn Söder inte tror att man kan vara svensk och jude samtidigt har fått mycket uppmärksamhet, och välförtjänt kritik. Forskningen visar nämligen att han har fel. Enligt en undersökning av Lars Dencik, professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet uppfattar sig svenska judar i exceptionellt hög grad som både svenska och judiska, jämfört med hur det ser ut i andra europeiska länder.”

 

Passagen ovan får mig att minnas ett reportage från Paris strax efter terrordådet mot kosherbutiken. En dam resonerar där på ungefär samma sätt, men förklarar att den senaste tidens tilltagande antisemitism i Frankrike har fått henne att omprioritera bland identiteterna:

”Hon spänner blicken i mig och säger att ”mina tre barnbarn har tvingats lämna Paris”.

– De flyttade till Israel förra året. Vi är alla födda här, och trodde att vi kunde leva i Paris för alltid. Men mina barnbarn har ingen framtid i detta antisemitiska Frankrike med galna jihadister på gatorna.

Själv känner sig Fanny Belissa för gammal för att flytta och börja ett nytt liv i Israel. Men hon ”har ändrats inuti” de senaste åren.

– Förut kände jag mig i första hand som fransyska och i andra hand judinna. Med ökad antisemitism i Frankrike har vi närmat oss Israel. Nu, särskilt efter terrordådet, känner jag mig som främst judinna och sedan fransyska, säger hon.”

 

Vi säger ofta att terroristerna vill uppnå splittring och polarisering. Den förändring ”inuti” som fransyska judinnan Fanny Belissa berättar för SvD om ovan är polariseringens själva essens. Just så här ser den ut, i realtid. En omprioritering, föranledd av att man känner att ens religiösa eller kulturella identitet är under direkt och skarpt hot. Det är förstås en fullständigt begriplig reaktion, att sluta sig inåt och skydda det som står under hot. Samtidigt är det fruktansvärt tragiskt för det som Fanny Belissa säger är därmed också att hon prioriterar ned den identitet som är den förenande, den som hade förmågan att knyta oss samman trots religiösa och kulturella olikheter.

Andra verkar tänka likadant. I fredags rapporterade Ekot om hur tusentals judar vill lämna Paris och Frankrike på grund av den växande antisemitismen. Destinationerna för denna grupp är Israel eller USA, snarare än andra länder i Europa.

Det är väldigt sorgligt. Europa börjar återigen bli en kontinent från vilken judar flyr. Alltmedan vi förnumstigt pseudodebatterar hotet från Wagner.

 

Brännpunkt

”Hat mot muslimer
kan inte ursäktas”

BRÄNNPUNKT

Assyrier i Södertälje: Vi är självkritiska.

KD:s partiledare Göran Hägglund. DEBATT

”Leder ingenstans att försöka härma SD”

Läsare om vad som krävs av ny KD-ledare.

Samlat: Hägglunds debattartiklar

special

Relationslinjen och verklighetens folk.

”Akademiker missar
det egna ansvaret”

REPLIK

Apokalyps på högskolan – inte i skogen.

”Sverige slår ut sin egen natur”

Brännpunkt

Bryter mot avtalen i FN och EU.

”Sveriges hälso- och sjukvård rankas högt”

Replik

SKL svarar om kötiden.

”Kötiderna sänker svensk sjukvård”

Brännpunkt

Stadigt försämrad rankning.

”Så kan nyanlända
få jobb snabbare”

Almega:

Modell från Australien en förebild.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

special

Samlat: Hägglunds debattartiklar

Relationslinjen och verklighetens folk.

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Devin Rexvids artikel om islamofobi blev veckans mest lästa. Annat som väckt stort intresse är D-vitamin, och även en artikel från sommaren 2011 då Christer Fuglesang med flera skrev om antroposofiska läkemedel. Här är de åtta mest lästa artiklarna förra veckan.

Brännpunkt

”Operationer fel väg mot fetmaepidemi”

Varannan svensk drabbad.

BRÄNNPUNKT

”Att hata islam är inte en fobi”

Rexvid om Bah Kuhnkes satsning.

Ledare

Lovande steg bort från plakatåldern

LEDARE

Allianspartierna visar äntligen en seriös vilja i frågorna.

De sköraste görs
till testkaniner

LEDARE

Äldreboende i Göteborg blir experimentverkstad.

Naiva förhoppningar är en dålig strategi

OP-ED

Ytterligare sanktioner bör beslutas på EU-mötet idag.

Ägande som
skapar mervärden

OP-ED

Kapitalismen är både inkluderande och elitistisk.

Inget särskilt, ville facket meddela

KÖRSVENNEN

Ett gemensamt uttalande som var fullt av ingenting.

LO ropar på vargen

LEDARE

Det blev inte så illa som LO sade, när gränserna öppnades.

Ministern fixar
biffen själv

LEDARE

Utredningen om Sveriges mest kritiserade myndighet läggs ner.

Reklam!

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER