Valhandlingen som lagtröja

Valhemligheten är inte så het nuförtiden. Selfies och bilder av valsedlar med kryss har formligen regnat i sociala medier i valrörelsens slutskede. Effekten av denna tradition i vardande är att den gör valhandlingen till en tillhörighetsgrej. Som en lagtröja, en nål på kavajslaget, något man gör för att berätta att man ”är med i gänget”.

 

Jag kan förstå att man ibland vill visa sitt politiska ställningstagande. Kanske vill man glädja den man kryssat, kanske vill man stoltsera för att man tycker om sitt val. Det är inte alltid fel eller obegripligt. Men den här framväxande röstningskulturen fyller mig med obehag.

Stoltserandet inför andra känns som att banalisera demokratin. Genom detta blir valhandlingen till något kollektivt och utåtriktat, snarare än ett inåtvänt resonerande följt av beslut. Säkerligen finns det resonerande och mogna överväganden bakom de röster som läggs och fotas för instagram, men det aggregerade resultatet skapar en norm som inte är eftersträvansvärd. En förväntan på att alla ska basunera ut sina val.

 

En klok person jag följer på Twitter berättade häromdagen om hur vederbörande lyckats förvåna sina kursare genom att hålla på sin valhemlighet. När jag själv gör detsamma inför en vän blir det dålig stämning, som om jag graderat ner vår vänskap. En annan skämtar och säger att valhemlighet är lika med SD. Inte heller det fungerar stämningshöjande, kan man säga.

Faktum är att min omedelbara reaktion på alla selfies på ansikten i rosa brillor, alla bilder på röstsedlar är att bli medvetet tystare om mina egna val. På ren instinkt väljer jag att gå på tvärs med den nya normen, för att skapa utrymme för valhemligheten. Den får inte förvisas till en skrubb.

För alla vill inte berätta, alla vill inte försvara sina val, alla känner inte att de är pålästa nog att ta fajten för sin röst, en del är höger men umgås åt vänster, en är vänster men gift med en höger, andra har kanske bara röstat med magen eller med hjärtat. Oavsett skäl – de har rätt till sin valhemlighet. De har rätt att inte motivera. Om vi skapar en kultur där basunerandet är norm och förväntan har vi också sänkt taket i demokratin. Detta får vi inte göra.

 

Carl Johan von Seth skrev för övrigt en massa klokt om detta i DN häromdagen. Läs här!

Brev till ledarsidan: Vågmästare Åkesson? Ånej!

Återigen befinner sig svenska folket i den tråkiga situationen att översköljas av felaktig användning av det politiska begreppet vågmästare. Nu är det Jimmie Åkesson som utpekas som blivande vågmästare.

Så förhåller det sig inte alls, det har han inte en chans att bli.

Det politiska begreppet vågmästare tillkom som en benämning på en regering, eller snarare en regeringschef, som klarade sig igenom riksdagen genom hoppande majoriteter. Klassikern är statsminister C G Ekman som ledde en liberal regering som befann sig långt från egen majoritet i riksdagen men klarade sig genom att stödja sig ömsom på riksdagens vänstersida ömsom dess högersida.

En annan vågmästare var Olof Palme, vars regeringar nästan alltid var tvungna att söka stöd antingen hos kommunisterna eller bland de borgerliga partierna.

Att nu tala om en kommande vågmästarroll för Sverigedemokraterna är oegentligt.

Däremot är det uppenbart att statsminister Stefan Löfvens enda chans att klara sig blir att hanka sig fram som vågmästare. Den sannolika tvåpartiregeringen S-MP är en minoritetsregering. Den förfogar inte över riksdagsmajoriteten. Alliansen är med sina 142 mandat en större grupp i riksdagen än regeringspartierna är med sina 137. I blockskiljande frågor – regeringen mot allianspartierna – klarar sig inte regeringen utan stöd av Vänsterpartiet. Men det räcker inte. Den måste ha åtminstone indirekt stöd från Sverigedemokraterna (antingen direkt stöd i voteringen eller indirekt stöd genom nedlagda röster. Det ger Sverigedemokraterna tillfälle att bli – ingalunda vågmästare men väl – tungan på vågen. 

Vågmästare Löfvén kan få det besvärligt.

Håkan Hagwall
f d politisk redaktör, SvD

Vänstern vann inte och saknar nu Chavez…

I ETC skriver Kajsa Ekis Ekman att hon önskar sig en svensk Hugo Chavez (vän och allierad med storheter som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi). Hon är alltså inte helt nöjd med valutfallet trots att ”Reinfeldt, Bildt, Borg, Billström, dessa ansiktslösa ansikten” (som av henne även kallas förskingrare) ”inte längre får kalla sig ministrar”.

Skadeglädjen räcker inte, och kanske är det inte så konstigt. Vänstern vann ju inte. S gjorde historiskt dåligt val. MP som länge omskrivits som det nya stora medelklasspartiet i vardande förlorade ett mandat. (enligt valnattsresultatet) Inte undra på att vänstern är sur. Men att önska sig en Chavez….?!

Gästblogg: SD kan bli Sveriges största parti

Riksdagsvalet har gett tre viktiga resultat. Det första gäller Alliansens nederlag och bildandet av en regering ledd av socialdemokraterna. Det handlar om ett paradoxalt nederlag eftersom Sverige var det land i Europa som bäst klarade krisen 2008–09 och som sedan dess haft den högsta ekonomiska tillväxten av alla utvecklade nationer. Detta har väljarna erkänt, som vallokalsundersökningen visar. I den får Moderaterna det överlägset högsta förtroendet vad gäller förmågan att hantera ekonomin. Det är en osedd händelse i svensk politisk historia, att förlorarna får högsta förtroendet i denna fråga. Men däri kan också ligga förklaringen till deras motgång: den ekonomiska stabiliteten gjorde frågan irrelevant för många samtidigt som Alliansen – och framför allt Moderaterna – satsade praktiskt taget allt på det kortet. Kort sagt, i Alliansens framgång skulle hemligheten bakom dess bakslag ligga.

Det andra intressanta resultatet gäller egenheterna kring socialdemokraternas seger. Med 31,2 procent av rösterna ligger de praktiskt taget i paritet med “katastrofvalet” 2010. Det handlar, med andra ord, om en svag socialdemokrati  som kommer att behöva breda allianser för att ge landet en stabil regering. Samtidigt stagnerar Vänsterpartiet på en mycket låg nivå. Detta är ytterst signifikant, eftersom det handlar om det enda partiet som radikalt ifrågasätter det konsensus som har rått kring en ny välfärdsstatsmodell, präglad av valfrihet och privat–offentligt samarbete. Det ger Stefan Löfven både behov och utrymme att söka allierade på den borgerliga kanten, någonting som han verkar vilja göra med stor glädje. Detta betyder att den traditionella blockpolitiken kan komma att luckras upp (allt annat från Centerns eller Folkpartiets sida skulle uppfattas som småaktig i ett för landet svårt läge) och att vi kan blicka fram mot en S-regering som styr Sverige i kontinuitetens tecken.

Det tredje relevanta resultatet gäller SD:s stora framgång. Det handlar om en allmän europeisk trend, men det återspeglar också de stora segregationsproblem som drabbar Sverige och som ledde till förra årets skakande kravaller. Det sammanfaller dessutom med en rekordstor flyktinginvandring, som kommer att göra problemet ännu svårare att hantera. För det har inget av de etablerade partierna erbjudit en övertygande politik, och om det fortsätter så kan det komma en dag då Sverigedemokraterna blir Sveriges största parti.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia och kolumnist på ledarsidan.

Artikel publicerades ursprungligen på spanska i Análisis (FAES/Spanien) http://www.fundacionfaes.org/es/analisis/126/suecia_cambia_de_color-_no_de_rumbo

Utan stridsyxor i Rosenbad

Valaftonens sista skälvande timmar kännetecknades av ansvarstagande. Ställda inför ett valresultat där ingen förutom SD kunde kalla sig vinnare växte såväl Fredrik Reinfeldt som Stefan Löfven med uppgiften och gjorde sådant som är bra för både dem själva och för landet.

 

Fredrik Reinfeldt valde att lägga stridsyxan på hyllan och avgå. Teoretiskt sett hade han kunnat hävda att eftersom det tydligast aviserade regeringsalternativet från motståndarlaget, S+MP faktiskt blev mindre än Alliansen så var hans egen förlust inte självklar och försöka sitta kvar vid makten. Men det hade varit grälsjukt och inte så ansvarsfullt. Dessutom hade det inte varit en vacker sorti att surra sig vid masten på det sättet, inte när man de facto lidit ett nederlag. Ett sådant eftermäle vill Reinfeldt definitivt inte ha. Så han klev av, som den statsman han varit, och lämnar därmed fältet öppet för Löfven att snickra sin egen regering. Vilket lär kräva en del jobb…

Att Reinfeldt samtidigt kliver av partiledarskapet lämnar också fältet lite öppnare för övriga alliansledare att agera självständigt under en period, medan Moderaterna omgrupperar. Från vänster kommer man framöver göra sitt allra bästa för att tolka detta som att Alliansen är död och begraven, men man bör inte räkna ut den enade borgerligheten i första taget. Att de borgerliga partiledarna nu vänder hemåt och fokuserar på att slicka partiinterna sår och hitta det egna fotfästet igen är inte detsamma som att man ger upp på hela borgerligheten. Tvärtom. Lärdomen för samtliga borgerliga partier är att ingen gång får man igenom så mycket av sin politik som när man samarbetar med likasinnade.

 

Löfven har inte heller han en stridsyxa i näven. Hans fokus är på Miljöpartiet förstås, men värt att notera är att han därutöver låter nästan lika inbjudande gentemot borgerligheten som mot Vänsterpartiet. Den som hörde Löfven tala i SVT:s valstudio sent igårkväll hörde kanske att han höll dörren öppen också för samarbeten även med M och KD. Jodå, i försvarsfrågor, föreslog han till exempel. Sådant lär få en vänsterpartist att tugga fradga, men det framstår som lugnande för oss som oroat oss för kraftiga vänstersvängar under en Löfvenregering.

Att lämna V utanför en regering är det klokaste Löfven kan göra och sannolikt landar han i detta scenario när han har vägt för- och nackdelar.  Saken är den att även om Löfven sätter Sjöstedt i sin båt så kvarstår hans svaga position i riksdagen. Då kan man lika gärna minimera passagerarantalet i båten och göra det till en konst att jobba med hoppande majoriteter utanför. Ibland få igenom politik med hjälp av V och ibland med hjälp av borgerliga partier.

 

Hur ska de borgerliga göra nu då? Ska Alliansen lösas upp? Nej, det vore väl dumt. Men klart är att samtliga borgerliga partier nu behöver gå hem till sitt och samla tankarna. Ingen av dem lär komma fram till att de plötsligt blivit vänster så oron för Alliansen är tämligen överdriven. De områden där borgerliga partier kan tänkas hjälpa S att få igenom politik är inte sådana att de allvarligt hotar att splittra borgerligheten. Man har trots allt kunnat budgetförhandla och diskutera sina olikheter i två mandatperioder nu. Det betyder att man känner varandra, känner varandras argument och kan ha sympati för dem. Till exempel. Om FP så småningom möjliggör en tredje pappamånad tillsammans med S lär ingen i KD bli chockad och tanken att det skulle innebära slutet för framtida borgerlig allians är långsökt. Det kommer ett val igen om fyra år – om inte förr. Även då kommer det finnas fyra borgerliga partiledare som förstår vikten av enad front och samarbete.

Kampen går vidare

Egentligen hade jag tänkt inleda mitt friår idag. Men chefen påpekade att det nog inte var möjligt. Åtminstone inte redan på förmiddagen. Stefan Löfven måste få nycklarna till Rosenbad först. Han måste få avfyrningskoderna till innovationskatapulterna och finansens arsenal med rödgrön avskräckning.

Kanske hinner det hända nåt på eftermiddagen. Men den nyheten lär man väl missa när man går hem redan efter sex timmar.

Så i stället sitter jag här och funderar på hur det kunde gå så fel. Allt var ju så harmoniskt.

Kommer ni ihåg 2011? Alliansen hade nyss gått fram i valet mitt under brinnande finanskris och Fredrik Reinfeldt samlade nationen. Statsvetarprofessor Torbjörn Nilsson och fotografen Henrik Montgomery gav ut den läckra kaffebordsboken Statsministern (Medströms förlag), med glansiga bilder på statsmannen Reinfeldt. På toppmöte. I stridsflygplan. Med Obama. Och med Filippa. Sverige har aldrig varit närmare en egen Kennedyfamilj. Svennedys.

Det var ju nästan som upplagt. Fredrik skulle sitta i tolv år. Sedan skulle Filippa ta över. Som chef över landets största landstingsbudget hade det inte varit onaturligt – hon hade både egen maktbas och erfarenheten. Och efter tio år med Filippa skulle sonen Gustaf, högt uppsatt i ungdomsförbundet, stå redo.

Det blev inte så. Så här sitter jag, och väntar på mitt friår.

En vän frågar vilken som blir Håkan Juholts första åtgärd som kulturminister. Han skulle kunna ge unga under 23 betalt för att gå på museum, tänker jag. Så löser han både problemet med ungdomsarbetslösheten och ökar folkbildningen. Två flugor i en smäll.

Alliansen förlorade 31 riksdagsmandat, varav Moderaterna 23. Med dem följer ett otal sekreterare och andra politiska tjänstemän. I regeringskansliet lär det finnas omkring 200 politiskt rekryterade tjänstemän, om de inte redan har gått hem efter att de blev färdiga med att placera ut häftstift på alla stolar. Det är oklart vad de ska göra nu, allihop. I PR-branschen råder redan en överetablering. Och något avdrag för konsulttjänster lär väl inte vara att vänta under Löfven. De kanske kan starta sådana där vinstfria SVB-bolag. Där kommer det att finnas en nisch, när Jonas Sjöstedt blir näringsminister.

Och nu slutar visst Anders Borg, också. Så nu måste någon skriva ner hans runa. ”Vår Borg var oss en väldig Gud” – redan Martin Luther förutsåg nog den rubriken.

Det där friåret känns allt mer behövligt.

Det var ju inte de texterna jag skulle skriva. Men nu blev det så.

Stridshingsten lämnade oss. Eller som en vän med kunskaper i ordens dubbla betydelser uttryckte det: kampen går vidare.

Fem ineffektiva sätt att bekämpa rasism

Hittade just denna pärla i mitt FB-flöde och delar nu, med författaren till inlägget tillika frilansjournalisten Per Johanssons godkännande, med mig av denna koncisa klokskap:

 

Fem sätt som uppenbarligen inte fungerar om man vill bekämpa rasismen: 

1. Den självgoda surdegsantirasismen

Expempel: Sprida filmer med budskapet ”Titta här vilken vilken korkad person med konstig dialekt som inte klarar av att svara på journalistens enkla frågor om politik trots att hen kallar sig för politiker. Oj, oj, oj, så korkad och bonnig man kan vara”.

2. Cirkulationsantirasismen

Exempel: Berätta för 400 andra kulturintresserade och intellektuella antirasister att alla människor är lika mycket värda och att Sverigedemokraterna är rasister. Dessa sprider i sin tur budskapet vidare till 400 andra kulturintresserade och intellektuella antirasister.

3. Den känslomässiga antirasismen

Exempel: Säga att alla poliser är fascister, kalla moderatledaren för rasist eller påstå att all rasism är strukturell rasism.

4. Den blundande antirasismen

Exempel: Bara umgås med andra kulturintresserade intellektuella antirasister och sedan bli förvånad när var åttonde svensk röstar på ett främlingsfientligt parti och undra vilka alla de människorna är.

5. Den överskattande antirasismen

Exempel: Att som journalist förmedla vad politiska kandidater säger och utgå från att läsarna/tittarna/lyssnarna själva ska kunna bedöma rimligheten i det sagda och att eventuella galenskaper är så genomskinliga att motfrågor och faktagranskning känns överflödigt.

Men, men, bara att ta nya tag och komma på nya och bättre sätt.

Som valvakan 2006 fast tvärtom

Jag kommer ihåg valnatten 2006. Efter en lång arbetsdag tog jag mig sent på aftonen till Moderaternas valvaka på Nalen. Feststämningen var uppskruvad. När Fredrik Reinfeldt stegade ut på scenen var det som att se en livslång frustration förlösas bland de partigängare och valarbetare som stod framför scenen och blandade glädjetårar med gallskrik.

När natten fortskred anslöt sig de andra partiernas festsugna i drivor. Mest fart var det i centerpartisterna. Jag kommer från det agrara Leksand, där Centern alltid varit en dominerande, för att inte säga cementerande, kraft. De unga partydjuren på valvakan förändrade min bild av partiet för evigt.

På natten kom beskedet att Sverigedemokraterna hade gått fram kraftigt till 2,9 procent. I enskilda distrikt som Landskrona hade SD nått tvåsiffrigt. Detta var, bortsett från regeringsskiftet, den stora snackisen. I synnerhet bland folkpartisterna.

Jag stod halva natten och pratade med Nyamko Sabuni om SD:s framgångar, och vad de berodde på. Jag vill minnas att vi var överens om det mesta. Jag kom hem i gryningen.

Vid ungefär midnatt gick jag från jobbet idag. Stefan Löfven hade precis inlett sitt tal på Socialdemokraternas valvaka, och på skärmarna på jobbet hörde jag honom tacka sitt ”älskade SSU”. Några minuter senare – Löfven höll fortfarande på att tala – klev jag in Moderaternas valvaka på Clarion Sign Hotel vid Norra Bantorget.

Takbelysningen var påslagen. Tv-teamen höll på att plocka ner sina riggar. En utländsk tv-journalist gjorde sin avannonsering. De flesta hade gått hem. Vid några bord satt det folk. Jag kände knappt igen någon. Den stora buffén i mitten av salen var halväten, som om folk bara tappat aptiten.

Ljudanläggningen var avstängd. Baren var stängd. Alkoholen var bortplockad, och personalen räknade missnöjt de vad jag förmodar blygsamma intäkterna. Inte ens de där siffernördarna som brukar gilla att sitta lite avskilt och trycka på uppdatera för att ha de senaste röstetalen från val.se syntes till. Och SD var det ingen som pratade om. Det var ju ingen där. Allra minst någon som Nyamko Sabuni, vilket kunde ha behövts.

Åtta år har gått, och det tycktes som att andan har gått ur.

Lööfs bedrift och Löfvens huvudvärk

I skrivande stund vet vi inte valutgången. Några saker kan dock konstateras med utgångspunkt i Valun.

Oaktat valutgången i övrigt bör Annie Lööf och Centerpartiet lyftas fram som vinnare. De har hängt på gärdsgården många gånger under det gångna året och förtroendesiffrorna har släpat i marken, men under valrörelsens sista veckor har Lööf lyft sig i håret och verkligen utfört en imponerande bedrift. Hon har klivit fram och talat tydligt och klart i långt fler frågor än den hemtama näringsministerdomänen. Det har fungerat över all förväntan och för det ska Lööf ha ett erkännande och en applåd.

 

Av Valun att döma blir SD tungan på vågen och Socialdemokraterna och Miljöpartiet skrapar inte ihop tillräckligt med röster för att ensamma utklassa Alliansen. Det är i linje med spelbolagens odds under de sista dagarna, då oddsen på en S+MP+V-regering har varit lägre än oddsen på en koalition mellan bara S och MP i ensamt majestät.

Detta är en rejäl huvudvärk för Stefan Löfven. Om S etablerar att en koalition med Vänsterpartiet är något normalt för socialdemokratin så påbörjar man ett nytt kapitel för svensk vänster. Ett kapitel där många av de mittenväljare som hittills har betraktat S som naturlig hemvist kommer att känns sig tvungna att kliva över till de socialliberala borgerliga alternativen för gott eftersom man helt enkelt inte kan acceptera ett V i regering.

Detta är inte en positiv utveckling för Socialdemokratin, men kan däremot betraktas som ett halmstrå att klamra sig vid för en framtida borgerlighet.

Wallströms vanhedrande (s)purt

Vilka citat kommer ni att minnas från den här valrörelsen? Göran Greider och jag fick frågan av Marianne Rundström i SVT:s Sverige röstar. Hade frågan kommit igår hade jag nog också passat. Men idag valspurtade Margot Wallström i Sundbyberg. Expressen berättar:

Wallström berättade att de varit i Järfälla tidigare på dagen.

– Vi kom precis från Järfälla, där det var ett väpnat rån, men vi kom ur det också, sade ex-ministern.

Och sedan drog hon en vågad liknelse med alliansregeringen – och menade att den också gjort sig skyldig till det grova brottet.

– Det är väl precis det som regeringen har gjort, begått ett väpnat rån mot samhället, sade Margot Wallström.

Ja, vad ska man säga. Det är i samma liga som det minnesvärda uttalandet från Marita Ulvskog vid den borgerliga valsegern 1976: ”Det kändes som en statskupp”. Eller när hon (Ulvskog) 2006 i skandalen kring folkpartiets dataintrång gjorde en jämförelse med en våldtäkt, något hon sedan sa att hon ångrade. Det får man hoppas. Om Wallström ångrar dagens ord återstår att se. Löfven ryckte ut till försvar, och sa till Expressen: ”Man får ta lite skämt ibland också.”

Visst. Men det bör vara roliga skämt som har någon form av anständighetsnivå. Socialdemokraternas valrörelse kunde ha fått ett mer hedersamt avslut än detta.

Brännpunkt

”Mytbildning om ett rasistiskt Sverige”

REPLIK

Finns andra skäl till segregationen.

”Vi måste bekämpa dold rasism”

Brännpunkt

Segregationen största problemet.

”Blocköverskridande
regering att vänta”

Mikael Odenberg: Verkligheten kommer alltid i kapp.

”Uppenbart att S tar ansvar för Sverige”

BRÄNNPUNKT DIREKT

Läsardebatt – S nobbar V.

”Skolan ska vara
saklig och opartisk”

JO:

Partier får inte uteslutas.

”JO:s tolkning är orimlig”

JK:

Rektor måste inte ta emot extrempartier.

”Beklagligt att andra partier viftar bort SD”

LÄSARDEBATT

Läsarna om valresultatet.

”Organisation nyckel
till SD:s framgång”

Statsvetare om vägen till fördubblat stöd.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT DIREKT

Hur ser du på valresultatet?

Så tyckte läsarna.

BRÄNNPUNKT DIREKT

”Det här blir det
svåraste valet hittills”

SvD-läsarna om hur de tänkt och varför. Läs inläggen!

Ledare

En svag regering är inte så fel

LEDARE

Skilj på spinnet och de interna slutsatserna.

Ingen dåtidsfråga

LEDARE

Lojt försvarsintresse ett underbetyg till alla partier.

Skyll inte SD på Erik Hamrén

LEDARE

Förklaringsmodellerna där huvudfrågan utesluts.

Moderat bakläxa

LEDARE

De flesta som strömmat till SD kan vinnas tillbaka om alternativet är bra nog.

Demokrati som
skapar populism

KOLUMN

Demokratins framtid finns i staden.

Bara Fi och SD vinnare i Stockholm

LEDARE

Oklara svar från S i Stockholm gör allt mycket oklart.

Välavvägd taktik
av Reinfeldt

LEDARE

Viktig eftervalsdiskussion kommer ta vid i Moderaterna.

Nej, alla SD-väljare
är inte rasister

LEDARE

Vill man se ett mindre SD bör man se till att migrationen inte oroar väljarna.

Inget har gått sönder

Gästledarbloggen Larsson läser