Je suis ‘studenten på Himmelska fridens torg’

Stefan Löfven är i Kina och får väl framme naturligtvis ett par uppföljningsfrågor efter Saudi-debaclet. Med all rätt har Saudiarabien benämnts diktatur, och det vore fullt logiskt och rimligt att kalla Kina detsamma. Men. Det gör inte den svenska feministiska statsministern.

När Ekots David Carlqvist på plats i Peking frågar Löfven om inte även Kina är en diktatur överraskar statsministern med undflyende i staccatoform: ”Kina är en enpartistat. Jag håller inte på att sätta etiketter på länder utan det är en enpartistat som inte har val och sen i övrigt, när det gäller mänskliga rättigheter, så kommer jag att ta upp det med både premiärministern och presidenten…”

Man undrar naturligtvis varför etiketten ”enpartistat” går bra men inte etiketten ”diktatur”, men det följs inte upp i intervjun. I stället får statsministern frågan om Saudiarabien är en diktatur. Och här verkar svensk feministisk utrikespolitik ha ändrats sedan ett par veckor… Löfven svarar: ”Vi har slutat… vi ska sluta med att sätta etiketter, vi ska beskriva vad vi tycker är problem i länder och hur vi ser på utveckligen i världen.” Så nu ska inte heller Saudiarabien etiketteras diktatur längre? Inte heller monarki?

Här hade det varit så väldigt intressant att höra hur Löfven menar att en diktatur ska beskrivas, för han vill ju ”beskriva vad vi tycker är problem i länder”. Liksom varför han finner det minde korrekt att beskriva Kina som en diktatur än som en enpartistat.

 

 

Ivar Arpi till Svenska Dagbladet

UnknownI dag kan vi med mycket stor glädje och förväntan berätta att Ivar Arpi rekryterats till Svenska Dagbladet. Han har tidigare vikarierat på ledarredaktionen och skrivit gästledare, vilket har rönt stor uppskattning hos läsarna. Den 25 maj tar han fast plats på SvD:s ledarredaktion.

Välkommen och grattis! Som man säger – hur känns det?

– Tack, det känns fantastiskt roligt! Svenska Dagbladets ledarsida var den ledarsida som fick mig intresserad av opinionsjournalistik till att börja med. Det låter kanske förmätet, men det känns lite som att hitta hem. Det enda tråkiga är att jag inte blir kollega med Sanna Rayman, som inspirerat mig under så många år.

På tal om Sanna, på Twitter säger hon sig bekänna sig till ”den barska ideologin”. Har du någon åsiktsdeklaration?

– Varje gång någon kommer med sin åsiktsdeklaration vill jag helst se innehållsförteckningen. Det är lite för mycket supporterkultur vad gäller politiska etiketter, och orden byter med tiden innebörd. Med allt det sagt tror jag liberalkonservativ beskriver mig ganska bra.

Om man ska fånga personen Ivar Arpi med några få ord, hur gör man det?

– Hundar, ungar och knäböj.

Vad har du för erfarenheter i bagaget?

– Innan jag blev skribent jobbade jag i flera år som alltiallo på olika bemanningsföretag i både Sverige och Danmark. Inom skrivbranschen har jag arbetat som frilansjournalist i några år, och haft olika vikariat som ledarskribent på Hallandsposten, Liberala Nyhetsbyrån och Göteborgs-Posten. Jag vikarierade ett tag som redaktör på Axess, och allra senast som redaktör på Magasinet Neo. Och sedan 2013 har jag i perioder arbetat på SvD:s ledarsida.

Du har nyligen blivit förälder. Hur tänker du (som man) kunna kombinera det här rätt krävande karriärsteget med familjelivet och livspusslet?

– Min fru och jag insåg för något år sedan att våra intressen ändå var så stillsamma att de lätt skulle kunna kombineras med barn. Dessutom hade vi redan en liten mopsvalp, vilket väl är ungefär samma sak om jag har förstått saken rätt. Känguruvård och ljudbok är en fantastisk kombination för övrigt.

Du var porträtterad i SVT:s serie ”De obekväma” i fjol. Hur var det, och vad fick du för reaktioner?

– Det var en speciell upplevelse att ha med ett tv-team i allt jag gjorde i en hel vecka. Framför allt var det kul att få prata om yttrandefrihet och tolerans, vilket inte direkt blivit mindre aktuellt det senaste året. Reaktionerna var mestadels positiva. Kanske tyckte min mamma att det var lite pinsamt att jag hade obetalda skulder på universitetsbiblioteket.

Vad ser du för utmaningar för opinionsjournalistiken?

­– Opinionsjournalistiken står starkt. Sociala medier har gjort det lättare att nå ut med opinionsmaterial och verkar även ha ökat efterfrågan på det.

Om du skulle sammanfatta det politiska läget i Sverige idag med några få ord?

– Mer konfliktfyllt än på länge. Men också mer spännande. Det rör på sig.

Vad är en bra ledarartikel?

– Vilken svår fråga! Med risk för att låta velig så tycker jag att det beror på. Ibland handlar det om att stanna upp och tänka efter medan drevet går, ibland om att påkalla uppmärksamhet till något som ignoreras.

Till sist: vad vill du tillföra SvD:s ledarredaktion?

– Under studietiden var min svaghet att jag ville hinna läsa allt om allt. Men som ledarskribent är det snarare en fördel att vara intresserad av så många olika ämnen som jag är. Jag slutar aldrig att lära mig nya saker. Men jag är ödmjuk inför den här uppgiften, och har ett par mycket stora skor att fylla.

 

Kuriosa om Ivar Arpi

Ålder: 32.

Familj: Fru och bebis.

Född och uppvuxen: Majorna i Göteborg.

Bor: Uppsala.

Gör nu: Skriver en bok om rasismdebatterna tillsammans med Adam Cwejman.

Lyssnar på: Ljudböcker, senast Our kids av Robert D. Putnam.

Ser helst på film: Allt med zombies.

Svag punkt: Sockerkaka.

Särskild talang: Jag har lärt min mops några tricks. Vi övar varje dag. Men det är väl kanske hennes talang och inte min.

Inspireras av: Av människor som vågar pröva nya saker.

Får det att klia i fingrarna: Glutenallergin.

Gästblogg/David Eberhard: Ali Esbati och Zakarias Zouhir borde skämmas

fatal-accidents-300x163I veckan kraschade ett passagerarflygplan rakt in i en bergvägg i alperna. Händelseförloppet är oklart men utifrån den information som framkommit förefaller det som om andrepiloten på planet medvetet har flugit rakt in i berget. Knappt etthundrafemtio personer dog i en ofattbar tragedi.

Det framkommer ingenting som tyder på att olyckan skulle ha orsakats av för lite säkerhetstänkande från flygbolagets sida eller för den delen av flygindustrin i stort. Om man vill spekulera så förefaller det snarare vara motsatsen som möjliggjort olyckan. Alltså för mycket säkerhetstänkande. Terrorattacken den 11 september förändrade världen på många sätt. Bland annat har det efter den händelsen blivit omöjligt för obehöriga att ta sig in i cockpit om inte den sittande piloten medger det. Detta förefaller i veckans olycka ha drabbat den av de två piloterna som gick på toaletten och fann sig utelåst när han skulle tillbaka.

Om man emellertid tittar på flygsäkerhetsstatistik finner man två saker. För det första finns det få saker som är så säkra som att flyga. Det är extremt mycket mer sannolikt att en person kommer att dö i en trafikolycka på väg till flygplatsen än att man ska dö till följd av en flygolycka. Om man tar ett flyg om dagen måste man flyga i 20 000 år innan man statistiskt sett faktiskt är med om något sådant. Detta sagt med full vetskap att det ändå kan hända oss alla när som helst.

För det andra visar också flygsäkerhetsstatistik tydligt att det blivit allt säkrare att flyga de senaste decennierna. 2014 års siffror visar en minskning av olyckor jämfört med för tjugo år sedan som är markant. Och kurvan pekar stadigt neråt sedan länge. Detta sammanfaller mycket väl med den tydliga boomen av alltfler billiga flygbolag.

Trots dessa ovedersägliga fakta passade vänsterpartisten Ali Esbati och tidigare flygvärden Zakarias Zouhir den 25 mars på att skriva en debattartikel i Expressen där de gjorde politiska poänger om att flygsäkerheten blir lidande av lågprisbolagens intåg på flygmarknaden. Alltså en poäng som saknar all grund i fakta. Inte nog med att detta alltså är fel. Dessutom bör man som vanlig medmänniska förfasas över hur iskallt och ideologiskt förtvinat personer med den typen av propagandistisk syn på livet tycks resonera.

Att innan liken kallnat haspla ur sig sådana fullkomligt osakliga anklagelser kopplade till denna tragedi vittnar om en människosyn som fullkomligt har havererat. En människa med normal empatisk förmåga hade skämts. Jag hoppas att de båda skribenterna gör det. Tyvärr tvivlar jag starkt på det.

David Eberhard

Inlägget publicerades ursprungligen på bloggen trygghetsnarkoman.se 26/3 2015.

Små, små steg mot frihet

Ni kommer ihåg, va? Mobiltelefoner var inte tillåtna. Politiker på vänsterkanten ville förbjuda parabolantenner. Restaurangbranschen var i det närmaste socialiserad.

Men en sak är säker. Det är att våra barn kommer att skratta åt oss lika mycket som vi hånar gamla det gamla gråa ”DDR-Sverige”. Redan nu framstår det som obegripligt varför man för några år sedan inte kunde köpa näsdroppar i affären.

Med små, små steg blir Sverige allt friare. Ett sådant steg togs häromdagen, då riksdagen klubbade beslutet att avskaffa tillståndsplikten och avgiftsbefria LAN-spel, efter en god frihetlig insats från några folkpartister. Här är det historiska dokumentet:

LAN-spel 2

Sanna Rayman blir debattredaktör på Dagens Samhälle

Efter sju år på Svenska Dagbladets ledarsida går Sanna Rayman ​efter april månads utgång vidare till en ny utmaning i karriären, som Dagens Samhälles nya debattredaktör.

Innebär det här att du kliver ut från debattscenen som egen röst?

– I hög utsträckning ja – och det betraktar jag som något positivt just nu. Jag har allt svårare att känna någon preferens för endera laget i politiken och då är det nog ganska lämpligt att inte forcera en sådan​. Men någon liten bloggpost kommer det nog bli även framöver, om än av lite mer betraktande karaktär. Dagens Samhälle är en intressant debattscen, väldigt mycket mitt i kött & potatis-politiken och det ska bli roligt att vara med och utveckla sajten.

Hur ser du på din tid på Svenska Dagbladet?

– Det har varit en fantastisk tid, verkligen. Jag har varit så oändligt stolt över att få jobba här, ända sedan den första jublande dagen. Jag har lärt mig massor och jag är tacksam för inte minst all läsarkontakt. Det pratas mycket om näthat, men jag vill lyfta fram den andra sidan av det myntet – alla intressanta, roliga och framför allt snälla mejl man får! SvD​:s läsare är i sanning SvD-mässiga!​

Rekryteringen av Sanna Raymans ersättare befinner sig i slutskedet och kommer att meddelas inom kort.

Två miljarder senare: Somalia fördömer Sverige

Somalia har nu offentligen fördömt Sverige efter utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om Saudiarabien. I det somaliska utrikesdepartementets pressmeddelande heter det att ”islam och dess lagar gavs till mänskligheten för att garantera alla människors värdighet, frihet och integritet. Därför är ett påstående om att det saudiska kungadömet och dess rättsväsende tillämpar medeltida metoder inte bara en förolämpning mot folket och regeringen i Saudiarabien, utan också mot hela den muslimska världen.”

Sverige har gett bistånd till Somalia sedan 1991. Bara de senaste sex åren uppgår det totala biståndsbeloppet från Sverige till en bit över över 2 miljarder kronor. Uppenbarligen har detta bistånd dock inte lyckats förankra demokratibegreppet i det somaliska styret. Förhoppningsvis har det lindrat folkets lidande på annat sätt.

Faktum är dock att Somalia bär åtskilliga om inte alla tecken på att vara ett hopplöst projekt vad gäller en demokratisk framtid inom överskådlig tid. Trots detta ligger Sveriges (och EU:s) strategi fast: centralregeringen i Mogadishu ska stödjas, landet ska bibehållas intakt.

I det de facto självständiga Somaliland går utvecklingen i rätt riktning. Där råder fred, där håller man demokratiska val. Det stora problemet för Somaliland är dock att det inte ens på sikt accepteras av omvärlden som en självständig stat. Detta skrämmer bort nödvändiga investeringar och förhindrar landet från att resa sig på egna ben.

Svensk politik går som sagt ut på att stötta centralregeringen i Mogadishu. Kanske vore det bättre att satsa på den region som har en chans att lyckas. Sverige skulle kunna deklarera en avsikt att erkänna Somaliland, villkorad mot att landet fortsätter den inslagna demokratiska vägen och uppnår några specifika utvecklingsmål. Som bekant är ju regeringen inte främmande för att ”gå före” och erkänna stater, även där EU:s linje är en annan.

Det finns många anledningar att ifrågasätta Sveriges strategi för Somalia. Att den somaliska regeringen offentligen fördömer oss är ännu en.

Kommentar och svar angående SvD:s ledarpublicistik

Med anledning av op-ed-artikeln Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare (15/3), har följande kommentar inkommit:

SvD:s op-edskribent Zulmay Afzalis kritik mot mig som samtalspartner för regeringen missar målet. Kritiken bygger på att han som svensk muslim inte vill representeras av någon annan än sig själv men varken jag själv och knappast regeringen menar att jag representerar honom och andra svenska muslimer utan det var för mina sakkunskaper som jag bjöds in av kulturministern Alice Bah Kuhnke. Utspelet på SvD:s ledarsida blir alltså en märklig attack på väderkvarnar som skulle vara helt obegripligt om det inte förstås som ett led i en serie av liknande artiklar som publiceras på liberala ledarsidor där man gång på gång ger oseriösa debattörer fritt spelrum att sprida osanningar och förtal om organiserade muslimer. Vad är det SvD:s ledarsida vill förmedla när de använder sig av oseriösa skribenter som saknar all trovärdighet i frågan om rasism och rasdiskriminering? Hur kommer det sig att det är alltid samma dåligt underbyggda argument som vilar på en islamofobisk kunskapsregim som får ta plats när det gäller svenska muslimers roll i den politiska debatten?

Jag skulle vilja utmana SvD att för omväxlings skull släppa fram en artikel av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén där vi på egna premisser får redogöra för hur den växande antimuslimismen ska bekämpas och inte bara försvara oss mot grundlösa anklagelser och insinuationer om dolda agendor vilket för övrigt är ett återkommande grepp i den antimuslimska opinionsbildningen. Jag har vid flera tillfällen skickat in artiklar till SvD Brännpunkt som berör livsvillkoren för rasifierade människor och fått nej. Men Afzalis märkliga framställningar har lett fram till att han har fått utrymme att skriva på SvD:s ledarsida.

Mina två decennier av aktivism och kunskaper om mänskliga rättigheter, rasism och säkerhetspolitik är anledningarna till att kulturministern bjöd in mig till samtal om hur regeringen ska åtgärda den växande rasismen som tvingar svenska muslimer till ett liv i ekonomisk fattigdom, social och politisk exkludering. Detta samhällsproblem är ett direkt hot mot den svenska demokratin och kan enbart lösas med politiska åtgärder i samarbete med det muslimska civilsamhället. Här är det möjligt att Zulmay Afzali också skulle kunna ha en plats men det krävs mer än att bara högtidligt förkunna att man är ”en djupt troende muslim med stor kärlek till sin religion och en stark känsla för mänskliga rättigheter åt alla” för att få en inbjudan från Rosenbad. Man måste ha dokumenterade sakkunskaper om hur strukturell rasism begränsar svenska muslimers livsvillkor i strid med grundläggande mänskliga rättigheter och det tar tid och kräver stort engagemang att förvärva.

Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén

 

Tove Lifvendahl svarar: Fatima Doubakil ger i sin kommentar uttryck för stark kritik mot ledarsidans publicering av skribenter, vilket jag vill besvara. Min ambition som politisk chefredaktör är att erbjuda läsarna initierade och intressanta perspektiv i samhällsdebatten, av skribenter som jag anser är seriösa, kan argumentera väl och underbyggt, samt förmår argumentera i sak och inte person. Op-ed-skribenter liksom kolumnister skriver utan bindningar till ledarredaktionen.

I den nämnda artikeln fanns en fråga som jag tycker förtjänar att problematiseras; representationstanken som återfinns på många håll i samhället – i artikeln exemplifierad av en muslims ovilja att företrädas av andra muslimer. Detta belyses ytterligare genom svaret ovan; Doubakil förklarar att hon inte gör anspråk på att ”representera honom och andra svenska muslimer”, å andra sidan ser hon inte Afzali (ännu – men kanske så småningom) som kvalificerad att delta i det arbete hon anser att politiken och civilsamhället gemensamt ska vidta mot rasism, eftersom han i hennes ögon inte har ”dokumenterade sakkunskaper om hur strukturell rasism begränsar svenska muslimers livsvillkor i strid med grundläggande mänskliga rättigheter”. Han måste bevisa mer ”för att få en inbjudan från Rosenbad”. Och såvitt jag kunde förstå var det just detta betraktelsesätt Afzali ville diskutera med sin artikel.

Samhällsdebatten är en arena för konflikter mellan olika synsätt. När Fatima Doubakil läser den nämnda artikeln av Zulmay Afzali och ser att ”oseriösa debattörer [ges] fritt spelrum att sprida osanningar och förtal” och ”dåligt underbyggda argument som vilar på en islamofobisk kunskapsregim”, kan jag bara konstatera att vi har skilda uppfattningar om vad som kan bedömas som seriöst, sakligt och trovärdigt.

Både ny giv och kontinuitet i KD

Att bli Partiordförande respektive 1:e och 2:e vice partiordförande i Kristdemokraterna är säkerligen hedrande och en ynnest på många vis. Men det finns ett uppenbart minus och det är att man måste stå och le j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e medan valberedningens ordförande ingående beskriver alla 22 föreslagna namn till partistyrelsen.

”Är det här dina socialkonservativa bromsklossar?” tillfrågades blivande partiledaren Ebba Busch Thor under presskonferensen – en fråga som hon omedelbart skrattade bort, med tillägget att den föreslagne 1:e vice partiordföranden – tillika rivalen till partiledarposten – Jakob Forssmed samt den tilltänkta 2:e vice partiordföranden Emma Henriksson båda var synnerligen kompetenta och väl lämpade för sina uppdrag.

 

Så är det förstås. Forssmed har gedigen erfarenhet både av parti- och regeringsarbetet och Henriksson har rattat gruppledarskapet i riksdagen. Samtidigt är det svårt att inte tänka på devisen ”keep your friends close and your enemies closer” när man ser upplägget i partitoppen. Frågan är snarast huruvida detta är ett utslag av strategiskt tänkande hos Busch Thor eller om det vi ser är utkomsten av en strid bakom kulisserna. Att Adaktusson som tidigare uttryckt stöd för Busch Thor inte återfinns i styrelsesammansättningen, trots att hon varit positiv till detta, tyder möjligen på det senare.

Helt klart är att vi ser ett generationsskifte i KD. Bland partistyrelseledamöterna på väg ut finns bland andra Göran Hägglund, Maria Larsson och Stefan Attefall, vilket innebär att man släpper taget om de ministerkompetenser som partiet har skaffat sig under Alliansens tid vid makten. Å andra sidan återfinns många profilstarka KD-profiler i styrelsen, så helt renons på kontinuitet är det inte.

 

Nazism är inte heller ”civil olydnad”

Expo har publicerat sin årliga rapport om aktiviteterna i vit makt-rörelsen, och som vanligt är det intressant läsning, även om man naturligtvis kan ha synpunkter på avgränsningar, klassificeringar etcetera. 2014 präglades av att det var valår, och det ledde till ökad aktivitet inom den rasideologiska miljön – helt väntat. Mindre uppenbara är de organisatoriska konvulsionerna. Tidningar uppstår och läggs ner. Även synbarligen starka organisationer dör ut efter några år eller något decennium.

Det framstår – trots den höga aktivitetsnivån – som att vit makt-miljön saknar kraft att bygga långvariga stabila rörelser. I grund och botten beror det antagligen på att sådana saknar egentlig grogrund i Sverige. Sverige är världens kanske minst intoleranta land. Det finns få anhängare, och varje initiativ blir beroende av enskilda aktivister. När initiativtagaren sedermera tröttnar, dör organisationen.

Under Expos alla år har inget projekt med potential att verkligen rubba det demokratiska samhället avslöjats. Det är utmärkt.

Några organisationer utmärker sig för relativ uthållighet på organisatorisk nivå och synnerlig farlighet på individuell nivå. Återigen är det i Svenskarnas Parti (före detta Nationalsocialistisk front) och Svenska Motståndsrörelsen som våldet är mest påtagligt. I SvP ”har flera partimedlemmar åtalats eller dömts för olika brott”, medan andra är ”ukrainafrivilliga”. SMR fortsätter sin fysiska fostran och kampträning: ”runt om i Sverige tränar medlemmarna kampsport och knivslagsmål” och övar ”krig med luftvapen”.

Här finns hotet från nazismen idag. Den utgör inget systemhot, men kan drabba enskilda våldsamt. Trakasserier mot politiska motståndare, journalister och minoriteter ska tas på stort allvar – gruppernas våldskapital är stort och kan få svåra efterverkningar.

Några reflektioner kan göras med anknytning till en annan aktuell debatt. Häromdagen protesterade en rad akademiker, i en debattartikel i DN, mot regeringens arbete mot extremism, som pekar ut organisationer i den så kallade autonoma vänstermiljön. ”Civil olydnad är inte detsamma som våldsbejakande extremism”, hette det i debattartikeln. Författarna bortsåg dock från den autonoma vänsterns syn på våld som legitim politisk metod.

Akademiker med annan lutning skulle kunna läsa Expos årsrapport och hävda något liknande. Nästan all nazistisk aktivitet är helt fredlig, skulle de kunna säga, och påpeka att den absoluta lejonparten av nazimiljöns utomparlamentariska aktiviteter består av ”civil olydnad”.

Något sådant vore naturligtvis helt befängt. Ingen skulle ta en sådan debattartikel på allvar. Vit makt-miljön ska bekämpas, om detta är alla överens. Ideologin i sig har en vålds- och förtryckspotential som är så allvarlig att samhället inte stillatigande kan acceptera ens en nazism som endast ägnar sig åt civil olydnad.

Ändå förväntas vi ta på allvar de debattörer som påstår att den autonoma miljön till vänster inte bör bekämpas.

Ett ryskt isolerat angrepp på Sverige?

Ryssland utgör inget militärt hot direkt mot Sverige, brukar det heta. Riktigt så enkelt är det dock inte. Den tidigare rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, har i ett spännande blogginlägg i helgen skissat på en situation som skulle kunna föranleda ett ryskt isolerat angrepp på Sverige. I korthet handlar det om att ett oförsvarat Sverige ger Ryssland möjligheten att undergräva NATO:s trovärdighet som garant för Baltikums oberoende.

Så vänds den pacifistiska drömmen om att inga soldater betyder inga krig till sin motsats.

Läs Neretnieks resonemang i sin helhet.

Brännpunkt
Ett finländskt Natomedlemskap är den sista länken som behövs för att vi ska vara en fullödig del av västvärlden, skriver Hanna Smith och Jarno Limnéll. Brännpunkt

”Vi bör förbereda
oss på det värsta”

Finländska försvarsdebattörer: Ryssland kan överraska.

”Regeringen måste stoppa Nya Slussen”

Brännpunkt

Debattörer: Brister i planen behöver åtgärdas.

”EU:s inställning till Putin är alltför mjuk”

Borde tagit djärvare beslut på toppmöte.

”Ryssland för sitt folk bakom ljuset”

DEBATT

Läs fler debattartiklar om ett mer hotfullt Ryssland.

”Därför flyr syrier
just till Sverige”

Forskare: Nya regler ändrar inget.

”Ohållbart med asyl på plats”

INVANDRING

Följ senaste debatten om invandring.

”Oförberedd regering skapar osäkerhet”

BRÄNNPUNKT

Ullenhag (FP): Möten ställs ofta in.

”Rätt att kritisera saudiska sharialagar”

BRÄNNPUNKT

”Olyckligt om Wallström backar.”

”Vi behöver rädda relationen”

SAUDIAVTALET

Fler artiklar – följ hela debatten.

”DNA-analys kan
lyfta cancervård”

Debatt

Genetiker: ”Livsviktigt för patienter.”

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

CANCERVÅRDEN

Så kan mediciner bäst användas

Kan den bästa cancervården ges i Sverige? Vad måste förändras? Följ senaste debattartiklarna!

SvD-läsarna:

”Skrämmande att Skavlan kritiseras”

Om Åkesson-intervju i SVT.

PENSIONERNA:

Nytt tänk krävs kring bromsen

Pensionärer är kritiska till regeringens förslag på mildrad effekt av den så kallade bromsen. Följ debatten om pensionerna!

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Debatten om det brutna Saudiavtalet går vidare och tillhör de mest lästa artiklarna på Opinion. Missade du någon intressant artikel förra veckan? Här är listan på de åtta mest lästa.

TIGGARE

Förbud? Eller härbärgen?

Läs tidigare artiklar. Vem har ansvaret? Vad kan göras?

FLYGBRANSCHEN

Mer debatt om flyget

Strejker, hård konkurrens och en osäker framtid. Följ debatten!

Ledare

Ett hot även mot Sverige

KRÖNIKA

”Om jag blir mördad vet alla vem som gjorde det.”

Grexit stärker euron

OP-ED

Om Grekland kastas ut är det också ett slags framgång

Matförtryckets sluttande plan

KOLUMN

Innehav av nötkött kan ge fem års fängelse

Privat är vänsterns paradexempel

OP-ED

Sverige är ett land med ovanligt få företag i välfärden

Årets skedmatning smakar ovanligt illa

LEDARE

Kostnaderna för rot är inget mot invandringen eller sjuktalen

Försök att ge en tiggare ett vitt jobb

KOLUMN

Regelkrånglet gör det svårt att anställa tiggare

Ivar Arpi tar plats i Svenska Dagbladet

Ivar Arpi efterträder Sanna Rayman som går vidare