Halmgubben i simhallen

Timbros Andreas Johansson Heinö tycker att jag har fel i min text om könsseparatistiska badtider i simhallarna. Det skriver han i en krönika i Borås Tidning, betitlad Att bada som en riktig svensk.

Jag vill besvara argumentationen eftersom den är vanlig. Det kommer ta lite utrymme att följa hela kedjan fram. Trötta läsare får helt enkelt ge upp halvvägs om orken tryter. Eller ta ett uppfriskande bad i pausen. ;-)

 

Redan i Johansson Heinös rubrik blir det ohederligt. Bada som en svensk? Nåja. Ur ett historiskt perspektiv är det faktiskt möjligt att argumentera för att det tvärtom är supersvenskt att bada könssegregerat. Det var först under tidigt 1900-tal som vi började gemensamhetsbada i Ransvik utanför Mölle – och blev internationellt kända på kuppen. Äldre än så är faktiskt inte den landvinning som vår plaskande jämställdhet är. Och det är den som är poängen, inte svenskheten. Män och kvinnor badar tillsammans i större delen av världen, det är ingalunda unikt för Sverige.

Faktum är att ingen som har skrivit i ärendet har propagerat för att folk måste ”bada som svenskar”. Det har helt enkelt inte varit en bärande del i någons argumentation. (Sakine Madon, Malin Lernfeldt och jag nämns i Heinös artikel). Att Johansson Heinö väljer den vinkeln tyder mest på att han bedömer att han behöver backa upp sina egna argument med krypskytte på andras med SD-puffran. ”Tala klarspråk”, uppmanar han i en diskussion på Facebook. ”Säg att ni förespråkar assimilering. Att ni vill att invandrare ska anamma svenska värderingar och svenska livsstilar.”

Nej. Det är för övrigt osannolikt att man skulle kunna tvinga någon att anamma en värdering, ens om man hade ambitionen. Vad det här handlar är vilka värderingar som Sveriges stat och kommuner ska ge uttryck för i sin egen verksamhet. Johansson Heinös uppfordrande fråga är emellertid en debattens klassiker. Tanken här är att jag och andra ska rygga inför obehaget i att förknippas med policylingo från Sverigedemokraterna och vika ner oss, trots att vår poäng aldrig har handlat om svenskhet, utan om detta mycket enkla: det offentliga ska behandla könen som jämlikar. Utgångspunkten att könen är jämlika är inte en chauvinistisk eller nationalistisk idé. Det är inte att tvinga någon att dricka snaps och äta bacon.

 

Heinös principargument är att offentliga verksamheter har en annan flexibilitet än när vi talar om lagar och rättigheter. I det senare fallet bör vi alltid behandlas jämbördigt, samma lagar, samma skatteregler osv, men i det förra kan vi gott unna oss lite breddade menyer:

”Till skillnad från Skatteverket kan en fritidsnämnd nämligen erbjuda ett utbud som tillgodoser så många av sina finansiärer som möjligt. Varför ska vi då, med hänvisning till ideologisk dogmatisk och grumliga idéer om svenskhet utforma verksamheten på ett sätt som de facto gör den obrukbar för en minoritet?”

Att flexibiliteten finns håller jag med om. Det är därför jag debatterar frågan. Och märk väl. Lösningar där en förening hyr simhallen då och då för att kunna bada efter vilka preferenser man nu har har jag till exempel ingenting emot. Men det är inte det vi diskuterar nu. Det vi talar om är när kommuner gör delar av den allmänna öppettiden stängda för halva befolkningen.

Johansson Heinös idé om att simhallar utan könsuppdelade tider skulle bli komplett obrukbara för vissa minoriteter är generaliserande. För det första tror jag inte det stämmer. Därtill framgår det inte vilka minoriteter J-H egentligen menar. Själv har jag i mina texter beskrivit samverkande intressen, bland annat grupper som av religiösa eller kulturella skäl anser att män och kvinnor inte får bada gemensamt, men också genusargumenterande grupper som anser att manlig närvaro innebär otrygghet – ett argument som jag menar att vi i första hand bör möta med nolltolerans och feministiskt lagda vakter inne i simhallarna, inte att ge vika för det fåtal som inte kan uppföra sig.

 

Jag vet inte vilken minoritet som J-H menar blir fullständigt oförmögen att använda simhallar utan segregerad simning, men jag tycker att han befinner sig nära ett generaliserande. Även inom minoriteter där patriarkala normer är förhärskande bör vi minnas att det högst sannolikt finns individer med emancipatoriska drömmar, som skulle välkomna om offentligheten inte så beredvilligt tillmötesgick dessa könsseparatistiska krav, utan istället stöttade den som vill bryta sig loss. Jag råkar rentav känna till ett par stycken som reagerade med glädje på min text.

Dessutom, man måste inte göra hela segregationsgrejen för att utforma verksamheten medborgarvänligt. Fittja simhall tillhandahåller exempelvis burkinis, vilket har efterfrågats just för att göra verksamheten brukbar för alla på ett bra sätt. Och så, återigen. Att skriva att debatten sker med hänvisning till ”grumliga idéer om svenskhet” är fortfarande en halmgubbe. Ingen av oss som har skrivit har grundat våra resonemang eller slutsatser i detta.

 

Sammanfattningsvis. Johansson Heinös principiella inställning är att gemensamt finansierade inrättningar inte ska vara normbildande. Istället bör de skräddarsys för att spegla så många skilda preferenser som möjligt. Och att denna princip gäller ”tvångsfinansierade” offentliga tjänster. Han verkar också vara säker på att den som problematiserar vissa preferenser måste ha grumliga skäl.

Eller? När frågan utvidgas i nämnda tråd på Facebook och frågor om separerade skolor och önskemål om kön på vårdpersonal dryftas skriver Johansson Heinö plötsligt att allt detta givetvis är en fråga om gränsdragningar. ”Det är ju därför vi behöver politiska beslut”, säger han.

 

Därmed faller J-H:s principargument. Den linje som han tidigare har drivit är att tvångsfinansierade offentliga inrättningar bör spegla skattebetalares preferenser helt enkelt för att alla är med och betalar. Det torde innebära att han anser att man skulle kunna begära vithetskvällar, etniskt åtskilda badtider, kvinnofri besättning på vårdavdelningen, kanske särskilda regler för menstruerande – eller vad det nu må vara. Det torde också innebära att debattörers problematiserande också av dylika krav skulle kunna avfärdas av J-H som chauvinistiska krav på assimilering och svenskhet. Eller?

Nej, inte riktigt. För nu visar det sig att han såklart förstår att det här inte alls är en svartvit principfråga och att behovet av gränsdragningar mycket väl kan bero på att vissa önskemål helt enkelt står i konflikt med grundläggande jämlikhetsvärden i ett fritt och demokratiskt samhälles grundvärderingar. Kvinnornas emancipation är en av de beståndsdelarna. Här kan man slappt raljera över att gemensamma badtider skulle vara ett för ynkligt offentligt uttryck för de värderingarna. (I så fall är också separata badtider en lika oväsentlig fråga, varför man i så fall bör avstå från hela debatten.) Men det är att bedra sig. Föreställ er etniskt separerade badtider, så inser man strax att det här är en fråga som innehåller en verklig principiell botten. Visst, bara en av många, men ändå.

Så gränsdragningar finns, alltså, även hos J-H. Och argumenten han nu lägger fram är istället att det är onödigt att tjafsa om ynka 90 minuter mer i Fittja simhall. Ingen stor sak ju! Komponenten att även barn skulle skiljas åt berör han för övrigt inte alls.

Sålunda landar vi alltså i insikten att hela J-H:s ståndpunkt vilar på inga principer alls. Det var bara ett godtyckligt ställningstagande, maskerat som princip. En gränsdragning mot en annan. Och tre opinionsskribentskor som råkade hamna på fel sida om den gräns där J-H placerar svenskhetsivrande assimilister. Sicken otur.

Jag måste säga att jag är förvånad över att se just Johansson Heinö svinga den påken. Det har inte varit denne debattörs weapon of choice hittills.

 

Fas 3 svider för S

Enligt Dagens Arena kan regeringen få svårt att fasa ut fas 3. I ett internt PM hos Arbetsförmedlingen framkommer att man alltså vill ha kvar fas 3 för dem som ”står mycket långt från arbetsmarknaden och varken kommer att vara aktuella för extratjänster i välfärden eller kunna tillgodogöra sig utbildning”. Kort sagt dem som fas 3 en gång infördes för.

Det blir knivigt för Ylva Johansson och S att förmedla läget till LO. Det visar sig svårare än man tänkt sig. Precis som det inte var så enkelt att genast infria löftet om den bortre parentesen i sjukförsäkringen. Vissa alliansreformer tillkom av en anledning som var större än att ställa till det för folk i största allmänhet.

Ylva Johansson uttryckte följande om fas 3 i riksdagsdebatt den 9 juni 2011: ”Det är ett hån att hänvisa människor till att den enda aktivitet de ska få är en återvändsgränd i fas 3 och att arbeta gratis.”

I juni förra året sade samma Johansson till SvD att fas-3 var ett ”gigantiskt fullskaligt experiment”.

Nu kan experimentet bli kvar, med Johanssons goda minne. Det kommer att svida för S.

(I tidigare text framgick ej att Dagens Arena låg bakom nyheten, vilket nu har rättats till!)

Mer könsseparatism i det offentliga

Min ledare om könsseparatism i offentliga miljöer som badhus har genererat väldigt mycket mejl. Uppenbarligen slår ämnet an en sträng och jag måste säga att det gläder mig särskilt att det kommer så många mejl från kvinnor som håller med. Jag kan väl förstå trevnaden och lockelsen i att emellanåt hänga i sammanhang som är ”girls only”, men jag föredrar om sådant reserveras till könsseparatistiska bloggar, herrklubbar och andra privata initiativ. Och när vi talar om nioåringar, som i det aktuella fallet, blir det än viktigare att vidhålla en jämlik syn på könen. Sådana här arrangemang skapar och sätter normer, något annat ska vi inte inbilla oss. Trevnaden är bedräglig om den samtidigt förstärker synnerligen ojämlika föreställningar om könen.

 

Nu läser jag i GP om ett annat exempel på könsseparatism i offentliga  miljöer. I en debattartikel berättar en läkarstudent om liknande krav inom vården:

”Jag och andra kvinnliga kursare på läkarlinjen kan berätta om flera exempel där vi, på grund av vårt kön, blivit bemötta på ett ytterst icke-respektfullt sätt från patienter som hänvisat till sin religion. Det brukar börja med att vederbörande inte vill hälsa genom att ta i hand och sedan eskalerar det till att man får lämna rummet vid undersökning. Inte sällan redan vid blotta åsynen av den kvinnliga läkarstudenten blir man hänvisad ut till personalrummet.

Nyligen hade en 17-årig patient från Afghanistan redan från början bestämt att han inte ville träffa kvinnliga läkare. Han hade på förhand uttryckt detta krav så att berörd mottagning fick anpassa sin schemaläggning av läkarna. Jag som läkarstudent gavs inte ens möjligheten att fråga om jag kunde få vara med och bara observera. Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel.”

 

Även detta är förstås en orimlig sak att tillmötesgå. Det finns valfrihet i vården, man kan välja den husläkare man anser lämplig. Men att vid akutvård eller mer komplicerad vård kräva att schemaläggning etcetera anpassas efter könsseparatistiska preferenser är helt enkelt inte en rimlig förväntan. Bemanningen i vården är komplex nog som den är.

Det här påminner lite om något som alltid har irriterat mig och det är när kvinnor koketterar med att de aaaldrig skulle kunna förmå sig att gå till en manlig gynekolog för, usch liksom! Jag har aldrig begripit exakt vad tanken här är. Att manliga gynekologer per definition är perverterade eller att det finns anledning att tro att han skulle bli det vid just detta tillfälle? Varför då, i så fall?

Att unga tjejer håller på med sånt är väl sin sak, den tiden är kokett och överdriven och det hör till att peka på sitt mognande på, well, överspelande sätt. Men när vuxna kvinnor fortsätter att åma sig över att det på något sätt skulle vara läskigt med manliga gynekologer blir det smått larvigt. Kom igen, det är en professionell situation! Nog ska vi väl kunna vara vuxna och civiliserade med varandra?

 

Replikskifte om frihandeln, TTIP och Skiftet

Med anledning av op-ed-texten Antifrihandelslobbyn skruvar upp tempot (6/4), har följande replik inkommit:

I en text med huvudtemat att Skiftet inte har några förslag för hur man förbättrar handelsavtalet TTIP är det intressant att notera att författaren Erik Brattberg inte själv framför en enda konkret lösning. Kanske för att han inte ser några som helst problem med avtalet som det ser ut idag.

Det beror på att han, och den av företagsfinansierade tankesmedjan Frivärld som han företräder, lever kvar i en tid när handelsavtal innebar att tullar togs bort. Inte att storföretag arbetade systematiskt för att skapa egna monopol. När nobelpristagare med specialinriktning mot just handelsteori säger att de moderna handelsavtalen som TTIP har en försumbar effekt på jobb och tillväxt finns andra värden vi måste beakta – så som vårt rättsystems suveränitet och vår demokrati.

Eftersom tullarna är relativt okontroversiella har den så kallade ISDS-klausulen blivit omdebatterad. När 100 amerikanska juristprofessorer skriver under ett brev om att ISDS borde skrotas bör vi ta det på allvar. Det kan därför vara värt för Frivärld att läsa på varför deras motsvarighet i USA, Cato-institutet, menar att ISDS snedvrider marknaden och att den därför måste strykas ur TTIP.

ISDS-mekanismen infördes för att företag skulle vilja investera i osäkra marknader där det inte fanns någon utbyggd rättsstat. Länge fungerade detta system rätt väl. Men de senaste decennierna har sett en lavinartad ökning av försöken att stämma stater som stiftar lagar som storbolag inte gillar – där Vattenfall och Philip Morris är de mest kända.

Vad som är mindre känt är att det i princip bara är de riktigt stora företagen som vinner i detta parallella rättsystem. I de fall där företagen vinner över staten är det i 64 % av fallen företag med mer 10 miljarder dollar i omsättning. Endast i 7 % av fallen har företaget haft en omsättning mindre än miljard dollar. Systemet verkar strukturellt riggat till förmån för stora särintressen snarare än hjälpa marknaden fungera.

Vi vet exempelvis att USA trycker på stenhårt i förhandlingar för att öka pantentlängden för mediciner. Det riskerar skapa monopol som hindrar tusentals från att få bästa möjliga medicinska behandling.

Kritiken mot moderna handelsavtal som TTIP är bred – det är inte någon ”vänsteragenda fylld av traditionell anti-globaliseringspropaganda” som Brattberg hävdar. Skribenter på Financial Times, The Economist, Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich, nobelprisvinnare som Jospeph Stigliz och Paul Krugman, tyska företagarförbund, hälften av EU:s rådgivare i frågan och Bayerns provinsregering är alla starkt kritiska mot TTIP.

Faktum är att det är en bra idé för liberaler och marknadsvänner att faktiskt läsa på vad modern handelsteori och ekonomisk forskning säger om avtal som TTIP. När vi lyfter blicken ser vi att moderna handelsavtal inte är som de klassiska avtalen där tullar tas bort. Faktum är att dessa avtal kan leda till mer protektionism och snedvridna marknader – vilket knappast är vad ni önskar er.

Frivärld måste välja: står de på storföretagens eller marknadsekonomins sida? Som TTIP är konstruerat idag har de inte lyxen att slippa välja.

Robin Zachari, kampanjchef för demokratinätverket Skiftet.org

Ingela Eng, kampanjare på demokratinätverket Skiftet.org

Erik Brattberg svarar: Skiftet försöker utmåla det transatlantiska handels- och investeringsavtalet TTIP som något som är uppfunnet av storföretagen och som står i stark motsats till marknadsekonomiska principer. Dessa argument faller dock platt.

Visst stämmer det som författarna skriver att TTIP inte huvudsakligen handlar om att sänka tullar mellan EU och USA. Detta eftersom dessa redan är väldigt låga inom de flesta handelsområdena. Det är precis därför som den huvudsakliga vinsten med TTIP skulle komma från regelmässig harmonisering och främjande av investeringar. Intressant att notera är att investeringsflödena redan är större än handeln mellan EU och USA. Flera oberoende studier visar på att TTIP skulle medföra mycket betydelsefulla positiva effekter på både jobbskapande och BNP-tillväxt i Europa.

Det stämmer heller inte som författarna påstår att investerarskydd (ISDS) bara är något som näringslivslobbyn vill ha. Det brev som författarna hänvisar till har kritiserats – bland annat nyligen av 48 nordamerikanska handelsrättsliga professorer. Faktum är att investeringsskyddsavtal redan används flitigt i tusentals europeiska bilaterala investeringsavtal (inklusive med USA), utan att demokratin här har satts ur spel. Det stämmer heller inte som författarna påstår att endast multinationella företag utnyttjar ISDS-mekanismen. I en OECD-studie så utgjorde småföretag hela 22 % av ISDS-fallen mellan 2006 och 2011. ISDS bör således vara en del av ett framtida TTIP-avtal, även om det givetvis bör utformas med så mycket öppenhet och insikt som möjligt.

Det är intressant att notera att Skiftet inte heller medger de positiva effekterna som TTIP skulle ha på tusentals små- och medelstora företag (så-kallade SMEs) runt om i Europa. Dessa företag skulle tack vare TTIP få ökad tillgång till en ny marknad med 300 miljoner amerikanska konsumenter. Skapandet av en öppen transatlantisk marknad mellan EU och USA kan således ses som ett naturligt nästa steg efter den lyckade genomförande av den inre marknaden i EU.

Förutom de positiva ekonomiska effekterna skulle TTIP dessutom bidra till att stärka det rådande multilaterala globala handelssystemet. Detta genom att sätta press på Kina och andra tillväxtländer att anpassa sig själva istället för att försöka exporterna sina egna, lägre standarder till omvärlden – något som Skiftet borde vara betydligt mera orolig över.

Istället för att erkänna alla de positiva effekter som TTIP skulle innebära och föra en nyanserad kritik mot de delar av avtalet som man är kritiska till väljer Skiftet att kategoriskt utmåla avtalet som ett hot mot rättsstaten och demokratin. Sådana uppenbara överdrifter bidrar inte till en upplyst och fakta-baserad debatt – något som verkligen behövs kring en såpass viktig fråga som TTIP.

Benjamin Katzeff Silberstein: Nej, Sverige fattar fortfarande inte

Försvarsuppgörelsen är klar och fördubblingen i anslag mot vad regeringen ville ser ut som en seger för Alliansen. Men det är fortfarande hälften av den nödvändiga summan från Försvarets perspektiv, och frågan är om det är en seger som räcker för Sverige.

Ett rungande nej, skulle nog försvarsexperterna i Washington DC svara. På ett seminarium hos Center for Transatlantic Relations, där bland andra svenska Katarina Tracz, chef för tankesmedjan Frivärld deltog, var frustrationen stor.

Europa står splittrat inför hotet från Ryssland och Vladimir Putin vet om det. Två nordiska länder, Sverige och Finland, är de enda i den nordisk-baltiska regionen som står utanför Nato, och de försvarssamarbeten som finns i regionen räcker inte på långa vägar, var den samstämmiga synen hos panelen.

Och Europa verkar knappast fatta läget. Andras Simonyi, managing director vid tankesmedjan Center for Transatlantic Relations, noterade att Europa inte verkar förstå hur hotat det borde känna sig. Som Simonyi uttryckte saken – om du inte är i Polen, de baltiska staterna eller länder som Rumänien saknas helt den känsla av nödfall som egentligen borde finnas där.

Putin fortsätter att vinna, och försvarsuppgörelsen är ännu en fjäder i hatten på sätt och vis. Som Katarina Tracz underströk vid seminariet – ökningen framstår som särskilt blygsam med tanke på att Europa befinner sig i ett nödläge. Istället, menade Tracz, krävs större förändringar, och Nato är det enda existerande försvarssamarbetet som kommer med en gemensam försvarsgaranti, och som är byggt för att hantera oro både i fredstid och under väpnad konflikt.

Nato förblir alltså den rosa elefanten i rummet i svensk försvarspolitik. Här i Washington förstår man vad Sverige måste göra – frågan är när sanningen sjunker in även i Stockholm.

Benjamin Katzeff Silberstein är student i internationella relationer vid Johns Hopkins School of Advanced International Studies i Washington DC.

Alla resor är inte skandaler

Vad är det här för larv? Åsa Regnér har i egenskap av minister representerat Sverige vid en minnesceremoni för tsunamins offer i Thailand och åkt regeringsplanet dit. Av förklarliga skäl tog det hela bara 24 timmar, minnesceremonier är sällan veckolånga. Nu skrivs det om detta som vore det någon sorts skandal att regeringsplanet har använts i en uppenbar tjänsteresa?

 

Vad är poängen med att skandalisera detta? Hade det varit bättre om hon chartrade sig ner och lät skattebetalarna finansiera en vecka på Lollo&Bernie-hotell? Nej, knappast.

Borde hon flugit reguljärt? Ptja, kanske. Men bedömningen som hon berättar om – att resorna till Thailand är dyra vid den aktuella tiden är inte alls otrolig. Gör man en sökning på reguljärflyg kommer man snabbt upp i rejäla summmor när det handlar om att få in sex resenärer. När jag nyss gjorde en sökning på flighter (i business class) under juli (även det en populär månad) fick jag fram priser från cirka 150 000 och upp till 398 000 för sex personer. Inget av dem var direkt, utan alla krävde ett eller två stopp/byten.

Det är inte jättekonstigt om man i ett likartat scenario väljer att sätta alla sex på regeringsplanet fram och tillbaka, hellre än att ha ministrar och pressekreterare häckande i taxfreebutiker och flygplatscaféer helt i onödan.

 

 

 

 

 

Läge för ryskt bubbel

Tio miljarder till försvaret! Det trumpetar parterna stolt ut, nu när det uppnåtts en bred parlamentarisk överenskommelse om försvarsanslagen för de närmaste åren. Men det är knappast läge att plocka fram champagnen.

Överenskommelsen visar nämligen att det råder bred parlamentarisk enighet om att försvaret ska fortsätta vara systematiskt underfinansierat. Det råder bred parlamentarisk enighet om att försvaret inte ska få de anslag som krävs, för att nå de mål som det råder bred parlamentarisk enighet om att försvaret ska nå.

ÖB har beräknat att det krävs ett årligt tillskott om cirka fyra miljarder kronor för att försvaret ska kunna uträtta det som politikerna bestämde i försvarsreformen 2009. Dagens överenskommelse om tio miljarder extra under sammanlagt fem år är hälften av det.

Man ska samtidigt veta att det inte gäller några militära utsvävningar, precis. ÖB:s beräkningar om vad som krävs avser det som elakt kallas enveckasförsvaret. Med allt på plats kan Sverige försvaras i en vecka, om nu angriparen är omtänksam nog att begränsa sitt anfall till en specifik plats.

Man kanske kan vara ännu mer elak, och säga att med dagens överenskommelse kortas veckan till 3,5 dagar. Det räcker till onsdag kväll. Lillördagsförsvaret.

Det kunde förstås ha varit värre. Regeringens utgångsbud låg vid 6 miljarder kronor. De borgerliga partierna har pressat fram mer pengar, det ska erkännas. I opposition. När Alliansen satt vid makten var kranen hårt åtvriden. Här är alla medskyldiga.

Tio extra miljarder, säger de nu. Men dagens extramiljarder är inget annat än en delbetalning – försenad och närmast framtvingad som gällde det en politisk skuldsanering – på en sedan länge lagd beställning.

Överenskommelsen visar att Sverige lider av ett försvarspolitiskt systemfel. Vår modell gör det möjligt för politikerna att fatta beslut om vad försvaret ska uträtta, men förpliktigar dem inte att tillse att erforderliga resurser finns. Inte ens när det säkerhetspolitiska läget försämrats allvarligt, kan pengarna skakas fram.

Tio miljarder extra! Här ska firas, verkar det som. Och visst är det läge för skumpa. Om det är ryskt bubbel man gillar.

Nyliberalt utopia vid Donaus strand

Ett ständigt diskussionsämne bland libertarianer är visionen om att anlägga ett nyliberalt drömland, dit de skulle kunna fly undan förtryckande statsapparater. Problemet är bara att jordklotet är fullt av redan existerande stater, som dessutom mycket sällan är liberala. Debatten handlar därför oftast om att starta nya lyckoriken ombord på gamla oljeborrplattformar ute på internationellt vatten, vilket strängt taget inte låter så mysigt.

Som ledarbloggen tidigare har rapporterat tändes därför en hoppets stjärna för några år sedan då Honduras regering gav klartecken till det amerikanska konsortiet MKG Group, som ville bygga en ny stad från grunden nära Puerto Castilla, med helt egna lagar och eget rättsväsende, och visionen om ”den mest ekonomiskt fria platsen på jorden”. Tyvärr för visionärerna slog Högsta domstolen i Honduras ner de drömmarna. En stat i staten vore okonstitutionellt.

Nu nås dock ledarbloggen (via frihetliga nyhetsförmedlaren bubb.la) av nyheten att en libertariansk stat har utropats, den här gången vid Donaus strand på gränsen mellan Serbien och Kroatien.

Mellan de två länderna råder sedan flera decennier en gränstvist. Längs Donau gör kroaterna anspråk på några områden som annars kontrolleras av Serbien, och kroaterna kontrollerar dessutom något område som de anser borde tillhöra Serbien. Tydligen finns också några små jordplättar som ingen part gör anspråk på, ett slags ingenmansland. På ett av dessa områden utropade i måndags några tjeckiska nyliberaler en ny stat, som de kallar Liberland. Landet är sju kvadratkilometer stort, säger sig vara en konstitutionell republik med inslag av direktdemokrati, och har som första president tillsatt Vít Jedlička, en ung tjeckisk politiker och aktivist från det lilla klassiskt liberala och EU-skeptiska partiet Svobodní (Fria medborgares parti).

Tilltaget är naturligtvis skojigt, men här finns också en allvarlig dimension. Krig har startats för smärre orsaker. Forna Jugoslavien har varit en krutdurk, och det är kanske inte rätt plats att leka med tändstickor.

Liberland lyder, hur som helst, enligt landets officiella webbsajt under mottot ”Att leva och låta leva”, säger sig ha en konstituition som kraftigt begränsar politikernas makt, och har enligt grundarna inspirerats av Monaco, Liechtenstein och Hong Kong.

Det nya nyliberala utopia har för närvarande sju medborgare, men tar emot medborgarskapsansökningar enligt formulär på webbsajten. Invandringspolitiken tycks för närvarande dock inte vara helt fri. Liberland säger sig främst leta efter likasinnade. Nya medborgare måste dela synen på äganderätten som okränkbar, och får dessutom inte ha nazistiskt, kommunistiskt eller annat extremistiskt förflutet.

Kanske är det bara i teorin som nyliberaler är för fri invandring. Eller bara i Sverige.

Facket med SvD i strid mot regeringen för snuset

EU har inga större problem med att Sverige snusar, utan tycker som folk gör mest. Rökningen ska motarbetas, men snuset har inte samma skadliga effekter, så låt vuxna människor snusa bäst de vill. Ändå tänker regeringen och folkhälsominister Gabriel Wikström (S) slå till med stor kraft mot snuset i Sverige.

Som ledarsidan har meddelat föreslår glädjedödarministern att snuset ska omfattas av samma drakoniska marknadsföringslagar som cigaretterna. Snusdosorna ska gömmas under disk, och dosorna ska vara neutralt formgivna.

Somliga lyssnar inte på vad SvD ledare säger. Det vet vi. Därför vill vi påpeka att även facket nu har tagit strid för snusförnuftet mot regeringen. I Dagens Samhälle skriver förbundsordföranden för Livsmedelsarbetareförbundet tillsammans med sex klubbordföranden från olika snustillverkargolv att det är ”Dags att regeringen agerar med snusförnuft”.

Ett utdrag:

”Snusproduktionen skapar tillväxt och jobb – bra industrijobb – på platser som Göteborg, Gotland, Malmö och Småland, områden som annars lever med arbetsmarknadsproblem och industrineddragningar. Det vore märkligt om en socialdemokratiskt ledd regering riktade ett dråpslag mot en unik svensk industri som börjar få internationellt erkännande i länder som accepterar snus som alternativ till rökning, till exempel USA.

Snuset har vuxit och kommer sannolikt att växa än mer på den globala marknaden. Vi svenskar med en mer än 100-årig tradition av tillverkning har i det läget kunskaper och förutsättningar som kan ge fler jobb och exportinkomster till landet. Det ska vi vara rädda om.”

Det borde väl unge herr Wikström lyssna på?

Små pengapåsar till kulturen

Flaggskeppen i den rödgröna kulturbudgeten i höstas var sänkta avgifter i Kulturskolan samt att man ville återinföra gratisentrén på ett antal statliga muséer. Redan då var summan man avsatt lägre än vad den fria entrén gick på senast det begav sig, men regeringen menade att de 80 miljonerna räckte bra, vilket är tveksamt givet att satsningen fick kritik för att vara underfinansierad redan förra gången.

En annan större nyhet i höstbudgeten var den aviserade kultursatsningen i miljonprogramsområden. 230 miljoner kronor över en fyraårsperiod avsattes då, varav 50 miljoner planerades till 2015.

 

Vårbudgeten ser, uhm, betydligt mer blygsam ut. Och visst, till viss del beror det på att vi talar om en vårbudget. Det blir inte lika storslaget då, av nödvändighet. Särskilt inte när det är en befintlig borgerlig budget som de rödgröna har att jobba med.

Men, även med dessa glasögon är det svårt att säga annat än att vårens kultursatsningar är synnerligen skrala. När man i listan i pressmeddelandet – det som ska vara skrytpunkterna – inkluderar sådant som att man har avsatt 14 miljoner för att genomföra ett omval i Båstad kommun, då säger det en del om hur få punkter man alls har att skryta med. Särskilt när detta omval kostar betydligt mer än vad satsningen på förortskultur krympt ihop till. Höstens 50 miljoner har smält bort och är i vårändringspropositionen blott två små miljoner. Till detta lovar regeringen att sedan lägga 170 miljoner under 2016 och 2018, så visst lär det växa. Men vad det verkar kommer satsningen därmed att bli avsevärt mindre än vad som initialt utlovades.

 

Höstens två andra flaggskepp, museientréerna och avgifterna i Kulturskolan ligger på is. När jag ringer kulturministerns pressekreterare och hör om planerna säger han att ambitionen är att få in dem till hösten. Mer löfteslikt än så vill han inte uttrycka sig. Och jag förstår honom.

Grejen är ju nämligen att det inte finns stora skäl att tro att regeringen blir rikare nästa år. Visst kommer man ha större möjligheter att flytta runt pengar när man får lägga budget ifred, tack vare decemberöverenskommelsen. Men det är inga optimistiska framtidsutsikter finansministern målar upp, så kulturbranschen får nog stålsätta sig – det kommer inte bli sötebrödsdagar framöver heller.

Huvuddelen av satsningarna som räknas upp går till projekt kring kulturens infrastruktur, snarare än till själva skapandet. Skapande skola får ett tillskott på tio miljoner, biblioteken ska få en strategi för 23 miljoner, kultursamverkansmodellen stärks med 15. Bland de områden som kanske snarare lutar åt ministerns demokratiuppdrag finns, förutom omvalet i Båstad, en utbildningsinsats om rasism och intolerans samt pengar för att öka romsk inkludering.

Det är förstås möjligt att kärnan – själva det konstnärliga skapandet – redan är välförsedd inom ramen för liggande budget. Men det är svårt att komma ifrån känslan av torftighet när de få och små pengapåsar som delas ut framför allt landar i strategier, utbildningar och främjandeplaner av olika slag. Kanske kan den höjda a-kassan utgöra plåster på dylika sår – den kan möjligen ses som ett indirekt kulturstöd ibland.

 

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Missade du någon intressant artikel på Opinion förra veckan? Här är listan på de åtta mest lästa.

ÄLDREVÅRD

Privat eller kommunalt?

Äldrevården – kvalitet står mot kostnader. Följ debatten!

Ledare

Nattskiftet på larmcentralen

KRÖNIKA

Här pågår omvärldsbevakningen dygnet runt.

Ofrivilliga företagare kommer att bli fler

KOLUMN

Vi kommer att se ett uppsving av både svartarbete och f-skattare.

”Curling” på universitetet till hög kostnad

OP-ED

När målet är att undvika klagomål, snarare än hög kvalitet.

De som driver
människor på flykt

GÄSTLEDARE

En viktig dimension håller på att glömmas bort.

Medmänsklighet
i en spruta

LEDARE

Genom att inte vaccinera skapar man risker för sina medmänniskor.

Ukraina behöver
mer finansiellt stöd

KOLUMN

Den ekonomiska situationen är inte hopplös, utan desperat.