Rimliga borgare

Effekterna av att Sverigedemokraterna blev tredje största parti i valet börjar nu landa och skapa obekväma situationer för riksdagspolitikerna. Idag lät SD förstå att man i kraft av sin nyvunna storlek avsåg kräva en talmanspost.

– Vi förutsätter ju att vi ges den talmanspost som vi är berättigade till utifrån vår storlek, sade SD:s partisekreterare Björn Söder till SR Ekot.

 

Kravet skapade omedelbart konvulsioner bland de övriga riksdagspartierna. Vänsterpartiet har gjort utspel om att förhindra det hela. Miljöpartiet säger sig vara oroade. Löfven ville inte säga något. Men nu har i alla fall M, FP och C satt ner foten. Kontentan är, utan krusiduller, att praxis ska följas. Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra säger som följer:

– Vi ska respektera och följa den praxis som finns, så partierna ska i storleksordning, oavsett vad man själv tycker om partiet, ska fördela vice talmansposterna.

Detta är givetvis det enda rimliga och det är utmärkt att de borgerliga företrädarna inte börjar jaga praxisändringar vid första bästa tillfälle som ett valutslag inte faller dem i smaken. Inget kan sända sämre signaler till väljarna än den sortens hattande i det som ska föreställa etablissemang och folkets företrädare. En trolig gissning är att även S landar i att praxis ska följas.

 

Kommentar från SPF angående ”pensionärsskatten”

Med anledning av gästblogginlägget Valrörelsens största lögn (publicerad även i papperstidningen 18/9), har följande kommentar inkommit:

Det är ingen lögn att skattesänkningar på arbete i form av jobbskatteavdragen har gjort att pensionärer betalar högre skatt än löntagare med samma inkomst. En pensionär i Flen med 12 000 kronor i månaden betalar varje månad 295 kronor mer i skatt än motsvarande löneinkomsttagare, på årsbasis blir det 3 540 kronor mer. I Ånge kommun handlar det om 305 respektive 3660 kronor mer för en pensionär med 12 000 kr i inkomst.

Det är heller ingen lögn att Sveriges 2 miljoner pensionärer upplever detta som djupt orättvist. Vi äldre har under många år arbetat och avsatt delar av vår lön till framtida pension, dessutom betalade vi som yrkesverksamma betydligt högre skatt än vad dagens förvärvsarbetande gör. Pensionärer har i de allra flesta fall lägre inkomster än löntagare. Under tre av de senaste fem åren har bromsen i pensionssystemet slagit till och sänkt pensionerna. Detta samtidigt som lönerna ökat med 2-3 procent årligen. Priset på ett paket mjölk går upp, medan pensionerna sänks. Att då betala högre skatt upprör med all rätt många äldre.

Slutligen är det inte lögn att Janerik Larsson befinner sig i minoritet vad gäller åsikten kring den högre skatten på pension. I en SIFO-undersökning som SVT presenterade i maj i år svarar 95 procent av de tillfrågade svenskarna i olika åldersgrupper att det är fel att pensionärer betalar högre skatt än löntagare.

Däremot hoppas även vi från SPF att pensionärsskatten begravs, men då genom dess fulla avskaffande så snart som möjligt.

Christina Rogestam, förbundsordförande SPF, Sveriges Pensionärsförbund

Janerik Larsson avböjer att skriva slutreplik med hänvisning till det nya blogginlägg som gjorts under dagen – Om röstfisket.

 

Vad då ”blockpolitiken är över”?

Stefan Löfven har just meddelat att han fått uppdraget att som statsministerkandidat ”sondera” och den 26 september ska han presentera regeringsförslag. Med all tänkbar tjurskallig envishet upprepar Löfven att ”blockpolitiken är över”. Just like that! Detta har statsmininsterkandidaten bestämt. Därmed inte sagt att det är sant, naturligtvis.

Det faktum att inget av blocken fick egen majoritet är alls inte liktydigt med att väljarna ropar på samregerande och utslätande av politiska skillnader. Själva poängen med demokratiska val är att det finns tydliga alternativ med partier som lovar att INTE gå ihop, utan tvärtom göra vad de kan för att ta sina väljare på allvar. En röst på borgerligheten ska inte plötsligt, i en partilednings händer, kunna bli en röst på vänstern. Det borde stå helt klart att varje väljare röstar på den sida och det parti hon föredrar, och inte hoppas på en metatolkning som förvandlar hennes röst till en ”signal om att väljarna är trötta på blockpolitiken”.

Även om S och Löfven hoppas på något annat av partistrategiska skäl, är det av respekt för väljarna rätt att Alliansen tar uppdraget som opposition på allvar. Ett viktigt uppdrag i en levande demokrati.

 

 

 

 

Sjukligt intresserad av koalitioner?

Hela Sverige står på tå inför beskedet om vilken regeringskoalition vi ska styras av. Vilken vore bäst? Vilken vore mest sannolik? Frågorna hopar sig.

Som vanligt har en kille räknat på saken. Doktoranden Fredrik Sävje har skrivit en bloggpost som ger mer information än man rimligen kan smälta, med utgångspunkt i olika vetenskapliga teorier om koalitionsbildningar och med slut i en egen variant.

Rekommenderas till den som är sjukligt intresserad: The science behind Regeringsfrågan 2014.

 

Stockholmsskiftet från den ljusa sidan

Maktskiftet i Stockholm är på många sätt tråkigt. Personligen har jag ett mycket högre förtroende för Alliansen i stadshuset än för landstingsborgarna, men folket ville annorlunda och behöll Filippa Reinfeldt & Co i landstinget, men sparkade ut Sten Nordin och hans gäng. Aj aj.

Men, om vi nu ska försöka hitta optimistiska ingångar i denna nederlagets stund – vad är i så fall den ljusa sidan med att Stadshuset byter färg? Tja, vad sägs om vetskapen om att vi därför slipper se Moderaterna genomföra ett av sina valfläskigare förslag – det om att göra förskolan gratis för alla femåringar.

 

Idén var även att göra förskolans femte år lite mer skollikt, för att tidigt hitta problem som dyslexi etcetera. Det kanske är bra, men varför samtidigt göra förskolan gratis? Kostnaden för förslaget beräknades till 200 miljoner årligen och beskrevs av socialborgarrådet Anna König Jerlmyr som en reform med ”störst effekt för dem som har små marginaler”.

Och jo, att slippa avgifter på uppemot 10 000 kronor är givetvis välkommet i alla småbarnsfamiljer, men samtidigt vet vi mycket väl att många familjer i Stockholm inte är i behov av denna hjälp, som förstås utsträcktes till långt långt fler än familjer med små marginaler. Att beskriva en reform som fördelningspolitik när den mest bara är kostsamt valfläsk imponerade föga. När den reformen dessutom inte har några effekter utöver att höja de offentliga kostnaderna, ja då undrar man vad det moderata med förslaget ens är.

Så, där har ni det. En ljuspunkt med att M förlorade makten i Stockholm är att vi slipper gratisåret i förskolan. Alltid något. Såvida sossarna inte hittar på något liknande det vill säga.

 

Valhandlingen som lagtröja

Valhemligheten är inte så het nuförtiden. Selfies och bilder av valsedlar med kryss har formligen regnat i sociala medier i valrörelsens slutskede. Effekten av denna tradition i vardande är att den gör valhandlingen till en tillhörighetsgrej. Som en lagtröja, en nål på kavajslaget, något man gör för att berätta att man ”är med i gänget”.

 

Jag kan förstå att man ibland vill visa sitt politiska ställningstagande. Kanske vill man glädja den man kryssat, kanske vill man stoltsera för att man tycker om sitt val. Det är inte alltid fel eller obegripligt. Men den här framväxande röstningskulturen fyller mig med obehag.

Stoltserandet inför andra känns som att banalisera demokratin. Genom detta blir valhandlingen till något kollektivt och utåtriktat, snarare än ett inåtvänt resonerande följt av beslut. Säkerligen finns det resonerande och mogna överväganden bakom de röster som läggs och fotas för instagram, men det aggregerade resultatet skapar en norm som inte är eftersträvansvärd. En förväntan på att alla ska basunera ut sina val.

 

En klok person jag följer på Twitter berättade häromdagen om hur vederbörande lyckats förvåna sina kursare genom att hålla på sin valhemlighet. När jag själv gör detsamma inför en vän blir det dålig stämning, som om jag graderat ner vår vänskap. En annan skämtar och säger att valhemlighet är lika med SD. Inte heller det fungerar stämningshöjande, kan man säga.

Faktum är att min omedelbara reaktion på alla selfies på ansikten i rosa brillor, alla bilder på röstsedlar är att bli medvetet tystare om mina egna val. På ren instinkt väljer jag att gå på tvärs med den nya normen, för att skapa utrymme för valhemligheten. Den får inte förvisas till en skrubb.

För alla vill inte berätta, alla vill inte försvara sina val, alla känner inte att de är pålästa nog att ta fajten för sin röst, en del är höger men umgås åt vänster, en är vänster men gift med en höger, andra har kanske bara röstat med magen eller med hjärtat. Oavsett skäl – de har rätt till sin valhemlighet. De har rätt att inte motivera. Om vi skapar en kultur där basunerandet är norm och förväntan har vi också sänkt taket i demokratin. Detta får vi inte göra.

 

Carl Johan von Seth skrev för övrigt en massa klokt om detta i DN häromdagen. Läs här!

Brev till ledarsidan: Vågmästare Åkesson? Ånej!

Återigen befinner sig svenska folket i den tråkiga situationen att översköljas av felaktig användning av det politiska begreppet vågmästare. Nu är det Jimmie Åkesson som utpekas som blivande vågmästare.

Så förhåller det sig inte alls, det har han inte en chans att bli.

Det politiska begreppet vågmästare tillkom som en benämning på en regering, eller snarare en regeringschef, som klarade sig igenom riksdagen genom hoppande majoriteter. Klassikern är statsminister C G Ekman som ledde en liberal regering som befann sig långt från egen majoritet i riksdagen men klarade sig genom att stödja sig ömsom på riksdagens vänstersida ömsom dess högersida.

En annan vågmästare var Olof Palme, vars regeringar nästan alltid var tvungna att söka stöd antingen hos kommunisterna eller bland de borgerliga partierna.

Att nu tala om en kommande vågmästarroll för Sverigedemokraterna är oegentligt.

Däremot är det uppenbart att statsminister Stefan Löfvens enda chans att klara sig blir att hanka sig fram som vågmästare. Den sannolika tvåpartiregeringen S-MP är en minoritetsregering. Den förfogar inte över riksdagsmajoriteten. Alliansen är med sina 142 mandat en större grupp i riksdagen än regeringspartierna är med sina 137. I blockskiljande frågor – regeringen mot allianspartierna – klarar sig inte regeringen utan stöd av Vänsterpartiet. Men det räcker inte. Den måste ha åtminstone indirekt stöd från Sverigedemokraterna (antingen direkt stöd i voteringen eller indirekt stöd genom nedlagda röster. Det ger Sverigedemokraterna tillfälle att bli – ingalunda vågmästare men väl – tungan på vågen. 

Vågmästare Löfvén kan få det besvärligt.

Håkan Hagwall
f d politisk redaktör, SvD

Vänstern vann inte och saknar nu Chavez…

I ETC skriver Kajsa Ekis Ekman att hon önskar sig en svensk Hugo Chavez (vän och allierad med storheter som Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi). Hon är alltså inte helt nöjd med valutfallet trots att ”Reinfeldt, Bildt, Borg, Billström, dessa ansiktslösa ansikten” (som av henne även kallas förskingrare) ”inte längre får kalla sig ministrar”.

Skadeglädjen räcker inte, och kanske är det inte så konstigt. Vänstern vann ju inte. S gjorde historiskt dåligt val. MP som länge omskrivits som det nya stora medelklasspartiet i vardande förlorade ett mandat. (enligt valnattsresultatet) Inte undra på att vänstern är sur. Men att önska sig en Chavez….?!

Gästblogg: SD kan bli Sveriges största parti

Riksdagsvalet har gett tre viktiga resultat. Det första gäller Alliansens nederlag och bildandet av en regering ledd av socialdemokraterna. Det handlar om ett paradoxalt nederlag eftersom Sverige var det land i Europa som bäst klarade krisen 2008–09 och som sedan dess haft den högsta ekonomiska tillväxten av alla utvecklade nationer. Detta har väljarna erkänt, som vallokalsundersökningen visar. I den får Moderaterna det överlägset högsta förtroendet vad gäller förmågan att hantera ekonomin. Det är en osedd händelse i svensk politisk historia, att förlorarna får högsta förtroendet i denna fråga. Men däri kan också ligga förklaringen till deras motgång: den ekonomiska stabiliteten gjorde frågan irrelevant för många samtidigt som Alliansen – och framför allt Moderaterna – satsade praktiskt taget allt på det kortet. Kort sagt, i Alliansens framgång skulle hemligheten bakom dess bakslag ligga.

Det andra intressanta resultatet gäller egenheterna kring socialdemokraternas seger. Med 31,2 procent av rösterna ligger de praktiskt taget i paritet med “katastrofvalet” 2010. Det handlar, med andra ord, om en svag socialdemokrati  som kommer att behöva breda allianser för att ge landet en stabil regering. Samtidigt stagnerar Vänsterpartiet på en mycket låg nivå. Detta är ytterst signifikant, eftersom det handlar om det enda partiet som radikalt ifrågasätter det konsensus som har rått kring en ny välfärdsstatsmodell, präglad av valfrihet och privat–offentligt samarbete. Det ger Stefan Löfven både behov och utrymme att söka allierade på den borgerliga kanten, någonting som han verkar vilja göra med stor glädje. Detta betyder att den traditionella blockpolitiken kan komma att luckras upp (allt annat från Centerns eller Folkpartiets sida skulle uppfattas som småaktig i ett för landet svårt läge) och att vi kan blicka fram mot en S-regering som styr Sverige i kontinuitetens tecken.

Det tredje relevanta resultatet gäller SD:s stora framgång. Det handlar om en allmän europeisk trend, men det återspeglar också de stora segregationsproblem som drabbar Sverige och som ledde till förra årets skakande kravaller. Det sammanfaller dessutom med en rekordstor flyktinginvandring, som kommer att göra problemet ännu svårare att hantera. För det har inget av de etablerade partierna erbjudit en övertygande politik, och om det fortsätter så kan det komma en dag då Sverigedemokraterna blir Sveriges största parti.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia och kolumnist på ledarsidan.

Artikel publicerades ursprungligen på spanska i Análisis (FAES/Spanien) http://www.fundacionfaes.org/es/analisis/126/suecia_cambia_de_color-_no_de_rumbo

Utan stridsyxor i Rosenbad

Valaftonens sista skälvande timmar kännetecknades av ansvarstagande. Ställda inför ett valresultat där ingen förutom SD kunde kalla sig vinnare växte såväl Fredrik Reinfeldt som Stefan Löfven med uppgiften och gjorde sådant som är bra för både dem själva och för landet.

 

Fredrik Reinfeldt valde att lägga stridsyxan på hyllan och avgå. Teoretiskt sett hade han kunnat hävda att eftersom det tydligast aviserade regeringsalternativet från motståndarlaget, S+MP faktiskt blev mindre än Alliansen så var hans egen förlust inte självklar och försöka sitta kvar vid makten. Men det hade varit grälsjukt och inte så ansvarsfullt. Dessutom hade det inte varit en vacker sorti att surra sig vid masten på det sättet, inte när man de facto lidit ett nederlag. Ett sådant eftermäle vill Reinfeldt definitivt inte ha. Så han klev av, som den statsman han varit, och lämnar därmed fältet öppet för Löfven att snickra sin egen regering. Vilket lär kräva en del jobb…

Att Reinfeldt samtidigt kliver av partiledarskapet lämnar också fältet lite öppnare för övriga alliansledare att agera självständigt under en period, medan Moderaterna omgrupperar. Från vänster kommer man framöver göra sitt allra bästa för att tolka detta som att Alliansen är död och begraven, men man bör inte räkna ut den enade borgerligheten i första taget. Att de borgerliga partiledarna nu vänder hemåt och fokuserar på att slicka partiinterna sår och hitta det egna fotfästet igen är inte detsamma som att man ger upp på hela borgerligheten. Tvärtom. Lärdomen för samtliga borgerliga partier är att ingen gång får man igenom så mycket av sin politik som när man samarbetar med likasinnade.

 

Löfven har inte heller han en stridsyxa i näven. Hans fokus är på Miljöpartiet förstås, men värt att notera är att han därutöver låter nästan lika inbjudande gentemot borgerligheten som mot Vänsterpartiet. Den som hörde Löfven tala i SVT:s valstudio sent igårkväll hörde kanske att han höll dörren öppen också för samarbeten även med M och KD. Jodå, i försvarsfrågor, föreslog han till exempel. Sådant lär få en vänsterpartist att tugga fradga, men det framstår som lugnande för oss som oroat oss för kraftiga vänstersvängar under en Löfvenregering.

Att lämna V utanför en regering är det klokaste Löfven kan göra och sannolikt landar han i detta scenario när han har vägt för- och nackdelar.  Saken är den att även om Löfven sätter Sjöstedt i sin båt så kvarstår hans svaga position i riksdagen. Då kan man lika gärna minimera passagerarantalet i båten och göra det till en konst att jobba med hoppande majoriteter utanför. Ibland få igenom politik med hjälp av V och ibland med hjälp av borgerliga partier.

 

Hur ska de borgerliga göra nu då? Ska Alliansen lösas upp? Nej, det vore väl dumt. Men klart är att samtliga borgerliga partier nu behöver gå hem till sitt och samla tankarna. Ingen av dem lär komma fram till att de plötsligt blivit vänster så oron för Alliansen är tämligen överdriven. De områden där borgerliga partier kan tänkas hjälpa S att få igenom politik är inte sådana att de allvarligt hotar att splittra borgerligheten. Man har trots allt kunnat budgetförhandla och diskutera sina olikheter i två mandatperioder nu. Det betyder att man känner varandra, känner varandras argument och kan ha sympati för dem. Till exempel. Om FP så småningom möjliggör en tredje pappamånad tillsammans med S lär ingen i KD bli chockad och tanken att det skulle innebära slutet för framtida borgerlig allians är långsökt. Det kommer ett val igen om fyra år – om inte förr. Även då kommer det finnas fyra borgerliga partiledare som förstår vikten av enad front och samarbete.

Brännpunkt
Partierna förväntade sig inte att SD skulle bli Sveriges tredje största parti. Vilken miss, skriver Ali Abozar. SLUTREPLIK

”Är SD:s framgångar
också en fantasi?”

”Kan inte lösas med enkla grepp.”

”Vi måste ändra
vår syn på arbete”

Wijkman:

It-ministern har dimmiga begrepp.

”Felsyn att ny teknik är ett hot”

Hatt (C):

Yrken har vuxit fram – och försvunnit.

”Skatteförslaget är en
bomb för alla företag”

Brännpunkt

”Problem med räntesnurror möts med en revolution.”

”Almega bidrar till
att skapa orättvisor”

BRÄNNPUNKT

”Pensionsvillkoren blir olika.”

”Låt SD få visa vad
de går för istället”

BRÄNNPUNKT DIREKT

Läsarna om vilka partier som bör samarbeta.

”Fel av Sverige
att utvisa till Irak”

BRÄNNPUNKT

Kurdisk debattör om flyktingar.

”Invandringspolitiken måste bli effektiv”

Företagare: Vi kan ta lärdom av Australien.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT DIREKT

”Kan någon övertala Reinfeldt att stanna?”

Så tyckte läsarna om snabba avgången.

BRÄNNPUNKT DIREKT

Gör Stefan Löfven rätt när han nobbar V?

SvD-läsarna om S, V och blockpolitiken.

BRÄNNPUNKT DIREKT

Hur ser du på valresultatet?

Så tyckte läsarna.

Ledare

Vilken vänstervåg?

LEDARE

Rödgröna har inte flyttat fram sina positioner en millimeter.

Valets hemlighet

LEDARE

Skyddet för valhemligheten behöver bli bättre än idag.

Vänster kan du vara själv, Löfven

LEDARE

Alliansledarna tar ansvar, bara inte just som S vill.

Det räcker inte
att vara kvinna

LEDARE

Erfarenheter, begåvningar och karaktär gör ledaren.

Tacka landet för det!

LEDARE

LRF tar strid för gårdsförsäljning av alkohol.

Gränslöst karenslöst

LEDARE

Kanske inte alla borde gå direkt till nytt jobb?

Tax free åt svenskar, men kris för Europa

OP-ED

Folkomröstningen i Skottland hotar nationalstatsmodellen.

Det bästa motgiftet mot Putinismen

OP-ED

Vi bör omfamna ryssar med sympati och solidaritet.

Om röstfisket

Gästledarbloggen Larsson läser