Både tjing på utnämingsmakten och en dikt från statsministern!

Rättviseförmedlingen tillhör sannolikt ett av få företag och organisationer i Sverige som erhåller telegram från partiledare när de firar femårsdag. Mängder av organisationer har funnits längre än så och gör minst lika viktiga saker. Men, de flesta brukar få vänta lite längre på dylika erkännanden. Men nu är ju Rättviseförmedlingen förmedlare av rättvisa gubevars och då regnar telegrammen in. För SVT berättar ordföranden Seher Yilmaz om gratulationerna från Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt.

Men vad är väl ett simpelt telegram jämfört med en dikt? Stefan Löfven ville knäcka alla och satte sig ner och skaldade, på oklar meter, en hyllning till organisationen. Fantastiskt! Aldrig har en organisation vars tjänster nyttjas av ett departement fått så ståtlig reklam. Både utnämningsmakt och en dikt signerad statsministern – inom en vecka! Tårttajm!

Konsulter bör härmed ta intryck. Det heter inte konsult. Det heter inte rekryteringstjänst. Det heter rättviseförmedlare. Det är man får poesi och kramkalas istället för stram professionalism. Tag lärdom!

 

Dikten i sig? Tja. Redan inledningen höjer ögonbrynen, när Löfven konstaterar att Sveriges status som jämlikt land egentligen mest handlar om att jämförelsematerialet – dvs andra länder – är så erbarmerligt. Därifrån lyfter det inte till några vidare höjder. Hans stridsrop mot patriarkatet känns lama och av oklar anledning tänker jag att det liksom funkade bättre då när Thore Skogman rappade, om jämförelsen förstås.

Som med så mycket annat i socialdemokratin får man väl säga så här: det är tanken som räknas. Personligen håller jag alltjämt Håkan Juholts verk Gropen, diktat på fri vers och med målande språk, som den samtida socialdemokratiska diktningens främsta.

Läs hela Löfvens dikt här.

 

 

 

 

 

 

(Kom tillbaka Juholt, allt är förlåtet) / M a a företags fem(5)-årsdag

Sverige är kanske världens mest jämlika land,
Men det bygger ju på att många är så kassa.
Det blir som en droppe vatten kallar sig för ocean i ökensand,
bara för att den råkar ha större massa.

Nej, vårt samhälle håller fortfarande många människor tillbaka,
diskrimineringen och osynliggörandet är en skam och ett hån.
Därför gläds jag åt att ni är med och gör det enda raka,
och arbetar för lika rätt – oavsett vem du är, eller var du kommer ifrån.

Och ni sprids nu till England, Italien, USA,
snart kanske ännu längre bort.
Det är en utveckling som är otroligt bra
– inte minst för att jag gillar export.

Så kära vänner, var stolta men inte nöjda över resultatet.
Jag önskar er all lycka i den fortsatta succén!
Länge leve Rättviseförmedlingen – ned med patriarkatet,
med vänliga hälsningar,

STATSMINISTERN

Tilltvålad av regelverket

Alla som undrar varför man så sällan hittar småskaligt och lokalt tillverkade produkter ska läsa bloggen Från Stockholm till vägens slut, som skriver om sina ansträngningar att få sälja gårdsproducerad tvål och bivaxsalva. Sådant kan man nämligen inte bara sälja hur som helst.

Tvålen ska registreras i EU:s kosmetikaregister, behäftas med säkerhetsrapport och produktinformationsdokument samt underställas regelbunden provtagning av auktoriserad personel. och bivaxsalvan får inte – även om receptet är två tusen år gammalt – innehållsförtecknas enbart som ”bivax” och ”olivolja”. Nej, latin ska det vara, åtminstone.

Och sanktionerna är inte lindriga. Som det heter i bloggen: ”Hemgjord tvål kan ge fängelse”.

Inte konstigt att våra små entreprenörer kroknar.

I kommentarsfältet berättar en annan modfälld, som avstått från att tillverka och sälja ”chutney, sylt, marmelad, prosciotto på vildsvin, lufttorkad och rökta korvar”. Och förstås nämns svårigheterna med att tillverka vin.

Så här skulle det ju inte bli. Sverige – och EU – behöver en reformagenda för livskvalitet!

Vem sätter taxan för yttrandefriheten?

Av säkerhetsskäl stoppar Karlstad universitet en planerad föreläsning med Lars Vilks. Tillställningar där konstnären medverkar är högriskarrangemang och universitetet bedömer att man inte kan garantera säkerheten. I praktiken betyder detta att vi redan dirigeras av terrorhoten, att vår yttrandefrihet redan villkoras av våldet. Trots detta uppenbara får jag titt som tätt mejl ifrån människor som vill diskutera Lars Vilks egen skuld i detta med mig. Folk som frågar mig om inte förtalslagstiftningen borde vara i spel här. Folk som menar att Lars Vilks teckning ”kostar” liv. Folk som säger att religionskritik är viktigt, men

Är det nödvändigt att måla Muhammed som rondellhund? Ptja, det beror väl på vad man lägger i begreppet nödvändighet. Det är inte nödvändigt som att äta och andas. Å andra sidan skulle ett så högt ställt nödvändighetskrav onödiggöra det mesta i konsthistorien och det är förmodligen inget vi är ute efter. Under de åtta år som förflutit sedan Lars Vilks gjorde begreppet rondellhund världsbekant har frågan om hans nödvändighet dissekerats många gånger. Många gånger har resonemangen landat i slutsatser som är till hans nackdel. Det han har gjort är, enligt många, onödigt. Särskilt i förhållande till ”priset”. (Vilket ska vi återkomma till.)

De som landar där skulle säkert inte skriva under på att all religionskritik eller all blasfemisk konst är onödig. Nej, så säger man inte, det låter antiintellektuellt eller rentav reaktionärt. Sålunda blir mantrat snarare att ”givetvis måste vi ha utrymme för religionskritik, men”. Efter detta men följer vanligen olika utläggningar om den aktuella konstens kvalitet, gissningar om konstnärens underliggande syften eller andra fallspecifika argument som så att säga rättfärdigar att man frångår principen som stavas yttrandefrihet. Dylika ”men” avfärdades med förtjänstfull bestämdhet av Christoffer Röstlund i en debattartikel Aftonbladet nyligen.

 

Samtalstemat i Köpenhamn var snarlikt det ämne som Vilks skulle tala om i Uppsala för snart fem år sedan, när föreläsningen avbröts då Vilks angreps. Ungefär samma var tänkt att avhandlas i Karlstad. Den tändande gnistan i Uppsala var emellertid inte ögonblicket då Vilks visade sina hundar. Nej, Vilks gick under föreläsningen igenom flera olika blasfemiska konstverk och det var när Vilks kom in på – och visade – delar av ett verk av iranskfödda holländska konstnären Sooreh Hera som tillställningen spårade ur. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker, vilket säkert kan vara jobbigt att se för vissa troende, men samtidigt kan man föreställa sig att det utmanar religionen på ett sätt som många homosexuella muslimer kan tänkas välkomna. Hera hade en gång råkat ut för någonting snarlikt Vilks – de har nämligen båda fått tänkta utställningar inställda/censurerade.

De är inte ensamma. Algerisk-franska Louzla Darabi censurerades av Världskulturmuseet i Göteborg. Och iransk-svenska Fateme Gosheh mötte hoten efter att ha ställts ut på Liljevalchs 2002. Dessa exempel visar att det inte bara är Vilks och några jäkelskapare på Jyllandsposten som önskar utmana Muhammeds avbildningsförbud och/eller kritisera religionen islam. Fler vill ta sig den rätten. De som ifrågasätter Vilks rätt att göra det han gör har att förklara om Sooreh Hera, Louzla Darabi och Fateme Gosheh omfattas av samma no-no som Vilks. Om inte – hur väljer vi ut vilka som får och inte får?

 

Man kan konstatera att det är olika det där, hur vi behandlar religioner och vad vi anser att de bör tåla. När Lena Philipsson och konstnären fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin kuppade in en altartavla med två Evor och två Adam i Skara domkyrka blev det lite skriverier när kyrkan valde att lämna tillbaka tavlan. Detta föranledde kritik från programmets båda huvudpersoner. Kyrkans beslut att returnera beskrevs som inskränkt, trots att man – om jag förstår saken rätt – alltså hade tavlan hängande som utställning i några månader.

Ingen skulle komma på tanken att sätta upp en liknande tavla i en moské, än mindre skulle journalister sätta en uppfordrande mikrofon under näsan på den imam som inte ville behålla tavlan efter en längre tids utställning av densamma. Hela tanken är befängd.

Vadan denna skillnad? Tja, en tanke är ju att den svenska kyrkan helt enkelt är luttrad. Den har samlevt med det sekulära samhället så länge att den vet att dess eftersträvansvärda egenskaper stabilitet och trygghet också kommer med en del smådryga påhopp. Det, verkar Svenska kyrkan tycka, är smällar man får ta. Men, att kristendomen är såpass foglig och öppen för kritik och synpunkter utifrån är inte någon medfödd egenskap, utan något som skett över tid. Luttrad är något man blir, inte något man är. Idén att det skulle vara fel att låta andra religioner bli lika luttrade är märklig. Menar man allvar med tanken att det ska gå att leva i mångfald, olika religioner och kulturer sida vid sida, så måste man också skriva under på idén på likabehandling när det gäller såväl kritik som satir av de maktinstanser som religionerna trots allt är.

 

Detta är den principiella underbyggnad som fallet Vilks borde vila på. Ändå får principerna ge vika. Ändå riktar vi anklagelserna mot honom, inte mot våldsverkarna. Ändå talar folk om hur hans teckningar ”kostar liv”, det sägs att priset för dem har betalats av de som dog i Köpenhamn, att ”konsekvensen” av hans måleri är att människor får sätta livet till.

Jag avskyr dessa formuleringar eftersom de indirekt går med på en växelkurs som inte är vår. Hela tanken med vår yttrandefrihet är att den inte ska ha ett pris. Det ska inte vara kostsamt eller farligt, att nyttja den. Varför skulle vi acceptera några militanta fanatikers taxa på yttrandefriheten??? Den prissättning de håller sig med är ytterst konkret, för övrigt. Priset på Vilks huvud är 100 000 dollar för ett ”vanligt” mord, 150 000 dollar om man ”slaktar honom som ett lamm”. Att vi i vår debatt ekar denna barbariska syn på mänsklig kommunikation är helt orimligt.

För nej. Två människors död är inte en konsekvens av en teckning. Människor har inte dött på grund av en man med en penna.

Människor dör på grund av fanatiska män med vapen. Det är dem vi ska rasa mot, inte tecknarna, målarna och satirikerna.

Och så var de bara två? Tre? Fem?

Acko Ankarberg hoppar av racet om partiledarskapet i Kristdemokraterna.

”Utifrån vad jag kan bedöma har jag inte det stöd som krävs för att bli partiledare”, säger hon till TT.

Det stämmer förvisso att Ankarberg ligger efter Ebba Busch Thor i antal nomineringar. Aftonbladet skriver att ”efter att 24 av 26 distrikt har gett besked står det klart att Ebba Busch Thor är den kandidat med störst stöd. Hon har nominerats av 20 av distrikten, medan de två andra favoriterna Acko Ankarberg och Jakob Forssmed endast har tolv respektive elva nomineringar vardera.”

Å andra sidan har Ankarberg av artikeln att döma en nominering mer än Forssmed – som inte hoppar av.

 

 I den första nomineringsrunda som har pågått fram tills nu har många distrikt valt att  nominera flera av kandidater, men Busch Thor har kammat hem flest nomineringar. Nu följer utfrågningar av kandidaterna och sedan har distrikten att bestämma sig i en andra nomineringsomgång. Och till slut föreslår valberedningen.

Det är omöjligt att veta allt om ett partis inre liv, men utifrån ser Ankarbergs avhopp väldigt mycket ut som ett sätt att bereda väg för Forssmed som har en mjukare profil än Busch Thor. Han har dessutom fördelen att han sitter i riksdagen och har erfarenhet av både detta arbete samt arbete i regeringsställning. Även om han ligger kraftigt under nu ska vi nog inte avfärda tanken att han kan springa om på upploppet.

Penilla Gunther då? Nja. Om man ska se till hur kristdemokrater själva förhåller sig till den pågående toppstriden så anses hon nog inte riktigt vara en utmanare längst upp. När Expressen diskuterar Ankarbergs avhopp med Anders Sellström, distriktsordförande i Västerbotten, konstaterar han utan omsvep att:

– Nu har vi bara två kvar som ligger och rejsar om det här, som jag ser det. Det är Jakob och Ebba.

 

Det får nog betraktas som dåliga nyheter för Gunther. Å andra sidan glunkas det från valberedningshåll att det kan finnas jokrar med i leken. I Sveriges Radio hördes ordföranden Chatrine Pålsson Ahlgren nyligen göra bedömningen att det kan bli upp till fem huvudkandidater som konkurrerar om partiledaruppdraget. ”Det finns fler intresserade”, sade hon gåtfullt, men ville inte säga mer än så.

Sade någon öppen process?

 

Rätt om tiggeriet

Ledaren i onsdags om tiggeri innehöll ett fatalt fel. Tvärtom mot vad som påstods i texten ändrades utlänningslagen nyligen, varför det citerade stycket i ledaren ej längre är tillämpligt gentemot EES-medborgare.

Dessförinnan hade för övrigt JO kommit med ett utlåtande om att passagen om att ”försörja sig på ett ärligt sätt” inte längre var tillämplig för att avvisa personer som ägnar sig åt tiggeri.

Det ser med andra ord ut som att polisen därmed förhindrats att upprätthålla ordningen på det sätt man annars har gjort i decennier fram tills nyligen då tiggeriet bredde ut sig på allvar.

Detta förhindrar dock inte att ordningsmakten försöker stävja andra överträdelser. Som de senaste dagarnas avhysningar illustrerar är det ju inte tillåtet att slå läger på gatorna eller under viadukterna, inte heller att belamra trottarerna med sitt bohag och inte lagligt att skräpa ner.

Hur hålls Public service opartiskt

Mitt i melodifestivaltider ställer en av P1:s främsta journalister en fråga om judars skuld i antisemitismen och reporter på Svt kallar israels flagga ”den judiska flaggan”. Allt i en salig blandning i våra public service-kanaler.

Vi håller public service-begreppet högt i Sverige och många vilar i övertygelsen att det går att hålla mediakanaler objektiva med hjälp av statligt ägande och neutrala styrelser. Tanken är att expertis ska kunna avgöra vad som är rätt TV att sända för att tillse allmänintressets både breda och smala behov.

Det finns anledning att ha synpunkter på hur SR och Svt följer public service-uppdraget. Och debatten härom är i sig väsentlig och viktig. För att ta intryck av dem som anses kunna public service, Storbritannien och BBC, rekommenderas en titt på hur de jobbar. BBC Trust är ett självständigt utskott som dels sätter upp målen för verksamheten, dels ser till att sändningarna kontrolleras och följer kraven på opartiskhet.

På förekommen anledning har Timbro Medieinstitut uppmärksammat det brittiska arbetssättet med en kontrollinstans. De verkar har funnit något som fungerar. En intressant modell väl värd att titta närmare på. För dem som gillar sann public service, alltså.

Vårt behov av Edward Blom

Det talas ibland om en åsiktskorridor i den politiska offentligheten, inom vilken man bör hålla sig om man inte vill bli marginaliserad eller bespottad. Frågan är om inte problemet är större än så. Det är inte bara i politikdebatten som Sverige är snävt, grått och konsensusinriktat. Tvärtom kan man hävda att det ingår i nationalkaraktären att vara just lagom.

Samtidigt kan man skönja ett litet men dock utrymme för en särskild sorts remarkabla profiler i offentligheten, som är totalt annorlunda. Inte sällan är de experter på ett smalt ämne, avvikande i både klädstil och vanor, innehavare av ett akademiskt bildat språk och trots detta i åtnjutande av folkets oreserverade kärlek. Man behöver bara dra sig till minnes Kontrapunkt-giganten Sten Broman i lila kostym, för att påminna sig om att svensken i alla fall har några droppar blod i ådrorna.

Edward Blom hade under en lång rad år anställning vid Centrum för Näringslivshistoria, där han bland annat var redaktör för den utmärkta lilla tidskriften Företagshistoria (tidigare Företagsminnen), som skriver nostalgiskt och folkbildande om gamla svenska varumärken och deras betydelse för samhället. Blom gick dock inte att hålla inom arkivets väggar, och snart hade han egna tv-program i nischkanalerna, där han utforskade näringslivs- och måltidshistoria.

Intressant nog plockades Blom sedermera upp utav den gapiga men intelligenta tv-duon Filip och Fredrik i Kanal 5, som lät Edward agera kufiskt enmansuniversitet i deras program, primärt riktade mot unga tittare. Folket – i bredaste bemärkelse – tog Edward Blom till sina hjärtan. Idag kan Blom knappt laga frukost utan att det bli rubriker i kvällstidningarna.

Vad är då speciellt med Edward Blom? Han är vältalig, uppfostrad, besitter lexikaliska kunskaper och struntar i konventionen när det passar honom. Han går emot rådande strömningar, och skapar själv sin värld.

När världen är besatt av dieter kommer Blom med kokboken ”Allting gott och alldeles för mycket” (Norstedts 2013) som formligen dryper av svål, ister och smör. Jag erkänner gladeligen att jag inte har lagat ett enda recept ur den, och inte heller min fru, men kan samtidigt säga att boken är en välsignelse. Man blir glad bara över att titta på bilderna. Boken är en dörr på glänt ut till överdådigheten, hängivelsen och lusten.

Personligen tror jag att personligheter som Edward Blom spelar en stor roll för oss i Sverige. Vi håller låg profil här i landet, anpassar oss efter kollektivet, sticker inte gärna ut och befordrar inte dem som gör det. Edward Blom är en säkerhetsventil när trycket blir för högt. Vi behöver veta att det går att vara annorlunda.

Samtidigt borrar Blom in sitt finger i svenskhetens bleka buk och påtalar hur fånigt självspäkande livet kan bli när vi detaljreglerar varje millimeter. Den senaste Blomrubriken är ett tydligt exempel.

Edward Blom har, som många andra kändisar, ett eget vinmärke i Systembolagets beställningssortiment (och möjligen i ett par butiker). På etiketten där fram syns Blom själv, med rufsig kalufs mitt i en vinodling, och på baksidan återfinns en liten hälsning. Där berättar Blom om sin kärlek till tyska viner, om hur han valde just denna blandning och hur hans släkt faktiskt har kopplingar till vintraditionerna i trakten där vinet odlas. Sist på etiketten utbrister Edward Blom i ett ”Väl bekomme! Eller Zum Wohl, som tyskarna säger.”

Sverige vore inte Sverige om detta kunde få passera utan anmärkning. Alkohollagstiftningen föreskriver återhållsamhet i marknadsföringen av drycker. Exempelvis heter det att: ”Marknadsföring bör inte påstå eller ge intryck av att alkoholkonsumtion höjer den fysiska eller psykiska förmågan, främjar utbildning eller social, sexuell, professionell framgång eller löser problem som ensamhet eller tristess.”

Att som Edward Blom, önska välgång och säga skål i samma andetag, är helt enkelt för mycket.

Edward Blom kan således nu konstatera att Konsumentverket mer eller mindre har förbjudit etiketten på vinflaskan. Åtminstone är det så Blom tolkar regelverket. ”Snart ett samlarobjekt. Konsumentverket förbjuder mig att önska att det ska gå dem som dricker mitt vin väl” twittrar Blom. ”Det är ”Zum Wohl” på slutet som måste strykas på etiketten 1 mars. Än mer strikt förbudsland!”

Detta, mina vänner, är Sverige i ett nötskal. Och det är därför vi behöver Edward Blom.

Lyssna på Brottsofferjouren om vittnesstöd!

Idag är det Brottsofferdagen, en dag som på olika sätt uppmärksammas runt om i landet. Mycket viktigt görs ideellt för att hjälpa brottsoffer, men jag vill ta tillfället i akt att uppmärksamma en annan del av detta arbete. Flera gånger har jag på denna sida lyft fram den samhällsviktiga insats som görs av Brottsofferjouren i allmänhet och deras vittnesstödsprogram i synnerhet. Problem med uteblivna vittnen och även hot mot vittnen är något som det har rapporterats allt mer om på senare år.

”En hjälte i dessa sammanhang”, skrev i jag i september i höstas, ”är Brottsofferjouren, ideell organisation och hamn av trygghet i rättsprocesserna. Det är Brottsofferjourens vittnesstödpersoner som står utanför våra rättssalar och hjälper till när det är dags att ”säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. De förklarar hur rättegången går till och håller med avskilda rum om man inte vill vänta i samma som den tilltalade. Nyligen fick Brottsofferjouren se sitt verksamhetsstöd minskat med tio procent. En milt uttryckt märklig signal från Beatrice Ask. Den prioriteringen får en ny regering gärna ändra på.”

 

Några månader senare fick jag, tyvärr, anledning att beklaga också den nya regeringens bristande engagemang:

Centralt för ett framgångsrikt bovinfångande är också att hela brottsbekämpningens infrastruktur tas om hand – rättsapparaten måste vara väloljad. En viktig diskussion på detta område är det växande problemet med uteblivna vittnen. I detta sammanhang måste man beklaga att regeringen inte såg vikten av Brottsofferjourens insatser vad gäller vittnesstöd, utan istället valde att lägga sina satsningar uteslutande på kvinnojourerna.

 

Brottsofferjouren själv skrev häromdagen en debattartikel i Dagens Samhälle och uppmanade politiker att beväpna vittnesstödet med bättre resurser.  Jag hoppas att den uppmaningen når fram och får positivt svar.

 

REPLIK: Helena Groll om P1:s ursäkt

Efter Maria Ludvigssons ledartext  ”Det finns ingen judisk flagga” om Helena Grolls fråga om judars ansvar för antisemitism, inkom en replik enligt nedan:

Svenska Dagbladet tar upp den kränkande fråga som ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Etts sändning den 17 februari.

Vi är djupt olyckliga för att frågan ställdes. Det var ett stort misstag, ett misstag som vi som vi ser mycket allvarligt på. Vi vill också understryka att vi i samma sändning bad reservationslöst om ursäkt. En ursäkt som också publicerats på Ekots blogg.http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4097&grupp=14434&artikel=6096278

Vi har också framfört en ursäkt direkt till ambassadör Isaac Bachman.

Klas Wolf-Watz, chef för P1-morgon och Studio Ett

Helena Groll, programledare

 

SVAR:

Efter starka reaktioner på Helena Grolls frågeställning reviderades ljudfilen på Sveriges radios hemsida. Den finns dock kvar här på Youtube.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Ledarredaktionen står för de mest lästa texterna i förra veckan, om tiggare och om ras. Missade du någon intressant artikel förra veckan? Här är listan.

För eller emot Nato?

Följ debatten

SKOLAN

Senaste debatten om skolan

Missa inte vad lärare med flera själva skriver!

VARGPOLITIKEN

Senaste debatten om vargpolitiken:

Här är regeringens förslag, och replikerna.

Ledare

Rör inte överskottsmålet

LEDARE

Regeringen borde ägna sig åt andra reformer först.

Pass på passet!

LEDARE

Rätt tänkt med skärpt syn på slarv med passhandlingar.

Snart tystnar musiken...

LEDARE

Kreml håller efter landets musikutbud.

Hur stora är
SD om ett år?

LEDARE

Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning.

Ali Esbatis
kritik bådar gott

LEDARE

Socialförsäkringsutredningen kan uttolkas som Bibeln.

Inget idealistiskt ingångsvärde

LEDARE

Stefan Löfvens ingångsvärde i Saudifrågan prövas hårt.

Ryskt sorgflor

Nemtsovs död ytterligare tecken på Putins Ryssland.

Den amerikanske krigaren

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Styrelser – mångfald och enfald

GÄSTLEDARBLOGGEN
I HÖGERMARGINALEN

Vännen Boris mördad i natt

GÄSTLEDARBLOGGEN SÄKERHETSRÅDET