Kärnkraften? Vi får se.

Viss energiförsörjning skulle förmodligen kunna utvinnas ur frenesin med vilken tolkningar av energiuppgörelsen mellan S och MP har kablats ut under dagen. Enligt Expressen har Stefan Löfven kört över Miljöpartiet.

Det låter ju som ett scenario som Jan Björklund skulle gilla, inte sant? Nähä. Björklund sammanfattning av den rödgröna enigheten är ”härdsmälta”, vilket inte låter så entusiastiskt. Och Svenskt Näringslivs reaktion är att det hela är ”oroande”.

”Det är oklart vad de är överens om”, sammanfattar Annie Lööf. Och ja, på sätt och vis är det kanske här vi har problemet. Eller snarare, det finns överenskommelser, men de är till sin natur såpass vaga och passiva att det hela inbjuder till tolkning. Det är därför Stefan Löfven kan beskriva uppgörelsen med att ”vi ska ha ett status quo-tänkande just nu”, medan Åsa Romson kan beskriva samma överenskommelse med orden: ”Flera reaktorer kommer att stängas under mandatperioden.

 

Den rimligaste sammanfattningen blir förmodligen att S och MP har enats om följande:

Kärnkraften? Vi får se.

Dock ser MP ut att ha ett trumfkort på hand i denna överenskommelse. Det är att man har tvingat S att lova att endast diskutera saken över blockgränserna om förhandlingens själva ambition är ”att ersätta kärnkraften med förnybar energi”.

Den ambitionen har S å andra sidan haft i många år.

 

Konstiga frågor och intressanta svar om SD

Väljarna är inte överens med riksdagspartierna om att SD bör isoleras till varje pris. Åtminstone inte om man ska tro den Ipsosmätning som DN berättar  om idag. Frågorna hade i och för sig kunnat vara renare. Den dikotomi som ställs upp i mätningens frågeställning är sannerligen inte självklar:

”Anser du att de andra partierna i riksdagen bör samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattningar eller anser du att man bör göra allt för att minska deras inflytande i riksdagen?”

 

Indirekt främjar denna fråga en logik där all samsyn med SD företrädesvis tolkas som att SD:s inflytande ökar. (Men ens eget ökar ju samtidigt, vilket är en rimlig strävan för samtliga partier.) Det är en konstig utgångspunkt, det enda sättet att ”göra allt” för att minska SD:s inflytande blir ju då att alltid tycka tvärtom som SD för att hela tiden minimera just deras inflytande.. Vilket förstås är orimligt när vi vet att deras övriga politik sammanfaller med både högerns och vänsterns preferenser. Ipsos fråga är med andra ord ett lite väl krångligt sätt att försöka ta reda på hur väljarna vill att riksdagspartierna ska förhålla sig till SD riksdagen.

Men, men. Om vi bortser från frågans inneboende logik och försöker tolka resultatet utifrån att svaren ändå indikerar en preferens i form av ett ja eller nej på frågan om samarbete så kan vi konstatera att ”48 procent av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. Något färre, 43 procent, vill göra allt för att minska SD:s inflytande.”

 

Många i den politiska sfären kommer fokusera på blockskillnaderna i siffrorna och göra en Svarte Petter-lek av dem. Och visst, skillnader finns. Fler borgerliga väljare (50 procent) tycker att samarbete på områden där samsyn redan finns är okej, men även inom det rödgröna blocket samlar denna synpunkt 32 procent. Till och med bland Vänsterpartiets väljare är det så många som 26 procent som ger grönt ljust för visst begränsat samarbete. Någon majoritet är det rakt inte, men andelen får likväl anses vara en indikation på förbluffande stor attitydskillnad till SD generellt mellan partiernas linjer och deras väljares inställning.

Och det är ju den skillnaden som är det intressanta. Ett parti som fick knappt 13 procent i valet ses alltså som en rimlig och tänkbar samtalspartner långt utanför dessa 13 procent. Den attitydskillnaden är slående jämfört med hur partierna själva ser på samma sak. Och märk väl, frågan som ställs handlar inte om migrationspolitiken, samarbetet specificeras till ”frågor där man har liknande uppfattningar”, dvs gissningsvis sådant som att SD delar vänsterns syn på rätt till heltid, men högerns på jobbskatteavdrag etcetera.

Att så många av de övriga partiernas väljare håller öppet för samarbeten kan möjligen också tjäna som en indikation på hur imponerade de blir av t-tröjor med budskap, av ständiga symbolhandlingar och yviga markeringar. Inte så värst impade, verkar det som.

 

Alla har rätt i Pippi Långstrump-debatten

I princip håller jag med Andreas Ekström och Erik Helmerson, som båda – med några års mellanrum – pekar på det principiellt riktiga i att låta konstnärliga verk stå orörda, även när tidens tand naggar dem. Det måste finnas en principdiskussion, skriver Helmerson. Ja, det måste det. Men inte nog med det, det måste också finnas ett praktiskt sinnelag eftersom principdiskussionen har utsikter att bli evig.

Visst går tanken, som Ekström skriver, till George Orwells Sanningsministerium när man märker vilket momentum den har, denna instinkt att peta i och tillrättalägga skönlitterära verk. För momentum finns där, helt klart. De flesta texter jag ser delas och hyllas om nyheten att SVT tänker klippa i Pippi Långstrum är texter som på olika sätt tillrättavisar den som eventuellt skulle tänkas tycka att det är en dålig idé. Läs den här om du är kränkt!, skriver folk uppfordrande och så postas ännu en text i den välmenta censurens försvar. Och folkstormen vi försvarar den mot, hur ser den ut? Tja, frånsett Helmersons nyanserade text har vi ju till exempel dessa 17 tweets som någon stackare på Nyheter24 har suttit och vaskat fram. Massivt.

 

Jag är inte kränkt, jag är inte ens emot att SVT klipper om Pippi. Men jag tycker inte om hur lätt många gör den här saken för sig och jag tycker sannerligen inte om den där tonen där man lite försåtligt gör gällande att om du inte älskar saxen och tippexet oreserverat så är du antingen ond eller dum i huvudet.

Det stämmer att det är olämpligt att SVT 2014 sänder barnprogram med ord vi inte vill lära våra barn att använda. Men det innebär inte att Andreas Ekström och Erik Helmerson har fel. De har också rätt, när de frågar sig vilka förluster som görs om vi drar fram saxen så snart något skaver.

 

Ett argument som cirkulerar i Pippi-debatten är Astrid Lindgrens egna ord från en intervju på 70-talet. I den slår hon fast att hon definitivt hade givit Pippis pappa en annan titel om hon hade skrivit böckerna då, 25 år senare (Den första Pippiboken kom 1945). Men det hon säger i citaten är ju bara att om jag skulle skriva samma bok idag så hade jag valt andra ord. Det är något annat än att ställa sig bakom förändringar i befintliga verk. Och vad jag vet har Lindgren heller aldrig därefter krävt några förändringar i de Pippiutgåvor som tryckts.

Jag tror inte att Lindgren hade haft något emot de förändringar som SVT gör. Men det faktum att hon heller inte drev på för att få dem gjorda i böckerna tyder möjligen på att hennes förståelse av dubbelheten i ett konstnärligt verk var större än vad dagens kultur- och censurdebatt klarar av.

 

För problemet vi har framför oss är ju att litterära verk ofta är både ”bruksverk” och tidsdokument. Båda dimensionerna har stort värde för oss nu och i framtiden. Problemet med debatten vi ofta faller in i nu är att vi värnar brukssidan, men tyvärr bara har hån till övers för den som visar oro för att vi därigenom ska låta den dokumenterande dimensionen gå förlorad.

Jag tycker absolut att SVT gör rätt när de klipper. Givetvis finns det en poäng i att förändra ett verk om man vill att det ska fortsätta vara just bruksverk och inte sälla sig till de dammiga tidsdokumenten som ingen längre nyttjar för att de slutat, tja, funka. Pippi är en älskad barnklassiker men få småbarnsföräldrar lär sticka under stolen med att de där orden stör. Och syftet här är ju trots allt att vi vill fortsätta njuta av Pippis eskapader.

 

Men när och om vi gör dessa ingrepp i barnlitteraturen så bör vi, som Helmerson skriver, ge plats för principdebatten. Dessutom. Kan inte de förlag och företag som ofta är den exekutiva handen delta i debatten och ta sitt dokumenterande ansvar genom att garantera möjligheten att komma åt också den ursprungliga och tidsdokumenterande utgåvan? Vi lever trots allt i ett tidevarv där såväl trycksvart som digital kopiering är enklare än någonsin att åstadkomma. Då borde det rimligen vara möjligt för ett förlag eller ett SVT att bevara bruksmöjligheten samtidigt som de talar om för oss alla att de inte tänker låta tidsdokumentet gå förlorat. Eller?

Veronica Palm ser bevis på kvinnoförtryck i talmansvalet

Såhär sade, ordagrant, Veronica Palm (S) om talmansnomineringarna och vad de egentligen handlar om. Det finns enligt henne en dold och djup innebörd i ett till synes ganska formellt val:

”Varje parti äger sin nomineringsrätt och så tycker jag att det ska vara. Då kan man inte styra varandras val. Däremot är det här ett bevis på att vi fortfarande lever i ett samhälle där män värderas högre än kvinnor, varje gång vi ser det måste vi ta på oss de där glasögonen och fortsätta kampen för jämställdhet.”

Kampen mot det, enligt Palm, obestridliga faktum att män värderas högre än kvinnor kan dock få föras med viss selektion. Partiet är ju ändå det högsta av ting och där får gärna andra principer än den viktiga kampens få styra:

”Vi valde Urban eftersom han är den bästa kandidaten och vi tror att han kan göra ett jättebra jobb.”

Men om andra partiers val av manlig kandidat är ett bevis på att kvinnor nedvärderas, hur kommer det sig då att Urban Ahlin inte är ett bevis på detsamma?

När detta är sagt menar jag att principen att nominera den bäst lämpade, alldeles oavsett kön, är den mest jämställda principen. Kvinnorörelsens kamp har ju som bekant gått ut på att kvinnor och män ska bedömas efter samma måttstock och att kön ska vara ovidkommande, exempelvis vid talmansval.

 

REPLIK om Nozick och rättvisa

I en kolumn på SvD:s ledarsida (21/9) åberopar Andreas Bergh ett känt exempel av filosofen Robert Nozick till försvar för tesen att fördelningar som är resultat av transaktioner som baseras på fria val inte är orättvisa. I Nozicks exempel betalar var och en som vill se basketlegenden Wilt Chamberlain spela en mindre summa pengar till Chamberlain. Eftersom många vill se honom spela blir han mycket rikare än de flesta andra. Detta är inte orättvist, menar Nozick, just eftersom fördelningen är ett resultat av fritt ingångna transaktioner. Bergh menar att historien om Minecraft-skaparen Markus Persson försäljning av spelföretaget Mohjang till Microsoft är en nutida motsvarighet till Nozicks exempel. Bergh ansluter sig till Nozicks libertarianska tes att fördelningar som är resultat av människors fria val inte är orättvisa och menar att detta perspektiv borde anläggas oftare i den svenska debatten.

Men det libertarianska perspektivet är långt i från så intuitivt rimligt som Bergh låter påskina. Det är uppenbart att Chamberlain och Persson haft tur. De föddes båda med naturgivna talanger och hade turen att växte upp i sociala miljöer som tillät dem att utveckla talangerna så att de senare kunde slå mynt av dem. Att andra inte haft samma förutsättningar är inte rättvist. Enligt liberala rättviseteorier, t.ex. den som utarbetades av John Rawls, ska en rättvis fördelning kompensera de som inte haft tur i de naturliga och sociala lotterierna. Detta kräver att man beskattar lyckosamma personer som Chamberlain och Persson.

Rättvisa fördelningar måste på detta sätt vara ”talang-okänsliga”. En komplikation i de liberala teorierna är att deras förespråkare också brukar kräva att rättvisa fördelningar är ”ambitions-känsliga”: de flitigas ansträngningar ska belönas, samtidigt som de som haft oturen att födas utan inkomstbringande talanger kompenseras. Hur denna avvägning ska göras är en svår fråga. Liberalen Rawls svar var att ojämlikheter bara är rättfärdigade om de leder till att de sämst ställda i samhället får det bättre än de annars skulle haft det. De radikala implikationerna av den tesen är något för svenska folkpartister och andra förmenta liberaler att begrunda.

Jonas Olson

Docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

 

SVAR från Andreas Bergh

Det finns ett mycket kort svar på Jonas Olsons kommentar till min krönika: Håll isär idén om procedurrättvisa från den libertarianska idén att den enda rättvisa proceduren är obeskattade marknadstransaktioner. Det går utmärkt att ansluta sig till idén att vi måste veta hur en fördelning uppstått för att kunna avgöra om den är rättvis, och samtidigt förespråka en skattefinansierad välfärdsstat som strävar efter att kompensera människor som haft otur i livets naturliga och sociala lotterier.

Minecraft-skaparen Markus Persson är för övrigt ett bra exempel även i detta sammanhang: Han återfinns på fjärde plats på listan över vilka svenskar som betalade mest skatt 2013.

Nästan 900 symbolhandlingar på en dag!

Dagen började och Anna Kinberg Batra talade i riksdagen. Hon gav en fin och välförtjänt hyllning till Per Westerberg och avslutade med att understryka ”vikten av att hedra praxis” med följande ord:

”Som seriösa ansvarsfulla partier värnar vi överenskommelser och praxis som garanterar långsiktiga och demokratiska spelregler. I valen till vice talmän fördelas då posterna efter partiernas storleksordning. Så har skett utan undantag under hela enkammarriksdagen och jag kommer i enlighet med denna fasta praxis snart att återkomma till talarstolen för att då föreslå en förste vice talman å Alliansens vägnar.”

Med stöd i praxis föreslog hon Tobias Billström till vice talmansposten och gav Urban Ahlin (S) stöd som ordinarie. Men seriositeten och ansvaret höll inte hela vägen. När turen kom till SD:s kandidat till andre vice-posten, Björn Söder, begärde Vänsterpartiet sluten omröstning, utan att ha en idé om motkandidat. Det visade sig då att även om riksdagens partier betonar vikten av praxis och långsiktiga spelregler så var det endast sex av deras ledamöter som gav uttryck för denna hållning:

– Jag har röstat blankt för jag röstar inte på en sverigedemokrat, sade Ylva Johansson till Expressens Niklas Svensson.

– Men Söder kommer ju att bli vald ändå till slut. Är det bara ett spel för galleriet vi ser?, invände reportern.

– Jag vill inte ta de orden i min mun, men det är klart att det kommer ju att bli så, svarade Johansson.

 

Folkpartiets Johan Pehrson sammanfattade i samma sändning Vänsterpartiets tilltag som ”onödigt” och påpekade, liksom Anna Kinberg Batra att, att praxis bör hedras, vilket i detta fall innebär att ”SD ska behandlas precis som alla andra partier.”

Pehrson drog också frågan till sin spets, i bemärkelsen att han var i stånd att se hur det ser ut utifrån när riksdagen plötsligt börjar svaja i just frågor om praxis och principer:

– Svenska Folket har valt SD, det har jag respekt för och delar jag inte den uppfattningen, ja då kämpar jag för att Folkpartiet ska bli större så att vi får den andra vice talmansposeten nästa gång.

Den inställningen hedrar Pehrson. Och att dagen var ett spel för galleriet är en underdrift. En riktigt arbetsam dag har det varit för vår nyvalda riksdag. Idag lyckades de genomföra nästan 900 symbolhandlingar.  Tänk så många de ska hinna med under resten av mandatperioden!

GÄSTBLOGG: Att S och MP är överens räcker inte långt

Det verkar som den politiska nyhetsbevakningen ännu inte har anpassat sig till sakförhållandet att den kommande S+MP-regeringen har ett mycket svagt parlamentariskt underlag.

Just nu återges nyheten om att Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommit överens om att försöka införa en obligatorisk gymnasieskola för ungdomar under 18 år, som om detta skulle bli oavvisligen verkligt inom mandatperioden.

Men ser man till det parlamentariska underlaget är det inte säkert att förslaget ens kommer till utredningsstadiet. S och MP kan eventuellt få med sig Vänsterpartiet genom köpslagan. Dock är allianspartierna emot. Kvarstår Sverigedemokraterna. Jag har idag från ledande håll inom SD fått svaret att det skall väldigt mycket till avseende utformning och kompromisser på andra områden, för att den som svarade mig ”ens ska kunna tänka tanken”. Och eftersom S och MP sagt att de vägrar ha med SD att göra, har jag svårt att se hur den kompromissen skulle se ut.

 

Nu är inget av detta statsvetenskapens motsvarighet till hjärnkirurgi, utan enkel matematik. Och även om journalister inte alltid kan räkna, så kan givetvis Löfven, Fridolin och deras staber det. Frågan blir då varför man för fram ett sådant förslag. Min tes är att Löfven gett efter för MP genom att gå med på ett förslag som man från S vet att riksdagen kommer att fälla, i utbyte mot andra eftergifter från Fridolin & Romson. MP å sin sida vet att förslaget kommer att kvävas i sin linda, men vill framstå som att det gjort sitt yttersta i en hjärtefråga. Och så kan man skylla på SD och alliansen om man blir nedröstad.

Makt korrumperar och förväntad makt korrumperar i förväg.

 

Thomas Gür är företagare och fri skribent samt kolumnist på ledarsidan.

Du hittar hans kolumner här.

Barnsligaste riksdagen någonsin? Dessvärre inte.

Socialdemokraternas Veronica Palm hälsar på Twitter att hon inte tänker vara ”Hon-den-unga-sossen” längre, i ett slags reaktion på det faktum att valet gav oss den yngsta riksdagen till dags dato, vilket rapporteras av DN.

Palms tweet träffar pricksäkert skälet till att jag inte är överdrivet förtjust i den här nyheten om ung riksdag. I ett land där folk fortfarande pratar om vuxenpoäng efter 40 förefaller det mer akut att höja snittåldern i riksdagen än att sänka den. Det är jobbigt nog att veta att Rosenbad vanligen befolkas av människor vars livspussel består av max tre bitar, varav en är gymmet och en jobbet. Nu förväntas vi alltså hurra över att riksdagen får samma profil?

 

Näpp. Det jag oroar mig för är inte att vi ska få den barnsligaste riksdagen någonsin. Det tror jag tyvärr inte. Det är värre än så. Vi kommer att få den mest gravallvarliga, förnumstiga och lillgamla riksdagen någonsin. De kommer att vara superallvarliga, jätteradikala och ”tro” på en massa saker och ”brinna” för än det ena än det andra. Och deras CV kommer att inkludera en kraftig överkonsumtion av Vita Huset.

Bevare oss väl…

 

Dålig relations(m)arknadsföring

Det har genom åren klagats mycket på Moderaternas sätt att bedriva politik. Även på denna sida har vi gnällt på den alltför mjuka och följsamma M-kroppen. Den som opinionsmäter sig framåt, den som ibland knappt kan presentera en ståndpunkt utan att ha sonderat folkmajoritetens inställning. Men samtidigt som denna följsamma kropp ligger i ständig framkant när det gäller att relansera sig själv – förnyelsen framför allt! – så är man hopplöst sämst på ett annat, närliggande marknadsföringsområde, nämligen relationsmarknadsföringen.

Relationsmarknadsföring går ut på att skapa kundlojalitet, att få kunden att stanna kvar, helt enkelt. Det är inom detta fält man ständigt hör de olika versionerna på regeln om att det är billigare att behålla befintliga kunder än skaffa nya. Ibland sägs det vara fem gånger så dyrt att skaffa en ny, ibland rentav sex gånger. Poängen är hur som helst att det är dumt att slarva bort en redan existerande krets av människor som identifierar sig som just dina kunder.

 

I DN häromdagen gav Moderaternas riksdagsledamot Hans Wallmark och partiets opinionschef Per Nilsson uttryck för ett litet embryo till valanalys. Det bådade inte så gott, tyvärr. Bland de preliminära iakttagelser som presenterades var bland annat att Moderaterna har tappat stort i väljargrupper knutna till LO. Nilsson säger som följer:

– Vi har inte ruckat LO på någon procentenhet över huvud taget. Det var där vi gick fram i valet 2010. Den stora gruppen är offentligt anställda LO-kvinnor som tillhör LO-kollektivet och där når vi beklämmande låga nivåer. Där har vi en nyckelgrupp för att vinna valet 2018. Det är vår stora uppgift.

Redan det faktum att hela Alliansen ägnade en hel valrörelse åt att skryta om att resurserna till välfärden är högre än någonsin framstår som något tondövt givet att en borgerlig inställning brukar vara att den offentliga sektorns omfattning bör minska.

LO-kvinnorna identifierar sig i nuläget inte som M-väljare. Andra människor med andra prioriteringar än just LO-kvinnor gör däremot det. Inte sällan talar vi rentav om prioriteringar som är på direkt kollisonskurs. LO-kvinnor i allmänhet vill ofta se en större offentlig sektor med mer resurser. M-väljare tenderar att vilja motsatsen. Men Moderaternas stora uppgift inför valet 2018 är att vinna LO-kvinnornas hjärtan och röster, det säger de själva. Det kommer bli dyrt. Inte bara för att det är nya ”kunder” som ska vinnas, utan också för att man betalar för dem i valutan kärnväljare.

 

Kommentar om förebyggande arbete kring adhd

Kommentar med anledning av ledaren Det vi redan vet räcker en bra bit (SvD 24/9):

Jag håller helt med om att det finns mycket att göra för att förebygga/åtgärda utanförskap hos personer med adhd. Jag har skrivit en doktorsavhandling vid Karolinska Institutet (Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates, 2012) om utredning och behandling av långtidsdömda män med adhd på Norrtäljeanstalten och jag skrev för några dagar sedan en debattartikel på SVT Opinion där jag kort sammanfattade doktorandprojektet: http://www.svt.se/opinion/viktigt-att-behandla-adhd-i-fangelserna

Resultaten från projektet var mycket goda och Kriminalvården har därefter, som jag uppfattar det, tagit mycket seriöst på adhd-frågan. Jag säger inte detta i egen sak eftersom jag själv inte arbetar inom Kriminalvården utan inom Stockholmspsykiatrin, där jag i snart 15 år arbetat med att utreda adhd och autismspektrum hos vuxna och behandla adhd med läkemedel och andra kompletterande insatser.

Till följd av resultaten från Norrtäljestudien inför nu Kriminalvården utredning och behandling på allt fler av sina anstalter, trots att det egentligen inte är deras ansvar utan landstingens att sköta denna uppgift. Enligt den normaliseringsprincip som Kriminalvården arbetar efter, är det faktiskt landstingens uppgift att tillhandahålla sjukvård för alla fängelseintagna.

Men eftersom psykiatrin på många håll tyvärr fungerar allt annat än optimalt vad gäller utredning och behandling av adhd, har man inom Kriminalvården haft svårt att få till stånd samverkan med landstingen i denna fråga varför man på eget initiativ börjat utreda och behandla adhd. För att man sett så goda resultat och inte anser sig kunna invänta att psykiatrin tar sitt egentliga ansvar. Jag tycker att detta bör komma fram i debatten; att Kriminalvården faktiskt gör mer än de måste.

Eftersom Norrtäljeprojektet var den första adhd-behandlingsstudien gjord i fängelse har den rönt ett stort internationellt intresse och jag har varit inbjuden att presentera resultaten på ett flertal kongresser utomlands. När det gäller adhd anses därför svensk kriminalvård ligga i internationell framkant och det har kommit olika utländska delegationer som besökt Norrtäljeanstalten för att informera sig om hur de arbetar med intagna med adhd. Det var bl. a. en japansk delegation som visade ett stort intresse varför jag ombads att skicka avhandlingen till den japanske justitieministern. I England gör man nu också försök att upprepa den studie vi gjorde på Norrtäljeanstalten.

Visst kan saker och ting absolut bli bättre, men den svenska kriminalvården förtjänar inte att svartmålas. Sedan tar det som alltid tid att implementera nya arbetssätt. De har även köpt in och översatt ett specifikt kbt-program för intagna med adhd och antisocialitet som de ämnar pröva och utvärdera inom sin verksamhet.

Jag håller också själv precis på och startar upp en studie i samarbete med Kriminalvården där jag utvärderar effekten av datoriserad arbetsminnesträning hos vuxna intagna med adhd. Det ska bli spännande att se hur långt vi kan nå med sådan icke-farmakologisk behandling.

Men det hjälper inte att Kriminalvården gör ett aldrig så bra arbete om det inte finns någon mottagare utanför som tar vid där Kriminalvårdens arbete slutar. Det behövs förstås även vårdkedjor som tidigt identifierar barn i riskzonen och ger stödinsatser för att förebygga risken att de senare hamnar i utanförskap och kriminalitet. Det bästa vore givetvis att dessa barn aldrig behövde hamna på Norrtäljeanstalten eller på andra institutioner; det måste vara målet, men det lär dröja innan vi är där. Arbetet behöver därför ske samtidigt och på olika nivåer.

Samverkan mellan kriminalvård, sjukvård, socialtjänst, FK och AF (och andra samhällsaktörer) måste prioriteras för att hållbara resultat ska kunna nås, det är min absoluta övertygelse och här finns det väldigt väldigt mycket kvar att göra.

Ylva Ginsberg, leg. läkare, specialist i psykiatri och postdoktoral forskare på Karolinska Institutet

Brännpunkt
Pia Pehrson och Pelle Stubelius BRÄNNPUNKT

”Viktiga reformer krävs för bättre miljölagar”

Jurister: Detta bör nya miljöministern ta tag i.

”Vad är det för fel på svensk forskning?”

Elin Ørjasæter i slutreplik om invandring.

”Därför blev IS och
al-Qaida fiender”

Statsvetare:

IS riskerar överträffa allt.

”Råd om finanstjänst
bör kallas försäljning”

Brännpunkt

Advokat: Lätt att bli vilseledd.

”Minska samhällets beroende av tillväxt”

Brännpunkt

Nycklarna för grön ekonomi.

”Riktigt pinsamt om marknad och välfärd”

Knut Ramel sågar försvaret av vinstförbud.

”Bromma flygplats
kan inte stängas nu”

BRÄNNPUNKT

”Försvarsbehov måste redas ut.”

”Ta diskussion om att
sätta in Jas mot IS”

JOHAN BERGENÄS:

"Bred koalition samarbetar nu mot terrororganisationen."

Ledare

Den bästa sortens S-regering

LEDARE

Enigheten levereras när MP viker ner sig.

Det går inte att förtrycka människor i evighet

LEDARE

Hongkongborna kräver sin rätt mot överheten i Peking.

Stefan Löfven borde åka till Östersund

LEDARE

Kommunerna blir förlorare utan privata aktörer.

Talmanssåpan
i Sveriges riksdag

LEDARE

900 verkningslösa symbolhandlingar på en arbetsdag.

Varken S eller M,
men gaseller!

LEDARE

Politikerna behöver kratta marken för fler kapitalister.

S har trovärdighet som en drucken

LEDARE

Att S värnar kunskap i skolan är både nytt och gammalt.

Sveriges dubbla utanförskap

KOLUMN

Ingen generös asylpolitik utan fungerande integrationspolitik.

Nybyggarlandet Sverige

KRÖNIKA

Vad Åkesson och Reinfeldt är helt överens om.

Så otroligt feltänkt

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER