Ett gott undantag i budgeten

Underhållsstödet till ensamstående föräldrar höjs enligt dagens budgetförslag. Mitt i all vänster- och socialdemokratisk politik där staten expanderar och generella bidragssystem ges företräde framför skattesänkningar för vanligt folk lyser höjningen som det goda undantaget. Detta är just den sortens stöd som bör stärkas, medan generella stöd som barnbidrag till alla minskas. Den rättfärdiga välfärdsstaten är så utformad att de allra svagaste får hjälp som gör skillnad, medan de som gott och väl klarar sig själva lämnas utanför bidragssystemen. En allomfattande välfärdsstat missar till slut dem som har störst behov, medan den pyntar för miljonärernas ungar.

 

En skamlig prioritering

Flera av de stora delarna av kulturbudgeten har redan kommenterats på ledarsidan tidigare i veckan. Det nya i dagens budget var att Alice Bah Kuhnke lyckats tillskansa sig ännu en hyfsad portion av i budgetutrymmet, samt att hon i huvudsak lagt den på en större satsning om 230 miljoner kronor på offentlig konst i förorten över fyra år. Besvikelsen var stor bland de kulturutövande scenkonstnärer som hade förväntat sig ett fetare utfall avseende scenkonstpensionerna med en vänsterregering, här skjuter regeringen till 20 miljoner kronor, dvs ansluter sig i stora drag den tidigare regeringens plan.

När jag på ledarsidan kritiserade reformen gällande museientréerna häromdagen anförde jag bland annat en rapport från Myndigheten för kulturanalys, i vilken man konstaterar att det inte finns något vidare faktastöd för påståendet att gratis entréavgift innebär att andra/nya grupper lockas till museerna. Det värdefulla med att låta en fristående myndighet granska kulturpolitikens olika delar har förstås varit att man här inte känner sig medansvarig. Förr var det i hög utsträckning Kulturrådet som analyserade och utvärderade kulturpolitiken – en ordning som inte alltid är klockren, givet att det ofta också är Kulturrådet som verkställer den. Att utvärdera sig själv är sällan det bästa tillvägagångssättet. Men det är kanske just därför ingen stor överraskning att den nya regeringen avvecklar hela myndigheten nästa år. Den skulle ju förmodligen berätta sanningen om hur kulturpolitiken fungerar i förhållande till de mål och vackra ord som den pyntas med. Det är regeringen uppenbarligen inte intresserad av.

 

Gårdagens största budgetskandal på kulturfronten återfinns emellertid under utgiftsområde 16, dvs utbildning och forskning, närmare bestämt på sidan 308. Här hittar vi en kulturell illgärning av rang. Regeringen slopar nämligen anslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, i Aten och i Istanbul. Besök gärna hemsidorna, notera hur mycket de gör för en mycket mycket liten slant. Huruvida detta även drabbar verksamheten på Villa San Michele framgår inte. Förhoppningsvis klarar sig Axel Munthes fantastiska donation till Svenska staten numera på egen hand.

Från 2017 avslutar staten sin finansiering till de svenska medelhavsinstituten, konstaterar regeringen torrt i budgeten. På Twitter beskriver Ida Östenberg, docent i Antikens kultur- och samhällsliv i Göteborg, lite mer målande vad det är som avslutas. Instituten i fråga markerar en lång tradition av svenskt akademiskt intresse för dessa kulturella vaggor. Svenska Institutet i Rom grundades 1926, det i Athen 1947 och institutet i Istanbul 1962, berättar hon. Under andra världskriget ”stängde de flesta utländska institut i Rom. Inte det svenska. Det fungerade som mötesplats för forskare från andra länder”. Och föreståndaren, Erik Sjöqvist, lät under samma period ”gömma judar på Svenska Rominstitutets vind. Han vägrade öppna porten när man letade efter dem”, twittrar Östenberg som även sammanfattar konsekvensen av de indragna anslagen: ”Svenska utgrävningsprojekt i medelhavsområdet går genom Instituten. Nedläggning innebär slutet för svensk arkeologi i Grekland och Italien.”

På Facebook finns redan en grupp som protesterar mot detta huvudlösa beslut. Den kanske inte kommer att bli enorm, andelen personer i befolkningen som engagerar sig i antikens kultur och samhällsliv är förmodligen inte stor nog att skapa en kritisk massa. Just därför behövs staten där, som garant för fortsatta kunskaper. Just därför är det så lätt att överge alltihop, för att spara ynka tio miljoner till något mer publikfriande.

Skam över denna prioritering.

Schymans råd översatta till Fi:s språk

Idag på morgonen har jag debatterat Gudrun Schyman i Sveriges Radio om huruvida försvaret bör får större eller mindre resurser. Den goda nyheten är att hon och Feministiskt initiativ är rätt ensamma om sin världsfrånvända uppfattning i försvarsfrågor. Den dåliga att de enligt debattlogiken i medier därmed får uppmärksamhet för den. Ja, Schyman var rentav så ivrig att de var tvungna att tona bort henne eftersom hon inte verkade anse att motdebattören skulle få något sagt.

Schymans och Svärds debattartikel i ärendet är enligt min mening direkt stötande. De förminskar allvaret i vad territoriella kränkningar innebär och kallar det ”nyfikenhet”. De viftar bort ett gränslöst beteende och säger att det är annan makts ”jobb” att stryka runt i våra vatten och i vårt luftrum och de föreslår att vi ska möta nyfikenheten med samtal. De är noga med att poängtera att det inte finns några uttryckliga hot mot Sverige – som om det rimliga vore att vänta med att få försvaret i skick till dess att hot dyker upp.

Det visar i bästa fall att Schyman är en tidsoptimist av rang, i sämsta fall att hon struntar i Sveriges säkerhet. I det aktuella sammanhanget kan nämnas att ett av skälen till att vi har svårt att bedriva ubåtsspaningar är att vi saknar helikoptrar som fungerar för ändamålet. Att ens få denna funktion i ordning skulle ta flera år.

”Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, och samtal”, skriver Gudrun Schyman i Expressen. Jotack. Och vi har i Sverige varit oerhört aktiva – särskilt på nedrustningssidan. Det verkar inte ha påverkat Ryssland i rätt riktning, tvärtom.

 

Hur ska Schyman ha det? Å ena sidan spelar hon ner allt det som andra noterar som oroande och kallar det nyfikenhet, deras jobb och ”inte ett hot”. Å andra sidan tar hon ogenerat parti för en förmodad aggressor och skriver att det är ”helt väntat att Ryssland reagerar”. Och hennes förslag på motreaktion är att vi, Sverige, ska börja bete oss lite mer i enlighet med ryska önskemål. Detta vore med hennes ord ”konfliktförebyggande”. Man häpnar!

Låt oss, för tydlighetens skull, översätta Feministiskt initiativs idéer till en feministisk begreppsvärld, så kanske de själva kan närma sig en förståelse för vad de egentligen säger:

– Om du trakasseras av kamrater i skolan bör du överväga tanken att kränkningarna bara beror på nyfikenhet. ”Han är bara kär i dig!”

– Du lever ditt liv som du önskar och men utsätts för härskarteknik från människor som vill pressa dig att förändra sitt beteende. Schymans råd till den drabbade i en sådan situation är att lyda dem – av konfliktförebyggande skäl.

– Den som upplever sin kroppsliga integritet hotad när oinbjudna män börjar häcka i trädgården bör inte vidta åtgärder som att tex lära sig feministiskt självförsvar för skydd eftersom detta kan uppfattas som våldsförberedelser och trappa upp ”konflikten”. Och förresten har männen inte framfört några explicita hot, de kanske bara är nyfikna.

 

”Enligt vår analys är våldet alltid ett uttryck för makt och kontroll.”, skriver Schyman när hon bemöter välförtjänt kritik. Hon förklarar också att ”Ryssland har fått sin bild som ökat aggressiv aktör bekräftad”.

Ja, våldet är ett uttryck för makt och kontroll. Därför är det önskvärt att vi kontrollerar vårt territorium och skyddar oss mot våld. Men, det Schyman, hopplöst förlorad i en politisk diskurs om bilder och identifikation, inte begriper är att det här handlar inte om bilden av Ryssland eller vad Ryssland identifierar sig som eller hur andra identifierar Ryssland. Vi lider ingen brist på konkretion här. Ryssland beter sig de facto mer aggressivt – och inte bara mot oss. Det finns mängder av exempel på detta. En utmärkt sammanställning, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill sitta i Sveriges Radio och förespråka försvarsnedskärningar , finns att läsa på bloggen Skipper här.

Inslaget kan höras här.

Gästbloggat/Claes Arvidsson: En ögonblicksbild av Putinland

När Michail Chodorkovskij talade på Oslo Freedom nämde han inte med ett ord sina tio år i Putins fängelsevärld. Ändå hade han kunnat göra det – med goda skäl Chodorkovskij var oligarken som på det personliga planet hade allt, men som också önskade att det ryska folket skulle få mer än ett korrupt envälde. Han blev oligarken som förlorade allt – och blev en levande varningsskylt för eliten i Putinland. Utmana inte makten.

Chodorkovskij ägnade hela sitt tal åt protesterna mot fuskvalen till parlament och president som ägde rum den heta sommaren 2012. De politiska fångarna som fångades på Bolatskajatorget i Moskva. 50 000 demonstranter leddes in på torget och slogs sedan ned av Putins specialstyrkor. Trots att demonstrationen i utgångspunkten var godkänd av myndigheterna. Några av demonstranterna valdes sedan ut som syndabockar och våldsverkare.

Åtal har lagts på åtal i en ”rättsprocess” utan ände. De anklagade har tillbakavisat anklagelserna om att ha brutit lagen och vägrat erkänna sin skuld. Som en av dem – placerad på mentalsjukhus – uttryckte saken handlade protesten om frihetens värde och att friheten förvägrades medborgarna i Ryssland.

Michail Chodorkovskij är inte en någon ungdom men efter 10 år är han en förtida gammal man. Inte bruten utan men stark. Om sina möten med andra fångar – och det ryska omänskliga fängelsesystemen – har Chodorkovskij skrivit en fin liten bok som heter My Fellow Prisoners. Läs den gärna. Det är ett slags ögonblicksbild av Putinland.

Claes Arvidsson är fri skribent.

Intervju med Fredrik Johansson, ny gästbloggare i SvD

Johansson_Fredrik_127Från och med nu får SvD-läsarna möjlighet att läsa din blogg I högermarginalen. Berätta – vem är du?

– Jag är Fredrik Johansson och har ägnat mig åt politik och opinionsbildning i olika former sedan mitten av 1980-talet.  Just nu skriver jag rätt mycket om politik i sociala medier. Vilket väl delvis är skälet till att jag fått chansen att blogga hos SvD. Har bott drygt tjugo år i Göteborg, tjugo år i Stockholm och bor sedan ett halvår i Malmö.

Vad jobbar du med?

– Jag är kommunikationskonsult till yrket. Vilket tyvärr inte är så dramatiskt som den aktuella populära bilden vill göra gällande. Jag försöker helt enkelt hjälpa företag och andra att förstå och kommunicera med sin omvärld.

Vad har du jobbat med tidigare?

– Jag har varit policychef på Stockholms Handelskammare och därmed varit inblandad i en bredd av lokala, regionala, nationella och europeiska politiska frågor som rör näringslivet i huvudstadsregionen. Och under några år på 1990-talet arbetade jag med politik och talskrivande hos Moderaterna.

Vad kan vi förvänta oss att läsa på din blogg?

– Det kommer i huvudsak – men inte bara – att handla om svensk politik. En del internationellt och något om europapolitiken. De kommunala och regionala frågorna i framförallt Stockholm och Skåne kan också dyka upp.

Jag har ägnat mig en del åt urbanisering och globalisering, vilket nog kommer att märkas.

Mina politiska intressen är ganska breda, men jag ska framförallt försöka lyfta fram vikten av en fri ekonomi. Frågor som rör näringslivets konkurrenskraft, ägandets betydelse etcetera, har en undanskymd roll i den svenska debatten. Vårt välstånd kan inte tas för givet.

Varför vill du blogga hos SvD?

– Det är naturligtvis fantastiskt att få en betydligt bredare kanal för att leverera min syn på samtiden.

Vi tror att många kommer att vilja göra till vana att följa dina inlägg. Hur ser dina medievanor ut? 

– Jag läser framförallt tidningar och tidsskrifter. Mindre radio och tv. Allt mer digitalt. Har kommit att uppskatta möjligheterna att via Twitter följa nyhetskonton som håller mig uppdaterad om vad som händer i olika delar av världen. Känner mig som en av medierevolutionens vinnare.

Under detta supervalår – vad har förvånat dig mest?

– Jag är kanske inte förvånad, men det är ändå märkligt att omvärlden – fram tills den dök upp i Stockholms skärgård – varit så frånvarande ett valår. Jag var inte med 1968, men jag har svårt att se att en svensk valrörelse efter kriget genomförts i en allvarligare internationell situation.

Om du fick önska något när det gäller den svenska politiska debatten, vad skulle det vara?

– Att man någon gång försökte ta till sig och bemöta motståndarens bästa argument. Det gäller de flesta sidor i de flesta sammanhang. Och även mig själv.

Bloggen I högermarginalen hittas på adressen blog.svd.se/ihogermarginalen

Gästbloggat/Claes Arvidsson: De vågar stå upp mot diktaturen

Oslo Freedom Forum skulle egentligen ha arrangerats redan i maj, men fick ställas in på grund av en hotande strejk i hotell- och restaurangnäringen. Det fanns nog bara en person som var glad över det. Utrikesminister Børge Brende skulle ha hållit ett anförande.

Det hade säkert blivit ett fint tal. Brende skulle säkerligen ha talat på temat stå upp mot diktaturer och att vi alla måste slå vakt om människors fri- och rättigheter. Auditoriet skulle för sin del ha tänkt på att den norska regeringen tackat nej till att möta Dalai Lama och att stortingspresidenten inlagt förbud mot att Tibetkommittén tog emot Dalai Lama i Stortingets lokaler. Allt för att inte stöta sig med diktaturen i Peking, som fortfarande håller de norsk-kinesiska relationerna på sparlåga sedan den norska Nobelkommittén dristade sig till att 2010 ge fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo.

Oslo Freedom Forum, som pågår nu, har beskrivits som dissidenternas motsvarighet till direktörernas och politikernas forum i Davos. Till exempel är två tredjedelar av Pussy Riot är på plats, men det är inte alls bara kändisar på scen. Tvärtom.

 

Få har nog hört talas om journalisten Marcela Turati Muños. Hon beskrev det smutsiga kriget mellan den mexikanska regeringen drogkartellerna – och den undersökande journalistik som prövat att lyfta fram verklighetens kalla ljus. Här möts det granskande uppdraget med hot, våld och mord.

Yeonmi Park flydde tillsammans med sin familj från Nordkorea till Kina, men där väntade närmast slavarbete. Pappan dog. Resten gick genom Gobiöknen till Mongoliet och sedan till Sydkorea. Men hon talade också om Nordkorea och hur diktaturen undermineras av den svarta marknaden, där det går att få tag på både datorer, USB-minnen, böcker och film från oss. Hon själv hade innan flykten fått en aha-upplevelse av att se Titanic och en annan av Grisfarmen.

Det är många starka berättelser. Mycket elände. Thor Halvorssen, som är mannen bakom Oslo Freedom Forum, inledde för en gångs skull med att tala personligt. Halvorssen är från Venezuela. I Chavezland blev modern skjuten i samband med en demonstration. Hon överlevde. Bara för några dagar sedan blev hans morbror mördad. Hans kusin, en av oppositionsledarna, sitter isolerad i fängelse.

 

Thulani Maseko kom aldrig till Oslo. Människorättsadvokaten sitter i fängelse för att ha ifrågasatt rättsväsendets oberoende i Swaziland. När domen föll löd den på två års fängelse. Annars skulle han ha varit med.

Sådan är en stor del av världen i dag. Ändå ger en dag med Oslo Freedom Forum en känsla av tillförsikt och hopp. På scenen står människor som verkligen, för att använda ett slitet uttryck, gör skillnad.

Kloka, starka och modiga människor.

Som kan, vill och törs.

 

Claes Arvidsson är fri skribent.

Försäkringskassans normbrytande föredömen

Jag skriver idag om den tredje pappamånaden och det faktum att den inte är en särskilt normbrytande reform, utan snarare en som hänger på den befintliga normen. Nu är detta i mina ögon inte mycket till tröst eftersom jag är av åsikten att vi bör lämna åt familjer att besluta hurpass stora normbrott de vill göra i detta avseende, men hellre en reform som går bredvid folket än som ”går före”.

Inledningsvis i texten beskriver jag också en publikation (pdf) från Försäkringskassan som levererades i år, med anledning av föräldraförsäkringens 40-årsjubileum. I denna förordar myndigheten att vi ska gå från ”reform till renorm” och hoppas även att det ska gå fortare att nå hela vägen fram, det vill säga till en exakt fördelning.

Personligen finner jag det besynnerligt att 50-50-fördelningen ständigt framställs som det enda rätta. Som om exakt jämställdhet hade ett så självklart värde att det inte behövde motiveras vidare. Varför skulle 40-60 vara så himla mycket sämre? Eller 30-70 för den delen? Situationerna kommer i mängder, men ändå är vi tvärsäkra på att en enda mall är bäst för dem alla. Det är en besynnerlig besatthet, som i sin praktik kräver mycket mer likformighet från familjer än vad de kan leverera. I en familj driver en man åkeri och är borta med lastbilen stora delar av veckorna och konstaterar att resultatet för hans familj snarast blir att försäkringen blir kortare. I en annan prioriteras amning under lång tid och en 50-50-delning skulle helt enkelt sätta stopp för den prioriteringen.

 

Att politiker envisas med att 50-50 är det enda rätta är en sak, men att myndigheten Försäkringskassan är så driven i sin opinionsbildning kring samma sak är en annan. När jag tittar lite på kommunikationen kring föräldraförsäkringen från myndigheten i fråga måste jag säga att det börjar bli lite väl häftiga korståg mot normerna.

I nyss nämnda publikation presenteras ett antal normbrytare, som ska tjäna som goda exempel och föredömen. Först ut bland föredömena är en familj i vilken pappan har tagit ut 90 procent (!!) av dagarna. Det föredömliga i sammanhanget är förstås att han är en man, motsvarande situation med en mor är som vi redan vet en felaktighet som helst bör korrigeras medelst politik.
Det visar sig emellertid att modern i familjen driver egen låda och är kommunikationskonsult samt att fadern är journalist, det vill säga båda har yrken som erbjuder förhållandevis goda möjligheter att planera sin egen tid. Det är ingen vågad gissning att detta kraftigt förenklar möjligheten att bidra med piffad jämställdhetsstatistik. Även bland de andra exemplen nämns flexibla arbetsförhållanden som underlättande faktor. Det har emellertid inte alla människor och för dem skulle en 50-50-kvotering mycket väl kunna innebära stora besvär. Dylikt tycker man att en myndighet som Försäkringskassan skulle kunna tänkas reflektera över genom att presentera än bättre bredd på exemplen.

 

När Försäkringskassan nyligen gjorde djupdykningar i statistiken visade det sig exempelvis att om man begränsar sig till att titta på det uttag av dagar som sker under barnets första två levnadsår så blir skillnaden mellan könen större. Under denna tid tar papporna nämligen bara ut 17 procent av dagarna.

– När omsorgsbehovet för barnen är som störst tar mammorna ut en ännu större andel av föräldrapenningen. Detta bekräftar bilden av att det är kvinnorna som tar större delen av omsorgsansvaret för barnen, säger Niklas Löfgren som är familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. (”Familjeekonomisk talesperson”? Kan man rösta på Försäkringskassan eller?)

Ja, mammor tenderar att vara lediga mer tidigt. Om vi gjorde en ännu mer detaljerad djupdykning och bara tittade på det första året skulle fördelningen förmodligen bli ännu mer skev. För att inte tala om hur ojämställt vi fördelar det första halvåret! Här finns säkert massor att göra för den som har Excelperspektiv på jämställdheten.
Eller så kan man fundera kring varför denna fördelning sker? Är folk verkligen lealösa varelser som slavar under normen eller finns det andra skäl till de val vi ser i statistiken? Vad om folks val skulle visa sig vara legitima önskemål och viljor, värda att acceptera snarare än bekämpa?

 

Fattigdom är lösningen, skriver Kyrkans tidning

Han har enligt egen utsago skrivit sin bok ”De fattigas manifest” på fyra dagar. Så kan det säkert vara. Om man som Francisco van der Hoff Boersma, inervjuad i senaste numret av Kyrkans tidning, har uppfattningen att fattigdom är lösningen på problemen, tillväxten är av ondo och Fair Trade-rörelsen är formaliserad godhet, kan man säkert snickra ihop ett manifest på ett par dagar.

Att Kyrkans tidning finner anledning att ägna manifestförfattaren ett uppslag (samt kommentar av chefredaktören) är bara märkligt. Av intervjun får vi bland annat förstå att kapitalism är ett rått system och att fattigdom är lösningen – inte problemet. Detta är i sig logiskt; tycker man att fattigdom är att föredra framför rikedom och välstånd är det fullt rimligt att sky det kapitalistiska systemet. Marknadsekonomi har ju den effekten att den varje dag lyfter människor ur fattigdom, låter fler munnar mättas och sprider ökat välstånd till allt fler. Ser man det senare som något ont är det fullt logiskt att föredra fattgidom framför kapitalism.

Men kanske är van der Hoff Boersmas syn på ”goda gärningar” ändå en än större anledning för ett kristet organ (som väl Kyrkans tidning är?) att noggrant överväga publicering och idéspridning. Hans uppfattning är nämligen att ”när vi använder Fairtrade, då röstar vi, och det är bättre än att göra goda gärningar.”. Är detta verkligen ett med det kristna budskapet förenligt förhållningssätt? Kanske menar Kyrkans tidning det, kanske inte, men någon följdfråga eller kritik får van der Hoff Boersman inte. Däremot nämns han och Fairtrade-rörelsen uppskattande i chefredaktör Svante Fregerts ledare (sid 2). Kyrkan anordnar ”fikadagen Fairtrade Challenge” (ser vi månne en utveckling inom svenska kyrkan där nattvarden stegvis ersätts med ”fika”…?) och Fregert förklarar varför hans tidning ägnar numret bland annat åt detta: ”Flera artiklar i detta nummer handlar om kyrkan både som förebild för andra och progressiv föregångare för förändring.”

Svenska Kyrkan sysslar nämligen med fairtrade-certifiering av sina kyrkor (sid 26). Huruvida detta är att se som en god gärning eller som ett politisikt handlade är, får man anta, upp till var och en. Men enligt von der Hoff Boersma är det sannolikt det senare.

Det här med sysselsättning och arbetslöshet, igen

Nytillträdda finansministern avslutar arbetsvecka med ett antal tummar ner när remissinstanser kritiserar regeringens skatteförslag. Enligt TT har Ekonomistyrningsverket, Arbetsförmedlingen, Saco och TCO varnat för att den höjda marginalskatten leder till färre arbetade timmar och därmed till minskade skatteintäkter. Magdalena Andersson hade, säger hon själv, väntat sig just den kritiken och tar därför det hela med ro.

Hon bemöter också oron för att skattehöjningarna ska leda till minskad sysselsättning med en vift:
– Nu har vi i och för sig prövat åtta år av ständiga skattesänkningar och arbetslösheten är högre än när man började med det, så jag tror att man ska ha en balanserad syn på det.

Det var just det. Finansministern får en fråga om sysselsättningen, men ger svar om arbetslösheten. Som Magnus Henrekson skriver på SvD (15/10) är det två skilda mått som inte kan jämföras. Skattesänkningarna har lett till ökad sysselsättning, något Andersson sannolikt vet, varför hon väljer att ge ett svar om arbetslösheten. Så kan man ju också göra…

Tryck paus, förändra ingenting

I december 2011 var jag mammaledig och gjorde nästintill inga avtryck alls i samtidsdebatten. Ett hanns dock med – och det var en liten satirisk sångstund i familjemiljön – som fick snabb spridning på Youtube eftersom debattvågorna om Slussen just då gick höga och både den ena och den andra kulturpersonligheter anmälde sig för att bedriva kamp för Slussens bevarande.

Vi skrev en liten text under en helgpromenad och spelade in hemma i sovrummet. En strof i vår lilla satir, betitlad ”Sång till en Sluss” var ”Tryck paus, förändra ingenting”. Föga anade jag då att detta skulle bli 2014 års nytillträdda stadshusmajoritets motto.

 

Brännpunkt
Stefan Löfven och hans nya regering med bland andra Margot Wallström som utrikesminister stänger dörren för ett framtida Nato-medlemskap. Debattör:

”Säkerhetspolitiken tillbaka på 90-talet”

Debattör: Löfvens markanta omsvängning kräver förklaring.

”Domstolarna måste lyssna på barnen”

BRÄNNPUNKT

”Lagändring ger stora fördelar.”

”Barnkonventionen ska bli lag”

Nya ministrar om barns rättigheter.

”Krävs en tredje väg
i flyktingpolitiken”

BRÄNNPUNKT

M-politiker: Måste ställa mer krav.

”Frikoppla tillväxt
från förbrukning”

IVA:

Gröna lösningar stärker konkurrenskraft.

”Därför är höjd avgift
så negativ för unga”

Brännpunkt

HUI: Löner kommer inte sänkas.

”Nej, vi vill inte utse skyddsombuden”

REPLIK

Svenskt Näringsliv: LO misstolkar oss.

”Arbetsgivare ska inte utse ombud”

Brännpunkt

LO kritiserar sin motpart.

”Svensk lag främjar företagsspioneri”

Advokat:

Misstag måste rättas till.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT

”Värst är att vi har
svikit våra grannar”

Professor om svenska försvaret.

Konsulter:

”Ett bra försvar kostar 100 miljarder kronor”

"Allvarligt säkerhetspolitiskt läge kräver kraftfulla tag."

LÄSARDEBATT

”Budgeten bör ökas
till kalla krigsnivå”

Läsarna om ubåtsspaningarna.

Ledare

Ska 5,7% få
styra Sverige?

KRÖNIKA

Hellre renodlad S-regering än ett vänsterparti med vetomakt.

13 sekunder – och så en analys på det!

LEDARE

Politisk journalistik kommenterar och filtrerar allt mer.

M och Nato: det är aldrig för sent

OP-ED

Sverige behöver ett Nato-medlemskap mer än någonsin.

Från Robin Hood
till Råttatouille

LEDARE

Ekonomisk ojämlikhet är symptomet, inte sjukdomen.

Vart är Putin på väg?

KOLUMN

Parallellerna mellan Putin och Milosevic är uppenbara.

Låt inte detta
bli minkar

LEDARE

Det kollektiva minnet av ubåtsjakten riskerar förfelas.

Rädda Sverige,
avsätt regeringen

LEDARE

Oppositionen bör rikta en misstroendeförklaring mot regeringen.

Engelsmännens religion

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

För tidigt att jubla på Djursholms Konstförening

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN