Jo, punkare kan bli polischefer

Varje gång Dan Eliasson får ett nytt toppjobb i svensk förvaltning, och det vill inte säga sällan, som idag när han utsetts till rikspolischef, nämns med viss förvåning hans förflutna som punkare i Hedemoras stoltheter Bad Boo Band. Kan en punkare bli generaldirektör, liksom?

Ingen som har köpt det utmärkta uppslagsverket ”Ny våg – Svensk Punk/New Wave/Synth 1977-1982″ (Premium förlag 2012) förvånas dock. Däri återfinns nämligen sociologen Per Dannefjords rön om punkare och deras bakgrund. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”, skriver han. De exakta siffrorna han forskat fram om punkarnas klassbakgrund var att 20 procent hade arbetardito, 20 procent lägre tjänstemanna-, 23 procent mellantjänstemanna-, 29 procent högre tjänstemanna- och 9 procent företagar- eller lantbrukarbakgrund.

Punken var med andra ord ingen rörelse för skolavhoppare, utslagna eller nihilister, utan var snarare som vilken samhällsbyggande föreningsverksamhet som helst. Tråkigt för den som vill romantisera denna påstått upproriska era, men sant.

Kul var det dock.

YouTube Preview Image

Ung scen öst vs. gymnasiepubliken

Det pågår ett debacle kring Ung Scen Öst efter att de valt att ställa in flera föreställningar av pjäsen ”Marken brinner”, regisserad av Nasim Aghili. Vad som först verkade vara ett exempel på hur landet sjunker allt djupare ner i öppen rasism, har nu fått fler sidor och nyanser och utvecklats till en ganska intressant samtidsmarkör.

Vändningen kom efter att såväl rapportering som en del förskräckta reaktioner tagit plats i medierna. Gymnasieklassen Hu14 i Motala bestämde sig nämligen för att inte låta sig nöjas med att spela den tysta statistrollen som rasistiska skolelever i mediebilden av det som skett. De skrev en debattartikel och SVT Opinion publicerade den. Och plötsligt blev hela historien lite mindre svartvit. Eleverna menar att de uppmuntrats, ja rentav uppmanats, att reagera, medverka och interagera och att det därför blir konstigt när ensemblen ser reaktioner som trakasserier. De menar vidare att föreställningens otraditionella format bidrog till att lärarna inte visste när elevernas interaktion var välkommen och inte, eller vilken typ av reaktioner som fick eller inte fick ges utrymme – vilket gjorde det svårt för lärarna att sätta stopp när, som ensemblen menar, gränser överträddes. Ensemblen å sin sida ser lärarnas uteblivna reprimander som ett tecken på rasism och mobbning.

Att ta ställning när man inte ens har sett föreställningen ter sig oklokt. Dessutom antar jag att det skett olika incidenter i olika sammanhang, varav en del kanske är sådana där man kan misstänka att ensemblen har överreagerat, medan andra kan vara befogade saker. Men, om man på basis av parternas inlagor ska göra några anmärkningar så är det väl detta:

 

Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det. Alls. Det verkar mer som att man har förutsatt att få medhåll, och när denna förväntan inte har infriats så har man satt in pedagoger för att ”hantera” avvikande åsikter. Motalaklassen Hu14 beskriver hur de upplevt det hela, nämligen:

”Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.”

 

Nu är ju inte elevernas beskrivning ett facit, lika lite som ensemblens är det. Men det intressanta är möjligen att ensemblens egen version på sätt och vis styrker elevernas upplevelse. I Dagens Arena skriver de att ”föreställningen är skriven och iscensatt ur de utsattas och protesterandes perspektiv” och att man i den har ”initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Problemet uppstår, menar ensemblen, när ”vissa delar av publiken vägrat delta i dessa handlingar”. ”Denna vägran”, förklarar man vidare ”har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck”.

Enkelt uttryckt: om publiken inte delar ensemblens syn på Husbykravallernas upprinnelse, förlopp och bakomliggande skäl så gör den sig istället skyldig till att iscensätta en rasistisk struktur. Ensemblen förklarar att denna form av förtryck kanske inte manifesterar sig lika tydligt som ”många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck”, men de inskärper att det är precis lika verkligt och påtagligt för de kroppar som rasifieras i salongen.

Vad jag vet förekom inget våld under några av de föreställningar som diskuteras. En penna har kastats, men det är – om jag inte är totalt felunderrättad – det enda fysiska som har ägt rum. Ändå talar Ung Scen Öst nu alltså om att det har pågått rasistiskt våld.

Förmodligen menar de våld i en mer överförd, bildlig bemärkelse, men man tänker inte ens på hur en sådan formulering kommer tas emot av den unga, såväl debatt- som teaterovana, publik man nu ser som sin motståndare. De kommer att läsa det som att de anklagas för rasistiskt våld från den vuxenvärld som kom till deras skola för att bilda dem. Det är inte en uppenbart lyckad kommunikation från en ungdomsföreställning med sin publik.

 

Dessutom. Av citatet här ovan framgår att man i föreställningen har skapat situationer där publiken uppmuntras att handla genom att ”tydligt ta ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Det är omöjligt när man inte har sett föreställningen att säkert veta hur de möjliga alternativen riggas i föreställningen. En jämförelse mellan Husby och Sydafrika kan i förstone te sig halsbrytande, men behöver inte vara irrelevant, det beror helt och hållet på hur jämförelsen exekveras och vad den tar sikte på. Men risken, när man avkräver publiken tydliga ställningstaganden är att de möjliga ståndpunkterna riggas försåtligt. Om publiken upplever att det är omöjligt att ifrågasätta teaterproduktionens syn på Husby utan att  samtidigt ta indirekt ställning för aparheidregimens förtryck i Sydafrika, så är det inte jättekonstigt om man vägrar ställa upp på premisserna. Om nästa slutsats dessutom är att en sådan vägran = rasism, så kommer man med rätta uppfatta sig som placerad i en fälla.

 

Ensemblen skriver vidare att:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Här förklarar man sig alltså ha tillräcklig omvärldskunskap för att känna till rasismen i samhället och hur den kan normaliseras och berättar i nästa andetag att de därför upplevde förvåning över att någon över huvud taget kan välja att identifiera sig med ”den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld”.

Att skribenterna inte själva ser hur svepande de är i denna formulering är häpnadsväckande. Den underliggande poängen här är att egentligen borde ingen vilja att identifiera sig med en vit polis eller en vit politiker eftersom dessa grupper utsätter unga för fattigdom och våld. (Att man dessutom gör en trio av dessa två med en tredje: kolonisatören är värt egna kommentarer, men vi får lämna den saken därhän.)

Slutsatsen blir därför att när någon i publiken ändå identifierar sig med dessa så kan det bara bero på normaliseringen av rasism. Ingenting annat. Ensemblen ägnar inte en tanke åt att det skulle kunna finnas andra skäl till identifikationen, de rentav koketterar med att de inte hade skruvat på sina glasögon tillräckligt hårt och visar upp sin förvåning som en liten naivitetens statusmedalj. Vi var ju egentligen medvetna, men vi ville ju tro bättre om folk, typ.

 

Så, igen. Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det.

Kommentar och svar om socialt boende

Med anledning av op-ed-artikeln Vi behöver utveckla en svensk modell för socialt boende (13/11), har följande kommentar inkommit:

I torsdagens SvD påstår Billy McCormac, vd för Fastighetsägarna Stockholm, att socialbostäder behövs i Sverige. Men resonemanget har ett enda syfte: att fastighetsägarna ska göra ännu större vinster.

Hemmet och tryggheten att få välja var man ska bo, gäller i McCormacs värld endast den välbeställde. Han målar själv upp en bild av en tvåbarnsfamilj som inte har råd att bo kvar i sitt hem sedan mannen har skadats i en bilolycka. Lösningen för familjen är enligt McCormac att rycka upp barnen från hem, barnomsorg och skola och flytta familjen till en socialbostad i något reservat för mindre bemedlade. Det är en cynisk människosyn som inte gynnar ett modernt samhälle.

Vad är då anledningen till det här önskemålet om socialbostäder i Sverige? Svaret är givetvis marknadshyror i hela det övriga beståndet, vilket i sin tur ger större vinster till fastighetsägarna. Här finns bara en grupp vinnare och det är fastighetsägarna, medan samhället står som förlorare. Skattekollektivet förlorar dubbelt, dels genom att finansiera socialbostäderna och dels genom ökade bostadsbidrag. För dem som hamnar precis över inkomstgränsen för att få en socialbostad kommer höjda bostadsbidrag att krävas eftersom hyrorna kommer att höjas med den fria hyressättning som McCormac förespråkar.

Allt detta leder till att köpkraften kommer att minska kraftigt i takt med allt högre hyror. Det skadar samhällsekonomin och hotar välfärden.

I Sverige har vi valt den svenska modellen med kollektivt förhandlade hyror som ska sättas som om marknaden var i balans, och efter den generella brukarens värderingar. Det stärker hyresgästernas ställning och håller hyrorna på nivåer som är acceptabla. Samtidigt ger detta hyresgästerna ett starkare besittningsskydd än den fria hyressättning som Fastighetsägarna förespråkar. Mycket finns att göra för att förbättra situationen för hyresgästerna och vi i Hyresgästföreningen har många förslag men några socialbostäder som skulle brännmärka människor med lägre inkomster, behöver vi verkligen inte.

Marina Fredriksson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm

 

Billy McCormac svarar: Först låt mig klargöra en viktig sak. Jag förespråkar inte social housing. Punkt. Hela poängen med min artikel var att lyfta en angelägen fråga och bjuda in till en bred, fördomsfri diskussion om hur vi gemensamt kan möta svåra bostadssociala utmaningar. (Med socialt boende menar jag en verktygslåda för de som inte av egen kraft kan ta plats på den ordinarie bostadsmarknaden.)

För oss som vill ha en väl fungerande bostadsmarknad för alla, oavsett plånbok, är det en anständighetsfråga att prata om boendets sociala dimension.

Fastighetsägarna är bara en av många aktörer som tillsammans måste diskutera nya lösningar för de svaga på bostadsmarknaden. Tystnad är de svagas värsta fiende. Tyvärr verkar Hyresgästföreningen hellre ägna tid åt ogrundade påhopp än att komma med konkreta förslag. Om Hyresgästföreningen har idéer är jag idel öron. Kontakta mig när som helst. De som behöver vår hjälp förtjänar mer än svavelosande retorik.

Replik till Sanna Rayman om Moderaterna och Solna

Här nedan följer en replik från Kristoffer Tamsons och Pehr Granfalk med anledning av dagens huvudledare om Moderaternas framtid och Solnas integrationsarbete.

 

Det för tankarna till trollerikonstens reptrick. Den syn på Moderaternas idéutveckling som kommer till utryck i Sanna Raymans ledare. Å ena sidan efterfrågas där idédebatt. Å andra sidan används möjligheten att själv bidra åt en lång text som vare sig innehåller egna förslag på utmaningar eller frågor för Moderaterna att lyfta. Istället för idéer tycks det vara kritik i formfrågan som står i fokus. Det blir lite som att stå vid sidan om snickaren och kritisera i vilken ordning verktygen används, snarare än intressera sig för det som byggs eller själv hjälpa till i arbetet.

Bakgrunden är det inlägg på DN Debatt där vi ger ett bidrag för den idéutveckling vi tror Moderaterna behöver mer av med sikte på valet 2018. Fyra områden lyfter vi fram: Behovet av en ny frihetsdebatt, relationen stad och land, arbete som grund för människors delaktighet och inkludering i det svenska samhället samt sist men inte minst vikten av tydliga värderingar om hur välstånd och välfärd skapas.

Kring dessa utmaningar pekar vi på både frågeställningar vi ser som viktiga samt värderingar och förhållningssätt vi tror bör ligga till grund för Moderaternas kommande diskussioner. Vi är medvetet öppna i delar av resonemangen. Med viss erfarenhet av idéutveckling och politiskt handfast arbete tror vi oss veta vi att det sällan är en god tanke att redan från start slå fast alltför självsäkra slutsatser eller förslag. Det är helt enkelt inte ett inkluderande arbetssätt. Därtill inbjuder det inte till mycket av de samtal och den debatt vi hoppas kunna medverka till att väcka.

 

Särskilt en fråga vi väcker verkar ogillas av Rayman. Det faktum att vi pekar ut arbete och en utvecklad arbetslinje som viktigare för att inkludera utrikes födda i det svenska samhällsbygget än den gamla beprövade och i våra ögon till stora delar misslyckade integrationspolitiken. Att vi därtill lyfter fram Solna som ett intressant exempel ogillas särskilt. Något märkligt kan tyckas. Men vi gör ett försök att återigen skilja på integration och migration. Vi kan apropå volymfrågan enkelt konstatera att Rayman väljer en datakälla som exempelvis med precision exkluderar de 2 100 ensamkommande flyktingbarn som Solna tagit ansvar för sedan 2006.

Sveriges särskilt dåliga siffror ligger främst inte i etableringen av nyanlända. Det har många andra länder problem med. Sveriges unika position är hur invandrade hamnar i långvarigt utanförskap och bidragsberoende. Det är här Solnas modell med restriktiva bidrag, konstruktivt kravställande på utbildning och näringslivsvänliga politik ger effekt. Rayman vill helt enkelt göra gällande att Solnas modell inte är skalbar för högre mottagande och att de 45 procent av Solnas invånare med invandrarbakgrund på något sätt har det lättare i livet än andra kommuners medborgare med invandrarbakgrund.

Om vi inte tror på värderingar om restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv som metod för minskat utanförskap riskerar den svenska borgerligheten vara tommare i innehåll än Kim Kardashians underhållning.

 

Nu är detta trots allt bara en av de fyra frågor vi lyfter fram. Där vi försöker samla vad vi möter hos både moderata sympatisörer och människor i stort. Detta inom ramarna för våra politiska förtroendeuppdrag och i möten utanför politiken. Dessa tror vi behöver komma till uttryck i det arbete som moderater i kommuner, landsting och nationellt har att ta tag i under kommande år.

Vi är nu vare sig kända för att viska eller vara otydliga med våra principer. Däremot har vi att visa respekt för att ett politiskt parti nu ska samla sig för ett betydande arbete med sikte på 2018. Det är måhända en ledarsidas välsignelse och förbannelse att inte behöva förhålla sig till detta när den formulerar sig. Vi ser däremot fram emot era konstruktiva bidrag om Moderaternas framtida utveckling.

Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting
Pehr Granfalk (M), kommunstyrelsen ordförande i Solna

 

 

SVAR DIREKT

Ja, jag efterfrågar idédebatt. Det är därför jag också efterlyser att man i en sådan sluter upp lite tydligare bakom några idéer, det är nämligen först då någon annan kan säga emot och en fruktbar sakdiskussion kan uppstå. Tamsons och Granfalk motiverar frånvaron av dylika preferenser med att de vill visa respekt för att partiet ännu samlar sig för idédebatten. Enkelt uttryckt – det är inte läge att visa korten. Så kan det förstås vara, men då blir jag än mer konfys inför poängen med artikeln.

Vad gäller integrationen och Solna. Att arbetslinjen är en viktig beståndsdel i integrationen är otvivelaktigt, vilket jag också skriver, utan minsta tillstymmelse till tvekan, i min text. Men låt mig påpeka att det är först efter att jag invänder som Tamsons och Granfalk väljer att förtydliga vad de menar med arbetslinjen, redan det innebär att vi – tack vare min kritik – har tagit ett steg närmre konkretion. Nu skriver de nämligen att det de specifikt syftar på är ”restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv”. Gott så, det är ju ett inspel som betyder något konkret och en inriktning som denna ledarsida alltid har omhuldat.

Men även om vi i just den delen är överens så vidhåller jag att Solna inte förtjänar den integrationspolitiska predikstol man emellanåt försöker placera sig själv i. Tyvärr, men detta är att förhäva sig. För även om Solna har en tydlig och bra arbetslinje, så kvarstår faktum: Solna har inte tagit sig an tillnärmelsevis samma utmaning som många andra kommuner. Solna är därför inte skickade att predika rätt sätt att integrera för exempelvis Södertälje, som har en helt annan situation att sköta.

Detta illustrerade jag i min text med nivån på flyktingar som Solna tar emot. Jag påpekade också att det givetvis finns fler sätt att ta sig till Solna och när Tamsons och Granfalk nu invänder mot just den datakällan (dvs nivån på flyktingmottagning) så kan vi för all del prata om den datakälla de själva tar upp – det vill säga de ensamkommande flyktingbarnen. Enligt Tamsons och Granfalk har Solna tagit ansvar för 2 100 ensamkommande flyktingbarn sedan 2006.

Det har jag inga skäl att ifrågasätta – på ett plan. Men saken är den att när vi talar om mottagning av ensamkommande flyktingbarn så menar vi vanligen mottagning av dem – och det är ett annat plan. Och det är inte detta vanliga plan, själva mottagningen, som Tamsons och Granfalk syftar på. Låt mig citera Solna kommuns hemsida:

”Solna är sedan sju år tillbaka ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn. Sedan systemet startade har 1 600 barn kommit till Solna varav 90 har blivit permanent placerade i Solna.”

(Siffran 1600 ovan skiljer sig från Tamsons och Granfalks 2100, sannolikt för att texten är från förra året, medan deras siffror är från i år.)

Med andra ord. Ja, eftersom Migrationsverket ligger i Solna så blir kommunen genomfartskommun för oerhört många ensamkommande flyktingbarn. Men det betyder inte att Solna kommun tar ansvar i den bemärkelse vi brukar tala om ansvar. Det är först som ett ensamkommande barn blir placerat som det verkliga ansvaret – att tillhandahålla skolgång och annan kommunal service – kickar in. Och här tar Solna ansvar för 90 ensamkommande flyktingbarn, inte 2100.
Det tror jag nu inte beror på att Solna kommun inte vill hjälpa fler. Däremot tror jag att Solna väljer att ta ansvar för så många flyktingbarn – och flyktingar – som man anser att man har möjlighet att integrera på ett bra sätt i kommunen. Det vill säga, om någon lärdom tydligt kan dras från exemplet Solna, så är det att kommunen har något att lära oss om migrationspolitik och inte – som de själva påstår – om integrationspolitik.

 

Nattvandrarstaten i Härjedalen

I SVT nyligen kunde vi ta del av en dokumentär skildring av Tensta, där en grupp unga före detta (samt även aktiva) kriminella utnämndes till trygghetsvärdar och ungdomsledare. Tanken var, får man anta, att ansvaret skulle hålla dem på rätt sida lagen, men de signaler som sänds ut när en kommun belönar kriminalitet med makt och position är förstås högst olämpliga. (Läs mer om dokumentären på Neobloggen här.)

Att det är misslyckat att ge kriminella position i ett samhälle där man önskar bekämpa kriminalitet är förstås huvudlöst, men däremot behöver det inte vara dåligt att blanda in civila i trygghetsarbete alltid. Nattvandring och liknande insatser har sin plats och poäng i ett samhälle. Men grunden för sådana insatser måste vara ett eget engagemang, att man vill bidra till just trygghet och lugn.

 

Det finns många exempel på samhälleliga uppgifter som sköts av det civila. Häromdagen beklagade jag att Brottsofferjourens viktiga arbete såväl med brottsoffer som med vittnen inte uppmärksammas och ges tillräcklig uppskattning i den rödgröna budgeten. Andra viktiga insatser som sköts nästintill helt civilt och ideellt i Sverige är Sjöräddningen.

Det är inte fel att detta sker, men det vi bör vara aktsamma på är om staten börjar dra sig undan sina kärnområden och förpliktelser gentemot medborgarna – för att vältra över ansvaret på ideella krafter. Per Gudmundson skrev om detta fenomen för en tid sedan och myntade då begreppet ”nattvandrarstaten”, vilket definierades enligt följande:

Nattvandrarstat -en -er. Samhälle där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts ist av frivilliga. Se Sverige.”

 

Idag läser jag i Sundsvalls tidning om en 25-åring i Messlingen i Härjedalen, som väcktes av telefonen vid fyratiden på natten. Det var polisen som ringde eftersom man fått ett larm om ett knivdrama i ett hus i närheten av 25-åringens. Nu ville polisen att 25-åringen skulle bege sig till huset och kolla läget. Sundsvalls tidning skriver:

”Han fick en kort redogörelse om att en man i en sportstuga inte långt från 25-åringens bostad sannolikt blivit allvarligt knivhuggen och därför skulle denne intet ont anande unge man åka dit och försöka göra det bästa av situationen.

– Jag tog med mig ett bollträ för att kunna försvara mig, berättade 25-åringen för rätten under måndagen.

Innan han svängde in på gården till den aktuella sportstugan ringde han polisen en sista gång för att försäkra sig om att de verkligen tyckte att han skulle gå in. Den polis som svarade då hade en helt annan uppfattning.

– Men mottagningen var dålig och samtalet bröts, förklarar 25-åringen.

Och då stod han helt plötsligt på gårdsplanen. Där kom dessutom den nu åtalade mannen. Han räckte händerna i vädret och sa att han gav sig.

25-åringen lyckades låsa in honom i en bastu i väntan på polisen. Närmaste patrull hade befunnit sig 20 mil bort denna natt, den 30 september.”

 

Jag läser artikeln med stigande misstro. Kan detta verkligen stämma? Jag menar, jag känner till begreppet envarsingripande och så, men jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde bli beordrad av polisen att utföra dem. Förvisso är Härjedalen glest befolkat och säkert har polisen långt till varje vrå. Men så här kan vi inte ha det. Om detta stämmer har vi tagit ett steg närmre Per Gudmundsons nattvandrarstat.

 

Bra blogg om frihandel

Handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, tar steg för steg form. Givet hur viktigt avtalet är för såväl vår svenska vardag som för frihandelns utveckling världen över kan det inte uppmärksammas för mycket. Vänstern är emot och hemfaller till skrämselargument, som  när Jonas Sjöstedt påstod att ett frihandelsavtal mellan EU och USA skulle hota vår folkhälsa och dessutom undergräva vårt demokratiska system. (Det är iofs alltid glädjande när vänsterledare fösvarar västerländsk demokrati, men i detta fall alltså inte helt sakligt.) Frihandelsbloggen kommenterar och följer upp delar av vad som sägs och skrivs om TTIP. Välbehövlig blogg som härmed rekommenderas. frihandelsbloggen.se

När redaktörn talar om för oss vad det är att vara liberal

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, har föresatt sig att förklara för politiska liberala meningsmotståndare hur en ortodoxt liberal hållning ser ut. Tillåt oss liberaler inta en avvaktande attityd till dessa pärlor som Pettersson frikostigt strör ur sin vänsterficka. Det är nämligen ytterst sällsynt att vänsterdebattörer gör några vidare analyser av den sanna liberalismen. Inget konstigt i det, socialister har svårt för det mesta som liberaler håller högt. Det kan vara den begränsade staten, ett lågt skattetryck, inkomstskillnader, friskolor, konkurrens, vinstdrivande företag, olikhet, selektiv välfärdsstat, öppna gränser, frihandel etc etc.

Men visst, vill redaktörn ha liberalism, ska hon få liberalism.

I såväl integrationspolitiska som andra sakpolitiska sammanhang är det några centrala frågor som liberaler gillar. Det är exempelvis social rörlighet över alla tänkbara gränser och fri geografisk rörlighet för såväl människor som varor och kapital. Det har följaktligen också alltid varit liberala krafter som rivit murar, avskaffat handelshinder, drivit genom frihandel, öppnat tidigare slutna marknader och värnat fri migration. På dessa områden, som så många andra, måste sägas att vänstern har en något sämre ”track record” och eventuell iver att liberalisera och öppna gränser för mänsklig aktivitet och rörlighet har vänstern i såna fall undertryckt väl.

Pettersson skriver i sin ledartext, som även handlar om oss liberaler, att ”vi måste ordna bostäder, arbete och utbildning. Vi måste hitta kloka kompromisser mellan stat och kommun om vem som ska betala och hur det ska gå till.” Det har hon rätt i. Däremot nämner hon inte med ett ord hur detta ska ”ordnas” eller hur hon tänker sig att vänstern borde ta sig an uppgifterna. Återstår alltså för en mer liberalt sinnad person att skriva några rader om just ”ordnandet”.

Till skillnad från Petterson är jag övertygad om att varken arbeten, tolerans, bostäder eller pengar kan beordras fram av den politiska överheten. Vänstern lär bli besviken på detta liberala svar men det är inte politik som ”ordnar” bostäder eller arbeten. Det gör däremot marknaden och det är mer utrymme för de av vänstern så avskydda marknadskrafterna som också banar väg för ökad rörlighet. Det kan tyckas anstötligt för vänstern, men med mindre politik och friare marknadskrafter skulle såväl bostads- som arbetsmarknaden se betydligt bättre ut.

Svaret på frågan om liberala idéer för bättre integration och fri migration, är en arbetsmarknad utan dagens rigida arbetsrättsliga regleringar, men med mindre makt åt parterna och mer åt respektive arbetstagare och arbetsgivare. En mindre sammanhållen lönestruktur är absolut nödvändigt för att fler ska finna vägar in på arbetsmarknaden, och då kommer parterna att förlora i makt. Större utrymme för företag att växa kräver färre krav och regler för varje del av verksamheten, och till och med jämställdhetsplaner kan få stryka på foten. Likaså är lägre skatter på företagande och kapital den sortens liberala politik som krävs.

Även på bostadsmarknaden måste parterna släppa sina befogenheter och låta efterfrågan styra. Hyresregleringen och andra hämmande detaljregler bör i liberal anda fasas ut så att vanliga prismekanismer får styra utbudet. Vad säger vänstern om att Hyresgästföreningen förlorar makt och kommunala särkrav på energieffektiviseringar blir ett minne blott, allt som en del av nödvändig liberal politik?

Den liberalism som Pettersson önskar mer av från liberalt håll har den nackdelen att den omöjligen kan tilltala henne. Medan vänstern ständigt värnar den jämlika välfärdsstaten som den ser ut idag och vill hålla den intakt, kan jag som liberal säga att jag alls inte sätter den framför migration och rörlighet.

Liberaler kommer att fortsätta förespråka och skriva om lämpliga och önskvärda liberala reformer, men Pettersson kommer aldrig någonsin att hålla med. Återstår att fråga redaktör Pettersson vad hon menar skulle ”ordna bostäder, arbete och utbildning”. Traineeplatser? Höjd skatt på företagande? Samma bostadspolitik som vi haft sedan andra världskriget? Mer arbetsmarknadsregleringar som gör anställningar svårare? Fler budgetar som utlovar minskad tillväxt och ökad arbetslöshet?

Så, från en liberal till en vänsterredaktör, vad är det av det liberala som vänstern vill ha mer av och är det verkligen något ni gillar? För mig är liberala reformer i sig av godo och en förutsättning för fungerande integration och ökad migration. Men jag har en känsla av att det inte är något som vänstern håller med om.

Samvetsfriheten är ingen lätt fråga

– Jag vill rädda liv, inte släcka det, förklarar barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon går en betald barnmorskeutbildning och när hon med hänvisning till sin tro förklarade att hon inte ville medverka till aborter drog landstinget in hennes studielön. Den anställning som lovats henne drogs också in.

Jag tycker att frågan är oerhört svår och jag vet nog inte riktigt vad jag tycker. Men jag ser i vilket fall som helst lite luckor och hack i den debatt som pågår, så jag tänkte att mitt strå till denna stack kan vara att dryfta dem, snarare än att sätta ner foten någonstans.

 

Fallet Grimmark har snabbt kommit att definiera debatten på ett sätt som ger diskussionen lite väl få fasetter. Hon är ju trots allt bara ett exempel, inte samvetsfrihetstanken personifierad.
Till exempel. Att i diskussionen om samvetsfrihet ha som utgångspunkt vilken utbildning man genomgått, huruvida den var offentlig och vem – skattebetalarna – som betalade den är ett sidospår.

Det är klart att det vore enklare att avfärda eventuella önskemål om att inte delta vid aborter om personen i fråga betalat sin utbildning själv etc, men dylika omständigheter är trots allt föränderliga. Man kan ju tycka att Höglandssjukhuset i Eksjö har rätt gentemot Grimmark, men samtidigt inte vara säker på att samvetsfrihet är fel (eller rätt) i alla lägen och alla tider.

 

”Ska kirurger av religiösa skäl slippa genomföra blodtransfusioner? Är det en rättighet att få arbeta på apotek för den som av samvetsskäl inte vill sälja preventivmedel? Den senare frågan besvarades med ett nej från Europadomstolen 2001.”

Så skriver Gert Gelotte i GP.  Han hänger upp frågan på det aktuella fallet, på Ellinor Grimmarks religiositet. Jag tycker inte att det är rimligt att binda frågan så hårt till en religiös dimension heller. Grimmark är bara ett exempel på en olust inför aborter som lika gärna kan vara en moralisk övertygelse som en människa bär på alldeles utan gudskopplingar. Vi måste inte diskutera detta som en religionsfrihetsfråga, den kan lika gärna behandlas som ett allmänmänskligt moraliskt dilemma.

 

Ingen tvingar någon att utföra aborter, sägs det ofta i debatten. Det är en del av arbetsuppgifterna, vill man inte utföra dem får man söka ett annat jobb. Det är ett korrekt, men också ett fyrkantigt svar. Det är klart att vi ibland på arbetsplatser förhåller oss flexibelt till varandras preferenser, svagheter och/eller förmågor. Och man kan ju vara en strålande barnmorska, en klippa på att förlösa, hjälpa liv till världen, men av känslomässiga skäl helt värdelös på den andra uppgiften. Det är inte ens självklart att man förstår sin egen oförmåga till aborthandlingen under studietiden. Även människor är föränderliga, ska vi minnas.

Exemplen Gelotte ger är därtill ”enklare” jämfört med abortfrågan. Blodstransfusionen må vara väldigt konkret, men den äger inte tillnärmelsevis samma dramatik som aborten. Vi bör vara ödmjuka inför tanken att det vi talar om här är en psykiskt tuff handling på ett helt annat sätt än att koppla in ett par slangar eller sälja en låda piller.

Gör istället tankeexperimentet att vi bestämde oss för att tillåta dödshjälp. Skulle vi mena att alla läkare måste vara redo att utföra den? Skulle vi anse det otillbörligt om några av dem lyfte frågan att de som verkligen inte fixar det kanske skulle kunna schemaläggas på andra sysslor? Jag är tämligen övertygad om att vi skulle ha betydligt större beredvillighet att diskutera samt en större förståelse för deras känsla då.

 

Slutligen, en rent praktisk tanke. Har inte vi en skriande barnmorskebrist i det här landet? Om svaret är ja kanske vi rentav är tvungna att schemalägga en och annan abortovillig på förlossningarna, trots allt? Det är lätt att vara kräsen i den principfasta teorin.

 

Välkommet krafttag mot könsstympning

I 60 år har The Women of the Year Awards delats ut i Storbritannien till framstående kvinnor. I år var en av mottagarna, i kategorin Outstanding Young Campaigner of the Year, Fahma Mohamed, en ung brittisk tjej som tillsammans med tidningen The Guardian har åstadkommit en kampanj mot kvinnlig könsstympning som varit tillräckligt stark för att nå utanför landets gränser och inhösta starkt internationellt stöd från exempelvis Nobelpristagaren Malala Yousafzai.

Sverige är inte utan sina egna satsningar och kampanjer. Tidigare i år sattes problematiken på Östergötlands karta, bland annat tack vare ett regeringsuppdrag på hederstema hos Länsstyrelsen och frågan blev rejält omskriven (och även kritiserad) efter att Norrköpings tidningar ägnat frågan särskilt utrymme och omsorg.

 

Att frågan inte kan lämnas att bli löst med tiden är självklart. Ingreppen är ofta såpass stympande och allvarliga att det vore ett monmentalt svek att invänta spontana kulturförändringar. I en artikel i DN i somras beskrevs dessutom att det rentav kan vara väl optimistiskt att vänta på dem. Artikeln redogjorde för en studie som indikerat (studien var ej statistisk) att en tredjedel av alla familjer med bakgrund i länder där omskärelse är norm planerar att fortsätta med sedvänjan. Studien visade samtidigt att viljan inte var entydig, exempelvis beskrev många kvinnor en inre konflikt en känsla av press utifrån, en press som kändes som starkast när familjen besöker hemlandet under semestern.

 

I lägen då man känner press, men egentligen inte vill genomföra, kan det vara fullständigt avgörande om det finns stöd från andra. I Västra Götaland har man nu beslutat att det stödet ska finnas. Regionen aviserar krafttag mot könsstympning genom en utbildningssatsning som syftar till att rusta alla tänkbart berörda. Vårdpersonal, anställda inom skola och rättsväsende ska alla utbildas för att bättre kunna bemöta unga som redan har drabbats eller som är i riskzonen.

Gott så. Frågan kanske inte syns på ytan, men vi ska inte underskatta problematiken, än mindre överge de flickor som är drabbade av den. Det vore guld värt om någon rikstidning ville genomföra en kampanj motsvarande The Guardians, för att verkligen få upp frågan på dagordningen.

Det finns säkert många lämpliga frontfigur för en sådan kampanj, men den jag i första hand tänker på är Khadra Seerar, som redan har etablerat sig som stark och tydlig röst i debatten och som alla som är intresserade av könsstympningsfrågan, såväl nationellt som globalt, bör följa på Twitter.

 

Den reducerade tanken hos Liberala Nyhetsbyrån

Under rubriken ”Muren och dess försvarare” tecknar Svend Dahl i en LNB-ledare en föga smickrande bild av mig själv, Anna Dahlberg (Expressen) och PM Nilsson (DI). Rubriken och texten är en god illustration till den oförmögna och stundom påfallande ohederliga samhällsdebatt som rör detta område.

Bakgrunden till anklagelseakten är de ledartexter som publicerats under de senaste dagarna, min egen i SvD i söndags, Anna Dahlbergs Expressenkrönika i söndags och PM Nilsson i DI i måndags.

Så här inleds Svend Dahls artikel: ”Medan världen firade att det är 25 år sedan Berlinmuren föll passade några tunga borgerliga opinionsbildare på att konstatera att dagens murar inte är tillräckligt höga.” Det är en ganska tung salva, ämnad att kleta gränsvaktsliknelsen på målet. Problemet är bara att ingen av oss som han nämner, önskar östtyska murar runt Sverige. Det vet Svend Dahl.

Hade vi som skrivit dessa texter uttryckt oss på det sätt som Svend Dahl gör gällande, hade jag också tyckt att det varit relevant att reagera. Men han gör genomgående den sortens läsning som normalt sett hedrar Aftonbladets ledarsida – ”oavsett vad du skriver så har jag bestämt mig för att du vill ont”. Därför finns heller inga direkt återgivna citat från våra artiklar med i Svend Dahls text, eftersom de hade haft svårt att passa in i den tes han önskar driva.

Exempel 1: ”Regeringen måste minska kostnaden för migrationen” (PM Nilsson) blir i Svend Dahls återgivning ”en text om att invandrarna kostar för mycket”. Svend Dahl är läskunnig. Han ser att PM Nilsson problematiserar det faktum att de ekonomiska prognoserna och kalkylerna inte tar höjd för den prognos Migrationsverket aviserar, och att det måste in liknande resonemang kring incitament som när vi resonerar om sjukförsäkringen – både för individernas och ekonomins skull. PM Nilsson skriver:

”Precis som i sjukförsäkringen finns det ett starkt egenvärde för individer och samhälle att snabbt minska kostnaden för flyktinginvandringen. Det långvariga bidragsberoendet skapar elände. Om detta bör den kommande budgetdebatten också handla om. SD får inte kidnappa frågan bara för att de har en annan lösning. Sverige måste anpassa sina institutioner så att folk från hela världen kan växa i dem.”

Detta låtsas inte Svend Dahl om, utan är väl medveten om att den som enbart läser hans egen text tror att PM Nilsson generellt sett sprider förenklad SD-retorik av typen ”invandrarnas fel”.

Exempel 2: Svend Dahl sammanfattar våra tre texter som ”artiklar om att volymerna i svensk migrationspolitik är för stora, kort sagt att flyktingarna är för många”.

Vad både jag och Anna Dahlberg pekar på att även dem som inte har reella skyddsskäl, idag belastar det redan hårt prövade asylsystemet och därmed försvårar för dem med verkligt skyddsbehov att få hjälp. ”Volymerna i svensk migrationspolitik” är Svend Dahls egen tulipanaros – jag vet inte ens vad det betyder. Att ”flyktingarna är för många” är heller ingen åsikt som går att återfinna i någon av våra texter. Däremot påpekar vi att flyktingtrycket i världen är mycket stort. Ska man läsa Svend Dahl generöst kan man tolka hans tolkning av oss (det här är mycket begärt av er läsare, jag inser det) som att vi tycker att Sverige tar emot för många flyktingar.

Den frågan kan ställas i relation till två aspekter: 1) Vad vi vill 2) Vad vi förmår. Svenska politiker brukar också ställa frågan i relation till en tredje – vad andra EU-länder gör – och där finns såvitt jag vet ingen skiljaktig mening bland riksdagspartierna att andra länder borde göra mer (med möjlighet för olika slutsats att Sverige skulle få färre eller behålla samma nivå).

Jag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Exempel 3: Svend Dahl berättar att vi alla lyfter områden som behöver reformeras, men skriver ”Ändå landar de borgerliga opinionsbildarna i slutsatsen att det är invandringen som måste begränsas”. Själv skrev jag: ”Men mellan de 45 miljonerna och SD:s närapå-nollvision finns förstås en gräns. Den är inte statisk, utan till stor del avhängig våra framsteg eller tillkortakommanden på ovan nämnda områden.” Jag har svårt att tro att den som läser texten tror att min slutsats är vi ska stänga dörren hellre än att reformera Sverige.

Jag vet inte heller var Svend Dahl i dessa läser att någon av oss säger att invandringen generellt måste begränsas. Det finns olika former av migranter, och i skenet av att mängden flyktingar förväntas öka, argumenterade bland annat jag för ”att de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftsinvandring. Att anhöriginvandringen reellt och inte bara formellt villkoras med krav på egen, eller av annan, garanterad försörjning.”

Svend Dahl hör inte, eller vill inte höra. Jag är medveten om att jag när det gäller akademiska meriter är vida underlägsen Svend Dahl. Men hade jag lämnat in en universitetsuppsats på A-nivå med dessa ovan nämnda förekommande tolkningsfel, torde den ha blivit underkänd.

Man får leta länge innan man hittar något konkret argument i texten. Svend Dahl skriver: ”Framförallt reducerar tanken på en volymfråga människors utsatthet till ett tekniskt problem, en administrativ olägenhet.” Det kanske det gör i Svend Dahls ögon. Och kanske är det därför det är så klent med reformförslag därifrån. I mina ögon går det utmärkt att behålla både hjärtat varmt och hjärnan sval. Det tycks också gälla både Anna Dahlberg och PM Nilsson, och därför går det i våra texter att läsa flera konkreta förslag som skulle kunna förstärka och förbättra systemen och kapaciteten, samtidigt som Sverige fortsatt hedrar asylrätten – vilken, med risk för tjatighet, ingen av oss har ifrågasatt.

Svend Dahl verkar förmoda att vi som skrivit texterna vill minska invandringen eller flyktingmottagandet av dem som har behov av skydd. Det är ett märkligt antagande, som inte hämtar stöd i artiklarna, tvärtom. Möjligen är det orden volymer/tak/nivå som får honom att automatiskt tänka med SD:s tolkning av begreppen. Men de tolkningarna delar inte vi, och vi kan rimligen inte lastas för att Svend Dahl inte förmår skilja dem åt.

Det är nu 11 år sedan jag skrev min första bok om integrationsfrågorna. I den lyfte jag – redan då sedan gammalt kända nyckelområden för att få en bättre integration. Vid sidan av sådana pusselbitar som handlar om självförståelse, nämnde jag skola, arbetsmarknad, bostäder, flyktingmottagande. De är alltjämt de viktigaste bitarna, varför vi tre som nu av Svend Dahl pekas ut som Berlinmursvaktare återkommande lyfter behovet av reformer på de områdena.

Jag vet inte om Svend Dahl har tillbringat mycket tid på flyktingboenden. Mina egna besök där, under en tid tämligen frekvent, lärde i alla fall mig mycket om det mänskliga lidande som uppstår när människor inte kan tas emot på ett värdigt sätt. Mina kontakter med flyktingfamiljer som efter en dålig start vandrat den långa vägen för att ta sig in i det svenska samhället, med blandat resultat, har gjort att jag har skämts många gånger för att vi på pappret stämplar oss som en moralisk supermakt, men i realiteten inte har ett erbjudande som matchar de vackra orden. Detta har också varit fallet i de ärenden där jag har varit med som ombud eller medborgarvittne på Migrationsverket, gjort besök på Migrationsverkets förvar i Märsta eller besökt kommuners enheter för mottagande. De erfarenheterna, av rättsosäkerheten och lidandet, tillsammans med min vision om en värld med fri rörlighet, samt önskan om att Sverige lär sig ta tillvara på sitt humankapital oavsett dess ursprung, är mina mycket öppna drivkrafter till engagemang i frågorna. Det finns ingen dold agenda. Jag tycker att det finns en skyldighet till att försöka undersöka hur praktiken ska se ut, och hur det hela ska kunna hänga ihop. Men Svend Dahl vill nu göra mig till östtysk gränsvakt som tycker att murarna inte ”är tillräckligt höga”.

PM Nilsson, som också var en kraft att räkna med i processen då asylprocessen reformerades, skriver: ”Det var rätt att professionalisera och rättssäkra migrationsprocessen. Det ska vi hålla fast vid. Nu är det dags att göra reformen ekonomiskt och socialt hållbar och samtidigt fortsätta slå vakt om det mångkulturella och öppna samhällets värde.” Svend Dahl reducerar honom till åsikten att ”invandrarna kostar för mycket”.

Min konklusion i boken 2003  var också att debatten behövde flyttas från ett varför till ett hur. Det gäller fortfarande. Jag hoppas att Svend Dahl ansluter till den konkreta hur-debatten. Lägger fram egna tankar på reformer, och/eller sakligt argumenterar emot förslag som har kommit upp. Att däremot ägna tid åt att tillskriva andra personer syften, uppsåt och åsikter som saknar grund eller förslag som inte finns, är däremot föga konstruktivt, vare sig för debatten eller samhällsutvecklingen.

Brännpunkt

”RFSU är ett hot
mot tolerans”

REPLIK

Samvetsfrihet – för majoritetens skull.

”Norskt exempel bör avskräcka”

BRÄNNPUNKT

Aborter måste hanteras av alla.

Beläggningen på LVM-hemmen är rekordhög, skriver Kent Ehliasson (bilden visar Hessleby). SLUTREPLIK

”Personalen får betala ett alltför högt pris”

Facken: Ledningen bör vidta åtgärder.

Ansvarig: Tvångsvården är stabil

Replik

Gd:n: Jag delar inte alls fackets bild.

”Frihandelsavtal tyngs av det rättsliga”

BRÄNNPUNKT

Expert: Kan stjälpa det positiva.

”Ekologisk odling har blivit bakbunden”

BRÄNNPUNKT

Professor: Inte mest miljövänligt.

”Farliga personer måste hittas”

BRÄNNPUNKT

Rättsmedicinalverket: Sekretess är ett hinder.

”Ensidig satsning på elitforskning slår fel”

Brännpunkt

Professorer: Fri forskning hotas.

”En konflikt mellan höger och vänster”

SLUTREPLIK

Jonas Sjöstedt (V) svarar.

”Politisk makt inte obegränsad”

Ramberg ifrågasätter Sjösteds resonemang.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

ÖVERSIKT EKOMAT

Hela debatten om ekomaten

SLU-forskare oense om nyttan av ekologisk odling.

ÖVERSIKT FÖRSVARET

Senaste debattartiklarna om försvaret:

Hur ska försvaret utvecklas nu? Läs hur debattörerna på Brännpunkt ser på frågan.

ÖVERSIKT
FN:s BARN- KONVENTION

Barnkonventionen fyller 25 år idag

Läs artiklarna om barnkonventionen och kritiken mot Sverige.

Ledare

Bye Bye,
Raj-Raj!

LEDARE

Att leva som man lär är en dygd.

Tuta och kör,
Stefan Löfven!

LEDARE

S bör köra själva och inte dirigeras av trafikpoliserna i MP.

Vigseln reducerad
till en reklamskylt

KOLUMN

”Drop-in-bröllop” med latte och marshmallowglass.

Jodå, vi är ett
gott föredöme

LEDARE

Moderaterna börjar minnas hur en moderat migrationspolitik ser ut.

DO överser med könsdiskriminering

LEDARE

Centrum för rättvisa om antagningen till Polishögskolan

Hellre färre än snabbt

LEDARE

Punktmarkera den lilla grupp som står för majoritet av brotten.

Bra politik, dålig juridik ?

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Svensk trupp till Mali är ingen ”möjlighet”

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN