Annons

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

”Samhällsbolag” under kraftig reglering – det är vad LO föreslår på DN Debatt idag. Men LO:s förslag vore närmast en total ödeläggelse av välfärden som vi känner den.

Två av tre vårdcentraler i Stockholm drivs i privat regi. Men det är inte bara i huvudstaden som medborgarna har chans att välja bort de gamla monopolen. Göteborg och Malmö ser ungefär likadant ut. Fyra av tio gymnasieelever i landets storstäder går i friskola.

Alternativen växer upp utanför städerna också. I hela landet är det drygt ett barn av fem som går i fristående dagis eller skola.

Sjukvården och omsorgen erbjuder allt fler alternativ. En tiondel av verksamheten i landstingen köps in av privata välfärdsproducenter. I den kommunala omsorgen ännu mer: en åttondel.

Bara inom vård- och omsorgsbranschen finns det över 10000 företag, och de sysselsätter omkring 120000 personer.

Utvecklingen är en följd av miljoner människors egna val. Det handlar om daghemmet som kunde erbjuda andra lämningstider än det kommunala. Eleven som behövde en annan pedagogisk inriktning för att kunna utvecklas i sin egen takt. Mormor, som önskade ett serviceboende i närheten av barnen. Det kan gälla tillgången till avancerad ögonkirurgi. Eller bara något så enkelt som ett vänligt bemötande hos tandläkaren.

Valmöjligheterna i välfärden ger medborgarna chansen att snabbt få tillgång till den service de vill ha. Men mångfalden av verksamheter skapar också utveckling i stort. Konkurrensen ger förändringstryck, som gör att verksamheter renodlas, rationaliseras, specialiseras och effektiviseras. De olika utförarna sporrar varandra, och resultatet blir att alla utvecklas – även den kommunala verksamheten blir bättre. Skolan är ett tydligt exempel: där leder etableringen av friskolor till att även elever i kommunal skola lyckas i högre grad. Och det är alltså medborgarna som driver på genom egna val, och skapar förändring inom sektorer där centralplanering och byråkrati tidigare har bromsat.

Förväntningarna på välfärden stegras år efter år. Det är helt naturligt. Ingen skulle nöja sig med en tv av 1975 års modell i dag. Varför skulle man då acceptera ett ålderdomshem med 1975 års standard?

Häromåret räknade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på vad det skulle kosta att leva upp till de stigande förväntningarna på några decenniers sikt, om man var tvungen att ligga kvar på dagens produktivitetsnivå. Till problematiken kom också det faktum att befolkningen blir allt äldre och därför allt mer servicekrävande. SKL kom fram till att varje skattebetalare skulle behöva lägga ytterligare 13 (tretton) kronor per hundralapp i skatt. Varje svensk betalar redan kommunalskatt och landstingsskatt, men det här skulle betyda att alla skulle vara tvungna att betala för ytterligare ett landsting, ungefär. Om allt förblev som det var, alltså.

Lösningen på det problem SKL ställde upp har två delar. Å ena sidan behövs det mer privat finansiering av välfärden, exempelvis i form av privata försäkringslösningar. Å andra sidan behöver välfärdens utförare utvecklas och höja produktiviteten.

LO föreslår idag kraftiga begränsningar i välfärdens utvecklingsmöjligheter. LO föreslår att alternativen till den offentliga verksamheten ska tvingas in i en särskild bolagsform som de kallar ”Samhällsbolag”. Där har utförarna små möjligheter att själva utforma verksamheten, för där råder enligt förslaget omfattande centralstyrda detaljkrav på ”bemanning, arbetsvillkor och utbildning”. Och där ”begränsas vinstuttag och värdeöverföringar till motsvarande statslåneräntan plus en procent på det totala kapitalet”.

”Samhällsbolag” vore en katastrof. Det vore ett system där välfärdsföretagaren fick ta den ekonomiska risken men utan vettig chans att vare sig styra verksamheten eller få utdelning på investerat kapital. Få skulle satsa på en sådan verksamhet.

Ekonomisk vinst är förstås bara en parameter av många i de fristående välfärdsverksamheterna. Men den är betydelsefull, inte minst när det gäller möjligheten att locka kapital till verksamheten. En stor del av den fristående välfärdssektorn är idag vinstdrivande.

Tar man bort vinstmöjligheten raserar man förutsättningarna för 95 procent av vård- och omsorgsföretagen. 70 procent av alla utbildningsplatser i friskolorna hotas.

Utvecklingen skulle stanna av.

Det är omöjligen LO:s medlemmar som har drivit på ledningen att komma med förslaget. LO-medlemmar väljer skola och åldringsvård som alla andra, och är nöjda med det. Men här talar inte LO i medlemmarnas intresse – här är det den gamla socialistiska kamporganisationen som har tagit makten. Löntagarfonder. Samhällsbolag.

LO vill cementera fast välfärden i den gamla offentliga sektorn. I förlängningen leder LO-kravet till en radikal höjning av vad medborgarna skulle behöva betala – i enlighet med beräkningarna från SKL. Och lika katastrofalt: välfärden som vi känner den idag skulle ställas inför en monumental omdaning.

De daghem, de skolor, de vårdcentraler som medborgarna har valt, vad skulle hända med dem?

Arkiv