Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Apropå gårdagens bloggpost om forskarhatten i Göteborg mejlar en läsare mig och påminner om att forskarna bakom den bok som kommenterades redan för ett år sedan lättade lite på förlåten till sina resultat i en debattartikel. Då var hypoteserna många och såväl det egna skrået som medierna ställdes mot väggen ifråga om ansvarstagande. Att man spekulerar lite må väl vara hänt, men så här ett år senare framstår den där debattartikeln onekligen i nytt ljus. Dessutom fick Lindberg relevant mothugg redan då, från kolleger:

”Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar” konstaterar Staffan I. Lindberg på DN Debatt 3 juni. Vi menar att de frågor som Lindberg ställt till 305 unga vuxna i Sverige i World Values Survey inte ger en rättvisande bild av deras demokratisyn. Vår forskning visar på en rakt motsatt bild: de allra flesta unga svenskar visar ett starkt stöd för demokratin, och allt tyder på att stödet har ökat under de senaste åren.

Det största problemet med Lindbergs resultat är att de frågor som han bygger sina slutsatser på kan upplevas som verklighetsfrämmande i en svensk kontext. De berör, bland annat, hur bra eller dåligt det hade varit om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val och om man skulle lägga sin röst i riksdagsvalet på den politiker som erbjuder en mindre summa pengar eller andra gåvor. Fångar dessa frågor verkligen unga människors syn på demokrati? Onekligen är de relevanta i många länder i världen, men hur ter sig de för unga människor i Sverige? När förekom exempelvis senast röstköp i Sverige? Får man fram demokratins kärna med sådana frågor?

Demokratiattityder är komplexa och svåra att fånga. Vi menar att detta tillsammans med det faktum att Lindbergs frågor är så främmande för en svensk kontext gör det osannolikt att hans undersökning fångar unga svenskars syn på demokrati. Hans frågor bör sättas i relation till andra, mer etablerade, frågor om syn på demokrati.

 

Nåväl. Att debattera vilka frågor som är bäst är sin sak och därom får de lärde gärna tvista. Det märkligaste med Lindberg/Svenssons bok Rösträtt till salu är fortfarande den där avplockade forskarhatten och hur själva universitetet inte har några betänkligheter kring att kabla ut påståenden författarna gör som debattörer som vore dessa belagda vetenskapliga sanningar. Om detta skriver Daniel Persson läsvärt på Gotlands Allehanda:

”Det är dock inget fel i att forskare har åsikter och ger uttryck för dem i samhällsdebatten – tvärtom. De kan ofta tillföra mycket i fråga om kunskap och saklighet som annars saknas i många debatter. Det är dock inte acceptabelt att forskare presenterar sina åsikter som fakta. Det är ett beteende som saknar all akademisk heder.

Dessutom bör det ifrågasättas om Göteborgs universitet vet vad de ställer sig bakom. Lindberg och Svensson må höra hemma på den statsvetenskapliga institutionen där den politiska mitten ligger längre till vänster än i resten av samhället, men det ursäktar knappast detta beteende.

När universitet havererar ligger ett tungt ansvar på skolans rektor, i detta fall Pam Fredman. Vad ämnar hon göra för att Göteborgs universitet ska sluta sätta sitt namn, sigill och förtroende på spel när deras forskare sätter egna åsikter över belagda fakta?”

 

Arkiv