Arkelsten till utrikesutskottet

Fredrik Reinfeldt avpolletterade Sofia Arkelsten från den nymoderata partisekreterarposten. Det var häromdagen. Nu meddelas att Arkelsten ska bli ny ordförande i utrikesutskottet. Vad ska man säga? Tja. Arkelsten är en många sätt utmärkt person men som utrikes- och säkerhetspolitiker är hon amatör.

Nominering innebär en devalvering av ett av riksdagens tyngsta utskott.

Norsk opinion

Enligt den senaste opinionsmätningen skulle det bli politiskt maktskifte i Norge (Respons Anlyse för Aftenposten och Bergens Tidene 20/4). Høyre skulle kunna bilda regering tillsammans med Venstre och Kristelig Folkeparti utan att vara beroende av stöd från/medverkan av Fremskrittspartiet. Faller regeringen är säkerligen det alltid maktsugna Senterpartiet berett att byta sida.

FRP fortsätter sin kräftgång med ett stöd på 11,5 procent (och en halvering av antalet mandat i Stortinget).

På den andra ytterkanten fortsätter fallet för Sosialistisk Venstre som hamnar under spärrgränsen på 4 procent – trots eller tack vare ny och skandalomsusad partiledare.

Kristelig Folkeparti balanserar också på gränsen.

För Høyre fortsätter uppgångstrenden. Plus 0,4 procentenheter är inte mycket men med 32,9 procents stöd är partiet större än Arbeiderpartiet (31,6). Jag har ännu inte lyckats lista ut vad Høyre verkligen har gjort för att få denna nytändning i opinionen, men viss har partiledaren Erna Solberg varit mer ”på” alltsedan förr valet. Men förstås kul och viktigt.

Venstre är den verklige vinnaren i opinionsmätningen. Partiet mer än fördubblar sitt röststöd till 7,8  procent. Kanske är det ett resultat av att partiet vid sitt landsmöte övergav den tidigare politiken att säga absolut nej till att stödja en regering med FRP. KRF kan också var på väg att svänga i frågan.

Men om opinionen står sig bli alltså frågan om att fråga Siv Jensen inte aktuell. Visst vore det skönt.

Danska S svänger om kvotering

Danska socialdemokraterna har ändrat kurs i kvoteringsfrågan. Långt innan valet lovade Helle Tornings Smidt och hennes partikamrater att man i regeringsställning skulle införa kvotering till  bolagsstyrelser. Förlaga var den norska kvoteringslagen som beskrevs som ett framgångsrecept.

(S) ”ligestillingsordfører” Rasmus Horn Langhoff sa i helgen att ”Tiden er inde til at droppe kønskvoterne”.  Motivering är dels att näringslivet inte vill ha reglerna eftersom de skulle inskränka företagens rätt att själva avgöra vem som sitter i deras styrelser. Dels pekar man mycket riktigt på hur den norska regleringen inte alls har gett önskad effekt.

Svenska kvoteringsivrare återkommer ständigt till en lullig beskrivning av hur lyckad den norska reformen är. Genom att hänvisa till de norska bolagens laglydnad drar man slutsatsen att jämställdhet skipats och att målet är uppnått i och med att  norskt näringsliv toppar listor över statistisk jämställdhet på styrelsenivå.

Men det är skillnad mellan att ändra statistik och att ändra attityder.

Med tanke på att den norska lagen har funnits sedan 2004 samt att sanktionsformen för de bolag som inte följde lagen om 40 procent kvinnor i styrelserna var tvångsupplösning, vore allt annat än följsamhet av lagen orimligt. Som bieffekt har man däremot kunnat se att en betydande andel av bolagen har övergått till bolagsformer som inte regleras av kvoteringslagen. Dessutom finns ett antal exempel på styrelser som helt enkelt utökat antal ledamöter för att behålla de ursprungliga medlemmarna och utöka med kvinnor.

Om detta kan man säkert tycka både det ena och det andra, men slutsatsen blir att den avsedda effekten med ett förändrat och jämställt näringsliv inte har uppnåtts med kvoteringens quick fix.

Än mer uppseendeväckande är norska kvoteringsbolags totala stiltje vad gäller andelen kvinnor som är chefer. Medan andelen kvinnor som är chefer har ökat i de bolag som inte lyder under kvoteringslagen, har motsvarande andel i de kvoterade bolagen stått helt still. Detta är knappast att tolka som ett framsteg för jämställdheten i det norska näringslivet.

Det är ”detaljer” som dessa som har fått danska S att inta en skeptisk hållning. Var är motsvarande skepsis i svenska partier? Och finns det något som säger att Stefan ”jag är feminist punkt” Löfven kommer att ta intryck av sin danska kollega? Med honom vet man ju inte riktigt.. Men det gäller i och för sig även Reinfeldt och Borg som båda har antytt att det norska systemet kan tjäna som förebild.

Kommentar: Låt oss prata om ”frihet”

PJ Anders Linder skriver (som vanligt) initierat i söndagens SvD denna gång om välfärdens framväxt och definition. För den som vill unna sig en tankeställare inför de vanligaste klyschorna när det gäller politisk och ibland ideologisk retorik är läsningen ren njutning.

En viktig reflektion jag gör är sambandet mellan ”välfärden och staten”, det är lätt att tro att man inte kan tala om det ena utan att förutsätta det andra. I det Svenska tänkandet hänger begreppen samman eftersom staten har förknippats med det godas givare.

Verkligheten kanske borde vara en annan. Linder avslutar genom att ställa frågorna ”Vad bör göras med välfärden och vem bör göra det?”

Jag vill lägga till frågan ”Och vem skall bestämma, ha en reell makt, över vad?”

För de allra flesta människor är makten över det egna livet helt livsavgörande, att själv kunna bestämma och utforma sitt liv i interaktion med andra människor är det som för de flesta ger verklig mening med livet. Att vara maktlös, inte sedd och inte värdesatt skapar ganska snart passivitet och leda.

Det måste sägas oftare att det som är bra för människor är också bra för ett samhälle. Min åsikt är att vi i vårt land går vilse i denna fråga. All diskussion handlar om organisationsintressen, politikintressen och diverse särintressen. När vi diskuterar sjukvård pratar vi om patientmakt för att sedan glömma bort denna och kasta oss över de organisatoriska behoven. Exemplen är många på hur vi i Sverige helt tappar det individuella perspektivet till förmån för det organisatoriska perspektivet. Med Berlinmurens fall dog en övertro på statens godhet och kollektivistiska experiment för att ersättas av en våg av valfrihet, men valfrihet är inte frihet att välja olika organisatoriska lösningar utan frihet att välja utifrån egna behov.

Låt oss därför prata om frihet. Den frihet som orkar acceptera människors olikhet i utformningen av liv. Låt oss tala om frihet. Den frihet som respekterar olika val och olika prioriteringar hos individen och låt oss tala om den frihet det innebär att lämna gamla föreställningar utan rädsla och ruelse.

/Thorbjörn Larsson, VD Vårdalstiftelsen

Lundby-Wedin bimbofierade sig själv

I en såndär öppenhjärtig intervju som man gör först när man är på väg att lämna sin post säger Wanja Lundby-Wedin till Dagens Arena att hon under den turbulenta period som stavas AMF-skandalen blev ”urförbannad” för att hon ”framställdes som en bimbo som ingenting begrep på styrelsemötena”.

 

”Den så kallade AMF-affären: Vad betydde den för dig?

– Det är förstås tufft att vara utsatt för ett mediedrev, hur tufft tror jag inte man kan förstå förrän man har varit där. I efterhand tycker jag också att mycket var väldigt märkligt. De övriga i AMF:s styrelse som var jurister, ekonomer, höga företagsledare – ingen av dem fick någon som helst kritik, utan allt landade på mig.
– Jag kunde se mig själv i spegeln och veta att okej, jag skulle kanske ha krävt skriftliga och inte bara muntliga förklaringar, men jag kunde också se att här fanns det något konstigt. Jag framställdes som en bimbo som ingenting begrep på styrelsemötena, och det gjorde mig urförbannad. För det var ju inte sant.

Varför blev du särskilt hårt granskad?

– Det var enkelt att lägga det på mig. Jag hade varit ordförande i många år, aldrig gjort någon tabbe eller hamnat i blåsväder. Det blev lite ”wow, också hon”. Sedan tror jag att klass spelar roll. Vi var flera som representerade LO, men någonstans så var jag… ja, ”egentligen” en vanlig undersköterska. Även om jag sedan vet att jag har skaffat mig mycket kunskaper genom åren. Men jag har ingen hög formell utbildning, jag har inga akademiska meriter. Jag inte bara representerar arbetarklassen, i den meningen är jag arbetarklass. Även om jag lever under andra ekonomiska villkor i dag så kan jag aldrig definiera mig som något annat.”

 

Ärligt talat. Så mycket vatten har det inte runnit under broarna sedan AMF-spektaklet toppade nyhetsdygnen. Lundby-Wedin verkar hoppas att vi alla ska ha drabbats av en kollektiv glömska och köpa hennes efterhandskonstruktion där fördomar om kön, blont hår och undersköterskor ingår i förklaringen till att hon blev utsatt för ett drev.

Men nej, så längesen är det inte. Och jag kommer i alla fall ihåg att LO-basen själv var först ut i bimbofieringen genom att gång på gång lansera den intellektuellt föga imponerande ursäkten ”Jag har blivit grundlurad”, jämte utsagan att hon inga summor kände igen. Bland annat.

Faktum är väl snarare att den där bimbofieringen av det hela var Wanja Lundby-Wedins smala lycka. Det i kombination med alla skriverier om hur himla många styrelseuppdrag hon hade. Så många att det ju faktiskt var alldeles vansinnigt svårt att hålla i sär allt detta jobbande.

Jo. Det var genom att avsvära sig alla eventuella insikter om vad som hänt och vad hon bidragit till som hon lyckades klamra sig fast vid sitt ordförandeskap. Att hon samtidigt skulle ha suttit där och varit ”urförbannad” över detta halmstrå framstår inte som särskilt troligt. Däremot är det begripligt att hon inte vill att denna inte helt meriterande bild ska ingå i hennes ordförandeskaps eftermäle.

Opinionssiffror? O nej, sånt bryr vi oss inte om!

Socialdemokraterna toppnoterar och KD har bottenkänning på 2,9 procent, men Moderaternas nye partisekreterare Kent Persson vill inte kännas vid undergångsstämningen.

– Jag känner mig trygg med att KD kommer in i riksdagen, säger han till SvD.

 

I samma artikel berättas även att Kristdemokraterna planerar en intensiv kampanj under maj månad. Kampanjen ska bland annat handla om situationen för barn och unga, bland annat inom familjepolitik, barns och ungdomars hälsa och den psykiska arbetsmiljön i skolan”. Kanske ett sätt att lyfta lite, tänker man, men strax tvingas man tänka om. Det visar sig nämligen att Acko Ankarberg – KD:s partisekreterare – ”nekar till att kampanjen skulle vara ett sätt att lyfta partiets dåliga resultat”.

Jo, för det vore ju en rysligt värdslig strävan…

 

Jag vet inte, Kent Persson. Du kanske inte ska känna dig fullt så trygg..?

Replik: Jobbcoaching ger resultat

Bättre jobbcoacher är en vinst för Arbetsförmedlingen, skriver Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström i en replik till ledarsticket Arbetslöshet som affärsidé (23/4):

De senaste dagarna har det cirkulerat nyheter om att bemanningsföretagen är de stora vinnarna på Arbetsförmedlingens upphandling av jobbcoacher. Claes Arvidsson frågar sig om det verkligen är lyckat att det är ” möjligt att rekrytera till det egna företaget och ändå få bonus. ”

Tyvärr bygger de senaste dagarnas nyheter på inaktuella och missförstådda siffror. Sanningen är att de auktoriserade omställningsföretag som arbetar med att på ett professionellt sätt coacha människor till nya jobb har varit systemets hårdaste kritiker.  De tidiga upphandlingarna av s k jobbcoachning var i sanning ett misslyckande: I ett slag lyckades Arbetsförmedlingen förstöra anseendet för en hel bransch. Vi upplever dock att vår kritik har gett avtryck i upphandlingarna, och resultaten har förbättrats när seriösa företag ökat sin andel.

Den studie som refereras om att jobbcoacher inte ger resultat är inaktuell: den gjordes i september 2009, och coachupphandlingen inleddes i augusti 2009. Tidigare upphandlingar deltog inte auktoriserade bemanningsföretag i – på grund av vår kritik mot upphandlingarnas kvalitetsbrister. Och vi anser fortfarande att det finns utrymme för förbättring.

Men Arbetsförmedlingens aktuella utvärderingar visar att 4 av 10 får jobb i upphandlade omställningstjänster. Det är inte ett dåligt resultat för personer som inte befinner sig på arbetsmarknaden. Trygghetsråden har bättre siffror för de omställningstjänster man upphandlar från liknande leverantörer, men då är ersättningen den dubbla, tiden dubbelt så lång och det handlar om personer som sägs upp p g a arbetsbrist och därmed befinner sig närmre arbetsmarknaden redan från början.

En annan invändning som Arvidsson refererar är att bemanningsföretag som coachar och sedan anställer individen för uthyrning får ersättning även om man hittar en anställning inom den egna koncernen. Bemanningsföretag står idag för 22,5 procent av de utlysta jobben hos Arbetsförmedlingen. Det faller på sin egen orimlighet att ”exkludera” dessa jobb: särskilt som en sådan regel redan prövats och misslyckats i Arbetsförmedlingens tidigare upphandlingar (som präglades av många oseriösa aktörer och dåliga resultat).

Ersättningen för att coacha en person så att den blir lättare anställningsbar, och ersättningen när personen sedan får ett jobb är dessutom två separata tjänster. Auktoriserade omställningsföretag är experter på det första, och auktoriserade bemanningsföretag på det andra. Att utesluta bemanningsföretag från att kunna rekrytera och få ersättning för detta vore en uppenbart dålig idé.

Bättre jobbcoacher har blivit en tydlig vinst för Arbetsförmedlingen – att de entreprenörer som levererar bättre resultat också får betalt för detta är bara rimligt.

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen

Bevare oss från modiga och gröna idéer

Centerledaren Annie Lööf vill införa trängselskatt i Uppsala och Linköping. När detta kablades ut fick C dock strax mothugg av Kristdemokraterna. Vid Stockholm och Göteborg går gränsen, menade KD:s riksdagsledamot Annelie Enochson. Ställd inför detta replikerade Lööf i Ekot att ”Det har inte varit en politisk fråga i Uppsala eller Linköping än, det Centerpartiet öppnar upp för är att ta modiga och gröna steg framåt”.

Jaha. Men om frågan om den besvärliga trängseln inte ens har varit en politisk fråga i Uppsala eller Linköping, vad är det då som föranleder att ett vanligen decentraliseringsvänligt parti som Centerpartiet plötsligt kommer sättande med en rikspolitiskt påbjuden skatt? Kunde inte lokalsamhället åtminstone få lyfta frågan först?

Alliansen saknar idéer, klagar borgerliga debattörer titt som tätt – även på denna sida. Ibland frestas man dock att tro att idéfattigdomen är en välsignelse.

 

Vindkraften är visst viktig – som talking point

Den svenska vindkraftsutbyggnaden fick i helgen en rejäl bredsida från Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott. Det här är en såndär attack som alla politiker helst blundar för, eftersom alla är ansvariga för påbörjad utbyggnad och fortsatt utbyggnad. Satsningar som Kungliga Vetenskapsakademien alltså nu benämner ”meningslösa” och ”obegripliga”.

 

Hur många gånger Annie Lööf sa ”tydligt och grönt” i helgens lördagsintervju höll jag inte räkningen på, men sannolikheten att hon gärna tar del av debattartikeln på något mer seriöst sätt är liten. Inte heller lär vi få se Gustav Fridolin eller Åsa Romson ägna den mer än en undanviftning, trots att det näppeligen går att hävda att bredsidan kommer från något obskyrt klimatförnekarsammanhang.

Saken är ju den att politiker vars ”visionärskapital” är investerat i färdiga haranger om ”gröna näringar” eller ”förnybar hållbarhet” har helt enkelt inte råd att plötsligt bli av med några av sina bästa talking points. Då har de hellre råd med en vindkraftssatsning till. Förresten har visst Maud Olofsson fått nytt jobb. Enligt senaste Fokus är hon nominerad till en styrelseplats i ett vindkraftsbolag. Kul! Supergreen!

 

Men emedan politiker kan ha lite svårt att tala rakt och ur skägget så finns det andra som har lättare för det. När Timbromedarbetaren Lydiah Wålsten häromdagen twittrade ut länken till ovan nämnda artikel gjorde hon det med en kommentar om att det är politikerna som genomför de meningslösa satsningarna utan klimateffekt som bär ansvaret för desamma – inte organisationer som Svensk Vindenergi. Dessa agerar förstås helt följdriktigt i sina medlemmars intresse, menade Wålsten. (Här finns för övrigt Timbros rapport om just de svenska vindkraftssatsningarna.)

Strax därefter retweetade (dvs återpublicerade) Svensk Vindenergi Wålstens kommentar. En bekräftelse så god som någon…

 

Replik: Därför bör hockey-VM flyttas

I en ledarartikel 23/4 tar Claes Arvidsson ställning mot kravet att hockey-VM 2014 ska flyttas från Vitryssland, men det är få vitryssar som märker av den kritiska uppmärksamheten, skriver Magnus Uggla i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter i en replik:

Det är förvisso problematiskt med generella krav på bojkott eller flytt av arrangemang på grund av den politiska situationen i det aktuella värdlandet.

I fallet Vitryssland och ishockey-VM finns det likväl några utmärkande drag. Ett är den totala sammanblandningen mellan idrott och politik i Vitryssland, något som inte bara handlar om Lukasjenkos eget stora ishockeyintresse. Världsmästerskapet 2014 kommer att arrangeras av regeringen – premiärministern leder den praktiskt arbetande organisationskommittén som också rymmer ytterligare flera tunga ministrar.

Det grundläggande problemet är förstås den kritiska människorättssituationen, som alltså ytterligare försämrats sedan beslutet togs att ge Vitryssland värdskapet. Ett presidentval har genomförts med uppenbara inslag av fusk. Regimkritiker har fängslats och i flera fall utsatts för tortyr. En lång rad oliktänkande har förbjudits att resa ut ur landet. Dödsstraff utdöms och verkställs efter bristfälliga rättsprocesser. Oppositionspartier och oberoende organisationer hindras från att verka. Ungdomar skräms till passivitet och tystnad. Listan kan göras ännu mycket längre.

Det finns definitivt en stor poäng i Arvidssons huvudargument, nämligen att evenemang som detta riktar uppmärksamheten mot landet och det rådande förtrycket. Därmed ökar omvärldens kunskap och förutsättningar att bidra till positiv förändring. Samtidigt når denna uppmärksamhet i liten utsträckning fram till den vitryska befolkningen, till de människor som i slutänden måste stå för själva förändringsarbetet.

I de strikt kontrollerade statliga massmedierna kommer en annan och för regimen mycket viktig bild att dominera totalt: Lukasjenko i ett positivt sammanhang, omgärdad av leende ishockeystjärnor och makthavare som utan att förstå det skänker legitimitet åt diktaturen.

Martin Uggla
Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Brännpunkt
Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019, skriver ÖB Sverker Göranson. ÖB:

”Försvaret står inför
stora utmaningar”

Beslutad materiel måste finansieras.

”Putin profilerar sig
som idépolitiker”

Brännpunkt

Forskare: Djupaste sprickan öst–väst sedan kalla kriget.

”Strandskyddet
är alltför stelbent”

Brännpunkt

Kräver staten gör översyn.

”Tuffare sanktioner behövs mot Ryssland”

Brännpunkt

Lars Adaktusson (KD): Stor risk att samtalen misslyckas.

”Därför lägger vi en
feministisk budget”

Brännpunkt

Per Bolund (MP): Vår politik ska gynna främst kvinnor.

”Diskutera hotbild
utan politiskt filter”

Brännpunkt

”Sverige bör inrätta ett säkerhetspolitiskt råd.”

”Bristen på ringled hämmar Stockholm”

Sten Nordin (M): Östlig förbindelse avlastar city.

”Fel om högläsning styrde skoldebatten”

Brännpunkt

”Passade bilden av skola i kris.”

Ledare

Industriell dress code hos MP

LEDARE

MP vill höja marginalskatten och skatt på energi och flyg

Kamrat inga procent rycker ut

LEDARE

Taktikröstning fungerar bara när det finns ett kamratskap

Missförstånd var bara vanlig dumhet

LEDARE

MP:s utskällda bloggpolitik visade sig vara på riktigt

Framtiden kan inte byggas på snusskatt

OP-ED

Bara Aruba har högre marginalskatter än Sverige

Pass är värdehandlingar

OP-ED

Svenska pass har fått internationellt rykte som B-pass

Vem vet vad som händer i Åmål?

OP-ED

När lokalmedia krymper, ökar utrymmet för korruption