Annons

Ledarbloggen

Johan Ingerö

Johan Ingerö

Vi ska kanske inte utgå från att sista ordet är sagt, men nu har Victor Muller hur som helst begärt Saab i konkurs.

Dödskampen har pågått länge. Saab har förlorat pengar i decennier, och bilarnas kvalitet har inte motsvarats på marknadsföringssidan. (Vi talar ändå om märket som gav oss turbomotorn. Coolare tillnamn än exempelvis ”9-5” hade de väl kunnat hitta på?) Från en rent marknadsmässig vinkel är det därför naturligt att företaget går omkull.

Det hindrar självfallet inte att man både kan och bör känna sympati med företagets anställda, eller uppleva viss nostalgi vid tanken på ett klassiskt svenskt företag.

Men det gäller samtidigt att behålla ett visst sinne för proportioner, och sympati kan varken stoppas i gryta eller sättas in på bank. När Saab träffades av finanskrisens vågor antydde den dåvarande S-ledaren Mona Sahlin att företaget borde stagas upp med skattepengar – eller rent av med medel från statens pensionsfonder. När dåvarande näringsministern Maud Olofsson inte tillmötesgick kravet anklagade Sahlin regeringen för att ”inte ge Saab en chans”. Som om det vore svenska statens fel att folk inte kör Saab. (Det gör inte Sahlin heller, för övrigt.)

Dessutom blir det onekligen lite märkligt när företrädare för olika delar av den svenska vänstern bygger sina karriärer på att angripa storföretagens vinster, för att sedan plötsligt sörja följderna av deras förluster. På Twitter skriver Helle Klein, tidigare chef för Aftonbladets inte odelat näringslivsvänliga ledarredaktion, om ”Stackars alla Saab-anställda. Stackars Trollhättan. Stackars Sverige”. Samma tidnings kulturskribent Martin Aagard, som befinner sig ännu längre vänsterut än ledarsidan, gratulerar Maud Olofsson till ”att jobben försvinner från Trollhättan”.

Men vad, exakt, har dessa vänsterskribenter någonsin gjort för det svenska företagandet i bredare bemärkelse – utom att begära mer makt till fackföreningar, högre skatter och hårdare arbetsmarknadsregler?

Jag påstår inte att Sahlin, Klein eller Aagard har dragit ned Saab i fördärvet. Den makten har de aldrig haft, och inte heller har Saab behövt någon hjälp därvidlag. Men detta får ändå sägas vara den intressanta paradoxen i svensk näringslivsdebatt: Vi som betonar vikten av framgångsrika företag vet att de även kan gå omkull. De som annars angriper och skuldbelägger företagen gråter stora tårar när så slutligen sker.

Arkiv