Annons

Ledarbloggen

Johan Ingerö

Johan Ingerö

På DN Debatt skriver idag Johan Rockström och László Szombatfalvy om det falnande intresset för klimatfrågan, och lanserar ett par märkliga tankar om hur frågan åter ska hamna högst på dagordningen.

Först och främst: det är fullkomligt naturligt att intresset har sjunkit jämfört med det närmast maniska tillstånd som rådde 2008-09, då när varje politiker letade klimatvinklar i sina egna områden och Al Gore blev miljardär på att dra världen runt i privatjet och föreläsa om utsläpp. Den sortens intensitet får efter ett tag den ofrånkomliga effekten att vi tröttnar. Man kan bara göra så många naiva artistgalor, så många utspel eller – som i Gores fall – så många bensinslukande varv runt planeten innan mättnadskänslan infinner sig.

Detta accepterar emellertid inte Rockström och Szombatfalvy, som kräver att medierna tar tag i frågan igen samt efterlyser ”omfattande opinionsbildning för att skapa acceptans för ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare. Det kan låta utopiskt, men är nödvändigt med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem.”

Oavsett hur kunniga eller okunniga dessa personer är i just miljöfrågor så är det uppenbart att de inte förstår politik. Beslutsorgan kan för det första inte vara ”neutrala”. De måste följa någon form av lagstiftning. I detta fall skulle lagarna behöva stiftas av samtliga eller åtminstone de flesta länder på planeten. Vi skulle behöva kompromissa med (och underkasta oss) Nordkorea, Syrien, Zimbabwe, Iran och andra skurkstater som inte ens tillerkänner sina egna befolkningar rätten till fria val.

För det andra: hur tänker sig dessa figurer att ”hela mänskligheten” ska kunna utföra sitt arbetsgivarskap? Utvecklingssamtal lär ju knappast vara ett alternativ. Om, jag säger om, detta skulle vara möjligt, vilket inte är fallet, så återstår enbart en modell där denna globala organisation skulle få rätten att köra över stater och även aldrig så demokratiskt valda företrädare.

Och det är inte första gången klimatvansinnet urartar i krav på avskaffad demokrati. för ett par år sedan förklarade den folkkäre meteorologen Per Holmgren att han, om han blev statsminister skulle ”avskaffa alla val” för att på så vis kunna genomföra obekväma men enligt honom nödvändiga insatser mot temperaturhöjningen. Holmgren påstod senare att detta sades ”med glimten i ögat”. Men oavsett hur det förhåller sig med detta så är det inte ovanligt att det resoneras på det här viset. När jag och det tidigare MP-språkröret Birger Schlaug för några år sedan diskuterade detta i TV4 så klagade Schlaug över att demokratin ”tar för lång tid”.

Själv menar jag att demokrati bör ta sin tid, av det enkla skälet att det tar tid att bygga upp den kunskapsmassa som krävs för att fatta ett välgrundat beslut. Det räcker inte med att göra ”något”. Man måste göra rätt också. Och här brister det på många håll, vilket inte minst turerna kring den så kallade climategate-affären indikerar.

Det är naturligtvis lätt att peka på öppet totalitära stater eller åsiktsströmningar. Men de som engagerar sig i klimatfrågan anses (på goda grunder) ofta vara godhjärtade och hyggliga personer. Men det hindrar inte att deras förslag i förlängningen kan hota demokratin och åsidosätta nödvändiga principer för hur stora och viktiga beslut fattas. Därför gäller det att hålla utkik efter bockfötter, och aldrig mer så än hos personer som ”vill göra något innan det är för sent”.

Arkiv