Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

I helgen öppnas en ny konsthall i Stockholm. Det är byggherren Sven-Harry Karlsson som, för de pengar han och hans företag har arbetat ihop genom åren, vill visa konst – och förstås föreviga sig själv. Sven-Harrys konstmuseum, som ligger vid Vasaparken i centrala Stockholm, är sex våningar högt, ritat av Wingårdhs arkitektkontor, och rymmer bortsett från Karlssons egna samlingar också 400 kvadratmeter för tillfälliga utställningar – första konstnär ut är Lars Kleen.

Med Sven-Harrys museum – som lär ha kostat omkring 150 miljoner kronor – får nu Stockholm ännu en privatfinansierad arena för samtidskonst. Ett stenkast bort ligger Bonniers konsthall, och tar man bussen till frihamnen kan man gå på Robert Weils Magasin 3.

Hur tas då detta emot av dem som är satta att bevaka konstlivet i Stockholm? På Sveriges Radios kulturnyheter, som kommenterade Sven-Harrys konsthall idag, är vinkeln given. Det är ”snålt”. Rummen i utställningsdelen är ”inte så många, bara tre stycken”. Karlsson kunde ju ha ”bjussat på lite mer än så här”. Men ändå är bygget ”storhetsvansinne” vars gyllene utformning kommer att ”svida i ögonen”.

Konstkritikern Mårten Arndtzén tycker i stället att kommunen borde ha bestämt mer över projektet. Och de här kapitalisterna med sina små konsthallar, de borde ha ”slagit ihop sina pengapåsar och byggt en gemensam konsthall istället för varsin”. Sven-Harry Karlssons konsthall ”riskerar att bli ett minnesmärke i raden över en tid då en del människor helt enkelt blev väldigt rika”.

Jag är personligen bekant med kritikern Arndtzén. Jag vet att han inte är någon fradgatuggande kommunist. Hans kritik får väl istället anses vara symptomatisk för det synsätt som råder i kulturredaktionerna. Där är riktiga kultursatsningar kommunala. Där är kapitalister giriga, även när de donerar förmögenheten till det allmänna goda. Där är privata pengar tecken på att samhället är orättfärdigt.

Mecenaterna framstår, i mina ögon, som ännu mer beundransvärda, när man inser vad de får utstå i termer av kritik.

Arkiv