Varför måste vi hoppas på en grön jul?

Sveriges krisberedskap räcker inte
till för att klara extrema vädersituationer. Det slår Myndigheten
för samhällsskydd och beredskap (MSB) fast i rapporten Samhällets
förmåga vid isstorm
. El, telekommunikationer och transporter –
inget skulle fungera. MSB föreslår att viktiga samhällsfunktioner
ska ha back-up med reservkraft för en vecka och man planerar för
personalbortfall.

Jag skulle gärna se att MSB följde
upp med en granskning av krisberedskapen under den mer vanliga typ av
vädersituation som kallas vinter. För det är ju inte bara i
extrema vädersituationer som Sverige får problem. Vintern verkar
komma lika överraskande varje år med ett lika förväntat resultat
i form av igensnöade vägar och dikeskörningar, inställda eller
överfyllda tåg. Den senaste tidens rapporteringom SJ-tåg som stått
stilla på linjen med allt mer förtvivlade passagerare är en otäck
demonstration av att beredskapen inte är god.

Samåkandet mellan tåg (SJ och andra
lokförare) och räls (Banverket) verkar vara under all kritik. Det
enda man klarar riktigt bra är att skylla på varandra – och på
politikerna för att inte satsa tillräckligt. Det äger också sin
riktighet att åren med S i regeringsställning lämnade efter sig en
gigantisk infrastrukturskuld – både när det gäller vägnätet
och järnvägen. Politiska infrastrukturprojekt har dessutom lockat
mer än att lägga pengar på ett långt mindre sexigt underhåll.

Alliansen hade kunnat agera kvickare på
underhållssidan och får nu betala i form av att oppositionen, nu
senast vid riksdagsdebatten i måndags, låter som den spelade mot
öppet mål. Och folk är förbannade.

I takt med att elpriset skjuter i
höjden
följer folkets ilska samma stigande kurva. I december ligger
priset 34 procent högre än förra december – och det är bara
början.

Jag vill minnas uttalanden om att det
ska inte hända igen, men sedan förra veckan står de båda nyligen
omstartade kärnreaktorerna Ringhals 1 och Oskarshamn 3 stilla. O3:an
beräknas inte var i full drift igen förrän till sommaren. Ringhals
4 har nu också fått problem. Stoppen leder till att elen inte
räcker till för att täcka behovet.

Elbolagen kompenseras genom
högre priser medan konsumenterna snällt får betala. För den
elintensiva basindustrin kan den höga prisnivån till och med leda
till utflyttning av jobb.

Ett problem är att vattenkraften inte
kan utnyttjas för att täcka upp bortfallet vid ett reaktorstopp.
Vattenmagasinen är inte tillräckligt välfyllda. Vid ett seminarium
om förnyelsebar energi i förra veckan släppte norska Statkrafts
koncernchef Christian Rynning Tønnesen loss en vision för ett sol-
och vinddrivet Europa i vilken norsk och svensk vattenkraft skulle
spela en nyckelroll som ”reservaggregat” vid produktionsbortfall.
För att kunna fylla den funktionen vattnet pumpas tillbaka till
magasinen.

Det är ett exempel hur det tänks nytt
kring energiförsörjningen. Samtidigt påverkas dock prisbilden av
att gröna kolkraftsrelaterade extrakostnader belastar den rena elen.

Den verkliga proppen i elförsörjningen
är att energipolitiken så länge var grönfundamentalistisk i
förhållande till kärnkraften. Det bara nyligen upphävda
tankeförbudet har varit ett effektivt hinder för utveckling av ny
teknik samtidigt som avvecklingsbeslutet (som oppositionen
fortfarande håller fast vid) har varit en bromsklossar för
investeringar. Nu finns möjligheten att bygga nya kärnkraftverk men
det kommer ta många år för det beslutet att ge effekt.

Om vi inte bara ska sätta vår lit
till gröna vintrar krävs mer av frimodigt tänkande från
regeringen – tillsammans med näringsliv och forskning – för att
undvika att elpriset sticker i väg och transporterna står stilla.

Kommentariatets prioriteringar

I mitt Twitterflöde rinner tankar och åsikter från människor som i de flesta fall har påverkansmöjlighet på den offentliga debatten och hur den utformas. Kanske är de politiskt aktiva, kanske arbetar de inom media, kanske är de offentliga figurer genom artisteri eller annat. Gemensamt för snart sagt alla är att de är en vital del av, tja, låt oss kalla det ”kommentariatet”. Benämningen spelar ingen roll, ni förstår vad jag menar. Personer med inflytande på debatten, kort sagt.

Kommentariatet är ofta ett vansinnigt avtrubbat släkte. Det är kanske en arbetsskada, men oavsett vad så skrämmer det mig. Och inga andra händelser genererar så världsfrånvända och märkliga reaktioner och kommentarer som terrorbrott. Folk blir som besatta av att avfärda allt eventuellt allvar. Det uppstår en tävlan i att vara blasé och jag begriper inte varför.

Nu menar jag förstås inte att vi måste skrämma upp varandra och sitta och vara rädda. Men vad är det som gör att alla de människor som på allvar sysslar med att sätta agendan är så påtagligt ointresserade av vad som har hänt?

Under söndagen ägnade sig kommentariatet åt följande ämnen:

- Vara arga över att SD-ledaren Jimmie Åkessons medarbetare Alexandra Brunell twittrade något korkat.

- Vara arga över att Carl Bildt twittrat om terror innan polisen sagt att det var terror.

- Vara arga över att Håkan Juholt uttalat sig ofördelaktigt om Twitter. (När han var arg på Carl Bildt)

Var detta allt? Nej, självklart inte, nu är jag orättvis. Kommentariatet ägnar sig förstås åt mer än bara smågnabb som ovan. Man gick även på djupet och utövade så kallat ”kritiskt tänkande” vid ett flertal tillfällen. Ni vet, det här jättejättekritiska tänkandet som går ut på att man ställer de ”svåra frågorna” och ”vänder på perspektiven”.

Jag kan exempelvis inte räkna hur många gånger jag i går läste den nyktra sakupplysningen att det faktiskt är mycket större risk att dö i trafiken än av terrordåd.

Jaha. Det är sannolikt mycket större risk att dö i trafiken än att våldtas eller attackeras av lasermän också, men av någon anledning är det bara i förhållande till terrordåd vi slänger fram de här jämförelserna. Trots denna nyktra statistik förmådde vi uppenbarligen tycka att det var ett jäkla sätt att en laserman härjade i Malmö när det begav sig. Och när människor var rädda för våldtäktsmannen i Örebro såg jag heller aldrig någon tipsa rädda Örebrokvinnor om att de faktiskt hade mycket större skäl att rädas rattfyllerister. I stället beskrev vi skeendet som det elände det var.

Men när det kommer till terrorbrottslighet finns det en märklig reflexreaktion som går ut på att man måste vara så blasé som möjligt och hitta krångliga sätt att avfärda hela denna brottslighets existens. Varför?

Frånsett avfärdandet pågick också annat sånt där ”kritiskt tänkande”. På Twitter ställdes även ”de svåra frågorna om oss själva”, som det brukar heta. (Om någon annan kan man ju inte prata heller!) Ett exempel är en återkommande skarpsinnighet under gårdagen, som gick ut på att jämföra attentatet i Stockholm med lasermannen i Malmö.

Så himla typiskt oss, slog kommentariatet fast, att vi betraktar en vit mans dåd i Malmö som bara en galnings dåd, medan vi kallar en mörkhyad mans självmordsdåd i Stockholm för terrorism. Är egentligen inte alla dumma dåd ett resultat av ensamma galningars gärningar?

Tja. Visst. Man kan förstås tycka att alla mord kräver någon sorts galenskap. Men vad tillför den vinkeln? Mer intressant, tycker jag, är vad som skiljer olika brott åt. Det är matnyttigare för oss att undersöka. Och det finns konkreta och ganska uppenbara skillnader mellan de ovan nämnda exemplen – exempelvis bombmannens presskommunikéer med uppmaningar om att fler ska göra som han.

Men i stället för ett intresse för det här brottets särskildheter – vilket sannolikt är vad som ger oss mer kunskap om den enskilda händelsen – såg jag under gårdagen mestadels ansträngningar åt det andra hållet, dvs otaliga resonemang vars syfte snarare var att ifrågasätta hela begreppet terrorism . Vad är terrorism egentligen, frågade man sig troskyldigt och upprepade gärna iakttagelsen om att det där med terror nog egentligen bara var ett annat ord för saker som den vita medelklassen är rädd för. Det är därför vi bryr oss mer om självmordsbombningar än andra dåd. (Gör vi? Jag minns ett rätt starkt engagemang i såväl Malmö som Örebro.)

Jodå. Där drog de allt ner byxorna på oss!! Här sitter vi och pratar om bombdåd utan att förstå att hela diskursen egentligen är ett uttryck för outtalade och osmickrande strukturer hos oss! Pinsamt!

Vilken tur att någon med kritisk blick påpekade detta. Annars hade vi ju kunnat sitta och bara vara helt banalt intresserade av att någon ville spränga oss i bitar. Det hade ju verkligen varit skämmigt självupptaget…

Stockholmarna 2010 måste göra som Londonborna 2005

Morgondagens ledare om bombdådet i Stockholm finns tillgänglig på webben redan nu. ”Det här ska inte få förstöra våra liv.”

Var är FP i frihetsdebatten?

Skånska Dagbladets Martina Jarminder skriver om kritiskt om Folkpartiet med utgångspunkt bland annat i SvD:s serie om Det nya borgerliga uppdraget. Vart har idéerna om frihet tagit vägen, undrar hon.

Ja, det är en rimlig fråga. Själv tycker jag inte att det är så hemskt mycket fel med de (flesta av de) konkreta kraven som FP har fört fram på senare tid, men det blir onekligen lite ensidigt när det liberala partiet talar så mycket om ordning och reda utan att komplettera med ett frihetsbudskap.

Det har gjorts mängder av inlägg på ledarsidor, på bloggar, på Twitter och i läsarmejl apropå SvD-serien, men litet om ens något har kommit från FP-håll. Har det liberala partiet tappat intresset för idédebatt? Det vore ingen bra signal.

Hägglund har halvrätt om KD och idéerna

Göran Hägglund tar upp vår serie om Det nya borgerliga uppdraget i sitt senaste veckobrev. Han skriver:

På SvD:s ledarsida efterlyser PJ Anders Linder impulser för det nya borgerliga uppdraget, nu när socialdemokratins hegemoni slutligen har brutits. Nu behövs genuina borgerliga idéer bortom det ekonomistiska och bortom ambitionen att förvalta välfärdsstaten, menar han. Det är bara att hålla med. Men för en kristdemokrat är detta inget problem. Vi är ett idéparti som vill se ett samhälle som präglas av en balans mellan stat, marknad och civilsamhälle. Ett där familjen erkänns som den viktigaste grundstenen och där goda värderingar genomsyrar alla samhällsdelar. Vägen dit går genom att sätta tydliga gränser för politiken, stärka det civila samhället och över huvud taget hålla värdediskussionen levande. Ett mer angeläget uppdrag går väl knappt att tänka sig!

Hägglund har helt rätt i den meningen att den kristdemokratiska traditionen rymmer tankespår som skulle kunna berika svensk debatt. Tag bara den så kallade Ordoskolan, som tacklar ekonomiska frågeställningar utifrån ett humanistiskt perspektiv och ser den fria företagsamheten som ett viktig uttryck för människans skapande förmåga. Här finner man idégodset bakom 1950-talets tyska under och den sociala marknadsekonomin. Ludwig Erhard och Wilhelm Röpke är två av dess mest betydelsefulla namn.

Men att ha en möjlighet är inte detsamma som att utnyttja den, och jag tycker att Hägglund gör det lite för lätt för sig när han säger att KD är väl rustat att delta i idédebatten. Det gäller ju att verkligen göra det också. Hägglund har själv dragit i gång intressanta diskussioner med sitt tal om verklighetens folk och politikens gränspoliser, men hittills har det mest blivit paroller och ansatser. Jag begär inte att just socialministern ska hålla seminarier om Ordoskolan, men han borde se till att andra gör det – och själv borde han gå vidare på de spännande vägar han beträtt.

Men om lärarna inte har tid att undervisa?

Debattens vågor svallar höga efter veckans PISA-rapport om den sjunkande kunskapsnivån bland svenska 15-åringar. Vi i SvD har skrivit ett par ledare i ämnet och det har förts en mycket intressant diskussion på bloggen Ekonomistas, för att bara ta två exempel.

De flesta tycks vara eniga om att lärarkvaliteten är en helt avgörande faktor för skolkvaliteten, men vad som diskuteras mer sällan är vad lärarna egentligen gör när de är i skolan. Tyvärr ägnar de sig inte åt väldigt mycket mer än undervisning, vilket det här citatet ur ett mejl från den SvD-läsande läraren Eva-Lotta Fors illustrerar:

Idag har en lärare inte många minuter för varje elev. Man undervisar och gör ett självklart för- och efterarbete kring detta. I övrigt förväntas man också läsa och svara på mejl, utveckla och kvalitetsbedöma sin arbetsplats, finnas till hands för elever under hela dagen, utvärdera sitt arbete, utvärdera elevers arbete, hålla föräldrakontakter, skriva åtgärdsprogram, skriva, utforma och uppfölja alla elevers individuella utvecklingsplan, informera alla undervisande lärare om detta, göra uppföljningar, skriva individuella omdömen om alla elever, rastvakta, vikariera för varandra, föra sin egen närvaro/löneadministration, vidareutbilda sig, skriva hembrev, kopiera och distribuera material, hålla läroplattformen uppdaterad och delta på en eller ett par veckokonferenser. Bland annat.

Allt ska numera dokumenteras. Det har säkert sina poänger – men om dokumentationen och administrationen blir gökungar som hotar undervisningen? Den frågan förtjänar att noga studeras av såväl utbildningsministern som av kommunalråd och skolledare.

Serbien och Ukraina deltar i Oslo

Serbien har ändrat sig i fråga om att delta i Kinas bojkott av Fredsfestligheten i Oslo och kommer att representeras av den serbiske ombudsmannen för mänskliga rättigheter.

Ukraina kommer inte att delta på ambassadörsnivå men väl med sin Charge D’Affaires.

Avslöjande om rödbrun koppling till Assange

Magnus Ljungren – välkänd som Rysslandskännare i SvD-kultur – skriver i Expressen-kultur om Wikileaks-Assanges man i Sverige Johannes Wahlström och hans rödbruna pappa. Båda språkrör.

Borgerlighetens maktpolitiska och idépolitiska uppdrag

”Är det fel att vinna val?” frågar riksdagsledamoten Andreas Norlén (M) i en bloggpost som svar på min postning här. Jag tycker att det är utmärkt att AN deltar så aktivt i debatten på nätet och förhoppningsvis åstadkommer vi lite ökad klarhet genom vårt meningsutbyte.

Andreas förkastar valet mellan att vara idéburen och att lyssna av opinionen för att vinna val. Han skriver: ”Jag vill både driva en idédebatt och vinna val. Man ska inte av valtaktiska skäl lägga locket på idédebatten, utan den måste få vara fri och brokig, men det skadar heller inte att fundera något över om det finns mindre viktiga förslag som man gör klokt i att släppa för att få en bred samling kring riktigt viktiga förslag som gör Sverige mer borgerligt.”

Det verkar förnuftigt. Jag tillhör inte dem som tycker att partier ska driva den rätta läran i varje läge och gladeligen offra möjligheterna att få regera på principernas altare. Praktiskt politik är det möjligas konst. Man ska förstås inte kompromissa bort sina mest grundläggande övertygelser i hopp om att få makten – och sådant lirande blir dessutom sällan framgångsrikt – men det är klart att politiker måste vara beredda på att ge och ta, och att man måste inse att man inte kan få allting genast.

Jag har inga invändningar emot att allianspartierna inte försöker införa det perfekta samhället över en natt – och jag har för övrigt ingen aning om hur denna goda cigarr skulle se ut; jag är övertygad om att samhällen bör utvecklas successivt och är fraämmande för tanken på ett fixerat slutmål – men nog finns det utrymme för lite mer frimodighet i den praktiska politiken under 2011 än vad vi sett under 2010?

Min poäng i mitt förra inlägg har med olika roller att göra. I borgerliga partier måste man förhålla sig till väljaropinionen – ibland kan man påverka den och förflytta den, ibland får man spela bollen där den ligger – men den restriktionen gäller inte på samma sätt för fria borgerliga opinionsbildare. De behöver inte fungera som partistrateger utan kan tala om det önskvärda i andra termer och tidsperspektiv än den som vill bli vald och få utöva makt.

Ibland kan denna strategi vara mycket framgångsrik. Tag bara näringslivets opinionsbildning för fri företagsamhet och valfrihet under 1980-talet. Den ledde inte till borgerligt regerande, men den ledde så småningom till att hela samhällsstämningen påverkades, vilket innebar att det avreglerades och moderniserades även när S satt vid makten och att mycket av det goda som gjordes under Bildtministären 1991-94 fick vara kvar när S kom tillbaka till kanslihuset.

Om den marknadsekonomiska opinionsbildningen hade varit mer ”realistisk” på 1980-talet hade sannolikt Sverige blivit mindre marknadsekonomiskt på 1990-talet, även om det hade varit borgerlig regering lite större del av tiden…

Borgerlighetens maktpolitiska och idépolitiska uppdrag existerar bredvid varandra. Ibland överlappar de, ibland kan de gå skilda vägar. Bäggedera behövs.

SCB: Alliansen är 20,3 procentenheter större än S

SCB har i dag publicerat sin stora partisympatimätning. Den är gjord i november och ådrar sig speciellt intresse eftersom det är så många tillfrågade: cirka 9 000.

Moderaterna är tydligt större än Socialdemokraterna och Alliansen är klart större än … ja, vad? Man är van vid att jämföra de fyra borgerliga partierna med de tre rödgröna, men när den pakten nu spruckit upp finns egentligen inga skäl att bunta ihop just S, V och MP.

Vad man kan konstatera är att regeringspartierna samlar 49,3 procent av sympatierna, Socialdemokraterna 29,0 procent, Miljöpartiet 8,8 procent, Sverigedemokraterna 6,7 procent och Vänsterpartiet 4,7 procent.

Det betyder att Alliansen är 0,1 procentenheter större än de fyra oppositionspartierna tillsammans. Eller, om man så, föredrar 20,3 procentenheter större än Socialdemokraterna.

Brännpunkt
Elisabeth Dahlin BRÄNNPUNKT

”Domstolarna måste lyssna på barnen”

Elisabeth Dahlin: Stora fördelar vid lagändring.

”Barnkonventionen ska bli lag”

Nya ministrar om barns rättigheter.

”Krävs en tredje väg
i flyktingpolitiken”

BRÄNNPUNKT

M-politiker: Måste ställa mer krav.

”Frikoppla tillväxt
från förbrukning”

Brännpunkt

IVA: Gröna lösningar stärker konkurrenskraft.

”Därför är höjd avgift
så negativ för unga”

Brännpunkt

HUI: Löner kommer inte sänkas.

”Nej, vi vill inte utse skyddsombuden”

REPLIK

Svenskt Näringsliv: LO misstolkar oss.

”Arbetsgivare ska inte utse ombud”

Brännpunkt

LO kritiserar sin motpart.

”Svensk lag främjar företagsspioneri”

Advokat:

Misstag måste rättas till.

”Anställ utlandsfödda
– och öka exporten”

BRÄNNPUNKT

Ny forskning visar på fördelar.

”Sexism hör inte hemma i spelvärlden”

Brännpunkt

Upprop: Vi tar avstånd.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT

”Värst är att vi har
svikit våra grannar”

Professor om svenska försvaret.

Konsulter:

”Ett bra försvar kostar 100 miljarder kronor”

"Allvarligt säkerhetspolitiskt läge kräver kraftfulla tag."

LÄSARDEBATT

”Budgeten bör ökas
till kalla krigsnivå”

Läsarna om ubåtsspaningarna.

Ledare

Från Robin Hood
till Råttatouille

LEDARE

Ekonomisk ojämlikhet är symptomet, inte sjukdomen.

Vart är Putin på väg?

KOLUMN

Parallellerna mellan Putin och Milosevic är uppenbara.

Låt inte detta
bli minkar

LEDARE

Det kollektiva minnet av ubåtsjakten riskerar förfelas.

Hellre stat än Stadsmission enligt S

Avdrag för gåvor avskaffas med motivering att det missgynnar det ideella.

Fyra år av rödgrön ekonomi?

Ladan sägs vara tom men regeringen har inte alla hästar i stallet

En skamlig budgetprioritering

Från 2017 saknar svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul statliga medel.

Rädda Sverige,
avsätt regeringen

LEDARE

Oppositionen bör rikta en misstroendeförklaring mot regeringen.

Engelsmännens religion

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

För tidigt att jubla på Djursholms Konstförening

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN