Inte bara trams i floden

I eftermiddag klockan 16.30 är tiden ute. Då måste alla riksdagsledamöter ha lämnat in sina motioner. Så småningom lär också den just nu blygsamma siffran om drygt 1500 motioner ta ett skutt. Kanske slår man inte förra riksmötets 4026 stycken, men ännu återstår säkert hundratals skrivelser att registrera.

Motionstiden är ju ofta ett favorittema för, ehm, hånfullheter. Det är liksom svårt att låta bli när man trillar över motioner om att få kissa på Coop, att friskvårdssubventionera slalom eller om behovet av en mer hästanpassad samhällsplanering. Parlamentarismen ter sig plötsligt så banal och duttig.

Men duttigheter är också frågor. Och jag har hittat motioner från stort till smått som faktiskt känns både angelägna och välkomna. Några exempel:

Hans Wallmark vill minska riksdagen till 249 ledamöter.

Jenny Petersson vill höja gränsen för avdragsrepresentation då 90 kronor sällan täcker en vettig lunch. Petersson ligger för övrigt bakom flera bra motioner. Exempelvis vill hon göra en översyn av antalet myndigheter och lägga ner sådana vars funktion mest handlar om opinionsbildning. (Det finns det fler som vill.) Hon vill även synliggöra skatterna i folks lönebesked (Malin Löfsjögård är inne på samma sak) och se över ett avskaffande av fribeloppet för studenter.

Emma Carlsson Löfdahl vill att barn ska kunna folkbokföras på två adresser samtidigt när föräldrarna har separerat så att viktig information kommer till båda föräldrarna.

Cecilie Tenfjord-Toftby vill öka valmöjligheterna på hyresmarknaden och betonar tillvalets kamrat frånval.

Och, slutligen. Flera centerpartister vill sänka den så kallade dansbandsmomsen. Åter andra vill slopa den helt och hållet. En god inställning till moms, om du frågar mig.

Då inväntar vi fler godbitar…

Är det nu Chloe från kopieringsstället gör entré?

Det rödgröna samarbetet är, inte helt oväntat över för den här gången. Mona Sahlin har idag följt Karin Petterssons råd och tagit ordet i sin mun. Eller ja, hon säger inte slut, Sahlin väljer den mjukare vägen. En strategi vi alla varit med om någon gång: pausen.

Det är inte så konstigt. I någon mening är De rödgröna hänvisade till varandra och kommer vara så även framöver. Men ett öppet förhållande är nödvändigt. Samtliga partier har sin egen framtid och sin egen utveckling att syssla med och ett internt rödgrönt käbblande skulle bara ta tid och kraft.

Men ändå. Pauser är farliga saker. Nog känns det lite som att vi kommer få anledning att göra den här jämförelsen under mandatperioden? När ryter Peter Eriksson harmset den legendariska frasen?

Bläckfisken Paul är död – Leve bläckfisken Melvin!

Bläckfisken Paul, som tjänstgjorde som förbluffande träffsäkert tipsorakel under fotbolls-vm, har dött. Han blev 2,5 år gammal och avled natten till tisdag i akvariet i Oberhausen.

Betyder det att det finns en öppning för blötdjuret Melvin på Universeum i Göteborg? Han lyckades ju tippa rätt i valet 2006, för Sydsvenskans räkning, då han valde blått i stället för rött.

Men Melvin kanske får ett högre bud på en post som assistent till statsvetarprofessor Sören ”Alliansen är rökt” Holmberg vid Göteborgs universitet?

När miljöpartister hänvisar till forskning krävs det stora nypor salt…

Den som vill få kortfattade sammanfattningar av riksdagsledamöternas bästa idéer bör bege sig till den ypperligt serviceinriktade sajten Motionsfloden.se. En flitig motionsskribent är Miljöpartiets Jan Lindholm som inte bara motsätter sig raketer, utan också värnar om elallergikerna. Han får i det senare fallet pluspoäng för ”längd och riklig källcitering” av Motionsfloden.se.

Och visst, många motioner är väldigt korta och fantasilösa, som när Carina Hägg (S) klipper valda delar ur Socialdemokraternas partiprogram och lämnar in som motion. Hon tycker tvivelsutan så här. Frågan är dock vilken nytta motionen gör när dess innehåll liksom finns, bättre beskrivet, i en rödgrön budgetmotion.

Men storleken är som bekant inte allt här i livet. Jan Lindholm må ha skrivit en baddare till motion, men innehållet lämnar en del att önska.

Lindholm konstaterar inledningsvis att han inte vill använda ord som ”elallergi” och ”elöverkänslighet”, ty det är:

”ett begrepp som leder tankarna åt fel håll. Ordet kommer därför fortsättningsvis inte att användas i motionen. De människor som upplever en elrelaterad ohälsa är enligt vår uppfattning inte i traditionell mening över­känsliga. Det handlar inte heller om någon form av allergisk reaktion. Den korrekta beskrivningen av fenomenet är att betrakta den ohälsa som uppstår som en ren skada.”

(…)

Skadan yttrar sig på olika sätt hos skilda individer. Det handlar ofta om huvudvärk, trötthet, hudrodnad, hjärtklappning, värk, balanssvårigheter och liknande yttringar som sätter ner allmäntillståndet. För de flesta är en kort exponering inte så besvärande utan det är den ackumulerade belastningen som ger de stora problemen. Det finns dock även de vars hälsa drabbas nästan momentant när de utsätts för en strålningskälla. Beroende på hälsotillståndet i övrigt kan effekterna för individen variera. Vid längre exponeringar kan andningssvårigheter och medvetslöshet inträffa.”

Han förklarar vidare att en del drabbade nästan kan ”uppfattas som hyperaktiva och på gränsen till aggressiva”, men menar att detta beror på deras dåliga hälsotillstånd och konkluderar att även om denna ohälsa ”av ansvariga myndigheter inte anses kunna förklaras på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt”, så bör åtgärder vidtas. Kablar bör avskärmas, elsanering ska till, liksom stor a jordade nät. Andra lösningar som nämns är kläder med invävda metalltrådar.

Som synes hyser Lindholm föga tilltro till de ansvariga myndigheternas skepsis gentemot elbesvärens vetenskapliga status. Han skriver i motionen att det vetenskapliga råd som

Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) lutar sig mot är en grupp ”i vilken flera har nära relationer till elektronikindustrin”, men går inte in i detalj på vilka misstankar han hyser.

Istället menar Lindholm att det i ljuset av SSM:s skakiga trovärdighet kan ”vara lämpligt att hänvisa till genomgångar av aktuell forskning”.

Gott så, tänker man. För det är ju alltid lämpligt att gå till den aktuella forskningen. Sådant ger en motion tyngd.

Men… Lindholm beskriver och citerar därefter en studie kallad Bioinitiativrapporten. Den publicerades 2007. En kort sammanfattning av de långa citaten är, enkelt uttryckt, att den stöder Lindholms tankar. En väl vald studie, med andra ord. Men är den bra? Är den trovärdig?

Nej. Inte ett smack. En enkel googling ger vid handen att Bioinitiativrapporten är brett och allmänt misstrodd. I Wikipediaartikeln om studien börjar och slutar det inledande stycket så här:

The BioInitiative Report was self-published online, without peer review, on August 31, 2007, by a group ”of 14 scientists, researchers, and public health policy professionals” (…) It has been heavily criticized by independent and governmental research groups for its lack of balance.

Därefter följer en rejäl sågning av rapporten, med länkar till ett flertal kritiska granskningar. I mina ögon räcker dock det faktum att rapporten i fråga har släppts utan ”peer review”, den kollegiala granskningsprocess som håller vetenskapen öppen, bevarar dess legitimitet och skiljer vetenskap från, ehm, ovetenskap.

Så, för att tala med Lindholms egna ord. I det här läget kan det ”vara lämpligt att hänvisa till genomgångar av aktuell forskning”. Jag tror bestämt att jag kan våga mig på att låna en av rubrikerna i hans motion också.

Vad säger då forskningen?

Ja, hörni. Inte säger den vad Jan Lindholm säger i alla fall. Det är ett som är säkert. Det finns flera metastudier, som alltså går igenom den aktuella forskningen på området, men jag nöjer mig med att länka den senaste. Vad säger den? Jo, så här:

”Despite the conviction of IEI-EMF sufferers that their symptoms are triggered by exposure to electromagnetic fields, repeated experiments have been unable to replicate this phenomenon under controlled conditions. A narrow focus by clinicians or policy makers on bioelectromagnetic mechanisms is therefore, unlikely to help IEI-EMF patients in the long-term.”

Vad betyder det? Tja. I korta drag betyder det att Jan Lindholms förslag på åtgärd på de som upplever sig vara elöverkänsliga är lite som att påstå att man nyss föst bort monstren under sängen. Det kan trösta och hjälpa en stund, men det är inte otänkbart att det dyker upp nya monster, kanhända i garderoben.

Detta är också den inriktning man kan se i mycket av den forskning som genomförs på det här området. Man kan ju ändå konstatera att gruppen elöverkänsliga upplever ”något”, även om det är belagt i blindtest efter blindtest att de inte märker skillnad på närvaron av el. Men sambandet är inte mellan dem och el. Snarare har de ett gemensamt samband, som bör undersökas. Psykologiska faktorer ligger nära till hands, förstås.

Dylika studier görs, med intressanta resultat som ger en fingervisning om vilken sorts forskning som verkligen behöver fördjupas. Se till exempel de sammanfattade resultaten här:

”Perceived sensitivity was associated with an increased likelihood of using a mobile phone predominantly for work (…)Participants who reported “electrosensitivity” also experienced greater depression, greater worries about tainted food and toxic interventions, worse general health on almost every measure, and a greater number of other medically unexplained syndromes compared to participants from the other two groups.”

Mer forskning behövs säkerligen. Men inte av den typ som Jan Lindholm föreslår. Om man verkligen vill hjälpa och finna lösningar på problemen, det vill säga…

”Vära vänner” i ”hjälpkonvojen” hos Islamiska Jihad?

”Våra vänner”, kallar svenska Ship to Gaza deltagarna i konvojen Viva Palestina 5, som enligt svenskarna utgör ”en betydelsefull undsättningsinsats”. ”Hjälpkonvoj”, skriver Helsingborgs Dagblads kulturredaktör.

Liksom tidigare består dock konvojen av en lång rad organisationer med mer eller mindre tvivelaktig karaktär.

Viva Palestina 5 tycks dock ta det tvivelaktiga till ytterligare än en nivå, om man får tro på de fotografier som publicerats på israeliska Ynet news. De sägs visa turkiska konvojdeltagare på studiebesök hos terroristgruppen Islamiska Jihad – al Quds-brigaderna.

Fotografierna på beväpnade Viva Palestina 5-medlemmar ska enligt Ynet ha plockats från Islamiska Jihads egen webbsajt.

Lunchsmörgås serveras

Om någon till äventyrs skulle ha missat det så är 2010 Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Just idag uppmärksammas detta genom att Sveriges alla län både ”samlas” och ”kraftsamlar” mot fattigdom.

Hur går det till? Tja. Så här ungefär:

”I en unik satsning länkas hela Sverige samman via ett Digitalt Hus/biograf i varje län, för att diskutera fattigdom och social utestängning.”

Samtal och debatter deluxe, alltså. Därefter ska alla konferenserna presenteras på temaårets hemsida. Och ingen debattglad behöver gå hungrig – om någon oroar sig över hur orken upprätthålls vid dylika pratmaraton. Lunchsmörgås serveras.

Kanske pryds mackorna med någon närproducerad munsbit från en gård som stöds med hjälp av EU:s svulstigaste budgetpost. Bon appétit!

Et tu, Bengt Westerberg?

Bengt Westerberg gör eftervalsanalays i Liberal debatt (4/2010) under rubriken ”Välkomna invandrare, anta utmaningarna”.

Han avslutar sin artikel så här: ”Men för att få stöd för den kosmopolitiska visionen är det viktigt att man också diskuterar och tar itu med de utmaningar som finns utan att vika undan när kritik framförs för att man går sverigedemokraternas ärenden, för sådan kritik kommer att komma.”

Ja, frågan är väl bara vem som blir först: DN eller Expressen?

Velvet Undergrounds trummis talar ut om Tea Party-rörelsen

Man ska aldrig göra politiska ställningstaganden med utgångspunkt ifrån vad ledande kulturpersonligheter säger och tycker. Det vore lika smart som att rådfråga biodlaren om basindustrin.

Med det sagt kan det ändå vara värt att uppmärksamma att Moe Tucker, legendarisk trumslagare i tidernas mest ikoniska rockband Velvet Underground, är minst sagt kritisk till hur president Barack Obama leder USA.

Värt att uppmärksamma alltså, inte för att hon nödvändigtvis har rätt, utan snarare för att visa att myten om att ”alla” kulturmänniskor är vänster är en slapp verklighetsförfalskning.

Det hela började
med att en lokal tv-station gjorde ett inslag om ett Tea Party-möte i Georgia för ett och ett halvt år sedan, där en demonstrationsdeltagare vid namn Maureen Tucker intervjuades och sade att ”I’m furious about the way we’re being led toward socialism”. Klippet kom upp på Youtube, och plötsligt spekulerade man friskt: kunde det vara Moe Tucker? Från Velvet?

Nu, långt senare, har Moe Tucker äntligen gett en intervju om saken. Och jodå, hon ger svar på tal. Läs alltihop.

Enpartikommunen, finns den?

Följer ni Starke man på SVT? Där avbildas den arketypiska enpartikommunen med humor och sälta.

Finns den i verkligheten? Läs Jens Runnberg i Falu-Kuriren om hur det var att jobba i det socialdemokratiska Borlänge.

Vid ett minnesvärt tillfälle, som jag berättat om tidigare, tog S-kvinnorna
ett icke-sanktionerat politiskt initiativ. De hade studerat förhållandena i
Kiruna och föreslog fullmäktige att Borlänge med den mallen skulle införa
sextimmarsdag på försök i ett hemtjänstområde.

Kommunstyrelesordföranden Georg Karlsson (S) såg finurlig ut (det gjorde han
alltid) när han gick upp i talarstolen och förklarade att han inte kunde
förorda något sådant. Varpå samtliga S-kvinnor röstade emot sin egen motion.

Det var anmärkningsvärt i sig, men mer anmärkningsvärt var att de antagligen
inte förstod frågan när jag ringde dem dagen därpå och undrade varför de
röstat som de gjort: ”Vadå? Georg sade ju hur vi skulle rösta?”)

För så var det i Borlänge.

För att travestera en skämtteckning om Charles de Gaulle så kunde man tänka
sig Georg Karlsson lyfta telefonluren och svara ”Borlänge? Ja, det är
jag.”

En politik för både Sveland och Poirier Martinsson

Maria Sveland (Bitterfittan) och Roland Poirier Martinsson
(Ingenting går upp mot en riktig hemmafru) verkade stå väldigt långt ifrån
varandra när de diskuterade om livet har en mening utan barn i Annas eviga.

Sveland upplever kärnfamiljen som norm och vill befria
kvinnor från ”modersmyten”. Poirier Martinsson upplever att det är
kontroversiellt att berätta att man lever i en kärnfamilj, i synnerhet om en av föräldrarna är
hemma med barnen.

Båda kan ha rätt. Kärnfamiljen är norm bland
”verklighetens folk”. Men bland ”overklighetens folk” är det provocerande om man
går ut och säger att man har hemmafru, eller kanske till och med att
barnen är meningen med livet.

Och även om spänningen mellan Poirier Martinsson och Sveland
är uppenbar i programmet kanske de egentligen vill samma sak: att människor ska
kunna få utforma sina liv främst utifrån vad de själva trivs med, och mindre
utifrån vad andra förväntar sig.

Problemet är väl bara att Sveland tycks anse att den som
väljer en traditionell familjebildning inte kan göra det av fri vilja, utan att
det alltid är uttryck för en norm som man måste befrias från. Kan man bli hemmafru av fri vilja?

När Göran Hägglund nu vill att KD ska ompröva vårdnadsbidraget och betonar att partiet har en mycket bredare syn på familjen än vad många tror vore det intressant med ett bredare grepp om familjepolitiken. Hur ser en sådan ut som ger utrymme för både Svelands och Poirier Martinssons drömmar och livsprojekt?

Brännpunkt
Anna Johansson BRÄNNPUNKT

S: ”Vi gör det vi kan
för en bättre järnväg”

Infrastrukturministern: Staten ska ta mer kontroll.

”S missar att det handlar om nya jobb”

REPLIK

”En kampanj mot företagande.”

”Nya EU-bolag rundar arbetsrätt”

Brännpunkt

S: Blir ett ”tace to the bottom”

”Journalister måste bidra till nyansering”

BRÄNNPUNKT

”Ja eller nej till invandring fel”.

Novus vd: Därför har SD vuxit

Brännpunkt

”Väljarna inte längre bara unga arga män.”

”Låt asylsökande
plugga svenska”

Brännpunkt

"Vuxna riskerar apati i två år.”

”Stockholms hyreshus
rena vinstmaskiner”

Brännpunkt

Myt att det skulle gå dåligt.

”Absurd förvirring
kring SD:s ideologi”

BRÄNNPUNKT

Docent om minoriteter.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Den politiska dramatiken i Sverige fortsätter. Många av artiklarna på Brännpunkt handlade om SD och invandring/integration förra veckan. Här är de åtta mest lästa artiklarna.

ÖVERSIKT

Senaste debattartiklarna om försvaret

För och emot Nato. Vem håller du med?

ekomat

Följ debatten om ekomaten

SLU-forskare oense om nyttan av ekologisk odling.

Ledare

Sms-tjänst
eller minister?

LEDARE

De med direktkanal till makten stoppar gårdsförsäljning.

Problemen med
en bättre värld

LEDARE

SKL-rapport skapar många frågor att diskutera.

När robotarna
gör våra jobb

KOLUMN

Automatisering är inte något hotfullt framtidsscenario.

Samhället är
större än staten

KRÖNIKA

Var stolt över givandet.

Att göra minoriteter till redskap

LEDARE

Nej, att det var Söder som började är ingen ursäkt.

Ryssland sviktar under tunga slag

KOLUMN

Putin knappast förmögen att göra rätt reformer.

Otillbörlig påverkan – komplex fråga

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Nej, Hägglund ”närmar sig” inte SD

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN