Hjältekransen är inte målet i FRA-debatten

Centrum för rättvisa anmälde för någon månad sedan FRA-lagen till Europadomstolen med hänvisning till Europakonventionens skydd för den personliga integriteten.

På dagens Brännpunkt förklarar de i behändigt checklisteformat vad som finns kvar att göra för att FRA-lagen ska kunna bli acceptabel ur Europaperspektiv.

På SVT Opinion skriver mp-språkröret Maria Wetterstrand att centerpartiets FRA-förslag nyligen är ett ”uselt sommarjobb”. Självklart tycker hon det. FRA-debatten får nu alltfler partistrategiska inslag. Den upprörda debatten har format en hägrande hjältekrans.

För de FRA-kritiska falangerna inom alla allianspartier gäller det nu att hålla huvudet kallt och inte låta den borgerliga kannibalen ta över tankeverksamheten. Hjältekransen är inte målet, utan en vettig lag som förenar integritetsskydd med signalspaning i kabel.

Faktum är att CenterUppropets förslag om en filtrering av trafiken innan den når FRA:s domvärjo (får man anta, ännu är utformningen alltför vagt förklarad) kan ses som ett sätt att möta CFR:s andra punkt om att ”Spaningen måste vara proportionerlig.”

Det gäller att komma undan den massövervakning som är en av huvudpunkterna i kritiken mot lagen. Det som CenterUppropet uppnått genom sitt utspel är inte en lösning som räcker hela vägen, men det kan vara en etapp. Därtill har man fått in resten av partiet och även försvarsministern i en konstruktiv diskussion där utgångspunkten faktiskt är hur massavlyssningen ska kunna undvikas. Indirekt innebär det att centerupproret lyckats få alliansföreträdare högre upp i partiernas bladverk att erkänna att FRA-lagen i dess nuvarande utformning faktiskt innebär massövervakning.

Det är ett framsteg i sig.

Sedan omröstningen i höst har det säkerligen utvecklats personliga antipatier och besvikelser, men det viktiga är nu att dra åt samma håll och helt enkelt se till att göra lagen acceptabel. CFR:s artikel idag kan ses som en god handledning i detta arbete.

På fredag anordnar Centerpartiet i samarbete med CenterUppropet, Stockholmscentern, Stureplanscentern och CUF en hearing om FRA-lagen med ambitionen att komma ännu längre. Flera paneler, indelade i kategorierna utrikes- och säkerhetspolitik, integritet och juridik ?samt teknik, ska då utfrågas. Själv kommer jag att närvara som utfrågande panelist.

Har du som läser ledarbloggen en fråga som du tror behöver ställas vid hearingen? Mejla då in den till mig: sanna.rayman@svd.se

Jag kan förstås inte lova att alla frågor som kommer in blir ställda, men alla kritiska och konstruktiva uppslag välkomnas!

DN Kultur vill förbjuda resor

Dagens citat kommer från konkurrenten Dagens Nyheter, i vars kulturdel Kajsa Ekis Ekman recenserar Jenny Dielemans nya bok om turism (eller som DN skriver: ”vår tids kolonialism”). Ekman landar, kanske inte helt oväntat då det ju är DN Kultur vi pratar om, i förbudslinjen:

”Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!”

Se människan i både arbete och lek

Arbetslinjen är verklighetsfrämmande. Det skriver Per Dahl (21/8), som är politisk chefredaktör i Barometern och ansvarig för en av Sveriges klokaste och vitalaste ledarsidor.

Vad menar karln? Det är väl utmärkt att vi har fått en regering som förstår sig på arbetets värde, förverkligar en politik som gör att fler kan få jobb och ser till att arbetet lönar sig bättre?

Absolut, och jag tror inte heller att Per Dahl är av annan mening. Han är något annat på spåren. Måltavlan är en ensidighet i perspektivet, där de ansvariga verkar se lönearbete på heltid som den enda riktigt legitima sysselsättningen för vuxna människor.

Efter att ha beskrivit hur goda vänner (och han själv) kämpar med ansvaret för närstående, skriver han: ”Om vi offentligt och ihållande kräver att alla ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden, barn, föräldrar och annat i det privata livet får vi ta följden: en stadig följd av människor som sliter ut sig så mycket fysiskt och psykiskt att de till slut blir utbrända.” Receptet är varken övertidsförbud eller friår, utan Dahl efterlyser reformer och debatt som förbättrar förutsättningarna för oavlönat arbete och ökar respekten för det.

Jag skulle vilja gå ett steg längre. Om Per Dahl vill hålla de professionella arbetsinsatserna i schack för att skapa mer tid och utrymme för de civila, tycker jag att det är viktigt att man också bejakar glädjen och leken. Arbete och plikt kan ge mening åt tillvaron, men tillvaron kan få mening på fler sätt än arbete och plikt. Det behövs tid inte bara till ärenden åt släktingar utan även till middag med vännerna, Mad Men på dvd eller en stund vid pianot.

Lönearbete ger upphov till efterfrågan och skatteinkomster, men för den skull måste inte politiken alltid gå ut på fler lönearbetade timmar. Att en viss åtgärd inte ökar arbetsutbudet är inte alltid ett dräpande motargument; den ökar kanske svängrummet och livsglädjen i stället. Att de som redan sliter många timmar i veckan ska slita ännu hårdare känns varken som ett vettigt eller vinnande budskap.

Samtidigt är det, som bloggaren Dick Erixon påpekar, urviktigt med ”arbetslinjen” som kontrast till ”bidragslinjen”. Flest möjligt arbetade timmar är inget rimligt mål i ett fritt samhälle, där människor ska kunna göra egna livsval. Men det är helt rätt att sträva efter att så många vuxna människor som möjligt ska kunna försörja sig själva. Det kräver stramare bidragsregler, bra stödprogram för dem som står längst från arbetsmarknaden, sänkt skatt på arbete och gynnsammare villkor för dem som ska anställa och skapa jobb.

Jobbskatteavdrag och nya regler i socialförsäkringarna är viktiga steg på vägen, och nu bör mycket handla om företagsklimatet. Men för att politiken ska bli riktigt bra vore det välkommet med en mindre ”verklighetsfrämmande” retorik. Vi vill ha ledare som håller arbetets värde högt men också har blick för hela människan.

Skrämmande inflation i skolbetygen

Under de senaste åren har andelen gymnasiestudenter som går ut med absoluta toppbetyg 26-faldigats. Men inget tyder på att kunskapsnivån följt med. Tvärtom verkar betygsinflationen vara en oförutsedd, eller åtminstone en icke motarbetad, bieffekt av det fria skolvalet och skolors konkurrens om elever.

På den utmärkta bloggen Ekonomistas försöker Jonas Vlachos utreda hur det går till och vad som görs, samtidigt som han visar upp en hel del skrämmande statistik.

Ekonomistas:

”Betygsinflation är ett kärt samtalsämne men frågan är om den verkligen
är ett problem? Faktum är att om man undersöker medelbetygen i
gymnasiet så verkar inflationen stannat av de senaste åren. Som figuren
visar döljer emellertid detta att andelen gymnasister som går ut med absoluta toppbetyg, 20,0 i snitt, 26-faldigats på tio år.Inget tyder på att ökningen beror på ökade kunskaper, inte heller verkar det finnas en klar strategi för hur inflationen ska motverkas.”

Här finns ett stort problem som måste åtgärdas om inte motståndarna till fria skolval ska få bränsle till argumenten.

Alliansen: bättre på 08-or än brudar

Augustimätningen från Sifo, som offentliggörs i dag, visar inga stora
förändringar av skillnaden mellan blocken. Alliansen har inte hämtat in
mer än 0,7 procentenheter sedan i juni – fast å andra sidan hade
partierna kunnat frukta ett värre resultat med tanke på hur
FRA-debatten utvecklats. I juni skilde det 13,4 procentenheter mellan
vänster och höger; nu är differensen 12,7 procentenheter.

Siffrorna:

aug jun

soc dem 42,8 41,6
vänsterp 5,1 5,4
miljöp 5,5 6,6

v-blocket 53,4 53,6

moderat 22,2 22,6
centern 6,7 5,5
fp 6,8 7,7
kristdem 5,0 4,4

Alliansen 40,7 40,2

sd 4,4 4,2

övriga 1,5 2,1

Inget enskilt parti förändras på något statistiskt säkerställt sätt. Men det finns ändå några saker som förtjänar att noteras:

1.
Trots de risiga siffrorna på riksnivå är Alliansen klart större än
vänstern i Stockholm. M är största parti. S ligger så lågt som på 29,2
procent. Stockholmarna kan nog vara vänster, men de gillar inte
kollektivism av traditionell s-modell. Här finns en intressant signal
om framtiden.

2. Alliansen går katastrofalt dåligt bland yngre
kvinnor. Bland kvinnliga väljare under 30 år är skillnaden mellan
blocken över 40 procentenheter. Sifo ger ingen förklaring, och det
finns säkert många. Jag tror att det ensidiga budskapet om arbete,
arbete spelar sin roll, En del väljargrupper tycker att det är
klockrent, andra är långt mer skeptiska.

Och – medan s-sidan har
haft profiler som Sahlin, Lindh, Wallström och Messing, finns det inte
så många ledande borgerliga kvinnliga profiler att relatera till. Det
är Reinfeldt och Borg och Littorin och Bildt och Leijonborg och
Björklund och Hägglund för hela slanten. Och så Maud. Ett första steg
kan i alla fall vara att ge utrymme åt Gunilla Carlsson, Nyamko Sabuni
och Ewa Björling!!

3. Sd får 4,4 procent. I juni var det 4,2
procent, i maj 3,4. Nu behövs det en aktiv strategi för att driva detta
obehagliga parti tillbaka ner under fyra procent. Hur ser den linjen
ut? Hittills har man inte sett någonting från vare sig Alliansen eller
vänsterblocket – eller någon annan, oss själva inkluderade – som känns
kraftfullt och smart så det förslår.

Obama borde ha valt Hillary Clinton

När presidentkandidaten väljer sin kompanjon berättar han för
väljarna vilket problem han vill lösa – och säger därmed också något om
vilka svagheter han identifierar hos sig själv eller i den egna
kampanjen.

När Roosevelt lurade Truman att ställa upp var det ett drag i en
partiintern maktkamp; Kennedy valde Johnson för att göra en nödvändig
inbrytning bland sydstatsväljarna; Clinton valde Gore för att förstärka
sin egen, ungdomliga image i kampen mot den ultimata Washingtoninsidern
Bush d.ä.; Bush d.y. valde den erfarne Cheney som regeringshjälp –
Cheney bidrog inte ett dugg till valsegern eller Bushs framtoning.

Hur ska man tolka att Barack Obama väljer en 65-årig veteran, Joe Biden, med utrikes- och säkerhetspolitik som specialitet?

Svaret är uppenbart: Obama vill signalera till väljarna att frågorna
tas på största allvar och att hans administration kommer att ha
kompetens på området.

Jag ser två risker och två fördelar med Obamas val.

Risk nummer ett är att Obama markerar att hans kritiker har rätt. Det
är en sak att plocka en vice presidentkandidat med specialkompetens
inom till exempel miljöområdet. Men att tala om för väljarna att man
behöver förstärka på det område som utgör presidentens främsta ansvar
får en att undra om inte Biden borde ha Obama som assistent, i stället
för tvärtom.

Risk nummer två är att Obama inte vinner – Biden är inte någon uppenbar
tillgång som röstmagnet. Om Obama står som förlorare den 4 november
kommer det faktum att han inte ställde upp tillsammans med Hillary
Clinton att uppfattas som ett misstag av gigantiskt mått.

Senatorn från New York vid sidan om Obama skulle ha entusiasmerat det
demokratiska partiet på samma sätt som under primärvalsprocessen:
miljoner demokratiska soffliggare hade engagerats. Dessutom vore det en
kittlande duo också för många mittenväljare. Även de som inte är lojala
med dess politik hade velat se dem i Vita Huset av historiska,
psykologiska och sensationalistiska skäl.

Problemet Bill? Nå, han och hans hustru kommer inte att försvinna i och
med att Biden valdes. Skillnaden är att de nu kommer att stå utanför
tältet och pissa in, i stället för tvärtom (för att använda ett av
LBJ:s många märgfulla uttryck).

Fördel nummer ett med Biden är att han faktiskt kommer att leverera
just vad Obama söker. Senatorn från Delaware är en oomtvistat kunnig
och erfaren utrikespolitiker, som utan tvivel kan matcha John McCain.

Fördel nummer två är att Biden är en mäktig och populär politiker inom
det demokratiska partiet. Efter valet ska Obama hantera en besviken
Clinton och en urstark demokratisk kongress, som kommer att förvänta
sig betydligt mer än Obama kommer att vilja eller kunna leverera. De
interna maktstriderna kommer att avlösa varandra. I det klimatet kommer
Biden att vara till stor hjälp.

Men det förutsätter förstås att valet vinns och det är nu inte mer
sannolikt i dag än vad det var före valet av Biden. Inom några dagar,
när uppståndelsen lagt sig, kommer analytikerna att kommentera Obamas
utnämning med uttryck som på en skala befinner sig mellan ”jaså…” och
”varför?”.

John McCain har fått en utmärkt möjlighet att trumfa Biden med eget val.

Roland Poirier Martinsson är kolumnist på SvD:s ledarsida. Han författare och filosof och leder sedan några månader Timbro Medieinstitut.

‘Skuggutredningen’ försöker dölja pinsamheterna

Den så kallade Skuggutredningen, som har som mål att utgöra ett alternativ till den borgerliga regeringens kulturpolitiska arbete, har fått utstå kritik här i ledarbloggen, på ledarsidan (1, 2) och i den övriga bloggosfären, men den har varit svår att undvika givet de dumheter som Skuggutredningens primus motor Stina Oscarson hävt ur sig.

Det blir lätt pinsamt om man försöker framstå som seriös politisk debattör och samtidigt ifrågasätter demokratin, förespråkar upplyst despoti och vill inskränka press- och yttrandefriheten.

Oscarson har nu, på känt manér, börjat retuschera historien. Hennes inlägg om att kulturministrar bör avskaffa yttrandefriheten och verka för reklamförbud är raderat från Skuggutredningens sajt.

Så här stod det ursprungligen, för sakens skull, i sin helhet, innan inlägget raderades:

”Med
morgonens DN kommer Dramatens höstprogram. En hel tidning. Snygg, snart kommer
Stadsteaterns. Förmodligen ännu snyggare. Det är en tävling. En ständig tävling
om att synas och höras mest. Och vi är många som inte har en chans. Annonser är
oerhört dyrt och har man för små annonser drunknar de mellan jättarnas helsidor.

Funderar under dagen på följande:

Vart jag än går är det någon som vill mig något. Hela
tiden; skyltar, reklampelare, annonser, På caféet står en TV apparat på med
reklam, i affären musik som försöker påverka oss att köpa mer, på bion: reklam
före filmen och sedan produkplaceringar i filmen. Det kryper närmare och
närmare. Jag drabbas av en lätt panik.

Tänker återigen på att kulturministern vill avskaffa
reklamskatten. Tänker att jag nog måste sluta med dagstidning. Tänk om hon i
stället kunde tänka lite längre och tänka tvärtom. En kulturminister borde driva
att hela samhället skulle totalt förbjuda all reklam. Det skulle inte gå att
köpa en annonsplats för någonting. I varje tidning skulle däremot finns en
informationnsida dit man man kunde anmäla tex kulturevenemang och oavsett vad
det var alla skulle få lika stor plats. Och i stan skulle det vara fritt fram
att affischera för kultur och idrottsevenemang men ingen kommersiell reklam
frånsett enkla skytar ovanför butiksdörrarna. Undra hur en sådan stad skulle se
ut? Undra hur människorna där skulle må och vilka val de skulle göra.
Är det någon som tror att vi mår bra av reklam?

Är det någon som på allvar tror att vi behöver den?”

I dagens kommentar till torsdagens ledarartikel om Skuggutredningen håller Oscarson tillbaks ”den första djuriska instiken att svara på samma låga nivå” [sic], vilket bara är att beklaga. För även om ledarsidan kan slå hårt och under bältet så håller vi oss i alla fall med argument och tydlighet, vilket helt tycks saknas hos Oscarson, trots att hennes rubrik utlovar ”Några förtydliganden”.

Anledningen till att det behövs ”Några förtydliganden” är nämligen, enligt Oscarson, att vi inte förstår varandra. Vi talar olika språk.

”Men jag skulle hellre säga att vi talar ett annat språk. Vi tillåter
oss ännu att tala visioner och förbehåller oss rätten att vara naiva.
Kanke är detta hotfullt. Barnets sanningar har alltid varit obehagliga.”

Jättebra. Det är helt rätt att konst ska förmedla visioner, hopp, naivitet och sanningar, om än obehagliga. Problemet är att kulturpolitik inte är konst! Kulturpolitik är ett sätt att säkra goda förhållanden för dem som ska skapa konst.

Begriper man inte den skillnaden är man inget seriöst alternativ till den förda kulturpolitiken, och kommer heller inte att bli betraktat som ett. Utom av de stjärnögda revolutionärerna i kulturjournalistskrået, förstås.

‘Ryssarna betraktar oss som amerikaner’

Numera känns det som om en stor militär konflikt inte riktigt har skildrats förrän Michael J Totten har varit på plats. Häromdagen gjorde han en kort men glimrande skildring i City Journal av georgiska flyktingar från Gori, som han mött i Tblisi.

Ett utdrag (min övers):

‘Såg ni egentligen några ryssar’, frågade jag, ‘eller lämnade ni innan de kom?’

‘De kom och frågade oss efter vin, men först blev vi tvingade att dricka av det själva för att bevisa att vinet inte var förgiftat. Sedan drack de upp vinet själva. Och sedan sa de åt oss att sticka så fort som möjligt; annars skulle de döda oss. Ryssarna letade efter vem som helst som hade en soldat i hushållet. Om någon hade en georgisk soldat i hemmet så brände de ner huset omedelbart.’

Hennes make hade stannat kvar, och ankommit till Tblisi strax före mig. ‘Han försökte skydda huset och marken’, förklarade hon. ‘Efteråt ville han åka därifrån, men han var omringad av ryssar. Det var omöjligt. Han höll sig gömd undan ryssarna ute i plantagerna, ifall de skulle sätta eld på huset. Han vandrade omkring och när han ändå stötte ihop med ryska soldater bestämde han sig att det var omöjligt att stanna. De ryska soldaterna ropade på honom och frågade vart han skulle – om han skulle till den amerikanska sidan.’

‘Sa ryssarna det till honom?’
, frågade jag.

‘Min make sa att han skulle ta sig till sin familj’, berättade hon. ‘Och ryssarna frågade igen om han skulle gå till den amerikanska sidan.’

‘Så ryssarna ser er som den amerikanska sidan, trots att det inte finns några amerikaner här?’

‘Ja’, svarade hon. ‘För att vår väg är demokrati.’

Följetong: DN tvåa på bollen även här

Den korrekta svenska stavningen av ordet feuilleton plågade ledarsidans Paulina Neuding till den grad att hon, efter en enorm skörd av läsarmejl som påpekade att det inte stavas med å, lovade att aldrig använda begreppet mer.

Men det var mer än en vecka sedan. Först i dag ger sig Dagens Nyheters ledarsida in i frågan. Per Ahlin rapporterar från OS i Peking och skriver att ”ingen kan tro att följetången OS och storpolitik är över”.

Det är precis som det brukar. Alla idéer som kläcks på SvD:s ledarsida hamnar förr eller senare också på DN:s.

Om kulturvänsterns magsura idisslande i DN

Sällan får man höra så mycket magsurt idisslande som när kulturvänstern ska debattera. Dagens Nyheter (vars kulturdel tycks dela de framförda värderingarna) viger i dag närmast en helsida åt en samling teatermedarbetare som oroar sig för vart en borgerlig kulturpolitik leder.

Och det låter som parodi. Som en Lorrysketch med en bitter Stefan Sauk.

”Varför har vi i Sverige en regering som just nu
säljer ut vår gemensamma materiella – och immateriella – infrastruktur?
Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga
konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria?”

Herre min kulturskapare! Man baxnar över ignoransen hos personerna bakom den så kallade Skuggutredningen och den så kallade tankesmedjan Det osynliga som lanseras i dag. Allt som inte är traditionell s-märkt kulturpolitik, det identifierar det här gänget som brist på politik.

Jag tror faktiskt att jag vet vad som är problemet, och det är just det.

Kulturmänniskorna känner en genuin oro, inte tu tal om saken. De är alla nämligen fixerade vid den kulturpolitiska tanke som slogs fast 1974: att staten inte bara ska komplettera marknaden, utan aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas. De har aldrig upplevt en annan kulturpolitisk tanke än den, och har svårt att föreställa sig att någon sådan kan vara möjlig. Inom den liberala synen på marknaden kan man vidare ofta utläsa åsikten att staten inte ska lägga sig i för mycket, vilket från ett vänsterperspektiv tolkas som avsaknad av kulturpolitik.

Jag känner ett sammanboende par, bägge bildkonstnärer, som utgör ett tydligt exempel. De anser bägge att den gamla kulturpolitiken, från 1974 och framåt, har varit förfelad, och ofta rentav motverkat en livskraftig konstscen. Likväl anser de inte att en borgerlig kulturpolitik vore att föredra – därför att de anser att det är bättre att ha en aktiv kulturpolitik som leder åt helvete än att inte ha någon alls. Jag skojar inte.

Nu betyder dock inte en borgerlig kulturpolitik en avsaknad av kulturpolitik. Det är bara något som de som kallar sig kulturarbetare (vilket uttryck – på vilket sätt är Carl Johan De Geer en arbetare?) fått för sig, därför att de tror att alla som inte röstar på vänsterblocket är nyliberaler. Därav “nu dör konsterna” när Reinfeldt tillsatte sin första kulturminister. Men den moderatledda regeringen har inte avskaffat vare sig välfärdsstat eller högskattesystem – varför skulle de driva en kulturpolitik som tog kål på konstlivet?

Men om det är som jag misstänker – med god grund, för så har det varit med alla andra socialistiska lösningar – att den hittills förda kulturpolitiken har lett till sämre kvalitet och lägre utbud än vi borde fått, så borde det väl vara rimligt att man försökte hitta nya vägar för att skapa mer och bättre kultur. Precis som regeringen arbetar med att skapa större tillgänglighet och högre kvalitet inom exempelvis vården, eller precis som regeringen satsar mer på och gör det lättare att bedriva forskning (både offentligt och privat).

Detta begriper inte de så kallade kulturarbetarna. De jämställer kulturpolitik med socialistisk aktivism. Och därmed anser de att borgerlig kulturpolitik är en självmotsägelse, en omöjlighet.

Brännpunkt
Brännpunkt

”Markavtal kan lösa
konflikten i Gaza”

”Ekonomisk ersättning och ursäkt en väg ut ur våldet.”

”Antirasisters språk underblåser rasism”

Brännpunkt

”Anammar fixering vid hudfärg.”

”Svenskt medlemskap
i Nato ett måste”

Brännpunkt

Nio centerpartister: ”Alliansfri omöjligt i osäker omvärld.”

”Turister lockas av Sveriges natur”

Brännpunkt

”Satsa på bättre naturskydd.”

Sveriges 21 vackraste platser

En i varje län

”Extra vacker och skyddsvärd”.

”Stöd utvecklingen
i Kurdistanregionen”

Brännpunkt

FP: ”Sverige bör erkänna en självständighetsförklaring.”

”Sverige bör verka
för flytt av nästa VM”

Brännpunkt

”Frånta Ryssland fotbolls-VM 2018.”

Ledare

En mycket svår fråga enligt P1

KOLUMN

P1 har bryderier med Sommar P1

Extremvänstern hotar demokratin

LEDARE

De som motarbetar demokratin, genom hot, våld och mötesstörningar, anser själva att de försvarar demokratin.

Dödsbud når oss åter från Lampedusa

LEDARE

Det stängda fort Europa har åter skördat människooffer.

Slutet för politiska nämndemän

LEDARE

Systemet med politiskt tillsatta nämndemän är i grunden fel och fungerar inte.