Fri eller dirigerad handel?

Världhandelsorganisationen, WTO, sitter i djupa förhandlingar i Genève. Förhoppningen är att få fram ett nytt globalt frihandelsavtal. Förhandlingarna har pågått av och till i sju år, i det som kallas Doha-rundan. Sveriges handelsminister Ewa Björling sade tidigare idag om förhandlingarna att ”de närmaste tolv timmarna blir kritiska”.

En stor stötesten är jordbruket, där stora utvecklingsländer som Kina och Indien vill att USA och EU minskar subventioner och tullar. I USA beslutades nyligen om en ny ”farm bill” med stora subventioner av inhemskt jordbruk, men USA har ändå sagt sig vara villigt att tillmötesgå kraven på sänkta subventioner. EU:s handelskommissionär Peter Mandelsohn har å sin sida sagt sig vara beredd att sänka EU:s jordbrukstullar.

Vår vanliga syn på frihandel, med idén om komparativa fördelar och Heckscher-Ohlin-modellen, är oftast bilateral, och kan vara svår att förena med de komplicerade multilaterala förhandlingarna inom WTO. Det är helt andra strategier och mekanismer som styr när 141 länder ska förhandla med varandra än två. WTO har därför ett regelsystem, för att uppnå målsättningarna om friare multilateral handel.

Men om regelsystemet och taktiska avvägningar tar alltför stor roll i förhandlingarna riskerar handeln efter en överenskommelse att inte alls bli så fri, utan snarare dirigerad. Går det att uppnå ”äkta” frihandel i en så stor organisation? Det framstår som knepigt.

Socialdemokrat av naturen?

I dagens referat från sommarfikat med regeringen i går reflekteras över hur socialdemokratin ser det borgerliga styret som ett kort undantag från normaliteten. Men jag glömde att ta med det klockrena exempel på detta tänkande som Berit Andnor (s) levererade under det gångna riksdagsåret.

I en motion ville hon införa grundlagsskydd för offentlig egendom, ”så att inte tillfälliga majoriteter så lättvindigt kan göra sig av med våra gemensamma tillgångar”.

Tillfälliga majoriteter. Detta säger alltså Konstitutionsutskottets ordförande Andnor (är hon förresten möjligen den enda ordföranden som själv blivit prickad i KU?).

Därför kan Meryl vara het på film


Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

Meryl Streep är 59, men i Mamma Mia utstrålar hon sex. Jag vet inte om det hade varit möjligt för tio år sedan, men kvinnorna som var unga under den sexuella revolutionen har hunnit bli medelålders och vill inte se män välja bort dem för 25-åringar. De vill se mogna kvinnor hångla med Pierce Brosnan. Och eftersom medelålders kvinnor utgör en stor del av biopubliken, är det precis vad de får. I Sex and the City är det 50-åriga Samantha som utstrålar sex, och drar till sig vackra, unga män.

Det talas jämt om hur kommersiella intressen fördärvar synen på kvinnor, men det finns pengar att tjäna på emancipation. Och det är inte bara goda nyheter för kvinnor. Ta en tur förbi Tantolunden i dag, den som vill se vad miljoner i rosa pengar kan göra.

Family values ger inte ku-klux-klan

Ledarsidans kolumnist Elise Claeson har gett upphov till en liten debatt om borgerlighetens ideologiska kärnvärden. Hennes artikel Vi är inte sossar av naturen hävdade polemiskt ”att vara socialliberal är att vara sosse”, och identifierade en möjlighet för borgerligheten att flytta sin position närmare den egna baslinjen, då det enligt Claeson är uppenbart att svensken i gemen vill leva tämligen borgerligt.

Blekinge Läns Tidning höll inte med, och tyckte i stället att Elise splittrar borgerligheten med att peka ut åsiktsgrupper som oborgerliga (i artikeln Här kommer den riktiga borgerligheten!)

Även i bloggosfären har frågeställningarna fortplantat sig. Hos Johan Ingerö har det formulerats en kritik mot socialliberalismen, som nyanseras av Lennart Regebro, och hos Dick Erixon och A lad insane har man plockat upp familjevinkeln med mera.

Nu är det dock åter dags för Elise Claeson att avlossa en salva. Hennes replik i Blekinge Läns Tidning har publicerats.

Rubriken är Dags att borgerligheten rätar på ryggen, och pennan är sedvanligt vass.

”Det råder bröllopsboom i Sverige. Inte på 40 år har så många gift sig
som idag. Till och med homosexuella vill gifta sig (trots att det är
olagligt i Sverige). Och inte bara det. Vi har babyboom, hemmafixarboom
och trädgårdsboom.


Det traditionella kärnfamiljslivet har blivit trendigt.
Sosse-Sverige vill leva ett borgerligt liv. Vanliga svenskar kan ha
familyvalues utan att för den skull bli ku-klux-klan.”


Läs hela repliken. Det finns ett svar också, nederst, från BLT. Fortsättning följer garanterat.

Väskdebatt

Bloggen Enligt min humla har gjort en fin liten allegori som på ett pedagogiskt sätt kan förklara för den i frågan moltysta regeringen varför motståndet är så starkt mot FRA-lagen.

Tillbaka till arbetsveckan

Sedan 1998 har Frankrike haft en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka. Den infördes av Lionel Jospins vänsterregering och var tänkt att minska arbetslösheten i Frankrike, som då var över 10 procent, genom att fler skulle dela på jobben. Utöver att det är ett feltänk från början – det finns ingen fixerad mängd arbete i ekonomin som ska utföras – så har inte målsättningarna uppfyllts. Arbetslösheten är fortfarande hög, tillväxten har inte ökat nämnvärt och många grupper på arbetsmarknaden är missnöjda med lagen.

När det franska parlamentet på onsdagen röstade igenom en lagändring som låter arbetsgivare och arbetstagare förhandla om längre arbetstider i utbyte mot högre lön eller bättre pensioner mottogs det av många som ett slut för 35-timmarsveckan. Enligt fackföreningsledare kommer ändringen i huvudsak att göra skillnad för små och medelstora företag; de största företagen kommer troligen inte göra sig besväret att sluta nya avtal med fackföreningarna. Således kommer lagändringen inte bli något alexanderhugg, utan bara gradvis innebära förlängda arbetsdagar. Fransmännen hör dessutom till dem som arbetar minst inom OECD, och det är inget som förändras över en natt.

Trots det är lagändringen att se som ett tecken på en förstärkt arbetslinje i Frankrike. Det är intressant även ur svenskt perspektiv. Alliansen vann valet 2006 till stor del för att man lade fokus på arbetslinjen. Många av de reformer som genomförts sedan dess har också varit avsedda att stärka arbetslinjen. Det har rönt ett visst intresse från andra länder, bland annat Frankrike. Till exempel var franska ekonomiministerns statssekreterare, Laurent Wauquiez, på besök i Sverige i juni för att diskutera arbetsmarknadsfrågor.

Att åter anknyta till arbetslinjen kommer att bli nödvändigt för socialdemokraterna inför valet 2010. Detta inser Mona Sahlin, och tendenserna märks även i de mindre oppositionspartierna. Vid vänsterpartiets kongress i juni försvarade partiledaren Lars Ohly ett skrotande av kravet på sex timmars arbetsdag. Karin Svensson Smith, riksdagsledamot och talesperson för trafikfrågor för miljöpartiet, förordade tidigare i år också ett slopande. LO ser därtill en sådan arbetstidssänkning som orealistiskt att genomföra.

Självklart är det orealistiskt. Det går inte att lagstifta om att alla ska arbeta mindre om vi ska fortsätta ha en god välfärd och tillväxt. Arbete är inte allt här i livet, men det är grunden för vårt välstånd.

Väx upp – för barnens skull

”Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna” skriver ett antal mer eller mindre aktiva i kd i en debattartikel i DN. (23/7) Jomenvisst, tänker jag. Sverige är, trots allt, ett skilsmässotätt land och viljan att minska dem något borde väl vara lovvärd snarare än kontroversiell?

Trodde jag ja. Naturligtvis är det kontroversiellt. Internetdebatten går för en gångs skull i gång utan att FRA är inblandat. Nästintill unisont utropar bloggosfären att vurmande för hållbara äktenskap bara är ett illa dolt reaktionärt budskap från den ”kristna högern”.

Artikelförfattarna själva tycker att det är illa att ”samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer”, men har egentligen inte mycket att komma med när det gäller att komma till rätta med problemet. De föreslår att Maria Larsson lägger till en ”reducering av antalet skilsmässor” bland de folkhälsopolitiska målen och antyder något mer handgripligt mellan raderna när de hävdar att det har ”blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas”.

Staten bör generellt vara försiktig med att sträcka in pekpinnar i människors privatliv. Redan nu finns en fördröjande mekanism i form av en sex månaders ”betänketid” efter inlämnad ansökan om skilsmässa. Betänketiden gäller när det finns barn under 16 år i familjen och ska skydda dem mot impulsiva skilsmässor. Att förlänga den tiden, till säg ett år, hade sannolikt inte gjort särskilt mycket till eller från.

Ett nyfött barn har en långtifrån färdigutvecklad hjärna. Viktigast för barnets utveckling tidigt i livet är tillgången till sin mor (*), men ur ett vidare perspektiv finns det skäl att anta att den trygghet som ska dana personen också bor i att hos modern kunna avläsa att allt är som det ska.

Det är förstås ingen slutgiltig dom över ett barns framtid att växa upp med bara en förälder, men vi borde kunna vara ärliga nog att säga att det optimala för ett barn är att den familj som man fötts in i håller ihop. Självklart finns det undantag, som också påpekas i debattartikeln, våld och ständiga bråk kan vara värre. Men, långtifrån alla familjer som splittras gör det på grund av så långtgående handgripligheter. Tristess, slentrian eller irritation i kärlekslivet och vardagsbestyren kan nog så ofta läggas till listan över anledningar. Det är skrala anledningar om du frågar mig.

Att starta familj är ett ansvar, tanken att det skulle vara ett tristess- och friktionsfritt projekt är faktiskt ganska barnslig och privilegiet att vara barnslig i en familj bör tillkomma barnen – inte föräldrarna.

Reaktionerna på debattartikeln säger emellertid en hel del om debattklimatet på det här området. Minska? Nej, öka skilsmässorna, utropar ett antal bloggare trotsigt.

Ärligt talat. Väx upp.

Bäst inbilla folk att de är maktlösa

Mona Sahlin hade rätt i Aftonbladet i går, klassklyftorna tar inte sommarlov. Och det sticker lite i ögonen hur lätt det är att få jobb om mamma och pappa har rätt kontakter. Om ens mamma heter Mona Sahlin till exempel kan man få jobb på Sveriges ambassad i Washington. Jag hade nästan glömt, men Emma Eriksson påminner på UNT:s ledarblogg i dag.

Vi andra som inte har mammor som är partipampar kan framför allt göra en sak när vi vill ha jobb. Jobba hårt. Om det påminde Captus vd Nima Sanandaji på Aftonbladets debattsida i tisdags. Det talas ständigt om strukturellt förtryck av invandrare, men desto mer sällan om hur långt man kan ta sig på flit och meriter. Konsekvensen är att man inbillar människor att de är maktlösa när de i själva verket inte är det. För att de är invandrare, eller för att deras föräldrar inte har rätt kontakter.

Men det finns förstås risker med att tala om människors möjligheter att ta sig fram med egen kraft och med eget hårt arbete. När meriterna får stå i fokus, inte klassförtrycket eller strukturerna, blir det svårare för de där pamparna att skaffa fördelar åt sig och de sina. Folk kan ju börja fråga om deras kvalifikationer.

Försäkringskassan är knappast ett spa

– Sjukskrivning i sig är ingen behandling.

Det är David Eberhard, överläkare i psykiatri och författare, som gör detta kloka konstaterande vid ett seminarium i Almedalen. Jag tänker på det när ett pressmeddelande från socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson landar i min brevlåda. Inledningen lyder som följer:

”Trettio procent av alla som förtidspensionerats på grund av psykisk ohälsa har ursprungligen sjukskrivits med helt andra diagnoser. Analyser som socialdepartementet har gjort inför genomförandet av rehabiliteringsgarantin visar att en tredjedel i gruppen varit sjukskrivna för problem i rörelseorganen, en tredjedel saknar diagnos medan övriga i regel har diffusa symptom eller diagnoser.”

Tänk själv. Du har namnlösa och plågsamma krämpor och de bemöts med en planlös sjukskrivning. Då handlar det varken om vård eller behandling, bara om att läkaren gett upp hoppet om dig. Det är en upplevelse som kan göra vem som helst deprimerad. Därifrån till att övriga inblandade, till exempel Försäkringskassan, ger upp har steget hitintills inte varit långt. Sen är det bara att följa den allmänna trenden och ge upp själv också.

Socialdepartementets ambition med att skicka ut det här pressmeddelandet är såklart att sätta press på landstingen att prioritera rehabiliteringsgarantin. Förhoppningsvis fungerar det.

För lite drygt ett år sedan gjorde Försäkringskassan en kartläggning av förtidspensionerade unga. Det visade sig att 70 000 personer mellan 20 och 39 år beviljats sjuk- och aktivitetsersättning mellan 2000 och 2006. Bland de äldre var en tidigare sjukskrivning absolut vanligast som ”inkörsport” till förtidspensionen, men i åldersgruppen 20-24 gick man ofta direkt från långtidsarbetslöshet i förtidspension. Överlag syntes också en tendens där de sjukskrivnas diagnoser var luddiga.

”Varför måste den som går in i väggen bäras ut på bår för alltid?”, frågade sig Fredrik Reinfeldt i sitt tal på Gotland och illustrerade för publiken hur det såg ut 2005, då 5000 svenskar under 30 förtidspensionerades:

”Ni alla är under 30 år – ni minns den tiden, va? Under 30 år…framtidstro. Och så tänker ni att ni alla har jobbat klart. Ingen av er ska jobba en enda dag till i livet!”

Nej, vid 30 är det där ingen lycklig framtidsutsikt. Och Eberhard har rätt – sjukskrivning är ingen behandling. Lika lite som Försäkringskassan är ett spa kan förtidspension liknas vid en hälsokur. Det är därför oerhört viktigt att landstingen verkligen tar sitt ansvar för rehabiliteringskedjan, vars fokus ligger just på de grupper som omnämnts ovan – personer med lättare psykisk ohälsa och problem i rörelseorganen. Sådan ohälsa måste vi ha ambitionen att åtgärda. En ledsen 23-åring ska aldrig uppmanas av samhället att sätta punkt för sitt verksamma liv.

Varför är alla socialliberaler?

Om detta vore en sedelärande historia vore den helt förfelad, moraliskt sett. I går stal nämligen Ledarbloggen ett uttalande från en mejlkonversation utan att fråga om lov först, och publicerade för att ge lite bränsle i frågan om socialliberalismens inneboende sossighet.

Men tydligen premieras sådant beteende, för nu har Johan Ingerö på sin blogg fyllt ut sin analys med mer tänkvärdheter och talande exempel. Inlägget bör läsas i sin helhet, men här är ett kort citat:

”De som uttryckligen kallar sig socialliberaler gör det för att demonstrera ett annat förhållningssätt än de som enbart kallar sig liberaler eller folkpartister. Men i sak behöver inte skillnaderna vara så enormt stora.

Därmed
är vi tillbaka vid mitt första citat; att socialliberalismen inte är en
ideologi och att den dessutom kommit att prägla hela det politiska
samtalet i Sverige – med komplett urvattning som följd.

Jag har inga
problem med att placera såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt inom socialliberalismens gräns. Även Maria Wetterstrand, Göran Hägglund, Maud Olofsson och naturligtvis fp-ledaren Jan Björklund platsar.

Jag vill till och med gå så långt som att säga att det inom vänsterpartiet finns tämligen socialliberala krafter, exempelvis Alice Åström, Johan Lönnroth, Per Rosengren och Lars Bäckström.

Hur är då detta möjligt? Helt enkelt genom socialliberalismens förfärande brist på ideologiskt ramverk.”

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se, eller ring 08-135149

INTERVJUSERIE

Cecilia Stegö Chilò intervjuar partiledarna.

Del 3: Ingen reträtt från Björklund

Ledare

Hejdå, Matematik!

LEDARE

20 procent av ingenjörsstudenterna kunde inte grundskolematten

Snarast ett försvar mot Stefan Löfven

LEDARE

Sveriges försvars- och säkerhetsproblem är inte budgetmässiga

Hurra för
stoppad nystart!

LEDARE

EU-kommissionen och försvarssatsningen i grevens tid

Den som är mest Björklund vinner

LEDARE

Vänstersidans skolretorik börjar låta misstänkt borgerlig

Fastighetsskötsel
av instabilt hus

LEDARE

Statligt ägande skapar motstridiga intressen

Byn som blev centrum för händelserna

KRÖNIKA

Kocken på Stamgärde skola i Undersåker bröt mot julbordsförbudet