Annons

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

François Hollandes nattliga skoterturer har fått många fransmän att skaka på huvudet. Inte av moraliska skäl, utan för att presidentens kärleksaffär genomförts så taffligt. Kritiker menar att Hollande undergräver det franska presidentämbetet, och att han nu får ännu svårare att få stöd för sin ekonomiska politik. 

Det är inte så här fransmännen vill se sin president. Eller vill och vill, skandalmagasinet Closer lät trycka en extrastor upplaga när de publicerade bildbevis på president Hollandes påstådda affär med skådespelerskan Julie Gayet förra fredagen – och sålde hela 600 000 exemplar på bara en dag. På de smygtagna bilderna sågs först den 41-åriga Gayet gå in i parets lånade kärleksnäste, för att en liten stund senare följas av en hjälmbeklädd François Hollande som blivit ditskjutsad på en svart skoter av en livvakt.

photos-de-hollandeSom bevis på att det verkligen är Hollande som döljer sig bakom hjälmen publicerar tidningen foton på livvakten från officiella tillfällen när han skyddat presidenten. Dessutom visas närbilder på Hollandes skor, som han även hade på sig vid ett statsbesök några dagar tidigare. ”Har han bara ett par?” frågar Closers journalister lite syrligt, och ger därmed François Hollande ett extra nålstick.

Det är inte affären i sig som ställer till det för Hollande, de franska väljarna är vana vid att deras ledare ger sig ut på amorösa eskapader. Det är att den inte utförts tillräckligt presidentlikt. I Frankrike talar man gärna om la monarchie présidentielle eller le monarque républicain, alltså om en vald president med klara kungliga drag. En man – för det har hittills enbart varit män – som ska stå över folket och gärna omges av en liten mytisk aura. Då passar det sig inte att bli runtskjutsad på en moped som en parningslysten tonåring i målbrottet. Jacques Chirac lät alltid sin trogne chaufför Jean-Claude köra runt honom i limousin till diverse adresser i Paris (en chaufför som senare inte visade sig vara mer lojal än att han gav sin arbetsgivare smeknamnet ”monsieur tre minuter, inklusive dusch”) och François Mitterrand hade såväl otaliga älskarinnor som en andra familj i skuggan av den officiella.

Det finns i princip ingen annan europeisk politiker som har lika mycket makt som den franske presidenten. Det var ingen mindre än Charles de Gaulle som specialsydde rollen till sig själv när han 1958 fick igenom den nya konstitution som skapade den ”femte republiken”. Det nya statsskicket skulle vara en motvikt till den fjärde republiken som präglats av 40- och 50-talets starka parlament och många regeringskriser. Tanken var att försvaga de franska partierna, att skapa en stark ledare och en svag nationalförsamling. För att inte tynga presidenten med det dagliga politiska gnetet infördes även en premiärministerpost. Denne skulle styra ministrarnas arbete och se till att presidentens visioner blev verklighet. Vi talar om en slags landsfader som garanterar välstånd och framgång och inte lägger sig i petitesserna – en kunglig president.

Francois Hollande, Valerie Trierweiler

François Hollande med flickvännen Valérie Trierweiler under lyckligare omständigheter. Bilden är från i somras.

Det är inte Hollande, och det var i ärlighetens namn inte hans föregångare Nicolas Sarkozy heller. ”Sarko” körde ständigt över sina ministrar och styrde det dagliga arbetet in i minsta detalj. Han kritiserades dessutom hårt, inte minst av oppositionsledaren Hollande, för att hans privatliv med skilsmässa och ett nytt giftemål med toppmodellen Carla Bruni blev till en följetong i skvallerpressen. ”Vi är inte intresserade”, sade Hollande då. Ett uttalande han nu får äta upp.

Problemet med den femte republiken är att presidenten måste respekteras för att idén om en allsmäktig ledare ska fungera. Det är därför François Hollandes katastrofalt dåliga förtroendesiffror – han är den minst populäre presidenten genom tiderna – är så skadliga. För Frankrike och för den femte republiken. Därför stärks nu kraven på en ”sjätte republik”. Med en mindre maktfullkomlig president och ett starkare parlament, mer likt det övriga Europa. Idén är inte ny. Den har funnits sedan 70-talet och så sent som i fjol demonstrerade tiotusentals fransmän, ledda av vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon och de Grönas Eva Joly, för en sjätte republik och för att minska presidentens makt.

Någon maktminskning kommer vi knappast att se, men François Hollande behöver ändå få med sig folket på sin nya ekonomiska politik. I veckan gjorde socialisten Hollande en liten högersväng när han bland annat lovade skattesänkningar på 30 miljarder euro för franska företag samtidigt som han förkunnade att hans landsmän måste bli mer produktiva.

I ett Frankrike fyllt med starka fackföreningar (och ständiga demonstrationer) har det traditionellt sett varit lättare att få igenom, och få stöd för, reformer som görs från vänster. Hollande har alltså egentligen förutsättningen att få fart på landets ekonomi. Men för det behöver han fransmännens respekt.

Det är dags för presidenten att bli lite mer kunglig.

 

På grund av föräldraledighet kommer bloggen inte att uppdateras förrän hösten 2014. 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Tålamodet vad gäller Grekland börjar sina i såväl Bryssel som i Washington. De senaste månaderna har grekernas reformtakt minskat rejält och EU vägrar än så länge att betala ut nästa del av räddningspaketet. Det hela kompliceras av att det vid årsskiftet är Greklands tur att ta över EU:s ordförandeklubba.

Det är kallt i stora delar av Grekland just nu. Riktigt kallt för att vara ett semesterparadis. I landets näst största stad, Thessaloniki, låg det snö på marken i veckan och i hus byggda för evig sommar blir det snabbt förkylningstemperaturer när vintervindarna viner.

Jag berättar det här eftersom jag inte kan låta bli att tänka på en grekisk journalist jag träffade förra vintern. Han hade tur som fortfarande hade ett jobb, men berättade att lönen sänkts med 40 procent samtidigt som bränslepriserna stigit med lika mycket. Inte helt förvånande tackade han vädergudarna för att årstiden varit så mild, ”annars är det nog många som skulle frysa ihjäl” och att det numera luktar annorlunda i Aten eftersom ”folk eldar upp allt skräp de kan hitta”.

Det finns historier som stannar hos en. 

Antonis Samaras

Greklands premiärminister Antonis Samaras vid en konferens om hur sjukvården kan reformeras i Aten den 12 december.

Det går inte att skriva om Grekland utan att tänka på allt mänskligt lidande krisen fört med sig, men samtidigt kan man inte heller blunda för att det fortfarande är mycket som går åt fel håll i antikens vagga. I veckan återvände chefsförhandlarna för den så kallade trojkan; EU, den europeiska centralbanken ECB och den internationella valutafonden IMF, till Aten. Med sig hade de ett bistert budskap. Det kommer inte att bli någon utbetalning av de nära 9 miljarder kronor från det senaste räddningspaketet som grekerna väntat på hela hösten. Inte på den här sidan årsskiftet i alla fall. Anledningen? Grekland genomför inte de reformer som de ska. Det blev pinsamt tydligt i ett mail IMF skickade i veckan och som snabbt läckte ut till media. I juli genomförde Aten 28 av de 35 reformer de åtagit sig enligt lånekraven. I augusti var siffran 15 av 26. I september försämrades resultatet ytterligare, 13 av 47, och i oktober var det inte mer än 4 av 20 punkter som genomfördes. Sammanlagt skulle den grekiska regeringen ha uppfyllt 138 krav för att få ta del av nästa utbetalning. I verkligheten har de inte ens klarat hälften.

Det är tydligt att misstron växer mellan Aten och långivarna i Bryssel, Washington och Frankfurt. Bland diplomater och tjänstemän muttras det om att den grekiske premiärministern Antonis Samaras är opålitlig. En känsla som lever kvar sedan Samaras i sin roll som oppositionsledare för drygt två år sedan var på väg att stjälpa hela det grekiska räddningspaketet, när han uppmanade den dåvarande premiärministern att inte skriva på avtalet med trojkan. ”Det handlar om nationell värdighet”, ska Samaras ha sagt.

Inte heller OECD, den rika världens samarbetsorganisation, verkar lita på Grekland. I sin senaste utvärdering av landet som publicerades förra månaden listar de alla de problem som kvarstår: skattesmitningen är fortfarande ett bekymmer, reformerna av den offentliga sektorn går för långsamt och rättssystemet är alldeles för segt och för dyrt. Och så kommer det – ”fortsatt utvärdering och övervakning av reformprocessen är av yttersta vikt”. Tydligare kan man inte uttrycka misstro med diplomatiska ordalag. OECD slänger dessutom in en brasklapp om att ytterligare finansiell hjälp från omvärlden kan komma att behövas.

Greece Financial Crisis

En man arbetslös man på väg ut från ett jobbcenter i Thessaloniki tidigare i veckan.

Att grekerna är reformtrötta kan man förstå. Fem års konstant kris och fallande levnadsstandard har satt sina spår, men spelet mellan regeringen i Aten och trojkan liknar just nu mest en såpopera med dåligt manus. Antonis Samaras leder en tvåpartiregering med hårfin majoritet i parlamentet och han har ett behov av att visa sig tuff mot de krav som ställs. Regeringen vill därför förlänga en tillfällig sänkning av restaurangmomsen, förhindra att människor som inte betalar sina lån kan bli vräkta och göra en mindre långtgående reformering av den statliga försvarsjätten EAS än vad långivarna kräver. Allt mot trojkans uttalade vilja och stridsfrågor som måste lösas innan en ny utbetalning kan ske.

Det hela försvåras dessutom av att Grekland vid årsskiftet tar över EU:s roterande ordförandeskap. Tanken är att det land som sitter med ordförandeklubban ska vara en slags chefsdiplomat och se till att fösa samman de 28 olika viljor som ofta råder inom unionen. Inte så lite problematiskt när landet ifråga har en stor olöst konflikt med eurozonens 17 länder. Dessutom är frågan är hur mycket tid och kraft grekerna kan lägga på att ro EU:s viktiga bankunion i hamn det kommande halvåret. Bankunionen ses av många som det hittills viktigaste steget i unionens krisarbete.

Men finns det då inga ljusglimtar för Grekland? Jodå. Börsen har stigit med över 30 procent i år, regeringen i Aten tror på tillväxt 2014 och bortser man från räntebetalningar kommer Greklands budget gå med överskott.

Låt oss hoppas att det även blir varmare väder. 

Therese Larsson Hultin

Frankrikes president François Hollande drar sig inte för att skicka trupper till Afrika, men på hemmaplan ses han som mesig. Fransmännen protesterar mot Hollandes skattepolitik, nya prostitutionslag och suckar djupt över presidentens flickvän. Nu väntas en riktig missnöjesvinter.

Francois Hollande, Valerie Trierweiler

Frankrikes president François Hollande tillsammans med sin flickvän Valérie Trierweiler i somras.

Det känns som om jag skrivit de här orden förr – men det är inte mycket som går François Hollandes väg just nu. Ända sedan han kom till makten våren 2012 har mannen som titt som tätt kallats för ”karamellpudding” i det populära satirprogrammet Les Guignoles de l’Info (på grund av sina viktproblem), fått se sin popularitet rasa. I veckan var det dags igen.

”Hollande och Ayrault i fritt fall” förkunnade veckotidningen Le Point och hänvisade till en opinionsmätning som visar att presidenten och premiärministerns ställning hos väljarna försämrats ytterligare. 77 procent av fransmännen uppges nu tycka att François Hollande gör ett dåligt jobb. Det är den sämsta siffran för en president i Frankrikes moderna historia.

Vad beror då missnöjet på? Det finns två svar: politik och personlighet. Vi börjar med det personliga. François Hollande var länge partisekreterare för socialistpartiet PS. Han sågs som duglig. En politruk som kunde ena partiets falanger men utan direkta ledaregenskaper. I presidentvalet 2007 var det dessutom Hollandes dåvarande sambo Ségolène Royal som utmanade motståndaren Nicolas Sarkozy – en kvinna! – bara det en indikation på vilken sorts man Hollande var i mångas ögon. När han till sist utsågs till sitt partis presidentkandidat fyra år senare var det för att Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt på en hotellstäderska i New York.

Hollande gick till val på att vara en ”normal president” i motsats till den utsvävande Sarkozy, och han lovade att till skillnad från honom hålla sitt privatliv utanför pressen.

Snabb framspolning till sommaren 2012. Valérie Trierweiler, Hollandes nuvarande flickvän, skickar ut en tweet där hon tar ställning för Ségolène Royals motståndare i dennes valkrets och hon sägs dessutom ha satt stopp för att Royal skulle få en tung post efter valet. Medierna döpte snabbt om Trierweiler till ”la Rottweiler” och en veckotidning satte henne på omslaget under rubriken ”pesten i Elyséepalatset”. Och så har det fortsatt. Hollande och Royals fyra barn vägrar att tala med sin nya styvmor och presidenten framställs som en svag man mellan två starka kvinnor. I förra veckan lär Hollandes strateger ha fått skrämselhicka när Trierweiler förkunnade på ett seminarium att hon inte ”tänkte vara tyst längre”, inte ens om hon hade en annan åsikt än presidenten. Det tog bara en dag innan Frankrikes ”första flickvän” förtydligade att hon menat att hon inte tänkte hålla tyst ”vad gäller humanitära skandaler”.

Så varför berätta om skvaller i en seriös tidning som SvD? Jo, för att det förklarar den bild många fransmän har av sin president. För trots att Hollande visat sig vara en riktig stridstupp som både skickat trupp till Mali och nu i veckan till Centralafrikanska republiken, så kvarstår bilden av en ofarlig karamellpudding. En obeslutsam man som dessutom för en allt mer impopulär politik.

Att fransmännen gärna visar sitt missnöje på gator och torg vet vi, och det är framförallt två saker det demonstreras mot just nu: Den nya prostitutionslag nationalförsamlingen antog i onsdags, där sexköp förbjuds enligt svensk modell, och Hollandes skattepolitik. Under parollen ”Rör inte min hora” har inte bara torskar protesterat, även kända kulturpersonligheter som Catherine Deneuve och den förre socialistiske kulturministern Jack Lang har motsatt sig lagen och från affärsvärlden muttras det om att presidenten borde se till att få ordning på Frankrikes ekonomi istället för att jaga sexköpare.

France Eco-Tax protest

”De röda mössorna” protesterar mot Hollandes skattehöjningar i Carhaix i Bretagne förra helgen.

Ännu större är motståndet vad gäller skatterna. Fransmännen är, precis som vi svenskar, kända för att tolerera ett högt skattetryck. Men i tisdags kom en undersökning som visar att 88 procent av de tillfrågade svarade att skatterna var ”för höga” eller ”överdrivet höga” och hela 94 procent sade att det är brådskande eller mycket brådskande att genomföra reformer för att förbättra landets konkurrenskraft.

Och det är inte bara från höger det klagas. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon samlade förra söndagen tusentals anhängare i Paris för att protestera mot momshöjningen som genomförs vid årsskiftet. I Bretagne fortsätter bönderna och arbetarna i rörelsen ”les Bonnets rouges”, de röda mössorna, sina ibland vilda demonstrationer mot skatterna och det trots att Hollande för länge sen backat från att höja den miljöskatt på tunga transporter som utlöste protesten.

Svaret från Hollande och premiärminister Ayrault har varit att annonsera en skatteomläggning, men den ska varken höja eller sänka skattetrycket, bara omfördela det. Ett löfte som än slå länge inte lett till någon förändring i opinionen.

Det ser ut att kunna bli en lång och karg missnöjesvinter i Frankrike. 

Therese Larsson Hultin

Med mindre än 300 dagar kvar till att Skottland ska rösta om självständighet liknar det skotska nationalistpartiets planering vid ett ja mest en önskelista. Men om grunddragen är osäkra, finns det en sak som är helt klar – ett ja kommer att rita om Storbritanniens politiska karta i grunden. 

Låt oss leka lite med tanken. Det är den 18 september 2014 och de sista rösterna har precis räknats i den skotska folkomröstningen om att lämna det förenade kungadömet. Jubel utbryter i nationalistpartiet SNP:s lokaler i Edinburgh när programledaren på tv läser upp det slutliga resultatet. Med en knapp majoritet har den drygt fem miljoner stora befolkningen sagt ja till självständighet och Storbritannien förvandlats till – tja – ett Inte-fullt-så-stort-britannien.
Nu börjar en hektisk tid. På bara 18 månader ska inte bara allt det finstilta lösas, även alla stora frågor måste förhandlas med London. Hur fördelar man statsskulden? Försvarsmakten? Värdet på de statliga bolagen? Vilken valuta ska användas norr om gränsen och vem tillhör de stora gas- och oljefälten utanför den skotska kusten? Den 24 mars 2016 måste allt vara klart. Då har nämligen Skottlands First Minister, tillika SNP:s ledare Alex Salmond, bestämt att bandet ska klippas av för världens då nyaste nation.

Britain Scottish Independence

Alex Salmond presenterar SNP:s plan för Skottlands framtid.

Det finns bara ett problem. Eller ja, problemen är väldigt många, men det allra största är följande: Det finns ingenting, absolut ingenting, som är förberett för att en skotsk självständighetsprocess ska gå på bara 1,5 år, åtminstone inte från brittiskt håll. Det stod skrämmande klart i veckan när en påtagligt nöjd Alex Salmond lade fram sitt 670 sidor långa dokument om hur ett självständigt Skottland ska se ut.
Ta bara en sådan grundläggande sak som valutan. Under rubriken ”Currency” står att läsa att man tänker fortsätta använda pundet eftersom det ”är lika mycket Skottlands valuta som det är resten av Storbritanniens”. Det stämmer förvisso i dagsläget, men det är den brittiska centralbanken som står bakom pundet, och skulle Skottland eller någon av de skotska bankerna råka ut för en finansiell härdsmälta blir det engelska, nordirländska och walesiska skattebetalare som får ta smällen. Inte helt förvånande gjorde premiärminister David Cameron klart att skottarna kan glömma att de får använda pundet om de röstar för självständighet. Cameron har dessutom varit ogin nog att påpeka att oljan och gasen inte alls per automatik kommer att tillhöra Skottland, eftersom alla investeringar som gjorts i fälten sedan 70-talet har bekostats av hela landet.

Att skottarna dessutom ska få fortsätta att titta på BBC-succéer på tv som ”Strictly come dancing” (Let’s Dance i Sverige) eller såpoperan Eastenders, som Alex Salmond påstår i sitt långa dokument är inte självklart. BBC har nämligen inte tillfrågats. Inte heller är det säkert att Skottland kommer få fortsätta vara medlem i EU som politikerna i Edinburgh hävdar. För precis som att regeringen i London vägrar att börja förhandla inför en självständighet vi inte vet om den blir av, så vill inte tjänstemännen i Bryssel ge skottarna några löften. EU-kommissionen upprepade istället i veckan att Skottland inte alls kan räkna med att få fortsätta vara medlem. De måste ställa sig i kö och ansöka som alla andra om de bildar en ny nation. Ett budskap som påhejas av Spanien, som inte vill att Katalonien ska få några idéer.

Missförstå mig inte. För min del får Skottland gärna bli självständigt i morgon, men det finns något ohederligt över hur SNP försöker slå i sina väljare att deras önskelista är en sanning.

'Yes' vote rally

En Ja-demonstration i Edinburgh i september i år.

Det finns en annan aspekt också. I maj 2015 är det val i Storbritannien. Ska skottarna få lov att rösta då? Svaret måste vara ja, eftersom de formellt fortfarande skulle vara en del av landet. Ska man tro dagens opinionsmätningar ser Labour ut att vinna – men de gör det troligen med hjälp av skotska röster. Skottland är traditionellt sett lika vänster som södra England är höger, och skottarna har i dagsläget skickat en (!) konservativ Tory-ledamot till Westminster och 41 Labour-ledamöter. Skulle det inte varit för Skottland hade Camerons Tories fått egen majoritet i valet 2010. Ett faktum som får många konservativa engelsmän att hålla tummarna i smyg för att skottarna ska rösta ja i september nästa år.

Men oavsett vad det blir för färg på nästa brittiska regering, så tänker sig SNP att de först ska förhandla med David Cameron i åtta månader – mitt under en valkampanj – för att sedan slutföra arbetet med nästa regering under de följande tio månaderna. Det känns minst sagt optimistiskt.
Nu är kanske inte det ett bekymmer. Opinionsmätningarna visar att nej-sidan leder rätt stort. Men samtidigt är det drygt en tredjedel av väljarna som inte bestämt sig och hela två tredjedelar säger att de skulle rösta för självständighet om det innebar att de fick 5000 kronor mer i plånboken årligen.
Det är alltså inte konstigt att Alex Salmond lovar guld och gröna skogar.

Therese Larsson Hultin

I Tyskland är nu regeringsförhandlingarna klara. En tydlig kompromiss mellan Angela Merkels kristdemokrater och Sigmar Gabriels socialdemokrater, utan stora visioner för framtiden. Men nyval hotar trots allt om hörnet, för först ska SPD:s gräsrötter säga sitt. 

Germany New Government

SPD:s ordförande Sigmar Gabriel tar en paus under regeringsförhandlingarna på tisdagskvällen.

Det var efter en 17 timmar lång maratonförhandling som politikerna från de tre partierna CDU/CSU och SPD presenterade sitt koalitionsfördrag tidigt i morse – över två månader efter det tyska valet den 22 september.

Eller rättare sagt, vi fick reda på de stora dragen. Det finstilta ska läggas fram på en presskonferens vid lunchtid idag. Men det som står klart är att det är en grupp lösa punkter som ska guida den tyska regeringen de kommande fyra åren. Samtliga partier har fått genom det viktigaste på sina önskelistor.

SPD

*Lyckades med sin allra viktigaste fråga. Det blir en landsomfattande minimilön på 8,50 euro i timmen.

*Åldern då tyskar med dubbelt medborgarskap måste välja vilken nationalitet de vill ha, höjs från 18 till 23 år.

*De som betalt in till sin pension i 45 år, kan gå redan vid 63 års ålder.

CSU

*Även Angela Merkels systerparti i Bayern fick igenom sin viktigaste fråga. Det kommer att bli biltullar på Autobahn för utlänningar. Förutsatt att det godkänns i Bryssel.

CDU

*Angela Merkels stora vinst i förhandlingarna är att det inte blir några skattehöjningar.

*Dessutom kommer pensionen för mödrar (läs hemmafruar) som fått barn efter 1992 att höjas.

Koalitionsfördraget kritiseras redan för att inte ha några visioner, och ingen tydlig riktning. De stora problem Tyskland står inför med kraftigt krympande befolkning nämns överhuvudtaget inte. Experter räknar med att antalet 15-64 åringar ska ha minskat med 15 miljoner personer redan 2050. Det är en demografisk bomb som väntar att explodera. Ändå väljer politikerna att återigen sänka pensionsåldern för vissa.

Germany New Government

Angela Merkel anländer till vad som ska bli en 17 timmar lång förhandlingsrunda.

Men det där är ett långsiktigt problem. På kort sikt står landet inför en betydligt knivigare utmaning. SPD:s ordförande har nämligen lovat att socialdemokraternas 470 000 medlemmar ska få rösta ja eller nej till fördraget innan det blir en regering. Omröstningen sker per brev och kommer att äga rum mellan 6-12:e december. Att det jäser i de socialdemokratiska leden är klart. De tyska medierna är fulla med historier om upprörda gräsrötter som kommer att rösta nej och som hellre kastar landet mot nyval än att hjälpa Angela Merkel att bli kansler en tredje gång.

Problemet är att det inte görs några opinionsmätningar och att ingen därför vet hur stark missnöjesfalangen är. Resultatet av omröstningen, som kommer presenteras söndag den 15:e eller måndag den 16:e är bindande för SPD, men det är bara 20 procent av partimedlemmarna behöver rösta.

Det är 94 000 personer.

Av dem behöver mer än hälften säga ja – eller nej.

I praktiken kan alltså drygt 47 000 personer avgöra Tysklands framtid.

 

Therese Larsson Hultin

Trots Angela Merkels rekordval i september, har hennes politiska inflytande som kansler aldrig varit så lågt som nu. I regeringsförhandlingarna i Berlin verkar det vara SPD som bestämmer och i Merkels CDU muttras det om nyval.

Andrea Nahles, Sigmar Gabriel, Horst Seehofer

Sigmar Gabriel i mitten tillsammans med SPD:s partisekreterare Andrea Nahles och CSU:s partiledare Horst Seehofer.

Det syns att han njuter av rampljuset. När socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel stiger ur baksätet inför det samlade pressuppbådet i Berlin är det först med ett statsmannalikt allvar. Men så kommer leendet och några väl valda meningar till journalisterna. För Sigmar Gabriel är nöjd. Han påminner om en stor och kraftig hund som precis fått tidernas köttben. Eller om en man som vet att han är på god väg att nå sina drömmars mål – att så småningom ta över makten själv.

Det här var i torsdags och den 75 personer stora förhandlingsdelegationen från SPD, Merkels CDU och hennes systerparti CSU, träffades för att än en gång försöka få fram en ny tysk regering. Bakgrunden till Sigmar Gabriels självlysande leende hittar vi på de tyska tidningarnas förstasidor. ”10:2 till socialdemokraterna” basunerar kvällstidningen Bild ut och listar SPD:s alla förhandlingsframgångar; minimilön, mer i pension för de med lägst inkomst och höjt bistånd. Andra nöjer sig med att konstatera att det inte finns mycket av Angela Merkel i den gemensamma politik som nu mejslas fram. Och detta trots att det var den tyska förbundskanslern som var den stora vinnaren i valet den 22 september och att socialdemokraterna gjorde sitt näst sämsta resultat sedan andra världskriget.

Så hur kunde det bli så här?
När rösterna räknats samman stod det klart att Merkel med sina 41,5 procent fört kristdemokraterna till en kraftig valseger. Problemet var att hennes önskepartner, liberala FDP, åkte ur parlamentet, som nu bara består av fyra partier: Socialdemokraterna, de Gröna, vänsterpartiet die Linke och kristdemokratiska CDU/CSU. Merkels dilemma var att hennes rekordresultat inte riktigt räckte till. Hon var en hårsmån från egen majoritet i förbundsdagen, men behövde nu stöd från ytterligare ett parti för att kunna regera. Och där står vi nu, två månader senare, utan en ny tysk regering, och med en förbundskansler som fått finna sig i att sitta i knät på Sigmar Gabriel.
– Jag kommer att tvingas gå med på saker som jag inte tycker är bra och som jag sade nej till i valrörelsen, sade Angela Merkel i ett tal i slutet av veckan. Väl medveten om att det börjat muttras i de egna leden och att många CDU-anhängare tycker att socialdemokraterna fått för mycket att säga till om. Sigmar Gabriel har nämligen lovat de 470 000 SPD-medlemmarna att de ska få rösta om koalitionsfördraget när det väl blir klart, innan partiet eventuellt sätter sig i en regering. Blir det nej från väljarbasen, eftersom SPD fått för lite att säga till om, faller hela korthuset till marken.
Det har lett till den smått absurda situation vi ser nu. Avståndet mellan CDU och SPD har inte varit så här stort sedan 1953, 16 procentenheter. Ändå är det socialdemokraternas gräsrötter som sätter dagordningen.
”Utpressning” anser vissa kristdemokrater. Andra konservativa talar allt mer högljutt om att det vore bättre med nyval.

Men det är inget annat än politisk teater som pågår i Tyskland. Ett spel för gallerierna. Partistrateger till både höger och vänster i Berlin är nämligen plågsamt medvetna om att ingen tjänar på ett nyval – för det är läget alldeles för osäkert. Opinionsmätningar tyder på att samtliga etablerade partier kommer få exakt samma resultat som i september om tyskarna tvingades till valurnorna igen. Med ett litet undantag: Det eurokritiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) ser ut att öka sitt resultat med några tiondelar och därmed komma in i förbundsdagen. Något som skulle förvärra den parlamentariska situationen ytterligare eftersom AfD gjort klart att de enbart tänker samarbeta med övriga partier om dessa går med på att Tyskland lämnar euron.

Någon som suckande konstaterar att vi i sådana fall är tillbaka på ruta ett igen och att Angela Merkel och Sigmar Gabriel än en gång måsta sätta sig ner och förhandla? Precis. Annars väntar möjligen en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister, ett alternativ som var uppe på bordet under hösten, men som de gröna tackade nej till.

Sigmar Gabriel, Angela Merkel, Ronald Pofalla

Förbundskansler Angela Merkel och Sigmar Gabriel vid en av de tidiga koalitionsförhandlingarna i Berlin.

Jag är därför beredd att sätta en ganska stor peng på att Angela Merkel kommer att svära kanslereden den 17 december som planerat. Men då börjar det bli bråttom. Ska SPD hinna hålla en omröstning bland alla sina medlemmar först bör koalitionsfördraget vara klart redan nu på onsdag. (Trots att det är 2013 sker omröstningen nämligen per brev.)
Fortfarande återstår mycket att lösa, men stalltipset är att Tyskland kommer att göra en vänstersväng framöver även om Merkel verkar stå emot de skattehöjningar SPD krävt.

Räkna alltså med ännu bredare leenden från Sigmar Gabriel i framtiden.

Therese Larsson Hultin

23 år efter den tyska återföreningen är det forna Östtyskland fortfarande långt från de ”blomstrande landskap” som den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl utlovade. Arbetslösheten är högre, lönerna lägre och levnadsstandarden sämre än i väst.

Vi journalister anklagas ofta för att bara fokusera på det negativa. Det är säkert sant, men faktum är att public service-bolaget ZDF:s nyhetsprogram Heute valde den positiva linjen när de berättade om den årliga rapporten som skildrar ”tillståndet i det återförenade Tyskland” (Stand der deutschen Einheit) på söndagskvällen.

Enligt Heute, som har läst rapporten som släpps först senare i veckan, har läget i det forna DDR aldrig varit så bra som nu. För första gången sedan återföreningen 1990 är det lika många människor som flyttar österut, som det är som söker sig mot väst. Det ekonomiska läget har dessutom inte heller varit så här bra de senaste 23 åren.

Tyvärr är jag nog lite mer negativt lagd än ZDF-reportern, för jag kan inte låta bli att fastna vid allt det tråkiga som kommer lite senare i inslaget. Det ekonomiska läget är nämligen inte bara väldigt bra i den östra delen – utan i hela Tyskland som klarat sig fin-fint genom krisen. Det stora problemet, i mina ögon, är att det inte blivit bättre i öst i relation till väst de senaste åren, utan att skillnaderna består.

Pensionerna och löneläget är fortfarande betydligt lägre i den östra delen av landet – till och med statligt anställda tjänar mindre om de arbetar i det forna öst än de som jobbar i väst. Arbetslösheten i öst nära fyra procentenheter högre än den i väst; 9,5 jämfört med 5,8 procent.

Dessutom låg bruttoregionalprodukten i det forna DDR på 71 procent av den västtyska nivån år 2011. Det har inte förändrats alls enligt årets rapport.

Pratar man med människor i den östra delen av landet är de ofta småbittra över att tjäna mindre än på motsvarande jobb några tiotals mil västerut. De i väst är å andra sidan irriterade över att vägnätet och infrastrukturen på många håll håller högre standard i öst.

Det pratas ofta om ”muren i folks huvuden”. Den finns fortfarande kvar på många håll, och det kommer nog ta ett tag till innan den rivs helt.

Men det kommer att ske, det är bara en tidsfråga. Helt negativt lagd är jag inte.

Therese Larsson Hultin

Europas regeringar tvingas spara, men den gemensamma centralbanken bygger ett nytt huvudkontor för miljarder. Nu växer kritiken mot ECB, som fått se kostnaderna för den nya bankskrapan skjuta i höjden.

Skärmavbild2

Skrapan har nu nått sin fulla höjd på 185 meter. Foto från ECB:s webbkamera 6 november.

Tanken var att det skulle bli en symbol för den nya, framgångsrika, valutan. När planerna på ännu en skyskrapa i centrala Frankfurt började ta form 1998 var det i en tid när Europas mäktiga drömde om en euro som skulle ersätta dollarn som hela världens pengareserv. Istället står de nu med två tvillingsskrapor i stål och glas som efter otaliga förseningar och skenande kostnader ser ut att bli inflyttningsklara först nästa vinter. Och det till ett pris som får de flesta människor att baxna.

Tidningen der Spiegel har räknat ut att när ECB till sist flyttar in i kontorskomplexet i slutet av 2014, så kommer varje arbetsplats för de runt 2000 medarbetarna kosta nästan 5,3 miljoner kronor. Per person alltså. Lika mycket som en attraktiv svensk villa.

ECB har fullkomligen sprängt den ursprungliga planen där de totala kostnaderna skulle landa på 500 miljoner euro. Nu, efter flera års förseningar, ligger budgeten enligt ECB på 1,15 miljarder euro. Men enligt Spiegel kan slutnotan snarare hamna på 1,3 miljarder. Det är över 11 miljarder svenska kronor – vilket skulle göra varje skrivbord ännu dyrare än tidningens beräkningar.

Skärmavbild3

GÖR EN VIRTUELL RUNDGÅNG

De två tvillingtornen kommer att bli 43 och 45 våningar höga och binds samman av hängande trädgårdar. Den högsta punkten kommer att bli 185 meter och på den översta våningen byggs en restaurang. Men den är inte öppen för allmänheten utan kommer bara kunna användas av ECB:s högsta ledning och eurozonens premiär- och finansministrar.

ECB-skrapan blir därmed 30 meter högre och åtminstone dubbelt så dyr som Tysklands största bank, Deutsche Banks glastorn några kilometer bort.

På taklagsfesten fjol sade tysken Jörg Asmussen, som är medlem i ECB:s styrande råd, att kostnadsexplosionen beror på ”prishöjningar för byggmaterial och arbetskostnader”. Sanningen är snarare dålig planering och glädjekalkyler.

Skärmavbild 1

Ifrån det här rummet kommer framtida beslut om ECB:s ränta att fattas.

När ECB tog in anbud 2008, var det enligt Spiegel inget byggföretag som ville bygga komplexet för de 500 miljoner euro banken budgeterat. Enligt branschkällor var det bara en enda byggherre, Züblin AG, som kom in med ett bud – och det låg på 1,3 miljarder euro. Lika mycket som slutnotan nu tros hamna på. ECB beslutade istället att vara sin egen projektledare och att lägga ut de olika delarna av bygget på entreprenad.

Det gick väl sådär.

Therese Larsson Hultin

Var går gränsen för när en politiker måste avgå? Tydligen inte vid att röka crack i alla fall. Det anser åtminstone Torontos borgmästare som inte har några planer på att lämna sin post – trots att det finns en film på honom där han röker den ökända drogen.

Det finns som alla vet tillfällen när verkligheten överträffar dikten.

– Jag ber om ursäkt av hela mitt hjärta. Jag har gjort misstag, och jag kan inte ändra det förflutna. Men jag försäkrar er om att jag kommer att göra förändringar.

Torontos borgmästare Rob Ford sparade inte på krutet när han bad invånarna i Kanadas största stad om ursäkt igår. Det var i en radioshow tillsammans med sin bror som borgmästaren för första gången i princip erkände att han rökt crack – även om han inte tog just de orden i sin mun.

LYSSNA PÅ ROB FORD HÄR

Rob Ford

Borgmästare Rob Ford uppmanar journalister att lämna hans egendom efter polisens presskonferens i torsdags.

Historien har varit en följetong i kanadensisk media de senaste månaderna. Det hela började i maj i år när en knarkhandlare erbjöd den amerikanska nyhetssajten Gawker och den kanadensiska tidningen Toronto Star att köpa en video där borgmästaren rökte på. Reportrarna fick se videon, inspelad med en mobilkamera, men när Gawker till sist hade fått ihop pengarna bröt droghandlaren kontakten. De båda medierna valde ändå att publicera uppgifterna, något som fick borgmästaren Rob Ford att gå till kraftig motattack. Uppgifterna var ”löjliga”, det fanns ingen video, och om det fanns det så var det inte han som var att se på filmen. Ford kallade dessutom journalisterna för ”likmaskar”.

Men ryktena dog inte. Det kom hela tiden nya uppgifter om filmen, och polisen började undersöka affären. Så i torsdags gav Torontos polischef Bill Blair plötsligt en presskonferens. Polisen hade fått tag på videon och ”innehållet motsvarar vad som beskrivits i media”, sade polischefen. I klartext: Rob Ford röker en crack-pipa.

– Som Torontobo måste jag säga att jag är besviken. Det här är en fråga av stor allmän oro, sade Bill Blair på presskonferensen.

Borgmästaren i sin tur avböjde i förra veckan att kommentera uppgifterna med hänvisning till att filmen nu var en del av polisens förundersökning.

– Jag önskar att jag kunde försvara mig, men jag kan inte. Det här ligger inför domstol och det är allt jag kan säga, sade Rob Ford och tillade att han inte hade någon anledning att avgå – något som Torontos samtliga fyra dagstidningar och stora delar av det politiska etablissemanget krävt.

Nic Bibassis

Torontobon Nic Bibassis demonstrerar utanför radiostationen där borgmästaren höll sin talkshow igår.

Därför var det minst sagt en helomvändning borgmästaren, som styrt Toronto sedan 2010, bjöd på i sin radioshow igår.

­– Jag uppmanar polisen att offentliggöra videon, oavsett vad den visar. Torontoborna har en rätt att se den, sade han men upprepade att han tänkte sitta kvar. Rob Ford erkände dessutom att han kört berusad vid ett par tillfällen och lovade nu att han skulle skaffa en chaufför.

– Jag älskar mitt jobb och jag kommer fortsätta att utföra det, sade borgmästaren.

Den stora frågan är om Torontoborna köper det.

Therese Larsson Hultin

Förra helgen trotsade ett 60-tal kvinnor regimen i Saudiarabien och körde bil, trots att det inte är tillåtet. Ett modigt tilltag som uppmärksammades av media världen över. Men från västvärldens politiker var det tyst. Varför ställer vi inte högre krav på kvinnofientliga nationer?

Det går inte att ta miste på hur stolt Samia el-Moslimany är. Det riktigt lyser om henne när hon kör omkring i sin svarta slöja på gatorna i Saudiarabiens näst största stad, Jeddah. Filmen finns att se på Youtube och är bara en av många som visar hur drygt 60 kvinnor satte sig bakom ratten förra lördagen och gjorde det otänkbara – körde bil i ett land där det är strängeligen förbjudet.

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 09.18.30

Rent formellt är det förstås inte emot lagen. Det står inte nedskrivet någonstans att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil, men eftersom kvinnor inte kan få körkort, gör det de facto landet till det enda i världen där 50 procent av befolkningen inte tillåts känna den fantastiska frihetskänslan av att ge sig ut på vägarna.

Ska man tro den kände psykologen och före detta ordföranden för den saudiska högsta domstolen Sheikh Salah al-Luhaydan kan nämligen bilkörning skada de kvinnliga äggstockarna och leda till medicinska skador på nyfödda barn. (Vetenskapliga bevis på det, någon?) En annan sheik, Mohammed al-Nujaimi, beskrev i saudisk media ”26 oktober-kampanjen” som kvinnornas kamp kallas, som en ”stor fara” som kan leda till förstörda äktenskap, låga födelsetal, fler bilolyckor och ”ett överdrivet spenderande på skönhetsprodukter”.

Den som tycker att det låter absurt ska tänka på att vuxna saudiska kvinnor behöver sin manliga vårdnadshavares signatur (ja, ni läste rätt) för att åka utomlands, börja studera, ta ett jobb, öppna ett bankkonto, eller för att skilja sig. Kort sagt, allt det som kvinnor i större delen av världen tar för givet.

Nu ska det här inte bli en krönika där jag klagar på Saudiarabien, utan snarare en där jag klagar på oss. För varför gör vi inte mer för att stötta kvinnors utsatta situation? Varför protesterar inte våra politiker, eller vi medborgare för den delen, mot att kvinnor även i andra länder behandlas som lägre stående varelser?

Jag slår upp ordet apartheid i Nationalencyklopedin.

”Det samhällssystem… som fram till till 1990-talets början behärskade Sydafrika. Syftet var att upprätthålla ett tillstånd där en ras har ett dominerande inflytande över en annan ras”.

Byt ut ordet ras mot kön. Och så tänker ni på vad ni läst tidigare i den här texten.

New York

FN:s säkerhetsråd i New York röstar om Syrien den 27 september.

I Sydafrikas fall ledde diskrimineringen till internationella protester, bojkotter och utfrysning på världsscenen. Saudiarabien är en av USA:s viktigaste allierade och erbjöds häromveckan en plats i det globala finrummet – FN:s säkerhetsråd. En plats de tackade nej till eftersom saudierna är missnöjda med hur Syrien hanterats, men det är en helt annan historia. Saudierna är helt enkelt för geostrategiskt viktiga för att USA ska vilja förstöra de goda relationerna med lite kvinnliga rättigheter – även om det i ärlighetens namn ska påpekas att den förra utrikesministern Hillary Clinton är en av få politiker som med jämna mellanrum påtalat problemen.

Från Vita huset hördes den här gången inget annat än ett ”vi stöder kvinnors rätt att vara en del av det saudiska samhället” från taleskvinnan Jennifer Psaki. Knappast ett uttalande som får den saudiarabiska kungafamiljen att darra.

Inte låter det annorlunda från EU, eller för den delen Sverige. Vi, som gjort oss kända för vår självpåtagna roll som världssamvete, är märkvärdigt tysta när det handlar om hur mycket kvinnans ställning försämrats i Irak sedan Saddam störtades. Eller för den delen hur kvinnorna i Afghanistan riskerar att förpassas tillbaka till stenåldern när trupperna lämnar landet nästa år. En rädsla som fick 200 kvinnoaktivister att demonstrera i Kabul förra söndagen. De är oroliga för att kvinnovåldet ska öka när talibanerna får mer makt. Något vi dessutom redan sett de senaste månaderna när en kvinnlig parlamentsledamot kidnappats, en kvinnlig senator utsatts för attentat och ett – japp, ni gissade rätt – kvinnligt polisbefäl skjutits ihjäl.

Innan ni börjar skriva mail till mig om att det här bara rör sig om muslimska länder vill jag påpeka att inte något av ovanstående har stöd i koranen. Det handlar om kultur och tradition, och män som gömmer sig bakom sin religion.

Så hur gick det då för Samia el-Moslimany och de andra kvinnorna som trotsade bilkörningsförbudet i Saudiarabien förra helgen? Relativt bra. Många av dem förhördes i timmar av polisen och blev hämtade av sina män. Men det är en klar förbättring mot 1990 då 47 kvinnor gjorde en liknande aktion. De förlorade sina jobb, sina pass och fick sina hem genomsökta.

Det har gjorts enorma framsteg de senaste 23 åren.