Annons
X
Annons
X

Kunglig historia

SvD

SvD

Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

Dick Harrison

Kära läsare, det här är, dessvärre, det sista blogginlägget från min sida. Idag stänger vi kungabloggen för överskådlig tid.

Sedan februari har jag ansträngt mig för att besvara de kunglighetsrelaterade frågor som läsarna av svd.se har sänt in antingen till bloggen eller till mig personligen via min mail på Lunds universitet. Ert intresse har varit både stort och smickrande. Nästan varje morgon under de gångna månaderna har inletts med en kort stunds bloggande om ämnen som har berört allt från antikens Rom till nutidens svenska kungafamilj. Såväl verkliga som fiktiva furstar har passerat revy, från Julius Caesar till Norton I. Jag har försökt att besvara så många frågor som möjligt, men det ligger fortfarande mängder av obesvarade spörsmål i mailboxen.

En reflexion: de ämnen som har berört flest kommentatorer är de som svävar i gränslandet mellan fakta och gissningar. Läsarnas – åtminstone de kommenterande läsarnas – historiska intresse är som störst där tro och vetande möts i en spännande gråzon. Ingen kommenterar en faktaspäckad blogg om begreppet folkungar. Få upprörs av eriksgatan, ännu färre av upproriska slavkungar. Men långt över hundra kommentarer, flertalet tämligen eldfängda, regnar på kort tid in till webben om jag råkar blogga om förmenta kopplingar mellan Sverige och folkvandringstidens gotiska kungar. Utläggningar om successionsordningen får högst sporadiska kommentarer, medan enkla källkritiska resonemang om ursprungsbefolkningar i Sverige leder till raseriutbrott från vitt skilda intressegrupper i landet. Till och med det enkla faktum att jag erkänner att vi tyvärr inte kan uttala oss om gamla svenska sagokungars existens har vållat stor upprördhet.

Jag har fått både ris och ros för de (till min egen förvåning) mest kontroversiella blogginläggen (till exempel om goter), men personligen är jag lika glad för både klagomål och beröm. Kommentarerna och frågorna visar nämligen på något högst väsentligt: vi svenskar, som inte sällan beskylls för att vara Västvärldens mest historielösa folk, bryr oss verkligen om det förflutna. Vi kämpar om makten över minnet. Vi mutar in våra revir och argumenterar för våra idéer, och vi är inte rädda för att göra det offentligt. Detta är ett hälsotecken. Historia blir livsfarligt i samma ögonblick som vi överlåter tyckandet och tänkandet – brukandet och missbrukandet av det förflutna – åt någon annan. Jag vill ge en verklig eloge till de kommentatorer som även har haft modet att bryta sig ut ur anonymitetens grå massa och framträda med eget namn. Dylikt agerande gynnar det öppna samhället och utgör en grund för ett sunt demokratiskt debattklimat, oavsett diskussionsämne.

Skälet till att kungabloggen stängs är inte bara det faktum att kronprinsessan Victoria precis har gift sig och att det kungliga förtjänar en liten semester, utan att jag själv försvinner iväg på bröllopsresa med min älskade Katarina. Vi flyger till New York, hämtar upp en hyrbil på Manhattan och kör västerut på en förhoppningsvis romantisk färd från kust till kust. Som de luttrade filmtittare vi är skall vi nogsamt undvika alla märkliga motell med modersfixerade psykfall till ägare som samlar på uppstoppade fåglar. Vi skall inte köra in på genvägar i gudsförgätna öknar som har fungerat som baser för nukleära tester. Vi skall inte göra flodturer på egen hand i Appalachernas banjotäta inavelsbygder. Vi skall inte köra ut över stupet vid Grand Canyon. Vi skall inte dricka förgiftat vatten i öknen. Och vi skall inte arbeta. Min bärbara dator är temporärt bannlyst. Alltså inget bloggande.

Farväl – för den här gången. Vem vet? Om läsarna och Svenska Dagbladet så önskar kommer bloggen måhända att återuppstå, i en eller annan form. Men det får framtiden utvisa.

Dick Harrison

Dick Harrison

De senaste dagarna har jag blivit uppringd av ett flertal journalister, som alla ställer samma fråga. Vad betyder det, egentligen, att kronprinsessan Victoria gifter sig med Daniel Westling? Hur stort är detta? Är det verkligen en historisk händelse?

Bakom frågorna anar jag stundom en vilja till att erhålla ett vanvördigt svar. Som att jag skulle säga att det inte alls är viktigt, att det är ett Stockholmjippo eller en märklig rojalistfest. Men då gör jag journalisterna besvikna.

Ur en synvinkel är det utan tvekan en historisk händelse. En kvinnlig tronföljare gifter sig med en man av folket. Detta har aldrig tidigare hänt i Sverige. Eftersom Victoria en dag kommer att bli Sveriges statschef är det inte en bagatell. Bröllopet i morgon är, på sätt och vis, en symbolisk milstolpe i den svenska monarkins utveckling.

Det finns emellertid även en annan, ännu intressantare synvinkel. Den svenska nationalstaten har, vid en jämförelse med äldre epoker i rikets historia och med andra länders traditioner, ytterst få verkligt stora nationella fester. Vårt nationaldagsfirande är ytterst lågmält om man jämför med exempelvis firandet av den 17 maj i Norge och av den 4 juli i USA. Sverige har, tack och lov, undsluppit krig i snart 200 år, vilket har medfört en brist på helger till åminnelse av fältslag, offensiver, befriande, osv. Det närmaste vi kommer militärt influerade fester är ätandet av Gustav Adolfsbakelser i Göteborg den 6 november. Eftersom Gustav V avskaffade kungliga kröningar har vi inte heller några stora kungliga helger kvar, om man undantar kungliga begravningar och kungliga bröllop. Och en begravning är ju knappast en fest.

Kungliga bröllop i allmänhet och den blivande statschefens bröllop i synnerhet kvarstår därmed som de enda riktigt stora, pampiga nationella högtiderna i Sverige överhuvudtaget. Dessutom inträffar sådana händelser mycket sällan. Senaste gången var 1976. Oavsett om man är rojalist eller republikan blir ett kungligt bröllop en händelse att minnas. Själv var jag bara tio år gammal när Carl XVI Gustaf gifte sig med Silvia, men jag minns tv-sändningen som om det var igår. På listan över minnesvärda offentliga händelser hamnar kungens bröllop bredvid Norrmalmstorgsdramat, Palmemordet, Berlinmurens fall och Anders Gärderuds seger i 3000 meter hinder vid OS i Montreal.

I morgon kommer jag inte att se bröllopet på TV. Jag och min nyblivna hustru Katarina flyger till Stockholm om några timmar, där jag skall medverka i TV4:s sändningar före och efter vigseln. Under själva ceremonin sitter vi i Storkyrkan och ser händelsen med egna ögon. Visst, rent maktpolitiskt sett har detta kanske ingen större betydelse. Men det är stort i alla fall.

Dick Harrison

Gårdagens blogg om kungar i USA, verkliga och självutnämnda, har inspirerat till fler frågor. Hur är det med de slavar som skeppades över från Afrika till Nya världen? Fanns det kungligheter ombord på slavskeppen? Erkändes någonsin deras kungliga status i Amerika?

Svaret är ja. Vissa afrikanska kungar, i synnerhet i Dahomey (i den nuvarande republiken Benin), utnyttjade den transatlantiska slavhandeln till att bli av med besvärliga konkurrenter om makten. Ett flertal prinsar tvingades därför lämna hemlandet för ett bittert liv som slav – ett liv som dock, väl att märka, snabbt kunde förbytas i politisk revansch, om turen vände. Européerna, i synnerhet portugiserna i Brasilien, var väl medvetna om de kungliga slavarnas status och såg dem som potentiella framtida allierade i det afrikanska maktspelet. Under andra hälften av 1700-talet formaliserades relationerna mellan Dahomey och Brasilien så mycket att regelrätta ambassader från det afrikanska kungariket avlade besök i den portugisiska kolonin.

Ett intressant exempel på vad dessa relationer kunde resultera i är historien om prins Obá II av Afrika, ett brasilianskt parallellöde till Norton I i Kalifornien (se gårdagens blogg).

Historien började i Oyo, en regional stormakt i nuvarande Nigeria. Härskaren (med titeln alafi) Abiodun av Oyo, som regerade 1774–1789, hade en son eller sonson (det är osäkert vilket) som sändes över Atlanten som slav i början av 1800-talet. Tiden i ofrihet blev inte lång, och snart var prinsen fri. Han antog namnet Benvindo da Fonseca och ägnade sig åt diamantprospektering. Benvindos son Cândido deltog i brasilianska armén under kriget mot Paraguay på 1860-talet och avancerade till löjtnant. Efter kriget bosatte han sig i Rio de Janeiro, men här gick något snett med den mentala hälsan. Cândido utropade sig till ”prins Obá II av Afrika”, något som väckte åtskillig munterhet på gatorna, där ”prinsen” ofta spatserade omkring med frack, höghatt, käpp eller paraply. Medan genomsnittsbrasilianaren betraktade Cândido som en storhetsvansinnig fyllbult var dock landets kejsare, Pedro II, mycket vänlig mot sin afrikanske pseudokollega. Han lär ha mottagit honom i palatset varje söndag, där Cândido, iförd uniform med ordnar, vördnadsfullt kysste kejsarens hand. Faktum är att vissa afrikaner i Rio de Janeiro började acceptera Obá II som sin egen kung och skänka honom tribut.

Men allt har ett slut. Kejsar Pedro störtades från tronen år 1889. Brasilien blev republik. I och med det urholkades även Cândidos lilla monarki. Han dog utfattig mindre än åtta månader senare.

Dick Harrison

Har USA någonsin haft ett kungahus? Frågan dök upp igår. Det till synes självklara svaret är nej, eftersom USA ända sedan nationen grundades under nordamerikanska frihetskriget har varit en republik. Men fullt så enkelt är det inte. Om man räknar med alla de folk som USA har underkuvat finner vi gott om indiannationer med monarkiska system, och om vi räknar med de virrhjärnor som på egen hand har utropat monarkier i USA blir listan ännu längre.

Den mest berömde galningen i sistnämnda kategori är utan tvekan Norton I, som 1859 utropade sig till ”kejsare av dessa Amerikas förenta stater”. Norton I, som var immigrant från England (han hade även levt en längre tid i Sydafrika) hette egentligen Joshua Abraham Norton (d. 1880). Efter att ha förlorat sin förmögenhet blev han om inte tokig så åtminstone synnerligen mentalt obalanserad och började inbilla sig att han var kejsare. Befolkningen i San Francisco uppskattade denne stadens i särklass mest excentriske invånare, och Norton blev snart mycket populär. Hans dekret – till exempel att det skulle byggas en bro tvärs över San Francisco Bay – följdes emellertid inte. (Vissa av hans idéer, däribland bron, blev dock verklighet senare.) Publiken vid hans begravning uppgick till cirka 30 000 personer. I skönlitteraturen har Norton gjort ett bestående intryck. Han inspirerade även till ett känt Lucky Lukealbum, vars ”kejsare” dock inte har några större likheter med originalet i San Francisco.

Av de verkliga monarkier som har underkuvats av USA vill jag särskilt framhäva det hawaiianska, vars slott ännu finns att beskåda. Kungariket Hawaii växte fram i slutet av 1700-talet i samband med kung Kamehamehas erövringar. Under 1800-talet växte både det brittiska och det amerikanska inflytandet i ögruppen. Till slut avsattes den sista regerande drottningen, Liliuokalani, år 1893. Hawaii blev republik, men redan 1898 annekterades öarna av USA. Sedan 1959 har ögruppen status som delstat.

Dick Harrison

Den här frågan har jag fått otaliga gånger, särskilt vintertid. Den brukar i regel kopplas samman med diverse andra frågor om vilka äventyr den blivande kung Gustav råkade ut för i Dalarna, äventyr som i mångt och mycket är påhittade i efterhand, antingen av kungen själv eller av hans levnadstecknare Peder Svart, eller ännu senare, efter mönster från gamla sagor och vandringssägner. Men hur är det med Vasaloppet?

Enligt den berättelse som ligger till grund för Vasaloppet skall Gustav Eriksson ha kommit till Mora vid julhelgen 1520 och förgäves sökt förmå bönderna att resa sig till kamp mot kung Kristian II. Han skall ha påmint dem om hur förfärliga tidigare danska fogdar varit, men bönderna var ointresserade. Gustav, som redan hade misslyckats att värva andra dalkarlar för sin sak, tvingades fortsätta mot Norge. Han var förmodligen rejält besviken. 1500-talets källor gör helt klart att det var dalkarlarna själva som motarbetade och jagade honom, inte danskarna… Vem vet, kanske skulle stormännen på andra sidan bergen var mer välvilligt inställda? Annars kunde ju Gustav alltid fortsätta med skepp till Tyskland, där han visste att han var välkommen.

Vägen mot Norge gick via Sälen. Eftersom skidåkarkonsten var föga utvecklad bland uppländska herremän kan vi lugnt utgå från att Gustav inte nyttjade skidor. Han kan ha haft snöskor, ridit på en häst eller åkt i en släde – ingen vet. (Äldsta uppgiften om färdsättet är från 1593, då kyrkoherden Herman Pauli i Malung anger att han själv sett platser som Gustav passerat med snöskor.) Det tog tid, tillräckligt lång tid för att folket i Mora skulle hinna ändra sig. Bud lär ha anlänt från Mälardalen med förfärliga historier om danskarnas framfart. Alltså sände man iväg en styrka för att hämta tillbaka Gustav och dra igång upproret. Så skedde också, någon gång i januari 1521. ”Överst uppe i Lima” (Lima socken) hann de utsända ikapp Gustav. Tillsammans återvände de till Mora, och snart var befrielsekriget ett faktum.

Att dalkarlarna länge var motvilliga till att bistå Gustav är inte svårt att förstå. I och med att Kristian II blivit kung lyftes blockaden mot Sverige. Det blev fred, vilket borgade för bättre tider för de järnexporterande storbönderna och bergsmännen. Att i detta läge gripa till vapen mot en kung som man inte visste någonting om var inte tillrådligt. Så varför ändrade sig bönderna plötsligt? Knappast för att mälardalingar dök upp med redogörelser för Stockholms blodbad. Ingen utom de närmast berörda lär ha ägnat de okända främlingar som dräpts på Stortorget några tankar.

Det fanns betydligt bättre skäl för dalkarlarna att ändra åsikt om Kristian II. Den nye kungen lanserade under vintern 1520–1521 ett nordiskt handelskompani som skulle ta upp kampen mot Hansan. Järnproduktionen i Bergslagen skulle ställas till kompaniets förfogande, något som knappast hälsades med varma ord i bergsmannaleden. Lägg därtill att Kristian, som var djupt skuldsatt, införde en betungande extraskatt – ett mycket farligt steg för en nyvald kung. Till råga på allt utfärdade han påbud om att alla bönder skulle avväpnas. Allt sammantaget var detta en krigsförklaring mot dalkarlarna. När nyheterna om Kristians beslut nådde Mora lär bönderna ha bestämt sig fort och börjat söka efter allierade. Att i detta läge sända efter Gustav Eriksson var helt logiskt. Han befann sig på kort avstånd från Mora och hade gott om kontakter i det mellansvenska frälset. Han var en perfekt frontfigur för upproret. Resten är historia.

Jag kan inte låta bli att spekulera om vad som skulle ha hänt om Gustav Eriksson verkligen varit en skicklig skidåkare (alternativt om han varit rask på snöskor eller haft ett annat effektivt fortskaffningsmedel). Om detta skett – det vill säga om Gustav vunnit det första, geografiskt felvända, Vasaloppet från Mora till Sälen – skulle han förmodligen ha kommit över till Norge innan männen från Mora hunnit ikapp. Dalkarlarna hade varit tvungna att välja en annan ledare.

En annan man hade valts till hövitsman. En annan man hade valts till riksföreståndare. En annan man hade valts till kung. Gustav Eriksson hade aldrig blivit Gustav Vasa. Och Vasaloppet hade inte existerat…

Dick Harrison

Åter vid datorn efter ett fantastiskt bröllop inser jag till min glädje att intresset för historia hos läsarna av svd.se inte har mattats av under helgen. Back to work!

Läsarna av kungabloggen förefaller vara väl underrättade när det gäller de mer prominenta riksbildningar som har existerat i forna Jugoslavien. Att Serbien och Kroatien har monarkiska traditioner med djupa medeltida rötter är väl känt. I en tidigare blogg kommenterade jag även det bosniska kungariket på 1300- och 1400-talen. Men i ett fall tycks det råda idel frågetecken:

Har det någonsin funnits ett slovenskt kungadöme?

Svaret är nej, om vi med kungadöme menar just det: ett rike som regeras av en kung (lat. rex). Nuvarande Slovenien kom under högmedeltiden att domineras av katolska adelssläkter, vilka samtliga var väl integrerade i det tysk-romerska imperiet. Att landet idag har ett kulturarv som uppvisar starka influenser från det habsburgska Österrike är alltså inte förvånande. Men om vi omformulerar frågan till att gälla ett slaviskspråkigt herravälde, autonomt i förhållande till grannrikena, blir svaret ja. Ett sådant har existerat, och vi känner det som furstendömet Karantanien.

Våra kunskaper om Karantanien är bristfälliga. Sannolikt går dess äldsta rötter tillbaka till 580- eller 590-talen, då nuvarande Slovenien och angränsande delar av dagens Österrike befolkades av invandrande slaver (förfäder och förmödrar till dagens slovener). Egentligen är decennierna en gissning, men kvalificerad sådan. Vid denna tid upphör notiserna om biskopar i städerna Celeia (Celje) och Emona (Ljubljana), vilket kan tolkas som belägg för ett makt- och religionsskifte. Under de decennier som följde expanderade även bajuvarerna (förfäder och förmödrar till dagens bayrare) in i området, men slaverna slog tillbaka dem. Mellan det langobardiska Italien, Bayern och Karantanien uppstod ett territoriellt svårdefinierat ingenmansland.

Det karantaniska furstendömet utvecklades på 600- och 700-talen till en viktig politisk kraft, en västeuropeisk buffert mot avarväldet i öster. Avarerna var ett asiatiskt ryttarfolk som dominerade nuvarande Ungern och norra Balkan. Hotet från avarerna ledde på 740-talet till att den karantaniske fursten Boruth allierade sig med de gamla fienderna i Bayern. Den bayersk-slovenska alliansen var segerrik mot avarerna, men i gengäld tvingades slovenerna acceptera att bayrarnas inflytande i området växte.

Under de decennier som följde utvecklades Karantanien till ett bayerskt lydfurstendöme, vars befolkning snart kristnades och drogs in i Karl den stores frankiska imperium.

Dick Harrison

Den här dagens blogg tillägnas Kalmar. Få svenska städer har haft lika stor betydelse för vår historia – kunglig såväl som icke-kunglig – som denna.

Det finns fantasifulla spekulationer om att staden har ett ursprung som söker sig tillbaka till järnåldern, men både de skriftliga och de tillgängliga arkeologiska källorna låter oss inte komma längre än till början av 1200-talet, då en stadsbebyggelse började växa fram mitt emot det nuvarande slottet. Medeltidens Kalmar var halvcirkelformat med en radie på cirka 500 meter. På 1230- och 1240-talen expanderade staden hastigt i takt med att riksmakten konsoliderades. Kalmar blev det svenska rikets sydöstra utpost, ett bålverk för kungamakten och en kraftfull gränsbastion mot Danmark. I mitten av århundradet byggdes en stor kyrka, helgad åt Sankt Nikolaus, som till slut var omkring 75 meter lång och nästan 40 meter bred, samt ett dominikankonvent för bröder. Ett systrakonvent tillkom år 1299. Dessutom fick staden tidigt en egen domstol, ett sigill och en fogde. Omkring 1300 omgärdades bebyggelsen av en krenelerad stadsmur med halvrunda torn på 50–60 meters avstånd från varandra. (Dessvärre revs både kyrkan och muren på 1600-talet, då staden flyttades till Kvarnholmen.)

De första Kalmarborna dyker upp i källorna på 1250-talet. Redan 1231 kan vi läsa om ”Volmar från Kalmar” i en notis om rådmännen i Riga. År 1252 uppmanades Berthold, en lekbroder i Dominikanorden, att flytta från Kalmar till Skara. Den förste kände borgaren i staden, Herman Buccha, var tysk och hade ingifta släktingar i Lübeck. Uppenbarligen var många av stadens invånare under den första tiden tyska handelsmän, nära knutna till Hansan.

Mer än något annat framgick Kalmars betydelse av att centralmakten, under Birger jarl och hans söner, valde att satsa på stadens försvar. Liksom i Stockholm – som växte fram samtidigt, på ungefär samma sätt – byggdes ett magnifikt slott. Till skillnad från den medeltida staden står slottet fortfarande kvar på samma plats, och delar av byggnaden kan än idag spåras till högmedeltiden. Dess äldsta del utgjordes av ett torn, sannolikt rest redan under decennierna kring 1200, som revs ett par sekler senare, när det blivit onödigt. Slottet fick en tio meter hög ringmur av kalksten med sex torn, troligen försedda med skyttegång och murtrappor. Det västliga Kuretornet med vindbrygga, som fungerade som huvudport mot staden, var mer än tjugofem meter högt och rymde sex våningar.

När Birger jarl och hans söner lät bygga borganläggningen i Kalmar ansträngde de sig mer än vanligt. Och slottet fungerade. När svenska och danska kungar drabbade samman i krig under påföljande sekler försattes Kalmar regelbundet i belägring, men slottet var militärt sett ointagligt. Det kunde visserligen betvingas genom svält, men inte stormas.

Redan på 1200-talet var Kalmar scen för kungliga ceremonier och diplomatiska möten på toppnivå. År 1276 gifte sig kung Magnus Ladulås med Helvig av Holstein i staden. 1397 kröntes Erik (”av Pommern”) till unionskung här, varav namnet Kalmarunionen. Med sina cirka 3 000 invånare var Kalmar på 1300- och 1400-talen det svenska rikets näst största stad, efter Stockholm. (Visby var större, men Gotland var en osäker besittning som den svenska kungamakten vid denna tid sällan behärskade.)

Men varför allt detta snack om Kalmar? Av personliga skäl. Jag tar nu ett par dagars paus från den här bloggen eftersom jag och min fästmö Katarina om några minuter sätter oss i bilen för att köra till Kalmar.

Målet för resan är slottet och dess slottskyrka. Den senare invigdes 1592, en skapelse av Johan III, som skall ha en hel del av äran för att hela slottet idag ser ut som det gör. Det var i denna slottskyrka som Gustav II Adolf och hans tillkommande Maria Eleonora av Brandenburg år 1625 bevistade den tacksägelsegudstjänst som inledde den blivande drottningens vistelse i Sverige. Deras bröllop firades en tid senare i Stockholm. Då var det krig på Östersjön och Kalmar hölls i ett järngrepp av pesten. Om inga nya epidemier, krig, eller annat oförutsett elände drabbar oss kommer Katarina och jag att gifta oss i Kalmar slottskyrka i morgon.

Och för så lovvärda syften får bloggandet ta en liten paus…

Dick Harrison

Nyligen har två svenska översättningar av ett av medeltidens mest berömda epos, Rolandssången, sett dagens ljus. För en historiker är detta oerhört glädjande. Få litterära verk har haft lika stor betydelse för västeuropeisk kultur som Chanson de Roland. Aktualiseringen av berättelsen om den tappre riddar Roland och hans undergång vid Roncesvalles i Pyrenéerna medför emellertid också frågor om vad det var som egentligen hände.

I det litterära verket, som tillkom på 1000-talet eller 1100-talet, blir Karl den store och hans frankiska här förrådda av den ondskefulle Ganelon, som är sammansvuren med den saracenske (muslimske) kungen Marsile. Roland, som leder den frankiska eftertruppen, överfalls i bergspasset Roncesvalles (Roncevaux) och stupar eftersom hans heder förbjuder honom att kalla på hjälp innan det är för sent. Därefter hämnas Karl den store genom att förinta saracenernas här, ställa Ganelon inför rätta och avrätta honom.

Så långt Rolandsången. Vad hände i verkligheten? Vad lär oss den karolingiska tidens egna källor, till exempel Einhards biografi om Karl den store?

En viss kärna av sanning finns, men den är inte stor. Det stämmer att Karl den store ledde ett fälttåg söderut över Pyrenéerna år 778, och det slutade verkligen illa för frankerna. Målet för fälttåget var troligen Zaragoza, muslimernas viktigaste fäste i norra Spanien. Men så långt nådde inte fälttåget, som istället kom att riktas mot Pamplona. Staden brändes och bygden plundrades, varefter frankerna vände åter mot norr. Väl att märka har vi ingen aning om vilka som härskade i Pamplona vid tiden för fälttåget. Muslimerna hade erövrat nästan hela Pyreneiska halvön på 710-talet, men redan omkring 740 förjagades den muslimske guvernören av den baskiska lokalbefolkningen. Vi vet att en ny muslimsk guvernör residerade i området på 790-talet (tills invånarna dödade honom 799), men för år 778 har vi bara frågetecken.

I vilket fall som helst uppfattade baskerna, säkert med rätta, den frankiska offensiven som ett allvarligt hot mot dem själva. De bevarade källorna är entydiga på denna punkt: det var basker, inte arabiska eller berbiska muslimer, som överföll trossen i Roncesvalles. Verklighetens Roland, som hette Hruodland och var markgreve av Bretonska mark (ett gränsområde mot det självständiga Bretagne), föll alltså inte i kamp mot saracener utan mot kristna bergsbor.

778 års misslyckade fälttåg fick ett stort och glansfullt äreminne i form av Rolandssången, men det ledde inte till territoriella vinster. Senare frankiska framstötar över Pyrenéerna var mer framgångsrika, och vid Karl den stores död hade en landremsa söder om Pyrenéerna – främst norra Katalonien ned till Barcelona – annekterats av frankerna.

Dick Harrison

En fråga har dykt upp rörande kungariken inom ramen för republiker. Stämmer det att gamla pre-koloniala afrikanska kungariken fortlever i dagens samhälle, inuti nationalstater som formellt sett är att betrakta som republiker?

Ja, det gör det, inte bara i Afrika utan även i flera asiatiska länder, där det här och var fortfarande sitter sultaner och maharajor med mer eller mindre makt än vår svenske monark kan tillgodoräkna sig. Att räkna upp dem alla här skulle kräva alldeles för mycket utrymme. Men för att ta ett prominent afrikanskt exempel kan vi nämna Buganda, ett av de riken som erkände brittisk kolonial överhöghet under den imperialistiska kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet. Idag är Buganda kärnland i republiken Uganda, men området fungerar likväl som kungarike under en monark (kallad kabaka). På 1970- och 1980-talen var monarkin visserligen avskaffad (både i Buganda och i andra kungariken inom republikens ram), eftersom både Idi Amin och Milton Obote, de beryktade statschefer som regerade Uganda, inte ville veta av några kungliga rivaler. År 1993 återinfördes dock kungadömet i Buganda, som därefter har fungerat som en konstitutionell monarki under kabaka Ronald Muwenda Mutebi II, vars politiska inflytande dock endast är en skugga det förfäderna utövade.