Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Daniel Sandström

Daniel Sandström

Niklas Orrenius och Dagens Nyheters viktiga avslöjande om Skånepolisens registrering av svenska romer väcker två principiella diskussioner.

Den första rör polisen. Många är de varningssignaler som skvallrat om att polismyndigheten i Skåne har strukturella problem. Ansvariga poliser har visserligen erkänt brister i ”värdegrundsarbetet”, men termen leder fel, det handlar om mycket större saker än så. Det handlar om dokumenterade och talrika exempel på grumlig människosyn och om en kultur präglad av benhård kåranda, men också av bortförklaringar och handfallenhet.

2008 kunde Sydsvenskan avslöja att piketpolisen i Malmö använt sig av ord som ”apejävlar” och ”blattajävel”, ord som också följdes av hot om misshandel i piketen. Senare kunde tidningen publicera uppgifter om hur Skånepolisen i sin internutbildning använt begrepp som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger” utan att någon reagerat. Cheferna inom polisen talade, då som nu, om enskilda individer som gjort fel.

Men övertrampen är nu så många att en sådan förklaring faller på sin egen orimlighet. Och den underminerar förtroendet för poliskåren. Att ständigt hänvisa till isolerade övertramp skapar en kultur av svagt ansvarstagande. Skulden blir alltid individuell, aldrig institutionell. Till slut bildar all skit som sopats under mattan en egen hög, omöjlig att dölja.

Polischefernas undanflykter efter DN:s avslöjande gjorde ont värre. Registreringen av romer var endast en ”analysfil” upprättad vid en brottskonflikt, hette det. Jaså, en enda konflikt skulle alltså förklara registreringen av mer än 4000 namn, däribland många barn?

Benämningen ”kringresande” skulle  enligt polisen inte vara en etnisk beteckning, utan endast röra ”folk som reser när de begår brott.” Verkligen? De undermåliga förklaringarna väcker frågan om polisledningen i Skåne är kompetent nog för att sköta sitt uppdrag. Inte ens Sjöwall och Wahlöö kunde teckna poliser så handfallna, så verbalt vilsna.

Den andra principiella frågan gäller förstås, som många påpekat, romernas utsatta situation. Trakasserierna i Ungern, Tjeckien och Rumänien, eller i Italien och Frankrike för den delen, har kunnat fortgå utan särskilt bestående kritik från andra länder i den europeiska gemenskapen. Bortsett från några punktinsatser möter inte den växande antiziganismen tillräckligt motstånd.

Måndagens avslöjande måste ses i ljuset av den utvecklingen, därför gäller saken mer än polisiär inkompetens och röta. För svenskt vidkommande öppnar  det också en dörr till ett förflutet som vi inte vill kännas vid, men som hör till nationens skamligaste ögonblick. Det handlar om en historia präglad av registrering, diskriminering och sterilisering; om hur romernas utanförskap cementerats och i sin tur gett upphov till nya trakasserier och ökad alienation. Och detta är inte bara historia. Detta är den värld som svenska romer lever i här och nu.

På måndagen såg vi många exempel god och minnesvärd journalistik, i en tid när journalistiken sägs vara i kris. Jag tänker främst på Niklas Orrenius och Dagens Nyheter förstås, men också på viktiga kommentarer av Lawen MohtadiGabriel Byström och Rakel Chukri.

Ändå var denna måndag en dag som jag främst kommer att minnas för bortförklaringarna, för polismästaren som stod i Aktuellt med flackande blick och tomma ord. Polisen hade nu alla chanser i världen att omedelbart vädra ut och börja om, att erkänna fel och peka ut en ny väg för framtiden. I stället valde man de undermåliga undanflykterna; att aldrig möta de utsatta med en rak blick, med raka svar.

Och sveket, som redan är stort, blev så mycket större.

Daniel Sandström

När jag arbetade på en tidning i Malmö kunde vi stundtals bli lite trötta på hur staden skildrades i riksmedierna.

Ointresset var oftast stort, utom när det inträffade något dramatiskt, som ett gängrelaterat mord eller ett upplopp i Herrgården. Då blev det full fart. Det var som en inverterad Melodifestival, många kom för att uppleva något spektakulärt. När festivalen väl var över väntade en vardag som få, med några undantag, hade lust att skildra.

Kulmen var när seriemördaren Peter Mangs härjade i Malmö. Då kom journalister från hela världen. De kom från Norge, Danmark, Spanien, England och USA och de frågade vad som var fel med Malmö. Som om det var just stadens fel att någon gav sig på dess invånare.

När dessa journalister sedan med egna ögon såg vad som utmålats som en av norra Europas farligaste städer, blev de som regel besvikna. ”Va”, utbrast ett danskt tv-team efter att ha varit i Rosengård, ”är detta ghettot?!”. De sökte efter ett krig, när de inte fann det åkte de vidare, till nästa sak som hände ”nu”.

Jag skriver inte detta för att förringa Malmös problem. De är oräkneliga och omskrivna. Men det finns något i den sporadiska och händelsestyrda bevakningen av Malmö – läs förresten Sydsvenskans Rakel Chukri här – som kastar ett intressant ljus över bevakningen av Husby och det som händer där. Det handlar om nuet, hur makten över nuet blivit allt viktigare i journalistiken – i form av live-tv, av direktrapporteringar och twitteruppdateringar. Just nu är ”just nu” förbannat hett.

Givetvis handlar denna mediala fixering om ökad medial konkurrens, delvis kommer den från medborgarna själva och den mobila rapportering som de står för. Efter kravallerna i London och efter terrordådet i Boston kunde man konstatera att den ledande bevakningen kom via sociala medier från vanliga ögonvittnen på plats.

Journalistik har alltid varit en kamp om nuet, men nu har den kampen hårdnat. Och det påverkar oss kanske mer än vi tror. Jag har läst bra analyser och följt bra närvarorapporter från och om Husby och om det som händer där nu, men jag har också sett journalister som intervjuar sig själva i brist på annat att säga – det ligger i live-rapporteringens natur att kvaliteten varierar.

Detta nya beteende ändrar inte behovet av klassisk journalistik. Av granskningar, analyser och reportage som har det gemensamt att de är inte är slavar under nuet. Ett samhälles problem och utmaningar kan inte lösas med punktinsatser. När det väl brinner är det så dags. Då uppstår också en märklig krishantering från politikernas sida: de fokuserar på att säga rätt saker just då –  läs Göran Erikssons analys om just detta – för att symboliskt rädda ansiktet, snarare än på reellt förebyggande arbete.

Men det är ju detta arbete som egentligen bör granskas. Innan vi kom till detta brinnande ”nu” så fanns det en vardag, en vardag i skuggorna, där samhällets problem och utmaningar fått gro i Husby och i Malmö i vad som kan tyckas vara en evighet, i en tid som saknar ”nu” och där mycket verkar vara försent.

I Malmö har det funnits gott om tecken på att något inte stod rätt till i staden, trots att varumärkesbygget dånat på med full kraft. Det var bokstavligen ingen nyhet att stadens så kallade utsatta områden hade en negativ utveckling. 2011 konstaterade skolinspektionen att delar av stadens skolor uppvisade ett ”alarmerande kunskapsresultat”, att utbildningsverksamheten hade stora brister i ”styrning och ledning” och att ansvariga politiker trots denna vetskap inte gjort något sedan 2006. Svaret på varför det brunnit i Malmö de senaste åren, låg alltså långt tillbaka i tiden.

Jag vågar tro att det finns liknande samband i Husby. Men de flesta avgörande samhällsförändringar går för långsamt för att fångas i realtid. De är också för omfattande för att vi riktigt ska förstå dem medan de sker. Just nu spelas det ett blame game kring det som händer i Husby, men när den matchen ebbat ut (den blir ju aldrig färdigspelad) finns risken att intresset också dör. Men samhället måste fortfarande komma med ett svar på den fråga som just nu stavas Husby, men som i går stavades Malmö och som i morgon kommer att heta något annat.

Hur vi kommer dit, är en utmaning för både journalistiken och politiken: att fånga nuet innan det blir detta brinnande ”nu”. Egentligen är det en fråga om långsiktighet och uthållighet, två dygder som nuet också utmanar.

 

 

 

 

 

 

 

Daniel Sandström

Jag ska inte säga att jag ligger sömnlös, men det händer alltför ofta att jag kommer på mig själv med att oroa mig för den fantastiska uppfinning som vi kallar skönlitteratur, på samma sätt som man kan oroa sig för en nära anhörig som är sjuk. Det är inte så att siffrorna pekar åt rätt håll när det gäller läsning. Patienten har en sjukdom. Det vet vi. Men är den kronisk?

När jag åker tåg ser jag den ena laptopen efter den andra, alla fyllda med tv-serier. Men också allt fler mobiltelefoner och surfplattor med samma flöde. Jag ser mina barn vänja sig vid en kultur där rörlig bild tar allt större plats, just för att den tar mindre plats. Boken, nyligen utpekad som en anomali på DN Kultur, har kanske inte fler fiender, men betydligt färre vänner.

Varför? Det är bara att följa pengarna. Pengarna finns i mobilen, publiken finns i mobilen, och alla riktar in sig på rörlig bild. Det är också därför som samtliga nyhetssajter idag – med Aftonbladet i spetsen – jagar efter ämnen som är passar för live-tv. Det är många historier som klarar det testet. Fördjupning är detsamma som att ha en panel som uttrycker sig snabbt och tvärsäkert i direktsändning. Detta är 2013, hur tror ni att det kommer att se ut 2018?

Eftersom jag bryr mig om vad som händer med det skrivna ordet, och mer specifikt med romanen och skönlitteraturen, skrev jag en text om hur litteraturen påverkas när tv:n blir den dominerande kulturformen, vilket är konsekvensen av mobilen, streaming, Netflix och HBO. Det var ett försök att ställa frågor kring romanens och skönlitteraturens ställning i en tid där dess existens tycks alltmer villkorad.

Expressens kulturchef Karin Olsson, recenserade avmätt artikeln i en blogg med orden ”En spaning som vid det här laget inte ens vore ny för Ica-kuriren.” Sant, vill Expressen ha ytterligare en trendanalytiker ska man inte ringa mig, men det vore bra om Ica-Kuriren hörde av sig. Hur vi ställer oss till en utveckling som i någon mån revolutionerar vårt förhållande till det skrivna ordet borde angå många. Inte minst en kulturchef.

Men det är ju det som är den springande punkten: det skrivna ordets utdragna marginalisering kommer aldrig bli tillräckligt trendigt, frågan kommer aldrig att få plats på det rikliga instagramflöde som Expressen skickar ut från sin kulturfest. Det är som med klimatförändringarna, ett hemskt tråkigt ämne.

Dagens kultursidor i Expressen handlar om Alex Schulman och hans framträdande i Skavlan. Slutsatsen av artikeln är att han egentligen inte är värd att skriva om alls. Det är, på alla sätt, också en bild av vår tid.

 

 

Daniel Sandström

Visst känns det som att medielogiken håller på att skrivas om i realtid?

Det kan förbrylla vem som helst, inte minst en politiker som vill pröva spelets nya regler.

Jag tänker på Jasenko Selimović och hans svar till Jonas Hassen Khemeri.

På pappret var det helt rätt. I stället för att ta på sig politikerhatten, med all den distans som det medför, spelade Selimović kompiskortet. Nu var det inte ministerns närmaste man som talade utan människan. Jasenko, inte Selimović.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen ”Jonas, min vän”, men nog var det en modig inledning på en artikel. Modigt var också försöket att spela på Khemiris planhalva: att Selimović valde att skriva känslomässigt, till synes broderligt och nästan litterärt, när motparten råkar vara en författare i högsta divisionen.

Men modigt kan också vara dumt.

En författare eller en konstnär behöver inte svara på följdfrågor, verket talar helst för sig själv, publiken får tolka det som den vill. Så fungerade Khemiris brev till Beatrice Ask.

Men politikern har inte samma spelrum, inte ens om man varit dramatiker och teaterchef.

Alltså började folk med rätta fråga varför Selimović, som faktiskt har ett ansvar för integrationspolitiken, inte skrev om den politik han för.

En text som är öppen för tolkningar kommer också generera frågor, dessutom kritiska sådana. Och medan en teaterchef kan vara nöjd om publiken går hem från en föreställning med en rad knepiga frågor ringande i huvudet, så är det väldigt sällan vägen till framgång för en politiker.

Då tappar politikern initiativet, får svara på frågor om vad man egentligen menade, tvingas reda ut missförstånd, blir styrd snarare än styr. Vi accepterar luckor i en litterär text, men inte i ett resonemang från en ansvarig politiker. Och varför skulle vi göra det?

I dag gick Jonas Hassen Khemiri ut på sin blogg och svarade Selimović. ”Vi känner inte varandra”, skrev Khemiri. ”Varför påstår Selimović att vi är vänner? Sätt er genast i smågrupper och diskutera”. Kort sagt: om man vill vara vän med någon på offentlighetens kalla scen, måste man vara säker på att vänskapen är bergfast – det är ju inte Facebook vi pratar om.

Därför tar den politiker som vill tala som något annat än som politiker en gigantisk risk. När Håkan Juholt skrev på Sydsvenskans kultursidor om kärleken till ”Les Misérables” var det verkligen inte någon politisk fullträff. Även om makthavaren kan skriva, så kan makthavaren aldrig vara författare.

Vi vill helst att våra politiker ska vara genuint tråkiga, av samma skäl som man inte gillade att se sina föräldrar ge sig ut på dansgolvet när man hade party i femte klass. Ansvar är tråkigt, så måste det vara.  Khemiri kan skriva ”Beatrice”, men Ask kan inte skriva ”Jonas” . Makten kan aldrig lägga bort titlarna.

Det betyder också att Jonas Hassen Khemiri aldrig kommer att få något brev på en kultursida från Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Det är både tråkigt och, numera, fullständigt självklart.

Martin Jönsson

PALMEFÖRTALET Möjligen skrivs nu sista kapitlet i striden om förtalet i filmen ”Call Girl”. Att regissören Mikael Marcimain går med på att klippa bort scenen där rollfiguren som anses spegla statsminister Olof Palme begår brott genom att köpa sex av en minderårig flicka gör att familjen Palme till slut fått sin vilja fram.

Men vägen dit har varit kantad av en lång rad av korkade beslut och fegt agerande av Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten.

1. Manusmisstaget
”Call Girl” bygger på en verklig historia. Men det finns inget i den historien som ger belägg för att Palme köpt sex med minderårig. Att skriva in det var både naivt och dumt. Naivt, eftersom filmmakarna borde ha förstått att det skulle bli en juridisk diskussion, dumt eftersom det ofrånkomligen skulle ta bort fokus från den historia de ville skildra: om maktmännens utnyttjande av unga, utsatta flickor. Det är inget konstigt att en spelfilm skildrar verkliga händelser, men det finns en gräns för vad man kan göra – och den går solklart vid att peka ut tydligt identifierbara personer för brott.

2. Bortförklaringarna
Ända sedan debatten drog igång – en månad före biopremiären – har regissören och manusförfattaren försökt hävda att det inte är Palme man ser i filmen, trots att det torde vara uppenbart för varje biobesökare att det är han som skildras, genom bekanta scener och till och med direkta Palmecitat. Den berömda eftervalskommentaren om att Palme efter förlusten skulle ”hem och äta pyttipanna” förklarades bland annat med att ”Pyttipanna var en vanlig maträtt på 70-talet”.

3. Tystnaden
Några dagar efter biopremiären i november steg kritiken mot ”Call Girl” till stormstyrka, efter att flera kulturskribenter och debattörer, däribland jag, konstaterade att det rörde sig om ett solklart fall av förtal av avliden – och att det var fegt av Marcimain & co att bara hänvisa till att det var fiktion, istället för att erkänna att det var Palme som åsyftades. Efter detta gjorde sig filmmakarna plötsligt oanträffbara. Filmbolaget hänvisade till att de höll på med nya projekt och när SvD ville skicka en reporter till en pressträff i Finland fick vi nej, eftersom de inte ville prata med svenska medier.

4. Vacklandet
När Marcimain till slut ställde upp på en intervju för SvD, i Turin, anklagade han medierna för att ha skapat ett drev mot filmen. Han beklagade att Palmes familj tagit illa vid sig, men ångrade inget med filmen och sade då att ”Det vore löjligt att ta tillbaks något, det skulle vara som om man gjort något fel.” Nu gör han trots allt det: klipper bort det som Mårten Palme hela tiden velat få bort ur filmen. Det hade han kunnat göra redan före premiären: han visste ju redan då vilka starka känslor inslaget väckte hos Palmes anhöriga.

Det hela är ett enda långt hyckleri, från filmmakarnas sida. Det har raserat deras trovärdighet, men också skadat filmens ursprungliga syfte: att lyfta fram de utnyttjade tonårsflickor. Det är det verkligt tragiska.

Martin Jönsson

KRITIKDEBATT ”Barockt att inga medier vågar kritisera Sveland” är rubriken på Johan Hakelius krönika i Aftonbladet i dag. Ja, barockt är ett bra ord. Men det ska nog snarare användas om det Hakelius själv skriver.

Efter en helg där åtminstone en del av journalistvärlden dominerats av den kritik Maria Sveland utsattes för i ett panelsamtal på Grävseminariet i Göteborg i fredags höjer man onekligen på ögonbrynen åt Hakelius rubrik.
Han hävdar i krönikan att ”medierna”, detta så användbara svepande uttryck, ägnade sig åt en kampanj förra veckan för att marknadsföra Svelands bok ”Hatet”. ”Nästan alla större tidningar vek sida åt sida åt Svelands bok/…/Nästan ingen journalist besvärade sig med att ställa en enda kritisk fråga/…/Vi har att göra med ideologisk disciplinering som får rättroende att sjunga i kör och kritiker att hålla tyst”.
Jaså?
För den som verkligen läst recensionerna av Svelands bok är bilden snarare blandad. Visst har den tagits emot positivt på många håll, bland annat i Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan och GP. Men den har också kritiserats. Till exempel skrev Nina Lekander i Expressen en stor och mycket kritisk recension, där hon ”saknar nyanserna och hittar förenklingar och felaktigheter.” Och i UNT skrev Therese Eriksson att boken är ”angelägen, men syrefattig”. I Arbetarbladet är Kristian Ekenberg mycket kritisk och anser att Svelands ”konfrontationspolitik” är olycklig. Och det finns säkert fler exempel.
Hakelius hävdar dock att ingen större tidning publicerat något som kan liknas som kritik mot Sveland. Och tror inte att det är en slump.

Det är så bekvämt att göra så. Vägra ta in det som nyanserar och hävda att allt är en regisserad kampanj, för att på så sätt bekräfta sin egen världsbild utan att behöva besudla den med hela bilden. Det finns gott om obehagliga sajter som gör precis så.
Men det är knappast en rimlig beskrivning. Den korrekta bilden är att Maria Svelands bok mestadels mottagits positivt – framför allt som bränsle till en debatt – men att den också fått ganska hård kritik. Även de som hyllat den har ofta lyft fram brister i boken, men betonat att det är en bok som lyfter fram en oerhört viktig samhällsfråga om hat mot kvinnor.
Den frågan förminskar Hakelius, genom att hävda att allt är en feministisk kampanj. Det är barockt.

Själv har jag, till skillnad från t ex Janne Josefsson i den famösa debatten på Gräv, läst boken. Jag är delad i min syn på den: den är värd att läsa för dess skildring av hur antifeminister driver kampanjer och hur det kan slå över i vidrigt hat. Men den är också bitvis slarvigt skriven och hänger upp sig för mycket vid ett tv-program från 2005, istället för att sätta det hat Sveland talar om i ett bredare samhällssammanhang i dag. Jag delar heller inte hennes kritik mot att hennes meningsmotståndare får framträdande plats i tv-soffor och liknande; det är snarare en rimlig del av det offentliga samtalet.
Ris och ros, alltså. Och ingen kampanj.

I SvD i fredags sammanförde vi Sveland och Lisa Bjurwald, som skrivit boken ”Skrivbordskrigarna”, som framför allt handlar om det rasistiska, antimuslimska hatet, i en stor dubbelintervju. Jag antar att detta ingår vad Hakelius beskriver som ett ”haveri”. Själv tycker jag att det är angelägen journalistik om en oerhört viktig samhällsfråga. Tänk vilken tur att vi i pressen tycker olika.

Martin Jönsson

MUSIK London står snart utan en enda stor affär för skivor, film och spel. Samtidigt kungör Google att de vill ta upp kampen med Spotify. Är det jättarna eller nischaktörerna som kommer att vinna publikstriden på sikt?

Skyltarna på dörren till HMV:s paradbutik på Oxford Street andas uppgivenhet: STORE CLOSING. FINAL SALE. Och känslan förstärks när man går in och det är nästan ödsligt tomt i butiken. Inte ens 30% på allt, eller mer i vissa fall, räcker för att locka publiken att köpa skivor, spel och filmer som i fornstora dagar.
Utförsäljningen kommer halvannan månad efter beskedet om att giganten HMV begärts i konkurs. Det är konkursförvaltarens första åtgärd för att få in pengar till de skulder som mediejätten inte kan betala. Nästa steg följer om några veckor: då stängs 66 av HMVs 210 butiker i Storbritannien, däribland alla i London, i ett desperat försök att rädda bolaget. Nästan tusen anställda i butikerna får gå.
Beskedet om den ekonomiska krisen var förstås väntad, i ett längre perspektiv. Men ändå brådstörtad, efter att företagsledningen så sent som i höstas hävdade att bolaget skulle nå vinstsiffror på nytt 2013.
Så blev det dock inte. Istället står centrala London om någon månad utan en enda stor butik för skivor, filmer och spel. Virgin och OurPrice har redan dött sotdöden, nu är det den sista jättens tur. Kvar finns bara nischbutiker som indietemplet Rough Trade, med dess två relativt välmående butiker, Sister Ray och second hand-lådorna.
Det är kanske inget att sörja för den seriöst musikintresserade, eftersom HMV ändå bara varit en topplistegalleria det senaste decenniet. Men för skivbolagen är det ändå bekymmersamt. De har länge försökt hålla kedjan under armarna ekonomiskt. Någonstans måste den som vill ha ett fysiskt ex av Emily Sandé eller Olly Murs senaste kunna gå. Om inte annat för varumärkesvårdens skull.
Det ironiska med stängningen av HMV är att musikbranschen totalt sett är på väg uppåt igen efter den djupa svackan. Förra veckan redovisades globala IFPI-siffror som visade att musikförsäljningen 2012 totalt sett ökade, för första gången på 14 år. Det gäller inte fysiska produkter: de nådde nytt all-time-low, med 9,4 miljarder dollar, men eftersom den digitala försäljningen ökade till 5,6 miljarder dollar landade det ändå på plus.
Det är förstås ett historiskt skifte. Musikindustrin har, på gravens rand, hittat åtminstone hoppet om en ny bärande affärsmodell, med streaming och digitala köp.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vilka slutsatser man ska dra av att det är just jättarna som fallit när det gäller butiksförsäljningen, medan de små, kunniga nischbutikerna överlevt – även i Sverige. Den diskussionen aktualiseras ytterligare av veckans besked att Google tänker ge sig in på marknaden för streamad musik, som en direkt konkurrent till bland annat Spotify.
Räcker det att vara stor? Nej, jag tror inte det. Nyckeln till den mest stabila affären för morgondagens musikmarknad lär snarare ligga i en hög trovärdighet – och rätt innehåll. Det verkar Spotify förstå, som nu satsar allt mer på redaktionella appar och mer personaliserat innehåll.
Men: det kostar, det också. Så ekvationen är fortfarande svårlöst: vem har råd att göra det som krävs för att överleva?

Martin Jönsson

NYHETSVÄRDERING Var går gränsen för mediernas egenintresse? Och vad händer med trovärdigheten när tidningar gör sig själva till nyhetscykelns nav?

När Expressen förra tisdagen kom ut med en 12-sidig vimmelbilaga med bilder på deltagarna på kulturredaktionens årliga fest kvällen före skrev Dagens Nyheters krönikör Viktor Barth Kron på Twitter: ”Nu byter man slogan. ”Expressen – berättande som berör” ändras till ”Berättande – som berör Expressen”…”
Att medieföretag ägnar stort spaltutrymme åt händelser som handlar om dem själva är inget konstigt: alla, inte minst SvD, gör det när man vunnit priser, visat upp bra siffror eller lanserat nya produkter. Det är en del av kommunikationen med läsaren och marknaden och även om sammanhangen och proportionerna ibland kan bli orimliga är det i grunden rätt harmlöst och på sin höjd något som det fnissas och pekas finger åt bland läsare, konkurrenter och i branschpress.
När det gäller riktiga nyheter är det en annan sak. Och även här utmärkte sig Expressen den gångna veckan.
Först gällde det vapenbrottsdomen där bl a tidningens chefredaktör Thomas Mattsson fälldes i hovrätten. Både inför och efter domen rapporterade man i mycket stor omfattning, med tydlig kritisk spets mot domstolen.
Dagen efter var det stort pådrag igen, med en livesändning på webb-tv där Mattsson avslöjade att Drottning Silvia och riksmarskalken driver ett ärende mot Expressen och tre andra tidningar i PO-systemet – och att de nu överklagat till Pressens Opinionsnämnd, sedan Allmänhetens Pressombudsman friat publiceringarna. Detta dominerade även torsdagens tidning, vars nyhetssidor inleddes med fyra sidor om ”Silvias raseri” – och chefredaktörens argumentation om varför juristerna och redaktörerna som inom kort ska fatta beslut i ärendet borde fria Expressen och de andra.
Var detta dagens viktigaste nyhet? Var vapendomen det? Möjligen. Uppenbarligen gör Expressen den bedömningen. Vad läsarna tycker vet vi inte.
Att medier är part i målet i de nyheter de tar upp är inget nytt, inte ens i Expressen: minns Bo Strömstedts jublande efter ”176-0”-segern i tryckfrihetsmålet om spelskandalen 1990. Men det var undantag: nu börjar kampanjandet i nyhetsärenden bli en stapelvara. Rapporteringen i nyhetsärenden som berör medieföretag börjar mer och mer se ut som redaktionella tifo, med vilda applåder för den egna linjen och hån mot motståndarna. Även på nyhetsplats.
Thomas Mattsson är en av Sveriges främste publicister – och han har gjort underverk med att återskapa många av kvällstidningens klassiska styrkor. Han är också, tillsammans med Aftonbladets Jan Helin, den som oftast tar fajten i allmänna publicistiska och pressetiska frågor, när andra utgivare duckar.
Men kanske bör vi alla fundera på om någon rimlighetsgräns ändå inte har passerats i sättet att bevaka nyheter där man själv är en part. Det finns ju andra arenor att debattera de här frågorna på.
Om utvecklingen leder till att läsarna inte längre vet vad som styr rapporteringen – den rimliga nyhetsvärderingen eller den egna agendan – kan det bara få negativa konsekvenser. För oss alla.

Martin Jönsson

OSCAR Årets Oscarsgala blir mer intressant än på många år, med chans på en svensk vinst, för Malik Bendjelloul i dokumentärklassen, för den fantastiska ”Searching for Sugarman”. Så här laddar vi upp för den.

Oddsen talar till Bendjellouls fördel: de flesta vadslagningsfirmor och många filmexperter har ”Sugarman” som favorit.
Vad säger han själv om chanserna? I morgon kan du fråga honom, i en av få tillfällen före galan som han är tillgänglig för svenska medier. SvD.se/Kultur ordnar en chatt med honom fredag kl 18. Du kan ställa frågor redan nu: här.

Du kan testa dina kunskaper om Oscar i våra quiz. Två finns redan ute, (här och här) ett till är på väg.

På söndag presenterar vi alla konkurrenterna till ”Searching for Sugarman”, i en genomgång av Karin Henriksson. Och natten till måndag livebloggar Elias Björkman från galan, på SvD.se.

Vi återkommer sedan med ett större reportage om Oscars, i SvD K nästa helg, med reportern Hynek Pallas på plats i Los Angeles.

Martin Jönsson

PRESSETIK Var det rätt av kungahuset att PO-anmäla tidningarna som publicerat Elisabeth Ohlson-Wallins tavla där drottningen skurade bort ett hakkors? Kort svar: absolut. Var det rätt av PO att fria? Kort svar: ja. Kommer PON att trots det fälla publiceringen? Kort svar: det är inte alls omöjligt. Men egentligen är de korta svaren ointressanta, för detta är en del av en mycket större problematik, som gäller hela det medieetiska systemet.

I dag blev det känt att Drottning Silvia anmält Tiden, Aftonbladet, Sydsvenskan och Expressen för publiceringen av ett fotomontage av konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin, som ursprungligen publicerades i S-tidskriften Tiden den 2 oktober och som sedan återpublicerades i en rad medier. I mitten av fotomontaget finns Camilla Henemarks nakna kropp. Runt om henne syns kung Carl XVI Gustaf och ett antal av hans vänner. På golvet syns drottning Silvia, upptagen med att försöka tvätta bort ett hakkors från golvet. Det hela är ett ganska uselt konstverk – ”som satir är det subtilt som en traktor”, konstaterade vår konstskribent Clemens Poellinger i en bloggkommentar.

Hovet kritiserade snabbt bilden. Riksmarskalken Svante Lindqvist skrev på Hovets hemsida att bilden var ”kränkande, sårande och illvillig” och att ingen, inte ens Kungen och Silvia, ska behöva tåla vad som helst. F d professor Madeleine Leijonhufvud kallade på Brännpunkt bilden för vuxenmobbning och det konstaterades också att själva kontsverket gjorts i strid med upphovsrättslagen.

Vad som inte varit känt är att riksmarskalken också, den 28 december, skickade in en anmälan å drottningens vägnar till Allmänhetens Pressombudsman. Han hävdar i denna att publiceringen orsakat en ”synnerligen allvarlig och oförsvarlig publicitetsskada”. Normalt brukar inte anmälningar offentliggöras av de tidningar som blivit anmälda, innan ärendet är färdigbehandlat. I dag har dock Expressen valt att publicera själva anmälan, sedan PO Ola Sigvardsson avvisat ärendet – enligt hans åsikt innebär publiceringen inget brott mot de pressetiska reglerna – och drottningen sedan överklagat till Pressens Opinionsnämnd, som nu har att fatta beslut i ärendet.

sin blogg skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattson om ärendet och förklarar där varför han valt att offentliggöra det: ”Jag tycker diskussionen om fotomontaget är relevant att föra i offentligheten eftersom det handlar om drottningen och flera andra kända personer som förekommer på det montage som en etablerad fotograf och konstnär låtit göra.”

I ytterligare en bloggpost skriver Mattsson om det beslut PO Ola Sigvardsson landade i den 18 januari att bilden må vara ”smaklös”, men att han inte bedömer den som kränkande.

Nu har hovet och drottningen överklagat, så nu ska PON avgöra ärendet. Det innebär att en krets av både jurister och redaktörer ska säga sitt, vilket kan tänkas dröja ett par månader till.

Men debatten lär inte dröja.
Var det rätt att anmäla? Ja, givetvis. Om vi ska ha ett system med självsanering av medierna måste alla ha rätt att anmäla dit – även makthavare.

Var det rätt att fria? Personligen tycker jag nog det: PO resonerar kring vad bilden egentligen säger, nämligen att drottningen försökt tvätta rent bilden av sin far som nazist. Det är onekligen med sanningen överensstämmande: det har bl a skett via utredningar som publicerats på hovets egen hemsida, efter olika granskningar i bl a TV4.

Kan den ändå fällas av PON? Det skulle förvåna mig, men det är inte omöjligt. Det händer att nämnden kör över PO – även om det hände oftare på förre PO Yrsa Stenius tid än för Sigvardsson – eftersom de bedömer saken annorlunda.

Påverkar detta relationen mellan hovet och medierna? Ja, säkerligen. Det visar att hovet inte tänker acceptera sådant som de tycker är kränkande och att de kan driva ärenden vidare på olika sätt. Tidigare har detta normalt inte gjorts, men utvecklingen i olika länder den senaste tiden visar att det är fler kungahus än det svenska som försöker sätta ner foten mot olika publiceringar. Toplessbilderna på hertiginnan Kate av Cambridge fick det brittiska hovet att agera mot medier i flera länder – och i Norge har det uppstått ett infekterat bråk efter att norska Se & Hör publicerat bilder från kronsprinsparets badsemester.

Vi lär få räkna med fler anmälningar – och kanske också åtal – i ett alltmer uppskruvat medieklimat kring kungahusen.

Tajmingen kring denna debatt är dock intressant även av ett annat skäl, eftersom det nu också pågår en större översyn av det medieetiska systemet. Det är organisationen Utgivarna som tillsatt en utredning, där tryckfrihetsexperten Nils Funcke ska komma med förslag på hur ett effektivare system – som omfattar fler medier än tidningar – skulle kunna se ut. Detta bland annat som en följd av skandalerna och de efterföljande utredningarna i Storbritannien, kring News of the World.
Utredningen är överlämnad till Utgivarna, som snart ska presentera den – med sina kommentarer. Då kan förhoppningsvis diskussionen om självreglering av medierna ta ett steg framåt. Det behövs.