En teatertrend som förhoppningsvis dör

De senaste åren har dramatiseringar av kända böcker och filmer allt oftare intagit teaterscenen, i mer eller mindre begåvade bearbetningar.

Är detta ett hot mot den konstnärliga teatern?

Frågan ställdes som en rubrik på ett av seminarierna under Teaterbiennalen i Borås i eftermiddags. Och svaret var…tja, att frågan var felställd.

Åtminstone om man ska tro de tre som satt i panelen: Andreas Kundler, Linus Tunström och Farnaz Arbabi, alla tre med erfarenheter av dramatiseringar som nått stor framgång.

Och de har säkert rätt i sitt ifrågasättande. Dramatiseringar kan vara ett hot men å andra sidan är all dålig teater ett hot mot den bra…

Men visst, diskussionen om dramatiseringars värde är ändå intressant. Lyckade är de oftast när det finns en klar regi-idé, som när Farnaz Arbabi satte upp Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Inte för att hon var intresserad av just Mobergs text, utan snarare av dess plats i historien som en svensk nationalklenod. Hon ville använda just det förhållandet för att berätta om vår tids utvandrare.

Andreas Kundler är en av huvudrollsinnehavarna i den aktuella De tre musketörerna på Stockholms stadsteater, en annan dramatisering som också bärs av regissörens, Alexander Mörk-Eidem, idé om att placera 80-talsmusik i fokus för berättelsen. Och som det fungerar!

Så nog kan dramatiseringar bli bra teater. Men grunden bör förstås vara en genomtänkt konstnärlig strategi. Värre är det när teaterledningar lanserar populära romaner eller filmer som teater för att man vet att det drar publik. Det händer tyvärr allt som oftast – en trend som förhoppningsvis tar död på sig själv så småningom.