Annons

Kulturbloggen med SvD:s kulturchef Stefan Eklund

SvD

SvD

Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

Stefan Eklund

Svensk bokhandels katalog med höstens böcker har kommit och flera medier har redan rapporterat om en tydlig trend – kändisar som skriver böcker.

Men litterär kvalitet kanske man ska leta efter på annat håll…

Det har i alla fall jag gjort. Så varsågoda, här är min tio-i-topplista över böcker ni inte ska missa i höst:

1) Johannes Anyuru – Städerna inuti Hall. Ung prisad poet tar steget in bland de stora med en 320 sidor tjock diktsamling.

2) Lotta Lotass – Den svarta solen. Nybliven akademiledamot fortsätter att ge romanformen vad den tål. Eller inte tål…

3) Kerstin Ekman – Mordets praktik. En av svensk litteraturs stora ger ut roman om Hjalmar Söderberg och dennes roman Doktor Glas.

4) Wislawa Szymborska – Här. Polsk nobelpristagares senaste diktsamling, snabbt översatt av skicklige Anders Bodegård.

5) Gerald Murnane – Sammetsvatten. Australisk prosasärling fortsätter att fascinera. Nobelpris på gång?

6) Thomas Bernhard – Gamla mästare. Lilla förlaget Tranan fortsätter med sin föredömliga Bernhard-utgivning.

7) Jerker Virdborg – Kall feber. En av svensk prosas mest intressanta namn ger ut roman inspirerad av Karin Boyes Kallocain.

8) Ragnar Thoursie – Sånger från äldreomsorgen. Gammal mästerpoet diktar om sin roll som vårdobjekt.

9) Vénus Khoury-Ghata – Sju stenar till den otrogna hustrun. Kvalitetsmedvetna Elisabeth Grate Bokförlag ger ut prisad fransk, men libanonfödd, författare.

10) Stéphane Heuet, Marcel Proust – På spaning efter den tid som flytt 1. Combray. Proust i uppmärksammad serietidningsform. En oemotståndligt djärv idé.

Stefan Eklund

Jag avslutar min vistelse på Teaterbiennalen genom att delta i en paneldebatt om huruvida teatern är vår tids kyrka.

Det är den förstås inte, men det som sker i teater- och kyrkorummet har intressanta likheter – och skillnader.

Inslagen av mysticism, viljan att förändra sina besökare och de förtätade ögonblicken då människorna i teatersalongen/i kyrkorummet blir en kropp är likheter man kan tala länge om.

Men det finns förstås avgörande skillnader. I kyrkan samlas man för tillbedjan, det gör man inte på teatern (även om vissa dramatenskådespelare säkert skulle vilja det, som paneldebattens moderator Lars Ring påpekade).

Något man kanske bör inse, även om en teaterbiennal inte är är en självklar plats för det, är att teatern, liksom kyrkan, är institutioner som idag är marginaliserade.

Det finns andra arenor som är betydligt viktigare. Facebook, till exempel, som någon påpekade från publikplats.

Så här har teatern och kyrkan en likhet till – problemet att nå ut till många.

Stefan Eklund

Unge dramatikern och regissören Rasmus Lindberg har prisats och uppmärksammats tidigare. Pjäsen Svårast är det med dom värdelösa, som Lindberg både skrivit och regisserat för Teater Västernorrland, är med på Teaterbiennalen och det är bara att konstatera: Det är en riktig fullträff.

Det handlar om den rullstolsbundna Hedvig och hennes personliga assistent Måns, en till en början mycket motvillig sådan. Men deras relation växer sig allt starkare och de förenas i kampen för Hedvigs rätt till ett fullvärdigt mänskligt liv.

Fars blandas med tragik, stillhet med scenografiska och musikaliska explosioner – men allt är hela tiden glasklart och effektivt berättat. Texten håller osedvanligt hög klass.

Kul är också att se de två unga skådespelarna Maria Granhagen och Anders Tolergård som inte sätter en fot fel, fint understödda av Gisela Nilsson och Stefan Åkerman.

Igen – det här är en kanonföreställning. Rasmus Lindberg vill jag se mer av.

Stefan Eklund

En av de mest intressanta föreställningarna som visas på Teaterbiennalen är Regionteater Västs Allt blir bättre, av engelske dramatikern Martin Crimp.

Crimp är en absurdist, mer intresserad av språk än av berättande och regissören Anna Sjövall har verkligen fångat den språkliga tätheten i texten med en stringent regi, helt utan lösa kanter.

De fyra skådespelarna, alla klädda i grå kostym, agerar på en scen som bara består av gamla kläder utslängda på golvet. Tillsammans skapar de berättelser men vad är det som berättas? Vardag blandas med fasansfulla våldsamheter. Vi känner igen många av uttrycken men de vrids och vänds på så att nya betydelser öppnas.

Det är oavbrutet fascinerande och skådespelarna är oerhört skickliga i sitt behärskade ordbollande och exakta kroppspråk.

Allt blir bättre är bara en timme lång men man lämnar den med känslan av att ha vistats i teaterns allra innersta rum, det som bara består av kropp, röst och ord.

Stefan Eklund

De senaste åren har dramatiseringar av kända böcker och filmer allt oftare intagit teaterscenen, i mer eller mindre begåvade bearbetningar.

Är detta ett hot mot den konstnärliga teatern?

Frågan ställdes som en rubrik på ett av seminarierna under Teaterbiennalen i Borås i eftermiddags. Och svaret var…tja, att frågan var felställd.

Åtminstone om man ska tro de tre som satt i panelen: Andreas Kundler, Linus Tunström och Farnaz Arbabi, alla tre med erfarenheter av dramatiseringar som nått stor framgång.

Och de har säkert rätt i sitt ifrågasättande. Dramatiseringar kan vara ett hot men å andra sidan är all dålig teater ett hot mot den bra…

Men visst, diskussionen om dramatiseringars värde är ändå intressant. Lyckade är de oftast när det finns en klar regi-idé, som när Farnaz Arbabi satte upp Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Inte för att hon var intresserad av just Mobergs text, utan snarare av dess plats i historien som en svensk nationalklenod. Hon ville använda just det förhållandet för att berätta om vår tids utvandrare.

Andreas Kundler är en av huvudrollsinnehavarna i den aktuella De tre musketörerna på Stockholms stadsteater, en annan dramatisering som också bärs av regissörens, Alexander Mörk-Eidem, idé om att placera 80-talsmusik i fokus för berättelsen. Och som det fungerar!

Så nog kan dramatiseringar bli bra teater. Men grunden bör förstås vara en genomtänkt konstnärlig strategi. Värre är det när teaterledningar lanserar populära romaner eller filmer som teater för att man vet att det drar publik. Det händer tyvärr allt som oftast – en trend som förhoppningsvis tar död på sig själv så småningom.

Stefan Eklund

I väntan på att Teaterbiennalen i Borås skulle invigas slank jag iväg till Göteborgs stadsteater för att se två andra som alltid väntar, Estragon och Vladimir i Becketts klassiker I väntan på Godot, som spelas med de ärrade veteranerna Sven Wollter och Iwar Wiklander i huvudrollerna. Jag var spänd på att jämföra den med den aktuella uppsättningen på Stockholms stadsteater, med Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus.

Göteborg vann.

Inte bara för att föreställningen är en halvtimme kortare utan för att den är mer sammanhållet spelad, mer textinriktad och har en existentiell skärpa som stockholmsuppsättningen faktiskt helt saknar.

Sven Wollter är lysande som Estragon, ner i minsta ömsinta detalj. Han understöds fint av den tonsäkre Wiklander.

Uppsättningen, regisserad av Henric Holmberg, betonar relationen mellan de båda luffarna och påminner därvidlag om min favorituppsättning av I väntan på Godot, den som Birgitta Englin gjorde på Dramaten 2003, med Krister Henriksson och Jonas Karlsson i huvudrollerna. Där fanns en tro på relationens möjligheter som till och med gjorde Becketts text hoppfull.

Stefan Eklund

Teaterbiennalen i Borås är invigd, bara för någon timme sedan, med tal av bland andra arrangerande teaterchefer, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Lars Nordström, folkpartist och ordförande i Västra Götalandregionens kulturnämnd.

Kulturutredningen var ett återkommande tema och jag fäste mig speciellt vid nämnde Nordström som raljerade över de som har kritiserat den så kallade portföljmodellen. Nordström menade att det bara handlade om stockholmare som var rädda för att man på landsorten inte visste hur man skulle hantera alla kulturpengar på bästa sätt. De farhågor, som bland annat jag själv har framfört i SvD, om att klåfingriga kommunalpolitiker helst satsar eventuella portföljpengar på festivaler, marknadsföringskultur och jippon, är inget att fästa sig vid, menade Nordström och angav Teaterbiennalen i Borås som exempel.

Ett väldigt dumt exempel, förstås. Att spela kvalitetsteater och dryfta teaterns framtid och plats i samhället under fem dagar är knappast den typ av kultur som kritikerna syftar på.

Däremot var Nordströms tal ett exempel på precis det portföljmodellkritikerna menar. Fast det insåg han förstås inte själv.

Stefan Eklund

Borås Tidning satsar förstås stort på bevakningen av Teaterbiennalen och inför evenemanget har man bland annat kunna läsa kulturchefen Krister Perssons intervjuer med Thommy Berggren och Pia Johansson. Den erkänt svårintervjuade Berggren säger en del roliga saker, bland annat när han hyllar Pinter, Ibsen och Beckett:

”Ja, de är bäst. Fosse, Norén, visst – men de kommer inte i närheten. Det är för mycket snack i de pjäserna.”

För mycket snack i Fosse-pjäser? Den åsikten är nog den gode Berggren ensam om. Men visst, någon gång har jag önskat att Fosse kunde låta sina rollfigurer prata lite mer…

Och Norén? Nja, det uttalandet ska förstås ses i ljuset av det krig som Berggren startade mot Norén, bland annat med en märkligt aggressiv debattartikel i DN, sedan han omnämnts i mindre smickrande ordalag i Noréns dagbok.

Stefan Eklund

Teater-Sverige har anlänt till Borås för årets stora branschhändelse – Teaterbiennalen 2009. Under fem dagar är 1500 teaterarbetare och teaterjournalister samlade för att se på de två senaste årens tolv bästa föreställningar, utsedda av en kritikerjury, och gå på ett stort antal seminarier. Och så blir det nog en del festande också. Teaterbiennalen är för teaterbranschen vad bokmässan är för bokbranschen – en möjlighet att träffas under avslappnade former.

Ibland mycket avslappnade – när biennalen hölls i Umeå för fyra år sedan tog ölen slut, i hela stan, allt enligt en mycket säker källa.

Mina två favorituppsättningar från de senaste åren är uttagna av juryn: Backa Teaters Brott och straff-trilogi och Stockholms stadsteaters Tre systrar. Ingen av dem kan man dock se i Borås. Brott och straff, med sitt komplicerade scenmaskineri, går inte att flytta från Backa Teaters egna lokaler men man visar den i Göteborg under biennalen. Tre systrar, Alexander Mörk-Eidems Tjechov-trolleri, gick inte heller att flytta och spelas därmed inte alls. Synd.

Övriga uttagna föreställningar (som alla visas i Borås):

Västanå Teater/Riksteatern: En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Unga Dramaten: Drömström och Rundlund av Martina Montelius.

Östgötateatern/Riksteatern: Räddad av Alfhild Agrell.

Teater Västernorrland: Svårast är det med dom värdelösa av Rasmus Lindberg.

Orionteatern: Vem lilla mössa flyger? av Barbro Lindgren.

Stockholms stadsteater: Petra von Kants bittra tårar av Rainer Werner Fassbinder.

Teater Galeasen/Strindsbergs Intima teater: Den bergtagna av Victoria Benedictsson.

Teater Weimar: Heterofil av Christina Ouzounidis.

Regionteater Väst: Allt blir bättre av Martin Crimp.

Uppsala Stadsteater: Tjuven av Göran Tunström.

Klungan: Det är vi som är hemgiften av Klungan.

Invigning sker ikväll. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är huvudtalare.