Pride I konsensuslandet Sverige värnar vi våra gemensamma högtider, dit Pride kommit att räknas. Det är därför fördömandena blivit så starka – och samfällda – mot Uppsala Prides beslut att porta Folkpartiets ungdomsförbund Luf från festivalen.

Luf fick av Prides samordningsgrupp veta att de inte är välkomna till helgen med motiveringen ”era ståndpunkter strider mot vår vision”. Ett fullt logiskt beslut eftersom det i det omfattande visionsdokumentet bland annat slås fast att Uppsala Pride är socialistiskt och antikapitalistiskt.

Nog för att det kan vara uppfriskande med arga politiska festivaler. Men då ska man inte kalla dem Pride. Som författaren Annika Hamrud skriver på Newsmill går Uppsalafestivalen under falsk flagg – det är inte ett Pridefirande eftersom det saknar de grundläggande definitionerna av vad Pride står för. Nämligen tolerans, inkluderande av alla och gemensam kamp för hbt-personers lika värde oavsett politisk tillhörighet. Vill man ordna en hbtq-socialist-festival får man kalla det för just det.

För 24 UNT förklarar Anna Brittesland på Uppsala Pride närmare sitt beslut att exkludera FP:

– Den främsta anledningen är att Folkpartiet sitter i riksdagen och bidrar till en politik som utvisar hbtq-flyktingar till länder där de med största sannolikhet kommer att dömas till döden för sin kärlek, och det kan vi inte ställa upp på, säger Anna Brittesland.

En något historielös inställning kan tyckas, med tanke på att Folkpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, historiskt är det parti som mest kämpat för hbt-rättigheter genom åren.

Stockholm Pride har uppenbarligen inte samma liberalskräck som sin namne i Uppsala. Där ska folkpartistiska EU-ministern Birgitta Ohlsson invigningstala senare i sommar – tillsammans med socialdemokraten Mona Sahlin i en trygg uppvisning i rart, svenskt samförstånd.

Inte för alla.

Pride Stockholms Pridefestival satsar stenhårt på att återgå till rötterna i sommar. Förra årets tilltag med slopat inträde och centralt läge i Kungsträdgården slutade både i ekonomisk katastrof och upprörda känslor bland hbt-besökarna som plötsligt fick finna sig i att vara i minoritet bland alla gratisfestande heteros.

Fortfarande har skulderna från fjolårets festival inte retts ut, och Pride kämpar för att återskapa sitt förtroende bland besökare och leverantörer.

För några veckor sedan gick organisationen ut med att man i år återvänder till trygg mark, Tantolunden på Söder där allt startade för 15 år sedan, samt återinför inträdet på 800 kronor för att säkerställa ekonomin och för att inte alltför många heterosexuella ska snylta sig in.

Tillkännagivandet nyligen att Lena Philipsson gör årets Pridelåt lär också blidka den stora traditionella schlagerpubliken.

När beskedet nu även kommer att man kallar in Mona Sahlin som invigningstalare är signalen närmast övertydlig: Allt ska bli som förut. Den före detta S-ledaren, som närmast hör till inventarierna i dessa sammanhang, ska hålla sitt anförande tillsammans med en annan veteran i kampen för hbt-rättigheter, EU-minister Birgitta Ohlsson (FP).

Mona Sahlin invigde Pride redan år 2000, tillsammans med dåvarande ordföranden Maria Sjödin. Foto: Maja Suslin/SCANPIX

Pride Efter det ekonomiska haveriet med förra årets festival – som fortfarande inte är löst – ser årets Stockholm Pride ut att bli en budgetversion av tidigare års upplagor.

Nu står det klart att reklamkampanjen inte kommer att göras av en professionell byrå utan av studenter från reklamskolan Berghs. Projektgruppen kommer att göra kampanjen som sitt examensprojekt.

Ett klokt val av arrangörerna, med tanke på att deras tidigare reklambyrå Åkestam Holst gått till Kronofogen för obetalda räkningar på drygt 150 000 kronor. Åkestam Holst har dock avskrivit ärendet eftersom de inte bedömer att Pride har några pengar att betala med.

Elevgruppen från Berghs, som enligt arrangörerna ska göra ”den största kampanjsatsning som Stockholm Pride gjort” kommer att få ett tufft jobb att återupprätta festivalens heder.

Prides styrelses val att göra fjolårets Pride öppet för alla genom gratis entré och central park i Kungsträdgården slog inte väl ut i hbt-samhället, och tilltaget fick sig ett par rejäla kängor från scenen på QX:s Gaygala tidigare den här veckan. Därför är det åter till rötterna som gäller för sommarens festival, som återvänder till klassiska Tantolunden och återinför inträdet.

Var Pridehouse – som de senaste åren inhysts på Kulturhuset/Stadsteatern – kommer att ligga i år har organisationen däremot ännu inte gått ut med, vilket kan tolkas som ett av många varningstecken på att årets festival är långt ifrån säkrad.

Pride Det tog några dagar, men nu har det blossat upp en rejäl nätdebatt kring fredsaktivisterna Ofogs aktion mot Prideparaden. Med plakat som ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater” slog de oanmälda följe med Försvarets sektion.

Av Twitterkommentarerna att döma är det emellertid svårt att plocka fredspoäng genom att offentligt håna gaysoldater. Men onekligen gav aktionen den annars så snälla Prideparaden den mest ilsket politiska prägel den haft sedan anarkister och Muf för några år sedan råkade hamna på rad och gjorde sitt yttersta för att överrösta varandra.

Pride Det stora samtalsämnet på årets Pridefestival är att den nya ”öppna” festivalen med gratis inträde mitt i centrala Stockholm har gett en betydligt högre andel heterosexuella besökare än vanligt. De som främst ser Pride som en politisk manifestation gör tummen upp, de som främst ser Pride som ett partytillfälle surar – hur kul är det att gå på gayfest när det kryllar av heteropar som demonstrativt håller hand?

Men den verkliga frågan är förstås, liksom tidigare år, hur torsdagens schlagerkvällen föll ut. Sådär, om man ska sammanfatta reaktionerna på nätet. Årets nyhet, återuppväckandet av den klassiska liveorkestern, komplett med Anders Berglund och dirigentpinne, blev droppen för tidningen QX skoningslösa schlagerexpert som i en brutal sågning nu kräver att själv få ta över hela arrangemanget.

Pride Årets Priderepertoar på Stockholms stadsteater är större än någonsin, låter teatern själv meddela och listar hela fem pjäser. En närmare titt visar dock att det främst handlar om nypremiärer av föreställningar som redan spelats sedan tidigare, och där Pridekopplingen kanske inte alltid känns helt klockren. Blir Djungelboken, i en uppsättning från 2007, en Pridepjäs bara för att Bagheera gestaltas som transvestit? Blir Maria Callas en Pridepjäs för att Rikard Wolff svassar runt på högklackat i Camilla Thulin-klänningar? Är en Pridepjäs en Pridepjäs en Pridepjäs för att den handlar om Gertrude Stein?

I den interna hbt-debatten dyker ibland termen ”pinkwashing” upp, bland annat för att beskriva hur företag profilerar sig som gayvänliga för att locka bögar att lägga sina ”rosa” pengar på deras varor. Stadsteatern ska ha all kredd för att de upplåter sina lokaler åt Pridefestivalen, och ingen missunnar teatern den goodwill den får i hbt-samhället. Men frågan är om inte det slentrianmässiga stämplandet av var och varannan punkt i spelplanen under augusti som en del av Pride tangerar till falsk marknadsföring. Särskilt som den enda riktigt smaskiga bögpjäsen på Stadsteaterns repertoar just nu, Angels in America, har sommarlov ända tills december.

Pride Mellanöstern har på senare år allt starkare pekats ut som homofobiskt. Men när europeiska aktivister kämpar för hbt-rättigheter i den muslimska världen påtvingar de den sina egna västerländska synsätt och definitioner. Det hävdade idéhistorikern Edda Manga vid ett av Prides många högst akademiska seminarier på tisdagen, med rikliga hänvisningar till sociologiska husgudar som Michel Foucault och Judith Butler.

Edda Manga berättade att den palestinska docenten Joseph Massad bland annat menar att det binära tänkandet hetero–homo inte riktigt fått fäste i muslimska länder, där skiljelinjen snarare är aktiv–passiv. När den västerländska diskursen invaderar den österländska så tvingas en muslimsk man som exempelvis definierar sig som aktiv att välja mellan hetero och homo – vilket i själva verket kan förvärra hans situation.

– Man måste vara väldigt försiktig i det analogiska tänkandet när det gäller hur vissa rättigheter vunnits på en viss plats i en viss situation, och hur mycket som kan föras över på andra situationer och platser, sade Edda Manga, som är verksam vid Uppsala universitet.

Internationellt solidaritetsarbete inom hbt-rörelsen kan därmed bli högst problematiskt om det sker i termer av befrielse och blir ett sätt att utöva makt, påstår Manga. Särskilt som hbt- och kvinnorättigheter av somliga grupperingar används för att angripa islam, säger hon, och påminner om Anders Behring Breivik som i sitt terrormanifest dels har fler homofoba passager men också ondgör sig över att muslimerna inte respekterar homosexuellas rättigheter.

Hon påpekar också att uppfattningen att västerlandet kännetecknas av sexuell frigjordhet medan den muslimska världen är sexualfientlig bara har några decennier på nacken. Tidigare var det precis tvärtom: Kontrollen av sexualiteten sågs som en av den västerländska civilisationens viktigaste karaktärsdrag gentemot den hedonistiska och promiskuösa Orienten.

Även Edda Mangas make Mattias Gardell höll under tisdagen ett seminarium på Pride på ett liknande tema. Han hann emellertid aldrig komma till islamofobins koppling till hbt-rörelsen som utlovats innan hans tid runnit ut eftersom han fastnade i sin standardföreläsning om islamofobi.