Nätkultur Som bekant finns alltid de där självsäkra personerna som talar om när en trend är ”ute” – vilket ofta är just som vi ”vanliga” fattat galoppen. Lite lagom glädjedödande, sådär.

Så kände jag när påståendet började segla runt att ”ingen spelar Wordfeud längre”.

Men hur var det med det? Uppdraget gick till mig att kolla vilka ordspel som gäller nu på smarta telefonen. Och det var lätt att konstatera att Rumble är ett av de spel som laddas ner absolut mest just nu, ett annat är det engelskspråkiga Draw something.

Så jag provade olika spel, konstaterade att Draw something inte var min tekopp, men nedladdat ohyggligt många gånger. Och att Rumble är lite underhållande, men att det nog inte håller i längden. Tänkte i mitt stilla sinne att Wordfeud syns inte på topplistorna längre för att alla 7 miljoner användare som vill ha det redan har laddat ner det.

Så skrev jag om de här spelen, och ytterligare ett antal andra spel för iPhone- och Android-telefoner. Och som en kul grej la jag till mitt ”nick” (mitt alias)  i slutet av artikeln och bjöd in till spel.

Sedan artikeln publicerades har min telefon plingat oupphörligen. Jag vet inte hur många inbjudningar jag har fått. Jag tackar för dem alla – och gläds över alla snälla chatkommentarer som har strömmat in i min telefon. Och som en artig journalist hade jag ambitionen att svara på alla spelinbjudningar. Men när jag passerat hundratalet spelförfrågningar började jag trycka på Reject (avslå) för att över huvud taget kunna använda telefonen. Jag ber om ursäkt för det…

Som trendspanarna siat, hade jag väntat mig fler inbjudningar till Rumble och Draw something, än till gamla Wordfeud. Men jag kan avslöja att ni som spanat hade fel. Jag ber om ursäkt för det med…

För det är Wordfeud som regerar – åtminstone bland Svenskans läsare. Helt klart och överlägset. Jo, visst fick jag inbjudningar till Rumble också, men det var inte så många. Spelet går ju dessutom så fort att vågen ebbade ut rätt snart. Till Draw something fick jag ingen inbjudan – men till det finns en annan förklaring.

När jag testade Draw something behövda jag nämligen inget alias. När jag skulle lägga till samma som jag använt i artikeln (och till Wordfeud och Rumble) upptäckte jag att någon där redan heter likadant som jag. Så någonstans där ute sitter en annan Jenny och undrar vad som i all världen har hänt när spelinbjudningarna rasar in. Om det ber jag verkligen om ursäkt för…

Nätkultur Jag är 14 år och får ofta höra att det inte är bra att sitta inne vid datorn, medan det i själva verket kan vara så att ungdomar mår bättre av att blogga och skriva statusar på sociala medier. På den skola jag går på har det varit föreläsningar om att det finns ett stort näthat. Men de tjejer och killar som bloggar om svåra situationer de själva sitter i och som tillåter kommentarer på sina bloggar får ofta stöd och råd från sina läsare.

Sådant stöd är vanligare än det hat som kan förekomma på nätet, skriver Språktidningen. Tidningen refererar till en studie av en israelisk forskargrupp, som gick ut på att forskaren lät ett antal tonåringar blogga i en tioveckorsperiod. De tonåringar som öppnade upp sig om svårigheter gjorde större framsteg än de som inte gjorde det. De tonåringar som öppnade upp sig fick ofta stöd och råd av sina läsare och det ledde till att de fick bättre självkänsla och mådde bättre. Den goda självkänsla tonåringarna fick höll sig kvar efter att studien avslutats och tonåringarna slutat blogga, skriver Språktidningen.

Att sitta vid datorn och umgås med sina vänner på sociala medier är ett bra sätt att konversera med vänner. Och även om jag fortfarande tycker att tonåringar som jag själv ska fortsätta vara ute träffa folk i verkligheten och röra på si, så är det kanske inte är ett så meningslöst tidsfördriv som en del vuxna ibland kan tro att sitta vid datorn.

Många människor har vänner som bor i andra städer eller länder och då är sociala medier bra att ha så man kan hålla kontakt med varandra dagligen trots att man bor långt ifrån varandra. Jag tycker verkligen att folk  borde använda sig av bloggar, Twitter eller Facebook, ung som gammal – att få en positiv kommentar ofta får i alla fall mig att känna mig glad och omtyckt.

Viktor Björkman, prao-elev på Svenska Dagbladets kulturredaktion.

Nätkultur Twitter är mest en angelägenhet i medievärlden, sägs det ofta. Det låter väl inte helt osannolikt. På alla redaktioner vill vi få koll på sociala medier för att höra vad det snackas om ”där ute”. Men var finns kollen, om man ser något galet på Twitter och vidarebefordrar det med en giftig kommentar? Vet man verkligen att det är den personen som skrivit kommentaren som man sprider?

Själv har jag aldrig retweetat någonting över huvud taget – men det beror inte på att jag skulle vara en så alltigenom god människa, utan på att jag är kass på Twitter och enbart använder det för att läsa vad andra skriver.

I natt pågick ett Twittergräl mellan två flitiga twittrare med många ”följare”. Det är ju i sig inte uppseendeväckande, men det var ett var ett obehaglig gräl och som av tweetarna att döma höll på att sluta illa. Men den som hade levererat de grova påhoppen, hade fått sitt twitterkonto kapat, skrev han senare.

Det är bara ett av flera fall med kapade konton – sant eller falskt – som uppmärksammats på senare tid.  Kjell Häglund, krönikör i tidningen Journalisten, skriver om en tonårskille som blev svårt nätmobbad efter att ha skrivit en rasistisk kommentar om den brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som hjärtsjuk fördes från fotbollsplanen till akutsjukhuset i lördags.

Det var bara det att det inte var tonårskillen som skrivit inlägget. Men innan det stod klart att han inte var avsändaren fick han utstå mycket pisk, eftersom en hel massa personer retweetade ”hans” uttalande – ingen tänkte på att det kunde vara fejk.

En annan historia skriver Ronnie Sandahl i Aftonbladet om, nämligen mannen som skrev en (av alla) hatiska kommentarer om en tjej som på en bild synts med hår under armarna. Även han hade fått sitt konto kapat, hävdade han. Oavsett om det var så eller inte, så valsade hans kommentar runt, utan att någon kollat om det verkligen var han som skrivit den.

Det är uppenbarligen rätt lätt att kapa konton – lika lätt som det är att i efterhand säga att man fått sitt konto kapat, när det börjar blåsa runt knoppen. Så vem kan man lita på? Inom journalistiken är problemställningen välbekant. Det blir ett normalt förhållningssätt att vara kritisk – inte för att vara taskig, utan för att det är så lätt att bli verktyg i någon annans agenda.

Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden, tar också upp faran med bristande källkritik inom sociala medier. I en krönika vädjar han, själv flitig twittrare, till läsarna att inte göra om misstag han själv lärt sig av, utan att tänka sig för innan man trycker på tweet, eller ännu mer på retweet. Och så hänvisar han till Hans G Anderssons Källkritik på Twitter. På sin blogg listar Andersson några enkla kontrollfrågor:

Verkar det rimligt?  Vem förmedlar informationen?   Vad är det för källa?  Är ev länkar aktuella, relevanta, seriösa etc?   Är det en partsinlaga?

Detta är frågor vi journalister hanterar dagligen. Svaren påverkar om vi publicerar eller inte, och vad vi i så fall publicerar. Med nu har ju ”alla” tillgång till kanaler ut på ett sätt som förr var förbehållet medierna. Det är fantastiskt, men trist nog förenat med lite jobb, nämligen det journalistiska fotarbete som kallas källkritik. Var och en där ute får skaffa sig en kritisk ”inre journalist” som ställer de här frågorna innan ett inlägg på Twitter, Facebook eller andra sociala medier skickas ut – eller vidare.

 

 

Nätkultur Hur mycket jul måste en julkalender innehålla? Inte mycket alls, att döma av årets skörd av julkalendrar på nätet.

Expressen hakar ironiskt på Wordfeud-hysterin och bjuder på en interaktiv ordfläta som ska växa fram fram till julafton med ord inspirerade av kulturdebatten.

Stockholms stadsteater använder sin Facebooksida som julkalender. Dagens lucköppning bjuder på en humoristisk inblick bakom kulisserna inför kvällens premiär av Pinters Ingen mans land.

Filmtidningen FLM har en Youtubekalender, där första luckan valts ut av regissören Lisa Langseth – den suggestiva inledningssekvensen från Coppolas Apocalypse now.

Sveriges Radio satsar på återvinning av årets bästa program i sin poddkalender. Bakom första luckan döljer sig en dokumentär om Sveriges första bilbomb 1926, dramatiserad som mysdeckare.

 

Nätkultur Det ska handla om kärlek och dans. Och det ska beröra integration och ungdomar. Men det som är unikt med den tyska webb-tv-serien Wenn Du dich traust (När du litar på dig själv) är inte handlingen utan att det är tittarna själva som styr över den. Här har man tagit ett steg till vad det gäller interaktivitet och redan innan serien drog igång har ungdomar som besökt projektets hemsida kunnat påverka skapelseprocessen. Vad ska hända i nästa avsnitt? Vilka figurer ska få mer utrymme i serien, vad ska de säga?

I måndags lades första avsnittet ut, imorgon (torsdag) kommer nästa.

Nätkultur Under helgen har den twittrande klassen roat sig med att håna de kongressande moderaterna med anledning av att partiet i sitt idéprogram slog fast att de kämpat för bland annat allmän rösträtt, jämlikhet och mot apartheid. Aningen för historierevisionistiskt för nätmobben, som på hashtaggen #StuffModeraternaDid glatt slog fast hundratals andra goda gärningar partiet ligger bakom, som den arabiska våren, den första månlandningen och oktoberrevolutionen.

Partisekreteraren Sofia Arkelsten låter sig dock inte avskräckas, utan vidhöll i går efter avslutad partistämma att M:s föregångare Allmänna valmansförbundet minsann visst var med och införde allmän rösträtt för 90 år sedan – för att sedan tvingas pudla grundligt. Således är hon Sveriges främsta driftkucku på nätet just nu, även bland många borgerliga sympatisörer.

Fenomenet med politiska ironikampanjer på sociala medier är nu inget nytt. Högertidningarna i Storbritannien lyckades i valrörelsen förra året ge upphov till den framgångsrika hashtaggen #NickCleggsFault, sedan de beskyllt liberaldemokraternas ledare Nick Clegg för lite väl mycket ont. Twittrare slog snabbt fast att att allt från isländska vulkanutbrott till stukade tår var Cleggs fel. Läxan? Folk går faktiskt inte på vad som helst, och de har numera dessutom effektiva verktyg för att påpeka det.

Sofia Arkelsten?                    Fredrika Bremer?

 

 

Nätkultur Vilken dag som helst nu kommer din Facebook att se helt annorlunda ut. Den senaste förändringen innebär bland annat att våra profiler utformas som tidslinjer, men också mer integrering av andra företags tjänster i takt med att Facebook aspirerar på att bli en allt viktigare knutpunkt i våra digitala liv. Exempelvis kommer Spotify automatiskt att visa för alla dina Facebookvänner vilka låtar du lyssnar på. Tidningar som Guardian har skapat appar som gör att det syns vilka artiklar du läst.

Frågan är hur det nu blir med våra guilty pleasures? Vi använder inte Facebook för att visa upp exakt hur våra liv ser ut, utan för att visa upp hur vi vill att våra liv ska se ut. Är det slut med att skaka loss till Lady Gaga i vardagsrummet, gotta sig i skvallerartiklar och slappa med MTV-såpan Jersey Shore nu? Gränsen för hur mycket vi delar med oss av på nätet flyttas ständigt fram. Måtte det gå att manuellt stänga av Facebooks nya funktioner. I alla fall ibland.