Kulturpolitik Efter att ha fått ovanligt mycket kultursmisk de senaste dagarna för att vara för passiv (tex här, här, här, och här) så slår Lena Adelsohn Liljeroth (M) i dag tillbaka i en debattartikel i Expressen.

Kulturministern ger sig här in i den tröttsamma kulturvänsterdebatten, och hyllar författaren Bengt Ohlssons yviga essä i DN.

Men några nya sakpolitiska besked blir det inte från henne, däremot det vanliga försvarstalet om att hon visst uträttat saker. Och där kommer det igen:

”När jag berättar att regeringen varje år ökat kulturbudgeten är det knappt jag blir trodd”, skriver hon. Nej, och det på goda grunder.

Visst ökar kulturbudgeten i faktiska summor med ett antal miljoner varje år. Men den ökningen täcker inte kulturinstitutionernas ökade kostnader för bland annat årliga löneökningar till personalen och hyreshöjningar. I själva verket handlar det om en långsam urholkning av anslagen, och det offentligfinansierade kulturlivet får i praktiken varje år lite mindre att göra kultur för.

Argumentationen att kulturbudgeten ökar varje år, som kulturministern använder vid varje budgetpresentation i hopp om att kulturjournalisterna saknar grundläggande ekonomiska kunskaper, är svår att beskriva som annat än ohederlig. Även de flesta människors privata hushållsbudgetar ökar varje år. Men det betyder inte att vi får mer pengar att röra oss med eftersom även lägenhetshyran, matpriserna och alla andra kostnader också ökar.

 

Kulturpolitik Tysk kultur har hamnat i en självförvållad förlamning med kulturinstitutioner som är mer intresserade av politiker än publiken och mer fokuserade på administration än på innovation. Här finns en tendens att kulturskapare strävar efter att bli institutioner som tilldelas offentliga pengar – i stället för att i första hand sträva efter att åstadkomma nyskapande kultur. För att bryta utvecklingen och höja kvaliteten på kulturen krävs radikala grepp – lägg ner hälften av teatrarna och museerna.

Dessa tankar presenteras i boken Der Kulturinfarkt som gavs ut i Tyskland i veckan. Och det är tunga kulturnamn som ligger bakom boken – Dieter Haselbach, chef för Centrum för kulturforskning i Bonn, Armin Klein, professor i kulturmanagement i Ludwigsburg, Pius Knüsel, direktör för kulturstiftelsen Pro Helvetia, och Stephan Opitz på kulturministeriet i förbundslandet Schleswig-Holstein. De fyra menar att Tyskland skulle klara sig med 3 200 museer i stället för 6 300, 70 statliga och kommunala teaterscener i stället för 140 samt 4 000 bibliotek i stället för 8 200. De pengar man skulle spara genom denna halvering vill de fyra författarna – som presenterar sina tankar i förra numret av Der Spiegel – använda till följande:

1. En förstärkning av de återstående kulturinstitutionernas ekonomi så att dessa verkligen har råd med kvalitet.

2. En satsning på amatörkultur.

3. En utveckling av en kulturindustri som man menar ännu inte existerar, en industri där konst faktiskt är en vara – men fortfarande ändå konst.

4. En satsning på högskoleutbildningar för konst, musik och design.

5. En höjning av bildningsnivån om samtidskonst från omvärlden.

Författarna till Der Kulturinfarkt menar att deras åtgärder skulle stärka individen på bekostnad av institutionerna. Men de inser också att förslagen kommer att mötas av protestutrop som ”Kulturnationen är i fara” och ”Kultur får aldrig bli en vara”. Och sådana protester gör det naturligtvis svårt för tyska politiker att gå i den riktning författarna föreslår.

Hur många museer och teaterscener behöver Sverige?

 

Kulturpolitik Att bli landshövding brukar vara en klockren reträtt för politiker. I dagsläget huserar massor av politiska föredettingar i Sveriges olika länsresidens. I Nyköping sitter folkpartisten Bo Könberg, i Karlskrona har vi socialdemokraten Berit Andnor och i Halmstad finner vi före detta kommunministern Lars-Erik Lövdén (S). Moderata Chris Heister avancerade för exakt en månad sedan från Umeås residens till mer prestigefyllda Tessinska palatset i Stockholm.

Men nu har det hänt något. Kulturpolitiker är det nya landshövding.

Kulturpolitiker tycks betraktas som en lika lättsam post som landshövding – här kan man dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Det började med att Leif Pagrotsky (S) växlade från den tunga posten som handelsminister och i stället blev kulturminister 2004. När sedan alliansen tog över regeringsmakten och Cecilia Stegö Chilò (M) hade gjort sina tio dagar som kulturminister, så uppstod en vakans på kulturministerposten. Lösningen den gången blev inte att tillsätta en landshövding som kulturminister, men väl en hustru till en före detta landshövding – Lena Adelsohn Liljeroth. Uppdraget till henne från Fredrik Reinfeldt verkar vara att i möjligaste mån sitt helt stilla i båten.

Och nu har alltså Lars Ohly (V) gått och blivit kulturpolitiker. Varför då, kan man undra. Tja, antagligen för att han är kulturintresserad. Men antagligen också för att det anses vara en så lättviktig post att den före detta partiledaren därifrån inte kan störa den nya partiledaren Jonas Sjöstedt. Alltså ingen höjning av kulturpolitikens status, utan en sänkning av Lars Ohlys.

Kulturpolitik Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) yttrar sig sällan om kultur. Enda gången han uttalar sig i ämnet är när framtida väljare skriver brev till honom på Regeringskansliet. För ett halvår sedan svarade han avsändaren ”Två snygga tjejer” att han var förtjust i September, Da Buzz, Magnus Uggla och korvgryta.

Nu får vi veta mer om statsministerns kultursmak, och mer specifikt om cineasten Reinfeldt. I ett brev svarar han den 9-årige frågeställaren Viktor från Bromma att hans filmfavoriter är Gökboet och Sagan om Ringen-trilogin.

 

Kulturpolitik Apropå överklassafarin till det rika Solsidan i Saltsjöbaden bad Kristdemokraternas näst högste tjänsteman, Patric Rylander, om tips på Facebook om en resa åt motsatt håll. Men svaret är att segregationens Sverige redan har fått ”underklassafari” med politikernas hjälp.
Exemplet framför andra är den kommunalt finansierade safarin i Rosengård, där Soundwalk Rosengård introducerades i våras. Nyfikna besökare förses med hörlurar för att upptäcka en värld som de inte kände inte till.
Till skillnad från Solsidan är safarin till Rosengård inte privat organiserad. Här är det alltså kommunen som har stått för fiolerna med audioguider till alla nyfikna. Visserligen är föresatsen lika god som när 70-talets kulturpolitik kom med teatrar och konsthallar i förorter dit den mesta publiken än i dag kommer som tillfälliga gäster från mera burgna områden. Men mottagandet är inte lika gott. Solsidan och Rosengård har det gemensamt att safarierna gör de boende förbannade.

I ett utmärkt reportage i radions P3 berättade ungdomar i Rosengård hur uttittade de kände sig när plötsligt turister dök upp med hörlurar. ”Som djur”, kände man sig, och önskade att besökarna åtminstone kunde lägga av med audioguiderna.
Men klart är att social turism redan är en internationell trend. Självklart finns ett stort utbud av överklassafarier i till exempel USA. De går längs Hollywoods vackra villor och gated communities i Florida. Underklassafarier finns så också –  de har länge ansetts lite ”rätt”, nästan ”eko”. De kan gå till Rios favelor, men också – via svenska resebolag – till svårt nedgångna kåkstäder i Kapstaden.

”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter”, beskrev KD:s partisekreterare sin resas mål.

Men 2010-talets resebroschyrer är inget att leka med. Med hjälp av sociala medier kan uttrycken och svaren mycket snabbt komma att gå mycket längre än under Sveriges turbulenta 1970-tal. Det är en ny tid.

 

 

 

Kulturpolitik Liksom föregångaren Ingrid Eiken är även kulturdepartementets nya statssekreterare ekonom, Joakim Stymne. På meritlistan står titeln chefsekonom för såväl skandalomsusade investmentbanken Kaupthing som för Alfred Berg Fondkommission. Han har även varit redaktör på nedlagda tidskriften Initierat, där den kontroversiella men kortlivade kulturministern Cecilia Stegö Chiló var chefredaktör. Senast var Stymne statssekreterare hos biståndsminister Gunilla Carlsson, men avgick efter en dispyt tidigare i år.