Teaterdebatt utan Sjöstedt

Kulturpolitik Under rubriken ”Teatern bjuds upp till en dödsdans” (SvD 21/9) satte Ture Rangström, chef för Strindbergs Intima teater, igång en livlig debatt som gav eko i Teatersverige. I en rad inlägg i SvD kritiserades och diskuterades de nya reglerna för kulturstöd i Stockholm. Att att söka stöd för varje enskild produktion skapar stora problem för de fria grupper som har egna lokaler och verksamhet året runt.

I kväll den 18 november arrangerar Teaterförbundet ett öppet möte på Dramatens lilla scen kl 18-21, ”Framtiden för den fria scenkonsten”, tre akter med olika representanter för scenkonsten, från de fria grupperna till institutionschefer som Anna Takanen och Linus Tunström, Göteborgs respektive Uppsala stadsteater och Carolina Frände, Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen.
Sist ska kulturnämndens ledamöter presentera sina visioner. Trist nog har kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) avböjt att medverka. Däremot kommer Tomas Rudin (S), Ann-Mari Engel (V), Mats Bergstrand (MP) och Cecilia Önfelt (C).

I förhandssnacket ser det ut som om Patrik Liljegren, chef för kulturförvaltningens kulturstrategiska stab, är öppen för justeringar av stödsystemet 2014.

Ny organisation kräver mer pengar

Kulturpolitik Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) vill slå ihop Kulturhuset och Stockholms stadsteater till en enda organisation. Målet är att ”bygga på varumärket Stockholm” och ”sätta det nya huset på den internationella kartan”. Ekonomiskt sett får projektet, enlig DN, samma summa som i dag: 300 miljoner kronor. Stadsteatern fick 2011 220 miljoner och Kulturhuset 80.

För att genomföra detta anser hon att huset behöver en ny, överordnad chef och en stab för att hitta idéer och former som kan genomsyra alla uttryck som huset kommer att ha: utställningar, scener, konserter.

DN-artikeln ger en diffus bild av en organisation med ny överordnad chef plus en hel stab av anställda. Riktigt så lär det inte bli. Istället skapas ett moderbolag där Stockholms stadsteater jämställs med Kulturhuset. Benny Fredriksson har, enligt uppgifter till SvD, redan tackat ja till att axla också detta jobb men stannar därutöver kvar på sin post som chef för Stadsteatern.

Den nya organisationen skapar synergieffekter vad gäller jobb på golvet (telefonister, vakter, städpersonal) och är tänkt att öka kontaktytorna mellan institutionerna utan att egentligen öka antalet anställda särskilt mycket.

Madeleine Sjöstedt säger till DN att kommunen kommer att bidra med ovan nämnda 300 miljoner men den nya organisationens förutsättningar är ännu inte bestämda. Benny Fredriksson lär ännu hoppas på ett ordenligt tillskott till verksamhet för att verkligen, som sagt ”sätta det nya huset på den internationella kartan”. Förhoppningsvis blir det också så, särskilt eftersom ju Kulturhuset redan stängt sin scen Kilen på grund av brist på pengar till verksamheten.

Att projektet får extra pengar är naturligtvis särskilt viktigt så att projektet inte blir en förklädd sparåtgärd som man strategiskt väljer att kalla ”satsning”. Betydelsefullt är förstås – eftersom Eric Sjöström valt att inte förlänga sitt kontrakt – att en ny, djärv och energisk Kulturhuschef blir anställd och att det nya kulturcentret inte bara blir ett monument över starka politiska viljor utan fortsätter att vara en diversifierad och mångfasetterad verksamhet med stor och ständig bredd. Fusion är en sak. Kvalitet är en annan. Förhoppningsvis bäddar den förstnämnda för den andra.

 

Kulturministern avfärdar operasexismen

Kulturpolitik I Almedalen blev svaren ungefär de förväntade när kulturministern nyss frågades ut om den senaste tidens kulturdebatt. I ett samtal med Expressens Karin Olsson försvarade Lena Adelsohn Liljeroth bland annat floppsatsningen Kulturlyftet.

Hon berättade att hon läser Strindberg på semestern, men ville inte svara på om hon satsar på en tredje mandatperiod. Hon var positiv till HD:s dom i Mangamålet, men svävade på målet om det är rätt att fantasier kan klassas som barnpornografi. I klasshatsdebatten tog hon ställning för Jens Liljestrand, mot Åsa Linderborg.

Ett lite syrligare uttalande kom däremot mot slutet av intervjun, då kulturministern avfärdade hela diskussionen kring sexism inom operan:

– Vi kan inte ha en konst som ska vara politiskt korrekt. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är en stor fråga.

Efter intervjun visade hon upp en påtagligt god sportsmannaanda då hon ställde sig i publiken för att lyssna på kommentarerna från Daniel Suhonen och Marie Söderqvist. Vänstersossen Suhonen sparade inte på krutet, utan slaktade hela den borgerliga kulturpolitiken, kallade Adelsohn Liljeroth en icke-politiker och sade att ”allt hon gör går ut på att avveckla hela det politikområde hon är satt att sköta”.

Men kulturministern, hon bara skrattade.

Stefan Löfvens favoritkultur: fotboll

Kulturpolitik En av den yvige Håkan Juholts bortglömda kvaliteter är att han gärna talade kulturpolitik. Som nyvald partiordförande för Socialdemokraterna inledde han sitt installationstal med en lång utläggning om kulturpolitikens betydelse, till de politiska analytikernas bryderi och kulturdebattörernas förtjusning. Sedan pratade Juholt kultur både i sitt Första maj-tal och på DN Debatt.

Nu gick det ju som det gick och ordningen återställdes med Stefan Löfven. Han har intagit en betydligt mer traditionell partiledarstil och pratat sig blå om näringspolitik, sysselsättningspolitik och innovationspolitik. Hoppet om att kanske få till en riktig kulturdebatt i nästa valrörelse slocknade snabbt.

Nu begår den nya S-ledaren till sist kulturkramardebut genom att dela ut Byggnads kulturpris på fackförbundets extrakongress i dag.

I samband med det har Byggnads låtit den nya S-ledaren redogöra för sitt kulturintresse. Hans föräldrar var noga med att man skulle läsa och vara med i bokklubb, får vi veta:

– Så böckerna kom tidigt och musik har jag alltid varit intresserad av. Senare breddades min kulturkonsumtion och jag började uppskatta konst och dans till exempel.

Det kommer till och med ett politiskt besked:

– Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är en tillgång i alla yrken. Estetiska ämnen bör ingå som ett gymnasiegemensamt ämne i de nationella programmen i gymnasieskolan, säger Stefan Löfven.

Men sedan sabbar han allt:

– Att försvinna i en bok är ett bra sätt att koppla av. Jag gillar också att gå på teater och bio. Och så sport. Det är också kultur och det är få saker som slår en riktigt bra fotbollsmatch, säger Löfven.

Mitt under självaste fotbolls-EM när kulturnördar skriker ut sin ångest på Facebook och Twitter över att inte komma undan bollsparkandet på tv, får vi detta i ansiktet. Så hade Juholt aldrig gjort.

Foto: Håkan Nordström / SCANPIX

Kulturvän.

 

Kulturministern slår tillbaka

Kulturpolitik Efter att ha fått ovanligt mycket kultursmisk de senaste dagarna för att vara för passiv (tex här, här, här, och här) så slår Lena Adelsohn Liljeroth (M) i dag tillbaka i en debattartikel i Expressen.

Kulturministern ger sig här in i den tröttsamma kulturvänsterdebatten, och hyllar författaren Bengt Ohlssons yviga essä i DN.

Men några nya sakpolitiska besked blir det inte från henne, däremot det vanliga försvarstalet om att hon visst uträttat saker. Och där kommer det igen:

”När jag berättar att regeringen varje år ökat kulturbudgeten är det knappt jag blir trodd”, skriver hon. Nej, och det på goda grunder.

Visst ökar kulturbudgeten i faktiska summor med ett antal miljoner varje år. Men den ökningen täcker inte kulturinstitutionernas ökade kostnader för bland annat årliga löneökningar till personalen och hyreshöjningar. I själva verket handlar det om en långsam urholkning av anslagen, och det offentligfinansierade kulturlivet får i praktiken varje år lite mindre att göra kultur för.

Argumentationen att kulturbudgeten ökar varje år, som kulturministern använder vid varje budgetpresentation i hopp om att kulturjournalisterna saknar grundläggande ekonomiska kunskaper, är svår att beskriva som annat än ohederlig. Även de flesta människors privata hushållsbudgetar ökar varje år. Men det betyder inte att vi får mer pengar att röra oss med eftersom även lägenhetshyran, matpriserna och alla andra kostnader också ökar.

 

Kultur lockar inte till flytt

Kulturpolitik Ett rikt kulturutbud på en ort lockar inte folk att flytta dit. Det hävdar den norske forskaren Knut Vareide och forskningsinstitutet Telemarksforsking, som specialiserat sig på kultur och regional utveckling. Om kommun A och B är lika i allt annat utom att den ena har ett stort kulturutbud och den andra stänger klockan 17, så är skillnaden i attraktion för presumtiva inflyttare lika med noll. Kan detta verkligen stämma, frågar sig sajten kulturekonomi.se, och påpekar att det går emot en rådande uppfattning om motsatsen. Ja, åtminstone för Norge, menar forskarna som använt sig av Norsk kulturindeks. Och Sverige och Norge är ju inte så olika. Återigen kokar det ner till att kultur inte är till för att vi ska bli friska, eller för att samhället ska tjäna pengar. Utan för sin egen skull och för alla som gillar den och behöver den för att kunna leva.

”Halvera antalet museer och teatrar”

Kulturpolitik Tysk kultur har hamnat i en självförvållad förlamning med kulturinstitutioner som är mer intresserade av politiker än publiken och mer fokuserade på administration än på innovation. Här finns en tendens att kulturskapare strävar efter att bli institutioner som tilldelas offentliga pengar – i stället för att i första hand sträva efter att åstadkomma nyskapande kultur. För att bryta utvecklingen och höja kvaliteten på kulturen krävs radikala grepp – lägg ner hälften av teatrarna och museerna.

Dessa tankar presenteras i boken Der Kulturinfarkt som gavs ut i Tyskland i veckan. Och det är tunga kulturnamn som ligger bakom boken – Dieter Haselbach, chef för Centrum för kulturforskning i Bonn, Armin Klein, professor i kulturmanagement i Ludwigsburg, Pius Knüsel, direktör för kulturstiftelsen Pro Helvetia, och Stephan Opitz på kulturministeriet i förbundslandet Schleswig-Holstein. De fyra menar att Tyskland skulle klara sig med 3 200 museer i stället för 6 300, 70 statliga och kommunala teaterscener i stället för 140 samt 4 000 bibliotek i stället för 8 200. De pengar man skulle spara genom denna halvering vill de fyra författarna – som presenterar sina tankar i förra numret av Der Spiegel – använda till följande:

1. En förstärkning av de återstående kulturinstitutionernas ekonomi så att dessa verkligen har råd med kvalitet.

2. En satsning på amatörkultur.

3. En utveckling av en kulturindustri som man menar ännu inte existerar, en industri där konst faktiskt är en vara – men fortfarande ändå konst.

4. En satsning på högskoleutbildningar för konst, musik och design.

5. En höjning av bildningsnivån om samtidskonst från omvärlden.

Författarna till Der Kulturinfarkt menar att deras åtgärder skulle stärka individen på bekostnad av institutionerna. Men de inser också att förslagen kommer att mötas av protestutrop som ”Kulturnationen är i fara” och ”Kultur får aldrig bli en vara”. Och sådana protester gör det naturligtvis svårt för tyska politiker att gå i den riktning författarna föreslår.

Hur många museer och teaterscener behöver Sverige?

 

Kulturpolitiker är det nya landshövding

Kulturpolitik Att bli landshövding brukar vara en klockren reträtt för politiker. I dagsläget huserar massor av politiska föredettingar i Sveriges olika länsresidens. I Nyköping sitter folkpartisten Bo Könberg, i Karlskrona har vi socialdemokraten Berit Andnor och i Halmstad finner vi före detta kommunministern Lars-Erik Lövdén (S). Moderata Chris Heister avancerade för exakt en månad sedan från Umeås residens till mer prestigefyllda Tessinska palatset i Stockholm.

Men nu har det hänt något. Kulturpolitiker är det nya landshövding.

Kulturpolitiker tycks betraktas som en lika lättsam post som landshövding – här kan man dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Det började med att Leif Pagrotsky (S) växlade från den tunga posten som handelsminister och i stället blev kulturminister 2004. När sedan alliansen tog över regeringsmakten och Cecilia Stegö Chilò (M) hade gjort sina tio dagar som kulturminister, så uppstod en vakans på kulturministerposten. Lösningen den gången blev inte att tillsätta en landshövding som kulturminister, men väl en hustru till en före detta landshövding – Lena Adelsohn Liljeroth. Uppdraget till henne från Fredrik Reinfeldt verkar vara att i möjligaste mån sitt helt stilla i båten.

Och nu har alltså Lars Ohly (V) gått och blivit kulturpolitiker. Varför då, kan man undra. Tja, antagligen för att han är kulturintresserad. Men antagligen också för att det anses vara en så lättviktig post att den före detta partiledaren därifrån inte kan störa den nya partiledaren Jonas Sjöstedt. Alltså ingen höjning av kulturpolitikens status, utan en sänkning av Lars Ohlys.

Gollum och Gökboet – om statsministern själv får välja

Kulturpolitik Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) yttrar sig sällan om kultur. Enda gången han uttalar sig i ämnet är när framtida väljare skriver brev till honom på Regeringskansliet. För ett halvår sedan svarade han avsändaren ”Två snygga tjejer” att han var förtjust i September, Da Buzz, Magnus Uggla och korvgryta.

Nu får vi veta mer om statsministerns kultursmak, och mer specifikt om cineasten Reinfeldt. I ett brev svarar han den 9-årige frågeställaren Viktor från Bromma att hans filmfavoriter är Gökboet och Sagan om Ringen-trilogin.

 

Först kom safarin till underklassen

Kulturpolitik Apropå överklassafarin till det rika Solsidan i Saltsjöbaden bad Kristdemokraternas näst högste tjänsteman, Patric Rylander, om tips på Facebook om en resa åt motsatt håll. Men svaret är att segregationens Sverige redan har fått ”underklassafari” med politikernas hjälp.
Exemplet framför andra är den kommunalt finansierade safarin i Rosengård, där Soundwalk Rosengård introducerades i våras. Nyfikna besökare förses med hörlurar för att upptäcka en värld som de inte kände inte till.
Till skillnad från Solsidan är safarin till Rosengård inte privat organiserad. Här är det alltså kommunen som har stått för fiolerna med audioguider till alla nyfikna. Visserligen är föresatsen lika god som när 70-talets kulturpolitik kom med teatrar och konsthallar i förorter dit den mesta publiken än i dag kommer som tillfälliga gäster från mera burgna områden. Men mottagandet är inte lika gott. Solsidan och Rosengård har det gemensamt att safarierna gör de boende förbannade.

I ett utmärkt reportage i radions P3 berättade ungdomar i Rosengård hur uttittade de kände sig när plötsligt turister dök upp med hörlurar. ”Som djur”, kände man sig, och önskade att besökarna åtminstone kunde lägga av med audioguiderna.
Men klart är att social turism redan är en internationell trend. Självklart finns ett stort utbud av överklassafarier i till exempel USA. De går längs Hollywoods vackra villor och gated communities i Florida. Underklassafarier finns så också –  de har länge ansetts lite ”rätt”, nästan ”eko”. De kan gå till Rios favelor, men också – via svenska resebolag – till svårt nedgångna kåkstäder i Kapstaden.

”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter”, beskrev KD:s partisekreterare sin resas mål.

Men 2010-talets resebroschyrer är inget att leka med. Med hjälp av sociala medier kan uttrycken och svaren mycket snabbt komma att gå mycket längre än under Sveriges turbulenta 1970-tal. Det är en ny tid.

 

 

 

Skivor
The Amazing Snakeheads.

Snakeheads är stentuffa på riktigt

Lokko:”En oerhört rar liten best”.

FOTO: Domino/Playground

Kvinnorna som älskade nazister

Kultursvep

Fick de någonsin stå till svars?

”Vi hade ingen
Shiraz hemma”

Stockholmsnatt

Att leva med en f.d skejtare.

AC/DC dementerar pensionsrykte

Hårdrock

Youngs hälsa stoppar inte bandet.

Mer än fotboll när ärkerivaler möts

Under strecket

En kamp större än livet självt när Real Madrid möter FC Barcelona.

Triangulering – hippt ord används fel

Politik

Få behärskar modeordet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.

”En konstnär kan
inte vara rädd”

Söndagsintervjun

Claire Messud skäms inte.