…menar författaren Evgeny Morozov i sin senaste essä om Internet.

I boken ”To Save Everything, Click Here” diskuterar han återigen teknikens för- och nackdelar, och varnar bland annat för en växande okritisk hållning mot vad nätet är och kan vara. Han ser Internets inbyggda krav på öppenhet som en sorts tyranni, han menar att en hel del information absolut inte ska finnas tillgänglig på nätet, vilket är som att svära i den digitaliserade kyrkan, och han fördömer alla rop på total transparens, och påminner oss om att inga relationer kan överleva utan vita lögner, hemligheter, insinuationer, halvsanningar och liknande.

Samtidigt varnar han för ”teknologisk resignation” och menar att nätet har många fantastiska kvaliteter, och berättar om program som till och med får användaren att bli mer reflekterande och moralisk, till exempel datoriserade parkeringsautomater som uppmanar dig att välja, antingen lämna lite tid åt nästa bilist (social generositet) eller vrida tillbaka timern till noll (kommunal generositet).

”It’s a deal”, sa Lars Nittve när han besöker New Yorkgalleristen Sean Kelly Gallery på Art Basel Hong Kong. Och det handlar om köp av två fotografier av den taiwanesiske performancekonstnären Tehching Hsieh.

Hans ”Jump piece” från 1973 var en av tretton på förhand regisserade installationer där han själv medverkade och i just ”Jump piece” hoppade Hsieh helt enkelt ut från ett fönster och bröt båda fotlederna. Nu har två svartvita fotografier som förevigade konstnärens egensinniga upptåg alltså införskaffats av Lars Nittve, chef för kommande museiprojektet M+, ett samtida konstmuseum för visuell kultur som ska stå färdigt 2017 och bli lika stort som MoMa, dubbelt upp mot Tate modern.

– Ett museums samlingar är helt avgörande, säger Lars Nittve, märkbart nöjd efter att ha förvärvat detta nyckelverk för museets räkning.

Att Art Basel Hong Kong skulle bli en succé var bestämt redan på förhand. Den schweiziska mässan har sedan 1970-talet polerat upp sitt rykte för att nu ses som den mest tongivande samtida konstmässan i världen och efter att ha knoppat av en systerevent i Miami var det nu dags för etablering även i Asien. Magnus Renfrew, tidigare chef för Art HK numera införlivad i Art Basels stab, menar påpekar att Hong Kong är Asiens främsta handelsplats för konst och därför ett självklart val för en mässa.

Men egentligen hade arrangörerna planerat denna jättelika köp- och säljfest i februari, men missat att det sammanföll med det kinesiska nyåret…

Därför öppnar nu Art Basel Hong Kong officiellt i dag, efter att VIP-visningarna avlöst varandra i dagarna tre. 245 gallerier finns på plats, däribland de stora drakarna som Gagosian, White cube, Pace och Zwirner, men också en hel del kinesiska gallerier och även ett flertal baserade i Hong Kong. Målet var att hälften av utställarna skulle komma från Asien och det blev också fallet enligt Renfrew.

Att Lars Nittve, är en av hedersgästerna behövs väl knappast poängteras. Med en budget på 1,3-1,5 miljarder att köpa konst för är det många som glatt ställer upp och visar sina alster.

– Men jag köper bara undantagsvis på mässor, säger en stressad Lars Nittve.

Art Basel Hong Kong pågår tom 26 maj.

… vars kortfilm “Pleasure” visas i sektionen Kritikerveckan på filmfestivalen i Cannes.

Varför en film om en porrfilmsinspelning?

- Mina återkommande teman är kropp, makt, sexualitet och gruppdynamik. Det är där jag rör mig och det är det jag är intresserad av. Då passar ju porr väldigt bra in. Jag har varit intresserad av pornografi under lång tid och närmat mig det från en mängd olika håll, så det här har funnits med ganska länge, att jag ville göra film på det ämnet. Jag har hela tiden tänkt att jag vill göra en långfilm. Kortfilmen står på egna ben men fungerar också som en slags pilot för en längre film.

Vad har du fått för reaktioner här i Cannes?

- Det var väldigt bra publikreaktioner, folk skrattade mycket, vilket jag tycker var skönt. Jag tycker själv att filmen är väldigt rolig också, även om den är jobbig på vissa ställen. Det var väldigt positiv respons, mycket frågor efteråt, jag fick prata mycket om mig själv som filmskapare och inte bara prata om mina åsikter om porr, som jag fått göra mycket tidigare.

Har du fått några negativa reaktioner?

- Det är vissa som tycker att jag inte tar ställning för eller emot porr, vilket man kanske kan förvänta sig. Men det här korta formatet får man inte plats med så mycket, så jag försöker inte förklara varför människorna i filmen är i den här branschen. Det låter jag vara upp till publiken. Vissa har varit lite frustrerade över det, man har tyckt att jag borde ha försökt förklara det. Men det är jättemånga människor som gör porr, och det finns det väl jättemånga olika anledningar till, men det har inte jag valt att ge mig på att förklara just här. Jag berättar om de här människornas relationer istället.

Du var aktiv porrmotståndare när du var yngre?

- När jag såg min första porrfilm när jag var sexton blev jag jätteupprörd, och jag och mina aktivistkompisar ville krossa porren. Sen har jag väl liksom insett att porren är här för att stanna och att porr inte i sig själv är något dåligt. Jag vill flytta fokus i diskussionen från “för eller emot” och titta på varför porren ser ut som den gör, vad det finns för olika typer av porr. I vissa typer av porr flörtar man med övergrepp och våldtäktslekar och barnpornografi, att kvinnokroppen ska “skändas”, och använder mannens kön som ett “vapen”. Jag vill plocka upp det i ljuset och fråga varför folk tänder på sådant. Inte lägga det på en individnivå utan se det som en konstruktion. Att vi tänder på det vi gör, det finns en orsak till det, det är inget som man bär skuld för själv. Vad vi tänder på och hur vi lär oss att tolka olika kroppar, och uppfatta sex, det är ju kulturellt, något vi lär oss. Så jag tycker det är viktigt att titta på det strukturellt. Det är inte konstruktivt att hålla på med skuld.

…för där lever den arabiska våren kvar, för där pågår en nationell dialog med deltagande av olika politiska grupperingar, nya partier, unga människor, kvinnor, islamister, affärsmän, militärer, stamledare, företrädare för de norra provinserna och för de södra.

Från mars i år och sex månader framåt ska 65 delegater diskutera, lära känna varandra, se närmare på andra länders författning, för att i slutändan skriva ihop ett förslag till en egen.

Dessutom pågår en intensiv aktivitet på Twitter och Facebook, om demokrati, kvinnor, islam och annat, som om där finns ett ackumulerat behov av öppen kommunikation efter alla år av diktatur och censur.

Det hela tycks gå bra, men är skakigt, för Jemens historia är blodig och fylld av konflikter – och dialogen kan lätt spåra ur och leda till våld och inbördeskrig, enligt en aktuell rapport från United States Institute of Peace.

Kanske dags för oss i väst att stötta detta projekt?

CANNES. Mer om detta mästerverk snart, antagligen mycket mera… Under tiden, njut gärna av det här ett par minuter.

CANNES. Jodå, regnet fortsätter och barometern bara faller medan biosalongerna fortsätter att bjuda på avgjort vädertåligt stoff. Irans kanske största filmlöfte de senaste åren Asghar Farhadis ”Le Passé” (”Det förflutna”) är en fransk produktion med mera marginellt iranskt inslag. I huvudrollen syns Berenice Bejo (från ”The Artist”) och det handlar om en fransk kvinna med trassliga förhållanden både bakom och framför sig – inklusive en iransk man samt, inte minst, tre barn som kommer svår kläm. Jämfört med regissörens iranska alster blir det kanske något mindre sprängkraft här (hur överträffar man en film som ”Nader och Simin: en separation”?) men ett intrikat manus och minnesvärda skådespelarinsatser ner till de mindre birollerna är inte att ta miste på.

Barn i kläm syns också i favoritjapanen Hirokazu Kore-Edas film som har den internationella titeln ”Like Father, Like Son”. Här möter vi familjen Nonomiya (välbärgad och välordnad) och familjen Saiki (lägre medelklass och ganska låt gå) vars numera sexåriga gossebarn blivit utbytta vid födseln. Detta leder givetvis till en del bryderier och innan den kanske förväntade slutscenen har Kore-Eda nästan en gång för mycket visat prov på vilken delikat berättare han är. Skådespelarna, från de vuxnaste till de jollrigaste, är ren och pur njutning. Låt oss hoppas på att han återigen får ses på våra dukar, vilket senaste skedde 2009 med ”Still Walking”. Hirokazu-san är sannerligen vår tids svar på underbara föregångare som Mikio Naruse och Yasujiro Ozu och, när han är på det humöret, en av vår tids finaste filmare.

De är ännu inte klara för svensk distribution. Titta på dessa trailers så länge (den japanska så färsk att den ännu saknar undertexter). Starta därefter gärna en namnlista.

Så där ja. 17 låtar senare är jag lite utmattad. Alldeles för många usla låtar. Norge håller favoritskapet och fick enormt bra bifall hos Malmöpubliken.

Jubel också till San Marino, Grekland, Israel, Georgien och Ungern som fick med sig publiken omedelbart trots en udda singer/songwriter-låt.

Petra Mede klarade sig bra igen. Det enda som är synd att hon inte vågar vara lite mer vågad, de där manuskorten är alldeles fört statiska ibland.

Här är den finska kyssen som alla pratar om. ”Marry me” med Krista Siegfrids jublades det år ordentligt.

Och här är ”Marry me”.

Vid elva återkommer jag med en kommentar på svd.se om hur det gick och vilka som åkte ut.

Om knappt en halvtimme drar andra seminfalen i Eurovision song contest igång i Malmö. Just nu pågår ”Live: Studio Eurovision” i SVT1 med programledaren Gina Dirawi.

Klockan nio startar semifinalen där 7 av 17 låtar ska bort. Återstår alltså tio låtar plus tio till från tisdagens semi plus ytterligare sex som går direkt till finalen på lördag, däribland Robins ”You”. Sammanlagt 26 låtar vilket innebär att omröstningen kommer att pågå i en evighet.

Jag har betygsatt kvällens 17 låtar, kolla här.

På lördag livebloggar jag tillsammans med SvD:s Maud Lindholm, läs här.

Norge är bäst i kväll med ”I feed you my love” med Margaret Berger, riktigt bra elektropoplåt. Finlands Krista Siegfrieds låt ”Marry me” har mer uppmärksammats för att hon kysser en av sina kvinnliga dansare än själva låten. Annars har Georgien en hyfsad låt som Thomas G:son skrivit, mannen bakom ”Euphoria”.

Återkommer med ett nytt inlägg om hur det gick när låtarna spelats.

Lyssna på Norges ”I feed you my love”

Här är Emmelie de Forest, fortfarande favorit att vinna hela tävlingen.

Senaste numret av Le Mondes livsstilsmagasin Le magazine du Monde är en Cannes-special. På omslaget har man satt Valeria Bruni Tedeschi, den enda kvinnan i årets Guldpalmstävling

och inne i tidningen frågar man sig om ”den sjunde konstarten (filmkonst) är misogyn?”

Vi hoppas att Thomas ”jämställdhet i filmbranschen är en svensk grej” Vinterberg läser Le Monde! Nu när han är juryordförande i Un Certain Regard  och allt.