Hatet mot trenden som inte finns

De senaste veckorna har en rad skribenter kritiserat fenomenet normcore – att medvetet klä sig oansenligt och ohippt – som sägs vara en ny trend bland hipsters.

Nöjesguidens Amanda Mann tycker att det nya modet är obehagligt, att det handlar om ”att göra trend av att vara den som får göra trend”. Hos Rodeo skriver Lisa Ehlin att normcore sparkar nedåt. I Aftonbladet tar både Sanna Lundell och Patrik Lundberg upp ämnet. Hon menar att normcore är ”dumt”, han anser att det är klassförakt när ”snorvalpar från den övre medelklassen leker svennepäron i några månader och när de har tröttnat kan de dra på sig sina Acne-kläder igen”.

Vad har föranlett dessa starka åsikter? Har Götgatsbacken översvämmats av illasittande blåjeans? Har det börjat krylla av gummisandaler i baren på Riche?

Nej, hela diskussionen utgår från en artikel i New York Magazine. Journalisten Fiona Duncan tycker sig ha sett att allt fler coola New York-bor klär sig som medelålders turister. Hon upptäcker att ett ”trendprognoskollektiv” har myntat ordet normcore – att försöka vara cool genom att klä sig som att man inte bryr sig – och lanserar det som en möjlig förklaring. Liksom mycket annan trendjournalistik är det ett kreativt teoribygge utifrån spridda indicier.

New York Times konstaterar att den grundläggande frågan – huruvida normcoremodet faktiskt existerar – är omtvistad till och med bland dem som fört fram termen. Att innerstadsbor skulle ta på sig tubsockor för att det är hippt att klä ner sig är sannolikt rent påhitt.

”Män måste sluta slå ifrån sig”

Idag skriver Erik Helmerson på ledarplats i DN om fotbollsvåldet. Han börjar med att ifrågasätta en Expressenkrönika av Jonas Gardell, publicerad igår, med utgångspunkten att ”när det gäller just läktar- och supporterkultur är det kanske inte i allra första hand Gardell jag skulle ringa”. Sedan hoppar han över till en krönika jag skrev i SvD tisdags med rubriken: ”Vi måste ta itu med samhällets machoideal”. Helmerson ställer frågan: ” Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de?”. Han konstaterar att han levt 46 år och alltid från samhällets sida fått höra att man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt.

Erik Helmerson, jag övertygad om att du är snäll och solidarisk och betalar din skatt. Men för att räknas som jämställd måste du komma runt känslan av att bli påhoppad när statistiken tyvärr gång på gång visar att det är män som tar mest plats i samhället. Det är män som bråkar på herrfotbollsmatcher, det är män som är i absolut majoritet vad gäller våldsbrott, det är män som tjänar mest pengar och som i störst utsträckning har chefspositioner.

Jag vet inte hur mycket erfarenhet du har av att utöva sport, ej heller hur lämpad du är att skriva om läktarvåld, men vill du göra mål i en fotbollsmatch bör du lägga snällhet och solidaritet åt sidan. De fotbollshjältar som värderas allra högst är synnerligen egocentriska. De tituleras kungar, krigare och beskrivs i positiva ordalag som aggressiva och starka. Med fördel jagar de även på fritiden, får tuffa bilar medan deras kvinnliga kollegor kanske kan få en cykel. Och på läktarplats och runt arenorna vill deras fans inte vara sämre. De går ut i strid de också, utan fotboll, men med samma ideal. Ideal som dyker upp överallt – tidningen Chef skriver att man bör höja sin testosteronnivå för att bli en bättre ledare, Stefan Löfvén säger till SvD:s Agenda att han ”ska kriga som att vi är på väg att förlora” inför höstens val och Fredrik Reinfeldt konstaterade redan i fjol att han är en stridshingst.

Dessa ideal leder till att samhället underbygger fotbollsvåldet, till exempel genom att sätta in enorma polisinsatser inför varje stor herrfotbollsmatch. Konkreta åtgärder som maskeringsförbud och nolltolerans mot hat och hotfullhet är ett definitivt måste. Men för att komma till botten med problemet krävs större insatser på ett djupare plan. Inte minst måste män sluta slå ifrån sig ansvaret med motiveringen att de själva är snälla och solidariska.

Putin mer Stalin än Hitler

I USA jämför Hillary Clinton den ryske presidenten Vladimir Putin med Adolf Hitler. Hemma i Sverige jämför utrikesminister Carl Bildt i sin tur Ukrainas före detta president Viktor Janukovitj med Norges Vidkun Quisling.

Inte särskilt lyckade liknelser, tycker Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som är upprörd och vill poängtera att de riktiga nazisterna finns i partiet Svoboda som nu ingår i den nya ukrainska regeringen.

Och visst är det är groteskt att jämföra Putin med Hitler. Det naturliga vore väl snarare att dra paralleller mellan den ryske presidenten och Josef Stalin. Båda kan ses som representanter för imperialism styrd från Kreml och hos dem båda kan man finna en tydlig tendens att invadera sina grannar i väster.
Och vem ska man då jämföra Janukovitj med? Tja, hellre än Quisling vill jag föreslå DDR:s Walter Ulbricht, Rumäniens Gheorghiu-Dej, Bulgariens Dimitrov eller någon annan tidig ledare för det sovjetiska imperiets lydiga satellitstater.

Vladimir PutinWEB_UTRIKES

 

Vladimir Putin och Viktor Janukovitj. Foto: AP

sp1b206fspd5bb26

Josef Stalin och Walter Ulbricht. Foto: TT

 

Det är synd om Alice Babs…

…för när jag läser runorna ser jag att hon riskerar att bli ihågkommen för ”Swing it, magistern”, ”Vårat gäng” och ”Vad tar ni för valpen i fönstret där”, och inte så mycket mer.

En käck glad blond skönsjungande kvinna, som ibland uppträdde ihop med Svend och Ulrik från Danmark.

Men hon spelade även in andra saker, mörkare saker, somliga sorgliga, andra förvånansvärt förföriska, som ”I don’t mind”, där hon är en tilltufsad kvinna som raggar upp en man, och där hon går från ”stand a bit closer” till ”give me your hand, dear” till ”kiss me again”, och klarar det, övertygar mig, med en röst som uttrycker att hon har varit med om en hel del.

Och så dags i livet hade Alice Babs varit med om en hel del. Det syns tydligt i det foto som finns på omslaget Serenading, där ”I don’t mind” alltså finns med, en LP som hon för övrigt gjorde tillsammans med Duke Ellington.

Kulturellt stöldgods

De gamla syntpopparna i Lustans Lakejer var på sin tid mästare på att sno redan inarbetade titlar. På deras plattor fanns låtar som ”En lång natts färd mot dag”, ”Sista tangon i Paris”, ”Man lever bara två gånger”, ”En plats i solen” och ”Sinnenas rike”. Antagligen har ni mer eller mindre hört titlarna förut – fast de då tillhörde pjäser och filmer i stället för poplåtar. Redan detta är ganska svårt att svälja, men Lustans Lakejer stal åtminstone inte redan befintliga låtnamn, utan kapade titlar från helt andra konstarter.

På sistone har jag dock hittat tre exempel på när man kannibaliserar på sin egen genre:

1. ”Processen” av den amerikanske författaren John Grisham. Ursäkta, men var det ändå inte en viss författare vid namn Franz Kafka som skrev just den boken? Hur tänkte Albert Bonniers förlag när de översatte Grishams bok ”The litigators” till samma titel som en av världens mest berömda romaner?

2. ”Heroes” med Sabaton. I min värld är den titeln upptagen av det album som David Bowie skapade tillsammans med Brian Eno i Berlin 1977. Lite nyfiken blir man på hur det svenska heavy metal-bandet resonerade när de lät döpa uppföljaren till förra plattan ”Carolus Rex” till samma namn som Bowies klassiker.

3. ”Survivor” med Helena Paparizou. Sångerskan gick med den låten vidare till Melodifestivalens Andra chansen. Men, för er som undrar: det är inte samma ”Survivor” som Beyoncé och de andra i Destiny’s Child fick en megahit med 2001.

Franz Kafka Beyonce, Michelle Williams, Kelly Rowland Heroes

Bestulna: Franz Kafka, Destiny’s Child och David Bowie. Foto: AP

Hela naziskatten måste offentliggöras

Åklagaren som utreder den konstskatt som hittats i München måste offentliggöra en fullständig lista över konstverken, enligt ett domstolsbeslut. Bakgrunden är det sensationella fynd som den tyska tullen gjorde i en lägenhet i München i november förra året. I sin bostad förvarade en äldre man konst som under Hitlertiden hade rövats av nazisterna samt så kallad degenererad konst – till ett värde av uppemot 9 miljarder kronor.
En reporter på en tidning i München uppmärksammade att bara en bråkdel av verken var offentliggjorda och vände sig till förvaltningsdomstolen i Augsburg, som nu har kommit fram till att det ligger i det allmännas intresse att en förteckning över konsten blir offentlig.
Den åklagare som utreder konstfyndet överklagade omedelbart domslutet.

Ronald S Lauder, ordförande för Judiska världsrådet, uttalade sig i helgen om konstskatten och sa då att ”dessa konstverk är andra världskrigets sista fångar”.

Britain Germany Art Found

Henri Matisses ”Sittande kvinna” är ett av konstverk från fyndet i München som hittills har offentliggjorts.

Foto: Lefteris Pitarakis/AP

 

Det är synd om oss…

…läste jag nyligen i en amerikansk tidskrift, för vi har förlorat mellanrummen, vi har fråntagits de där korta pauserna som inträffade före eller efter något stort, små öar av frihet, det vi tänkte och kände när vi stod i hissen, satt i bussen, stod i kön till kassan, satt i taxin, åkte i rulltrappan eller väntade på grönt.

Skönt, tänker vi i dessa dagar, när möter är slut eller uppgiften avklarad, nu var det över, ah, lättad, nu ska vi se, vad borde jag göra nu, ok, vad är klockan, ah, först av allt borde jag kolla mejlen, nu ska vi se…

Det är synd om oss, kan man tycka, för vi verkar leva i en kultur där nästan all vaken tid utnyttjas eller fylls, och det är för att skärmen finns. Den lever sitt eget liv, är starkare än någonsin, ropar envist på oss, så fort vi är lediga, hör av sig från fickan eller väskan, och får vad den den vill ha, vår blick och koncentration, vår tid.

 

 

Norsk konstnär kritiseras för rasism

Ett fotografi av den ryska galleristen och redaktören Dasha Zhukova, där hon sitter på en stol i form av en bondageklädd svart kvinna har gett svallvågor som ”Buro 24/7″ – den ryska modesajt som publicerade bilden – inte hade räknat med. Då anklagelserna om rasism började välla in beskar sajten fotografiet och bad samtidigt om ursäkt på Instagram. Zhukova var inte heller sen med att be om förlåtelse. ”Fotografiet, som har publicerats helt utanför sin kontext, är på ett konstverk vars syfte är att vara en kommentar på kön och etnicitet. Jag avskyr rasism och vill be om ursäkt till alla som har tagit illa upp.”

Konstverket hon placerat sin ändalykt på heter ”Chair, 2013″ och är en pastisch på Allen Jones ”Chair” från 1969, som finns på Tate i London och på sin tid fick kritik för att vara sexistisk. Den nyare möbeln är skapad av den norske konstnären Bjarne Melgaard. I en artikel i London Evening Standard konstaterar Steven Pollock, som var ansvarig för Melgaards första utställning i den brittiska huvudstaden, att konstnären knappast kommer att be om ursäkt då denne varken eftersträvar acceptans eller vill vara politiskt korrekt.

Under de senaste åren har vi både i Sverige och i utlandet sett starka reaktioner över konstprojekt och andra kulturyttringar som varit rasistiska. Kulturministern högg in på Makode Lindes blackfacemålade tårta, Lilla Hjärtat-debatten ledde till att sex böcker drogs in och senast nu i veckan ställdes Calle Norlén till svars för sin presentation av Kodjo Akolor under måndagens Guldbaggegala. Man kan se de många exemplen som ett tecken på förfall, men även på att vi har blivit bättre på att uppmärksamma och ifrågasätta rasism och sexism.

Lara Prendergast på Spectator menar att konstsamlare som Dasha Zhukova och just konstnären Bjarne Melgaard enbart tjänar på den uppmärksamhet som bilden på ”Buro 24/7″ har genererat. Och Guardians konstbloggare Jonathan Jones menar att det inte finns något rasistiskt alls över stolen.

Han får mothugg i samma tidning av skribenten Hana Riaz som menar att problematiken blir särskilt allvarlig då konstnärer, som i Melgaards fall, anser att konst har rätt att vara provokativ, oavsett hur historien ser ut.

Hon tar Saartjiee ”Sarah” Baartman som exempel på hur svarta har exploaterats genom tiderna. I början av 1800-talet visades sydafrikanska Baartman, som tillhörde khoi-folket, upp i Europa under namnet ”Hottentot Venus”. Efter hennes död blott 25 år gammal ställdes en gipsavgjutning av hennes kropp, hennes skelett, samt hennes hjärna och genetalier ut på Musee de l’Homme i Paris och inte förrän 2002 återfördes hennes kvarlevor till Sydafrika.

 

 

 

 

Per Gessle skriver ny låt till Hep Stars

I år firar Hep Stars 50 år. I samband med jubileet släpps plattan ”50th anniversary” med nyinspelningar av Hep Stars hits plus den nyskrivna Per Gessle-låten ”I wanna be with you” där Gessle och ”MP” Persson från Gyllene Tider medverkar.

Hep Stars slog igenom med ”Cadillac” 1965. I bandet ingick sångaren Svenne Hedlund och blivande Abba-medlemmen Benny Andersson. Bland gruppens hits fanns ”Bald headed woman”, ”Farmer John”, ”Sunny girl”, ”Wedding”, ”Consolation” och ”Malaika”.

Per Gessle har i en intervju med Jan Gradvall berättat att han blev skjutsad av sina föräldrar för att se Hep Stars på scen: ”De körde exakt samma scensnack som på liveskivan ”On Stage”. Jag gillade Hep Stars så mycket att jag tvingade mina kompisar att låtsas att vi var ett band. Vi stod där med couronnepinnar som gitarrer och mimade till ”Sunny Girl” och till ”It’s My Life” med Animals. Men mina kompisar var helt ointresserade av musik. De tyckte jag var konstig.”

Här är några hits med Hep Stars. Lägg märke till Svenne Hedlund och Benny Anderssons dansstilar.

”Cadillac”

YouTube Preview Image

”Sunny girl”

YouTube Preview Image

”Wedding”

YouTube Preview Image

Barnkanalens storstilade torsdagar

Barnkanalen rivstartar det nya året med två nya storstilade programstarter, bägge på torsdagar. Halvtimmeslånga programmet ”Superdräkten” kan beskrivas som ”Pysselskogens” queera kusin. Dragshowartisten och klädskaparen Peter Englund är programledare. Han flyr från pappersarbetet i sitt grå kontor och iklär sig rollen som Super-Peter. I det första programmet hjälper hans högklackade actionhjälte tre barn att skapa dräkter som kan förflytta dem till ett fiktivt 1700-tal. Krinoliner skapas av rockringar, kavajer av sopsäckar och en spetsklänning blir till en gigantisk cupcake. Som förälder känner man en viss oro inför några av de komplicerade designmomenten som ens små telningar kan komma att kräva assistens med (fläta ihop hundra färgglada plastpåsar till ett klänningsliv). Samt en föraning om att det redan överskridna Pandurokontot fullkomligen ska ruinera en. Men samtidigt en stor entusiasm inför den gränslösa fantasirikedomen.

”Snickesnackarn” är mer i ett novellformat. I korta tiominutersprogram får vi möta Snickesnackarn, som en gång i tiden fick namnet för att han var så snacksalig. Med åren har han dock bara blivit blygare och blygare och i vuxen ålder pratar han bara sporadiskt med sin syster i Jakobsberg samt med föremål runt omkring sig som lampor och korsordsböcker (vars ansikten animeras). Serien är skapad av Carl Englén som skrivit och regisserat ”Häxan surtant” och första säsongen av ”Supersnälla Silversara och Stålhenrik”. Framförallt är han medlem i humorgruppen Klungan som på onsdag har premiär för sin nya föreställning ”På rätt sida om okej” i Umeå. Samma vemod och underfundiga komik som Klungan har gjort sig kända för återfinns i ”Snickesnackarn”. Den tystlåte mannen (spelad av Ulf Eklund) firar att han löst färdigt korsordet med en bit ambrosiakaka och mjölk. Han fastnar med armen i sopsorteringskärlet och skrattas ut av Ewa Frölings tonårslika kulturtant på parkbänken intill. Ibland stannar kameran på några barn som får ge uttryck för hur de själva tampas med sin blyghet – hur jobbigt det kan vara att bara räcka upp handen i klassrummet. Glöm fredagsmyset och bänka er i tv-soffan – torsdag är det nya fredag.

Se det första avsnittet av  ”Snickesnackarn” och ”Superdräkten” på svtplay.

Musik

Systrarna som besegrar Sverige

Våra största pophopp delar gener.

”Det är fasansfullt att vara ensam””

Söndagsintervjun

Författarskapet räddningen.

”En utställning som ingen bör missa”

Konst

Carl Johan De Geer på Färgfabriken.

”Här behandlades
alla lika burdust”

Krönika

Stockholmsinstitution går i graven.

Det roliga i mathistorien

Under strecket

”Fängslande historier”.

Triangulering – hippt ord används fel

Politik

Få behärskar modeordet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.

”En konstnär kan
inte vara rädd”

Söndagsintervjun

Claire Messud skäms inte.