Årets Nobelpris ur tysk horisont

Litteratur Ett bra val – men det var verkligen på tiden att Nobelpriset i litteratur gick till en nordamerikan. Så kan man sammanfatta reaktionerna i Tyskland på att Alice Munro får årets Nobelpris i litteratur.
Tyska dagstidningar ger stor uppmärksamhet åt Nobelpriset i litteratur och nyheten är förstasidesstoff. Süddeutsche Zeitung har en stor bild på årets pristagare på förstasidan medan Frankfurter Allgemeine, som över huvud taget inte är så benägen att publicera bilder, nöjer sig med en kortare text på förstasidan.
Gemensamt för de stora tyska tidningarna är att de är nöjda med att Alice Munto föräras, men trots det är ganska missnöjda med Svenska Akademien. ”Efter 20 år gick Nobelpriset i litteratur äntligen åter till Nordamerika”, skriver Die Welt – som man anar nog ändå hellre hade sett att amerikanen Philip Roth hade fått priset; tidningen väljer att illustrera förstasidan med ett foto på honom under rubriken ”Grattis till Nobelpriset i litteratur”.
Frankfurter Allgemeine gillar också årets val, men konstaterar att det ”i åratal har beklagats att den engelskspråkiga litteraturen, som i världen äras mest av alla, konsekvent har ignorerats av Svenska Akademien”.

Kafka hade det också roligt

Litteratur Michael Kumpfmüllers roman ”Livets härlighet”, om Franz Kafkas romans med den 15 år yngre Dora Diamant, har hyllats av kritikerna (senast i SvD 2/10). När Kumpfmüller i onsdags gästade Goethe-institutet i Stockholm slog han hål på tre Kafka-myter:

1. Kafka var ständigt olycklig.
– Det har tagit tysk litteraturforskning årtionden att komma fram till att Kafka skrattade. Men det gjorde han alltså. Han såg att den moderna människans liv var komplicerat, men kunde ändå se det roliga i den mänskliga tragedin.

2. Kafka skrev obegripligt.
– Kafka använde alltid ett mycket enkelt språk, utan besvärliga ord eller tillkrånglade fraser.

3. Kafka var missnöjd med sina texter.
– Kafkas tre romanförsök ”Slottet”, ”Amerika” och ”Processen” är ofärdiga fragment – världsberömda men ändå fragment. Dem var han inte nöjd med. Men berättelser som ”En hungerkonstnär”, ”Förvandlingen” och ”Domen” visste han att uppskatta och värdera.

(Att Franz Kafka kunde skratta så att han kiknade och att han var sällsynt nöjd med novellen ”Domen” skrev jag en krönika om i våras – här finns den att läsa).

Kafka

 

Franz Kafka har en glad stund med sin syster Ottla på en bild tagen omkring 1914. Foto: TT

Farsartad titt in i Bergmans sängkammare

Thomas Sjöberg, författare till en viss bok om kungen, har skrivit en ny biografi, denna gång om Ingmar Bergman. Boken handlar, som han förklarar på Bokmässan under ett samtal med sin förläggare Kristoffer Lind, ”inte om dramatikern och regissören Bergman, utan om maken, sonen, pappan, älskaren”. Av seminariet att döma ligger fokus särskilt på det sistnämnda.

Publiken skrattar högljutt åt Sjöbergs anekdoter om Bergmans eskapader i sängkammaren.

Det har hänt att han varit gift, samtidigt som han haft en älskarinna, samtidigt som han haft en hemlig älskarinna, och alla dessa kvinnor har han gjort med barn, säger författaren.

Under en utläggning om inspelningen av ”Scener ur ett äktenskap” – där Bergman tycks ha haft sexuella förbindelser med större delen av inspelningsteamet – replikerar Kristoffer Lind:

Det här låter som en Folkan-fars!

Frågan är om det är ett omdöme man som författare vill höra från sin förläggare.

Biblioteken är lika homogena som mediehusen

tintin1Programpunkten Professionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur? plockade upp tråden från debatterna om Lilla hjärtat och Tintin, fast ur ett bibliotekarieperspektiv. Vad styr vilka böcker som finns på våra bibliotek? Ska man undvika stereotypa skildringar när man köper in böcker? Eller är detta, som det formulerades i programbladet, ”att betrakta som censur”?

Ingen av paneldeltagarna svarade ja på den sista frågan. Henrik Bylund, bibliotekschef från Upplands Väsby, påpekade att hans bibliotek hade ställt ner ”Tintin i Kongo” i ett magasin redan innan fjolårets debatt uppstod.

I stället talades det om bristen på konkreta riktlinjer och om vikten av representation. ”Alla barn ska kunna känna igen sig i litteraturen” sa Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare vid biblioteken i Botkyrka. ”Frågor som etnicitet och genus kommer upp när vi diskuterar bokinköp, men vi har ingen plan för det. Det faller mest på de enskilda bibliotekarierna”, sa Lena Grönlund, bibliotekarie från Norrköping.

Det mest påfallande i övrigt var hur tydligt bibliotekens problem med dessa frågor speglar mediernas. Båda branscherna lider av precis samma sjuka: en yrkeskår helt dominerad av medelklasspersoner utan utländsk bakgrund.

Parisborna ropade ”Död åt Guillaume!”

Litteratur I dag skriver Annie Burman på Under strecket om dikter författade av brittiska soldater från första världskrigets skyttegravar. Gemensamt för många av dessa dikter var att de var fast förankrade i antiken och dess hjältar.

Tvärtom förhöll det sig med en hel del fransk diktning från ”det stora kriget”. Poeten Guillaume Apollinaire var inspirerad av italiensk futurism och blickade snarare alltid mot framtiden samt det som syftade till att bryta mot konventioner och traditioner. Appolinaire var en förgrundsgestalt inom den lyriska modernismen och den som lanserade termen surrealism (när han skrev Brösten på Tiresias – SvD recenserade nyligen en operauppsättning av detta stycke). Inget antikt här alltså.

Däremot deltog han i första världskriget och skrev dikter om detta. Men det finns alltså vare sig grekiska hjältar eller hexameter i hans krigsdikter. Se till exempel detta utdrag en bit in i dikten ”Sambandsman”:

Kanonjär hör du inte surret från två av bochernas flygplan

Lämna hästen i skogen Onödigt att dom får syn på den

Adjö min svarta ridhäst

En bro av vide och vass ännu en ännu en

En groda hoppar

Finns det fortfarande flickor som hoppar rep

Ah! flickor finns det fortfarande flickor

(Tolkning Colette Marti och Gunnar Harding, ur Gunnar Hardings bok ”O Paris”, Tidens förlag)

Apollinaire skadades av splitter i tinningen och gick lång tid med bandage på huvudet, även efter att han hemförlovats. Han dog den 9 november 1918, i krigets absoluta slutskede, dagen före vapenstilleståndsdagen. En närmast surrealistisk detalj är att folkmassor samma dag ropade ”Död åt Guillaume! Död åt Guillaume!” på gatorna i Paris. Även om detta chockade dem som sörjde diktaren, så syftade Parisborna naturligtvis inte på Apollinaire, utan på den tyske kejsaren Wilhelm – som på franska kallades Guillaume.

 

Thud! Salander-serier i massor

Litteratur Hur många gånger och på hur många sätt kan man egentligen köpa Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi? Ja, förutom de tre böckerna har ju den stackars Lisbeth Salander dessutom dykt upp i fyra filmatiseringar (och då har Hollywood hittills bara gjort den första boken i trilogin – här finns alltså minst två möjliga filmer till att göra).

Men nu är det dags för ytterligare en konstform – serieromanen. På Frankfurts bokmässa 2011 presenterades inte mindre än tre serieversioner av Stieg Larssons kriminalromaner – riktade mot den japanska, den franska och den nordamerikanska marknaden. Av den japanska tycks det hittills inte ha blivit något, men nu föreligger de franska och de amerikanska serieböckerna – och båda dessa versioner har nu också getts ut i Tyskland, där Stieg Larsson är stor. Eftersom det går två serieböcker på varje roman ges nu sammanlagt hela tolv ”Millennium”-serieböcker nu ut i Tyskland. Enligt Der Spiegel fröjdar sig de tyska bokhandlarna.

”Ge Nobelpriset i litteratur 2013 till Google”

Den tesen driver författaren och filosofen Jonathon Keats i senaste numret av den amerikanska utgåvan av tidningen Wired.

Keats menar att det vi kan dra lärdom av  premieringen av de två första vinnarna av Nobelpriset i litteratur, 1901 vann poeten Sully Prudhomme och 1902 historikern Theodor Mommsen, är att litterära storheter i sin tid ofta blir negligerade av framtida tycke och smak. Eftersom litterärt kändisskap är så nyckfullt skulle det vara mer än rimligt att prisa ett verk som är föränderligt, en heltäckande text som utvecklas i samma takt som samhället självt – i dag finns det ett sådant verk – Google – och därför, skriver Keats, bör Svenska Akademien belöna företaget med årets Nobelpris. Om EU kan få Nobels fredspris, varför skulle inte Google som organisation kunna få litteraturpriset? frågar han sig.

Keats fortsätter: Google spårar hela världens kultur samtidigt som den ständigt förändras och utvecklas, man katalogiserar nyheter, fokuserar på det som är relevant och sparar det för framtida generationer. 1902 års pris gick ju till en historiker, ännu ett prejudikat för att ge Google priset. Dessutom, skriver Keats, verkar Google med projektet Google Books i Nobels anda. Alfred Nobel ville att priset skulle tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Med Google Books tillhandahåller Google mer litterär nytta till fler människor än något enskilt verk eller samling, menar Keats.

Efter den senaste veckans Google-debacle då Språkrådet tvingades stryka nyordet ”ogooglebar” kallade Svenska Akademiens Peter Englund Googles agerande ”korkat och kortsiktig”. Nu är det knappast troligt att Englund med kollegor redan innan ansåg att Googles verksamhet bör premieras med Nobelpriset, eller att de har samma välvilliga inställning till det omdiskuterade företaget som Keats.

Artikeln är publicerad i Wireds papperstidning och digitala upplaga och är när detta skrivs just – ogooglebar.

Naturvetenskapen och humanioran möts i dödsögonblicket

Litteratur I onsdags presenterades en forskningsrapport vid Stanforduniversitetet i USA, som placerar in litteraturhistorien i vår kunskap om vad en döende människa upplever. I en tvärvetenskaplig studie har språkprofessorn Laura Wittman undersökt hur nära döden-upplevelser beskrivs i skönlitteratur från 1880-talet och framåt, och samtidigt hur vetenskapen nedtecknat vittnesskildringar av dessa fenomen. Wittmans intressanta fynd är att de två disciplinerna mycket ofta gått hand i hand – den klassiska tunneln och ljuset uppträder ungefär samtidigt i både vetenskap och skönlitteratur. Fiktionen och medicinen har inte utvecklat varsin version av döden, utan deras narrativ har vuxit ihop likt sammantvinnade rep. Wittman visar också hur nära döden-upplevelser färgas av vår tid; exempelvis dyker den klassiska visionen av hur livet passerar i revy upp ungefär samtidigt som biofilmer börjar visas. Vad vi upplever när vi dör tycks alltså vara en produkt av både vår tid och kultur.

Samtidigt som Laura Wittmans forskning är aktuell i sig är den också ett bra exempel på hur humanistisk kunskap kan berika  naturvetenskapen. I sin bok ”Alltings mått”, som kom för ett par månader sedan, tar Anders Ekström och Sverker Sörlin humanioran i försvar med argument som just detta – att humanioran har en ofta outnyttjad förmåga att berika och vidga många andra områden, såsom medicin. En liknande slutsats framhåller också Laura Wittman angående forskningen om vård i livets slutskede:

”Att vetenskapen och litteraturen sammanstrålar i det här fallet påminde mig om att de påstådda murarna mellan humanismen och naturvetenskapen beror mer på rädsla än brist på intresse inom samma frågor,” säger hon till Stanford Report.

När jag för ett par år sedan tillbringade en termin vid Jagellonska universitetet i Kraków, upptäckte jag att den humanistiska fakulteten – med språk, litteratur och filosofi – geografiskt placerats i mitten av staden, likt ett nav kring vilken de andra kunskapsområdena roterade. Till mångt och mycket var det lika mycket en uppdelning för tanken som fötterna: för att promenera till den tekniska fakulteten från den ekonomiska var man på något sätt tvungen att passera den humanistiska. Samma uppdelning kan påträffas i Paris, London eller vid Stanforduniversitetet i USA, endast i Sverige trängs de humanistiska kunskaperna allt längre ut i periferin. Det är inte enbart en bagatell inför framtidens stora problem, vare sig de är etiska eller praktiska.

 

Hieronymus Boschs målning ”Uppstigning till himlen” anses återge den vision som många människor säger sig uppleva när de närmar sig döden.

Det enkla nöjet i att läsa andras brev

Litteratur ”I varje ögonblick, bakom den skenbart mest mogna människas yttre, hålls barndomens värld likt ett glas vatten som när som helst kan rinna över” skriver poeten Ted Hughes till sin son Nicholas i ett brev daterat till 1986. Nicholas Hughes var då 23 år gammal; lika många år senare skulle han tragiskt nog ta sitt liv, liksom hans moder Sylvia Plath en gång hade gjort. I sitt brev till sonen skriver Ted Hughes om varje persons inneboende barnslighet, och hur det enda människan kan ångra är att hon inte levt med tillräckligt stort mod. Han avslutar med att citera Buddha: ”Lev som en mäktig flod”.

Hughes brev finns med åtta hundra andra bevarat på sidan ”Letters of note”, som vikt sitt hörn av internet åt att plocka russinen ur historiens korrespondenskaka. Att bläddra genom dessa brev är som att stiga ned rakt ned i en kista glömd på vinden – det är om vartannat humoristiskt, sorgligt, dräpande och gravallvarligt.

Bland de många breven återfinns bland annat en lista över saker att oroa sig för, skriven av F. Scott Fitzgerald till sin dotter ”Scottie” (”Oroa dig inte för myggor, oroa dig inte för flugor, oroa dig inte för insekter överhuvudtaget, oroa dig inte för föräldrar, oroa dig inte för pojkar […]”); här finns ett lidelsefullt refuseringsbrev till Gertrude Stein från hennes förläggare (”Jag är bara en, bara en, bara en. Bara en varelse, en i taget. […] Bara ett exemplar skulle sälja här. Knappast ett. Knappast ett.”); här finns en flaska fylld med drömmar som en flicka skickade till Roald Dahl, samt hans svar (”Jag ska gå ner till byn i kväll och blåsa den genom barnens sovrumsfönster för att se om den fungerar”); och mycket, mycket mer. Briljansen i många av dessa texter är just att de är skrivna med en sådan stor ärlighet; när man riktar sig mot en annan människa, och inte en hel publik, finns det inget behov av att förställa sin röst.

Samtidigt kan man inte låta bli att fråga sig vad som sker med de många mejl som skrivs i vår tid. Där de utdrag som publiceras av ”Letters of note” är upphittade i böcker, bland mappar eller i skrivbordslådor kommer vår veritabla flugsvärm av elektronisk post, statusuppdateringar och tweets att behöva grävas fram bortom det fysiska rummet. Det kommer att bli intressant att se hur en sådan historieskrivning kommer att te sig – och hur många gamla mejl som överlever tidens tand.

Bättre än att måla flaggor på FN-dagen

”Får man inte existera om man inte följer normen?” Frédérique i höstens än så länge mest hyllade, och helt fenomenala, film ”Laurence anyways” slår näven i kafébordet så att kaffet stänker.
Hon vrålar, upprörd av ilska över att servitrisen har börjat ställa påträngande frågor om varför hennes pojkvän Laurence sitter där i smink och örhängen och kvinnokläder. Samtidigt har hon själv problem med just det där att hennes pojkvän, han som kanske snart blir hennes ex, har kommit ut med att han vill klä sig som kvinna, att han känt sig som kvinna sedan han var barn.
Det är något sorgset över hela filmen – inte bara i att den stora kärleken och paret som verkat ämnade för varandra resten av livet kanske inte längre klarar av att leva ihop – utan också i påminnelsen om att vi – när filmen utspelar sig någon gång på 1990-talet liksom i dag 2012 inte riktigt kan tolerera när någon bryter mot normen.
Jag kommer att tänka på Laurence och motståndet han möter när han äntligen, vid 35 års ålder, vågar leva som den han känner sig, som den han är, under ett av Bokmässans första seminarer, om barnboksförfattaren Pernilla Stalfelts bok ”Vem är du? En bok om tolerans.”
I ”Vem är du?” förklaras på ett enkelt sätt det där med att alla inte är lika. Man kanske varken ser lika ut, klär sig lika, pratar lika, eller tänker likadant och för att börja förstå varandra måste man först bli intresserad.
På scenen på bokmässan presenteras boken och projekten kring den. Pedagogen Tarja Håkansson älskar den och tycker själv att den är så mycket bättre än att bara måla flaggor på FN-dagen. (Just så minns jag alla FN-dagar från skolan.)
Även de senaste veckornas två stora kulturdebatter har handlat om tolerans och diskriminering, på sätt och vis. Som den om huruvida Stina Wirséns film ”Liten Skär och många små brokiga” är rasistisk eller ej och den nu häromdagen om att den konstnärlige ledaren Behrang Miri på biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm bestämde sig för att rensa ut alla serieböcker med Tintin från hyllorna för att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor”.
”Vem är du?” delas ut till Sveriges samtliga tredjeklassare. Det vore en strålande idé att sedan fortsätta med resten av befolkningen, de som är som Laurence omgivning i Xavier Dolans fina film (och den lär nog behövas även i trängseln på Bokmässan). Pernilla Stalfelts bok har fått kritik för att innehålla för många öppna frågor och för få svar. Så är det väl delvis, samtidigt är det väl för att det inte finns några givna svar? Enkelheten i de komplicerade frågorna är hur som helst ofta befriande hoppfulla. Som slutet: ”VI+NI+DOM kanske kan bli ett jättestort VI. Lika stort som en vacker blågrön planet!”

Källa: ”Regeringen har öst in pengar”

Kulturministern om sparkade museichefen.

FOTO: Pi Frisk

Populäraste sommarpratarna

Kultursvep

”Trots sin rädsla har han flest”

Juliette Binoche krigsfotograf i ny film

Film

”Otroligt hur väl förberedda de var”.

Moderat politiker
rasar mot P1 Sommar

Kultursvep

”Public service är vänstervridet”

Karibisk piratstil i svävande värld

Spelbloggen

Inkluderande steampunk.

”Biopics med kvinnor
kan bli en ny trend”

Krönika

Genre länge förbehållen män.

J.M. Coetzee söker
sanningen om ön

Del 3

Om en resa i böckernas värld.

Korttänkt jämföra litteratur med tv

Krönika

Isabelle Ståhl om Amazon Unlimited.

”Borde skrämma livet ur alla som sålt skolor”

Lästips för politiker

Del 4 Elfriede Jelinek.

Omdiskuterat dödsfall väntar i The Simpsons

Kultursvep

En karaktär ska falla ifrån.

Tabut i svenskjudiska offentligheten

Krönika

Ricki Neuman om skuldkänslor.

”Jag är inte en sådan som drömmer”

Söndagsintervjun

Åsa Grennvalls mörker.

Festivalerna där 9 av 10 bokningar är män

Mansdominans på svenska festivaler.

Steven Seagal portad från bluesfestival

kultursvep

Putinvän förargar Estland.

Gör Annie Lööf-tatuering

kultursvep

Komikern i ny tv-serie om politik.

Priset för lån av e-böcker fyrdubblas

litteratur

Flera bibliotek har inte råd.

Utøyas minnesplats -
sår som aldrig läker

Tre år efter

”Vissa saker behöver människor och samhälle komma ihåg.”

Så här kan monumentet se ut

Bildspel

Se Jonas Dahlbergs förslag här.

Vad hände efter
självmålet i VM?

Quiz

Dick Harrison om Colombias historia.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Kartlade Sydafrikas moraliska slagfält

Under Strecket

Per Wästberg efter vännens död.

Mannheimer; skarp och opretentiös

Minnesord

Den krassa verklighetens mästare.

Sverige är beroende av impulser utifrån

Kulturchefen

”Extra viktigt för oss.”

Krönika

”Jämför språk med muskler”

Isabelle Ståhl: Jag skräms av retorikexpertens roll.

Det är på sommaren
vi ska läsa elithyllan

Krönika

Våga motstå spänningsromanen.

Checklista för dialektlyssnaren

Språkspalt

Koll på diftongerna i sommar!

Kulturchefen

Våra dörrar måste fortsatt vara öppna

Fristäderna bör bli fler.

Tove Bengtsson

Tove BengtssonSpelbloggen

Till bloggen

Verskonst från exilen

Under strecket

Melitta Urbancics poesi nyupptäckt

Hon skapade en rysk vår i Sverige

under strecket

Ryssland var hett i 1880-talets Stockholm

Det litterära Odessa varken ryskt eller ukrainskt

Under strecket

En litterär rörelse föddes vidOdessas stränder.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Kultur med livet
som insats

Leka med döden

Skottskadad för konsten.

Filmat våld lockar unga till Isis

Under strecket

Slåss om arvet efter bin Ladin.

Här är sommarens
bästa läsning

Del 2

SvD:s tips om läsning på semestern.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.