Litteratur Hur många gånger och på hur många sätt kan man egentligen köpa Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi? Ja, förutom de tre böckerna har ju den stackars Lisbeth Salander dessutom dykt upp i fyra filmatiseringar (och då har Hollywood hittills bara gjort den första boken i trilogin – här finns alltså minst två möjliga filmer till att göra).

Men nu är det dags för ytterligare en konstform – serieromanen. På Frankfurts bokmässa 2011 presenterades inte mindre än tre serieversioner av Stieg Larssons kriminalromaner – riktade mot den japanska, den franska och den nordamerikanska marknaden. Av den japanska tycks det hittills inte ha blivit något, men nu föreligger de franska och de amerikanska serieböckerna – och båda dessa versioner har nu också getts ut i Tyskland, där Stieg Larsson är stor. Eftersom det går två serieböcker på varje roman ges nu sammanlagt hela tolv ”Millennium”-serieböcker nu ut i Tyskland. Enligt Der Spiegel fröjdar sig de tyska bokhandlarna.

Den tesen driver författaren och filosofen Jonathon Keats i senaste numret av den amerikanska utgåvan av tidningen Wired.

Keats menar att det vi kan dra lärdom av  premieringen av de två första vinnarna av Nobelpriset i litteratur, 1901 vann poeten Sully Prudhomme och 1902 historikern Theodor Mommsen, är att litterära storheter i sin tid ofta blir negligerade av framtida tycke och smak. Eftersom litterärt kändisskap är så nyckfullt skulle det vara mer än rimligt att prisa ett verk som är föränderligt, en heltäckande text som utvecklas i samma takt som samhället självt – i dag finns det ett sådant verk – Google – och därför, skriver Keats, bör Svenska Akademien belöna företaget med årets Nobelpris. Om EU kan få Nobels fredspris, varför skulle inte Google som organisation kunna få litteraturpriset? frågar han sig.

Keats fortsätter: Google spårar hela världens kultur samtidigt som den ständigt förändras och utvecklas, man katalogiserar nyheter, fokuserar på det som är relevant och sparar det för framtida generationer. 1902 års pris gick ju till en historiker, ännu ett prejudikat för att ge Google priset. Dessutom, skriver Keats, verkar Google med projektet Google Books i Nobels anda. Alfred Nobel ville att priset skulle tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Med Google Books tillhandahåller Google mer litterär nytta till fler människor än något enskilt verk eller samling, menar Keats.

Efter den senaste veckans Google-debacle då Språkrådet tvingades stryka nyordet ”ogooglebar” kallade Svenska Akademiens Peter Englund Googles agerande ”korkat och kortsiktig”. Nu är det knappast troligt att Englund med kollegor redan innan ansåg att Googles verksamhet bör premieras med Nobelpriset, eller att de har samma välvilliga inställning till det omdiskuterade företaget som Keats.

Artikeln är publicerad i Wireds papperstidning och digitala upplaga och är när detta skrivs just – ogooglebar.

Litteratur I onsdags presenterades en forskningsrapport vid Stanforduniversitetet i USA, som placerar in litteraturhistorien i vår kunskap om vad en döende människa upplever. I en tvärvetenskaplig studie har språkprofessorn Laura Wittman undersökt hur nära döden-upplevelser beskrivs i skönlitteratur från 1880-talet och framåt, och samtidigt hur vetenskapen nedtecknat vittnesskildringar av dessa fenomen. Wittmans intressanta fynd är att de två disciplinerna mycket ofta gått hand i hand – den klassiska tunneln och ljuset uppträder ungefär samtidigt i både vetenskap och skönlitteratur. Fiktionen och medicinen har inte utvecklat varsin version av döden, utan deras narrativ har vuxit ihop likt sammantvinnade rep. Wittman visar också hur nära döden-upplevelser färgas av vår tid; exempelvis dyker den klassiska visionen av hur livet passerar i revy upp ungefär samtidigt som biofilmer börjar visas. Vad vi upplever när vi dör tycks alltså vara en produkt av både vår tid och kultur.

Samtidigt som Laura Wittmans forskning är aktuell i sig är den också ett bra exempel på hur humanistisk kunskap kan berika  naturvetenskapen. I sin bok ”Alltings mått”, som kom för ett par månader sedan, tar Anders Ekström och Sverker Sörlin humanioran i försvar med argument som just detta – att humanioran har en ofta outnyttjad förmåga att berika och vidga många andra områden, såsom medicin. En liknande slutsats framhåller också Laura Wittman angående forskningen om vård i livets slutskede:

”Att vetenskapen och litteraturen sammanstrålar i det här fallet påminde mig om att de påstådda murarna mellan humanismen och naturvetenskapen beror mer på rädsla än brist på intresse inom samma frågor,” säger hon till Stanford Report.

När jag för ett par år sedan tillbringade en termin vid Jagellonska universitetet i Kraków, upptäckte jag att den humanistiska fakulteten – med språk, litteratur och filosofi – geografiskt placerats i mitten av staden, likt ett nav kring vilken de andra kunskapsområdena roterade. Till mångt och mycket var det lika mycket en uppdelning för tanken som fötterna: för att promenera till den tekniska fakulteten från den ekonomiska var man på något sätt tvungen att passera den humanistiska. Samma uppdelning kan påträffas i Paris, London eller vid Stanforduniversitetet i USA, endast i Sverige trängs de humanistiska kunskaperna allt längre ut i periferin. Det är inte enbart en bagatell inför framtidens stora problem, vare sig de är etiska eller praktiska.

Hieronymus Boschs målning ”Uppstigning till himlen” anses återge den vision som många människor säger sig uppleva när de närmar sig döden.

Litteratur ”I varje ögonblick, bakom den skenbart mest mogna människas yttre, hålls barndomens värld likt ett glas vatten som när som helst kan rinna över” skriver poeten Ted Hughes till sin son Nicholas i ett brev daterat till 1986. Nicholas Hughes var då 23 år gammal; lika många år senare skulle han tragiskt nog ta sitt liv, liksom hans moder Sylvia Plath en gång hade gjort. I sitt brev till sonen skriver Ted Hughes om varje persons inneboende barnslighet, och hur det enda människan kan ångra är att hon inte levt med tillräckligt stort mod. Han avslutar med att citera Buddha: ”Lev som en mäktig flod”.

Hughes brev finns med åtta hundra andra bevarat på sidan ”Letters of note”, som vikt sitt hörn av internet åt att plocka russinen ur historiens korrespondenskaka. Att bläddra genom dessa brev är som att stiga ned rakt ned i en kista glömd på vinden – det är om vartannat humoristiskt, sorgligt, dräpande och gravallvarligt.

Bland de många breven återfinns bland annat en lista över saker att oroa sig för, skriven av F. Scott Fitzgerald till sin dotter ”Scottie” (”Oroa dig inte för myggor, oroa dig inte för flugor, oroa dig inte för insekter överhuvudtaget, oroa dig inte för föräldrar, oroa dig inte för pojkar […]”); här finns ett lidelsefullt refuseringsbrev till Gertrude Stein från hennes förläggare (”Jag är bara en, bara en, bara en. Bara en varelse, en i taget. […] Bara ett exemplar skulle sälja här. Knappast ett. Knappast ett.”); här finns en flaska fylld med drömmar som en flicka skickade till Roald Dahl, samt hans svar (”Jag ska gå ner till byn i kväll och blåsa den genom barnens sovrumsfönster för att se om den fungerar”); och mycket, mycket mer. Briljansen i många av dessa texter är just att de är skrivna med en sådan stor ärlighet; när man riktar sig mot en annan människa, och inte en hel publik, finns det inget behov av att förställa sin röst.

Samtidigt kan man inte låta bli att fråga sig vad som sker med de många mejl som skrivs i vår tid. Där de utdrag som publiceras av ”Letters of note” är upphittade i böcker, bland mappar eller i skrivbordslådor kommer vår veritabla flugsvärm av elektronisk post, statusuppdateringar och tweets att behöva grävas fram bortom det fysiska rummet. Det kommer att bli intressant att se hur en sådan historieskrivning kommer att te sig – och hur många gamla mejl som överlever tidens tand.

”Får man inte existera om man inte följer normen?” Frédérique i höstens än så länge mest hyllade, och helt fenomenala, film ”Laurence anyways” slår näven i kafébordet så att kaffet stänker.

Hon vrålar, upprörd av ilska över att servitrisen har börjat ställa påträngande frågor om varför hennes pojkvän Laurence sitter där i smink och örhängen och kvinnokläder. Samtidigt har hon själv problem med just det där att hennes pojkvän, han som kanske snart blir hennes ex, har kommit ut med att han vill klä sig som kvinna, att han känt sig som kvinna sedan han var barn.

Det är något sorgset över hela filmen – inte bara i att den stora kärleken och paret som verkat ämnade för varandra resten av livet kanske inte längre klarar av att leva ihop – utan också i påminnelsen om att vi – när filmen utspelar sig någon gång på 1990-talet liksom i dag 2012 inte riktigt kan tolerera när någon bryter mot normen.

Jag kommer att tänka på Laurence och motståndet han möter när han äntligen, vid 35 års ålder, vågar leva som den han känner sig, som den han är, under ett av Bokmässans första seminarer, om barnboksförfattaren Pernilla Stalfelts bok ”Vem är du? En bok om tolerans.”

I ”Vem är du?” förklaras på ett enkelt sätt det där med att alla inte är lika. Man kanske varken ser lika ut, klär sig lika, pratar lika, eller tänker likadant och för att börja förstå varandra måste man först bli intresserad.

På scenen på bokmässan presenteras boken och projekten kring den. Pedagogen Tarja Håkansson älskar den och tycker själv att den är så mycket bättre än att bara måla flaggor på FN-dagen. (Just så minns jag alla FN-dagar från skolan.)

Även de senaste veckornas två stora kulturdebatter har handlat om tolerans och diskriminering, på sätt och vis. Som den om huruvida Stina Wirséns film ”Liten Skär och många små brokiga” är rasistisk eller ej och den nu häromdagen om att den konstnärlige ledaren Behrang Miri på biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm bestämde sig för att rensa ut alla serieböcker med Tintin från hyllorna för att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor”.

”Vem är du?” delas ut till Sveriges samtliga tredjeklassare. Det vore en strålande idé att sedan fortsätta med resten av befolkningen, de som är som Laurence omgivning i Xavier Dolans fina film (och den lär nog behövas även i trängseln på Bokmässan). Pernilla Stalfelts bok har fått kritik för att innehålla för många öppna frågor och för få svar. Så är det väl delvis, samtidigt är det väl för att det inte finns några givna svar? Enkelheten i de komplicerade frågorna är hur som helst ofta befriande hoppfulla. Som slutet: ”VI+NI+DOM kanske kan bli ett jättestort VI. Lika stort som en vacker blågrön planet!”

Litteratur 63 år efter debuten med fyra dikter i Södra Latins skoltidning Loke var Nobelpristagaren Tomas Tranströmer i går tillbaka i sin gamla skola. Vid en samling i aulan delades då Tranströmerstipendiet, instiftat av Målsmännens förening på Södra Latin, ut för första gången. Eleverna Agnes Mührer och Linnea Carlström prisades för var sin svit om tre haikudikter. De båda fick diplom, signerade exemplar av Tranströmers samlade verk och 3 000 kronor var. Syftet med stipendiet är att uppmuntra elever i årskurs två ”att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision, formulera tankar, känslor och stämningar”.

Men Nobelpristagaren fick inte bara ge namn åt det nya stipendiet, han blev också själv belönad under samlingen i skolan aula. Gymnasiechefen Anders Lundevi förärade nämligen Tranströmer med lagerkrans och titeln Hederslektor på Södra Latin.

Här är två exempel på stipendiaternas haikudikter. Först en skriven av Agnes Mührer:

Hon fällde domen

och blommorna vissnade

i mina händer

Ett moln gled undan

där jag låg blev bassängen

ett flöde av ljus

När vårsolen skymde

min blick hade jag glömt

bort det som gjorde ont

Och här är en dikt av Linnea Carlström:

Ljumna duggdroppar

landar i gatans smilgrop

tusen gånger om

Nattregnet täcker

allt utanför dörrarna

med kolmörkrets lack

Vattenpussarna

speglar sig i molnhimlen

utan längtan dit

Tranströmerstipendiaterna Agnes Mührer och Linnea Carlström tillsammans med hederslektor Tomas Tranströmer.

Foto: Angelica Zander

Litteratur Tomas Tranströmer debuterade som poet 1948 – med fyra dikter i Södra Latins skoltidning Loke. Tranströmer var då elev på gymnasieskolan på Södermalm och medlem i dess litterära förening EV (Evighet och vänskap) som gav ut tidningen.

63 år efter debuten belönades Tomas Tranströmer som bekant med Nobelpriset i litteratur. Nu får han ge namn åt ett stipendium för elever på hans gamla skola. Tomas Tranströmer-stipendiet, som instiftats av Målsmännens förening på Södra Latin, delas i år ut för första gången till en elev på gymnasieskolan. Syftet med stipendiet är att uppmuntra elever i årskurs två ”att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision, formulera tankar, känslor och stämningar”. Det första stipendiet delas ut i slutet av denna vårtermin och instiftarna har förhoppningar om att Nobelpristagaren Tomas Tranströmer själv kan vara med vid den högtidliga utdelningen.

Foto: Dan Hansson

Litteratur I Nobelpristagaren Orhan Pamuks roman Oskuldens museum (Norstedt, 2009) är huvudpersonen Kemal hopplöst förälskad i Füsün. Men här handlar det inte om kärleken som välsignelse och lycka, utan om kärleken som besatthet och förbannelse. Kemal kan av olika skäl inte ha en normal kärleksrelation med Füsün – ändå besöker han henne och hennes föräldrar varje kväll under flera års tid och stjäl då ofta med sig föremål som ska påminna honom om hans älskade. Dessa föremål – fotografier, cigarettfimpar, hårspännen och prydnadsföremål – utgör senare samlingen i Oskuldens museum i boken med samma namn.

Samtidigt med idén till romanen föddes en tanke på att öppna ett verkligt Oskuldens museum i Istanbul. Redan för drygt 14 år sedan köpte Pamuk en byggnad i stadsdelen Cihangir och planerna var att museet skulle öppna 2010 när Istanbul var kulturhuvudstad, något som Per Luthander rapporterade om i SvD. Huset fylldes med grogglas, vykort, biobiljetter, figuriner och annat krimskrams som kan väcka det turkiska vemod (hüzün) som Orhan Pamuk skriver om i boken ”Istanbul. Minnen av en stad” (om uppväxttiden i den turkiska metropolen). Men när Pamuk i pressen beskylldes för att vara girig – staden Istanbul skulle betala 3,75 miljoner kronor av den beräknade kostnaden på 20 miljoner – så surnade Nobelpristagaren till, betalade tillbaka stadens pengar och vägrade att låta museet ingå i kulturhuvudstadsåret.

Nu verkar dock projektet äntligen bli av. Enligt Turkish Daily News öppnar Orhan Pamuk Masumiyet Müzesi (Oskuldens museum) på Çukurcumagatan 24 i Istanbul på lördag nästa vecka (28 april). Besökare som har med sig ett exemplar av romanen får gratis entré – och kan då bland annat beskåda de 4 213 cigaretter som Füsün ska ha rökt.

Litteratur I onsdags publicerade Süddeutsche Zeitung Nobelpristagaren Günter Grass dikt Was gesagt werden muss (Det som måste sägas), där han kritiserar Israels politik mot Iran och angriper hatet i den ”av dårskap ockuperade regionen”. Dikten utlöste en storm av kritik mot den 84-årige författaren och epitetet antisemit kom snabbt till användning för att beskriva honom.

Grass höll tyst i ett dygn, men i går bemötte han reaktionerna i en intervju i radioprogrammet Tagesthemen och beklagade sig då över att kritiken inte så mycket riktade in sig på innehållet i hans dikt, utan på honom som person:

–  Man för en kampanj mot mig och påstår att mitt rykte är förstört för all framtid.

Författaren sa att han hade publicerat sin dikt för att han bekymrade sig för Israel på samma sätt som ”många israeler bekymrar sig för sitt land”. Samtidigt var han inte förvånad över reaktionerna och påpekade att han hade förväntat sig att kritiker skulle ”arbeta med begreppet antisemitism”.

– I en av Springerpressens tidningar stod det ”den evige antisemiten, vilket är en omkastning av Den evige juden (nazistisk antisemtisk film/reds anm). Det är sårande och inte värdigt en demokratisk press.

Att han, som vissa kritiker påstått, skulle förneka Förintelsen eller förespråka Israels förintelse viftade han bort med orden ”dumheter och lögner”.

I går fick den tyske Nobelpristagaren kritik från officiellt israeliskt håll – premiärminister Benjamin Netanyahu gick till då till hätsk attack i ett officiellt uttalande:

”Günter Grass skamliga försök att moraliskt likställa Israel och Iran, en regim som förnekar Förintelsen och som hotar att förgöra Israel, säger lite om Israel och mycket om herr Grass. I sex årtionden gömde herr Grass det faktum att hade varit medlem i Waffen-SS. Så det är inte överraskande att han målar upp världens enda judiska stat som det största hotet mot världsfreden och att han motsätter sig att ge Israel möjligheten att försvara sig.

Günter Grass påpekade dock i radiointervjun att han också fått stöd av många människor. Också från tyskt kulturliv har sådant stöd kommit: Klaus Staeck, ordförande för Konstakademin i Berlin uttalade sig om ”reflexmässiga fördömanden” av Grass som antisemit och att författaren endast hade uttalat sin oro för situationen i Mellanöstern.

– Denna oro delar han med en hel mängd människor, sa Staeck.

Slutligen fick Günter Grass stöd från ett håll som han möjligen inte hade önskat – Iran. I statlig iransk tv sammanfattades läget sålunda: ”Aldrig i den tyska efterkrigshistorien har en prominent intellektuell attackerat Israel på ett så modigt sätt som Günter Grass har gjort med sin kontroversiella nya dikt. Bildligt talat har Nobelpristagaren riktat ett dödligt lyriskt slag mot Israel”.

Och med sådana vänner behöver Günter Grass nog inga fiender.

Foto: Gunnar Ask/Scanpix