Litteratur Tomas Tranströmer debuterade som poet 1948 – med fyra dikter i Södra Latins skoltidning Loke. Tranströmer var då elev på gymnasieskolan på Södermalm och medlem i dess litterära förening EV (Evighet och vänskap) som gav ut tidningen.

63 år efter debuten belönades Tomas Tranströmer som bekant med Nobelpriset i litteratur. Nu får han ge namn åt ett stipendium för elever på hans gamla skola. Tomas Tranströmer-stipendiet, som instiftats av Målsmännens förening på Södra Latin, delas i år ut för första gången till en elev på gymnasieskolan. Syftet med stipendiet är att uppmuntra elever i årskurs två ”att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision, formulera tankar, känslor och stämningar”. Det första stipendiet delas ut i slutet av denna vårtermin och instiftarna har förhoppningar om att Nobelpristagaren Tomas Tranströmer själv kan vara med vid den högtidliga utdelningen.

Foto: Dan Hansson

Litteratur I Nobelpristagaren Orhan Pamuks roman Oskuldens museum (Norstedt, 2009) är huvudpersonen Kemal hopplöst förälskad i Füsün. Men här handlar det inte om kärleken som välsignelse och lycka, utan om kärleken som besatthet och förbannelse. Kemal kan av olika skäl inte ha en normal kärleksrelation med Füsün – ändå besöker han henne och hennes föräldrar varje kväll under flera års tid och stjäl då ofta med sig föremål som ska påminna honom om hans älskade. Dessa föremål – fotografier, cigarettfimpar, hårspännen och prydnadsföremål – utgör senare samlingen i Oskuldens museum i boken med samma namn.

Samtidigt med idén till romanen föddes en tanke på att öppna ett verkligt Oskuldens museum i Istanbul. Redan för drygt 14 år sedan köpte Pamuk en byggnad i stadsdelen Cihangir och planerna var att museet skulle öppna 2010 när Istanbul var kulturhuvudstad, något som Per Luthander rapporterade om i SvD. Huset fylldes med grogglas, vykort, biobiljetter, figuriner och annat krimskrams som kan väcka det turkiska vemod (hüzün) som Orhan Pamuk skriver om i boken ”Istanbul. Minnen av en stad” (om uppväxttiden i den turkiska metropolen). Men när Pamuk i pressen beskylldes för att vara girig – staden Istanbul skulle betala 3,75 miljoner kronor av den beräknade kostnaden på 20 miljoner – så surnade Nobelpristagaren till, betalade tillbaka stadens pengar och vägrade att låta museet ingå i kulturhuvudstadsåret.

Nu verkar dock projektet äntligen bli av. Enligt Turkish Daily News öppnar Orhan Pamuk Masumiyet Müzesi (Oskuldens museum) på Çukurcumagatan 24 i Istanbul på lördag nästa vecka (28 april). Besökare som har med sig ett exemplar av romanen får gratis entré – och kan då bland annat beskåda de 4 213 cigaretter som Füsün ska ha rökt.

Litteratur I onsdags publicerade Süddeutsche Zeitung Nobelpristagaren Günter Grass dikt Was gesagt werden muss (Det som måste sägas), där han kritiserar Israels politik mot Iran och angriper hatet i den ”av dårskap ockuperade regionen”. Dikten utlöste en storm av kritik mot den 84-årige författaren och epitetet antisemit kom snabbt till användning för att beskriva honom.

Grass höll tyst i ett dygn, men i går bemötte han reaktionerna i en intervju i radioprogrammet Tagesthemen och beklagade sig då över att kritiken inte så mycket riktade in sig på innehållet i hans dikt, utan på honom som person:

–  Man för en kampanj mot mig och påstår att mitt rykte är förstört för all framtid.

Författaren sa att han hade publicerat sin dikt för att han bekymrade sig för Israel på samma sätt som ”många israeler bekymrar sig för sitt land”. Samtidigt var han inte förvånad över reaktionerna och påpekade att han hade förväntat sig att kritiker skulle ”arbeta med begreppet antisemitism”.

– I en av Springerpressens tidningar stod det ”den evige antisemiten, vilket är en omkastning av Den evige juden (nazistisk antisemtisk film/reds anm). Det är sårande och inte värdigt en demokratisk press.

Att han, som vissa kritiker påstått, skulle förneka Förintelsen eller förespråka Israels förintelse viftade han bort med orden ”dumheter och lögner”.

I går fick den tyske Nobelpristagaren kritik från officiellt israeliskt håll – premiärminister Benjamin Netanyahu gick till då till hätsk attack i ett officiellt uttalande:

”Günter Grass skamliga försök att moraliskt likställa Israel och Iran, en regim som förnekar Förintelsen och som hotar att förgöra Israel, säger lite om Israel och mycket om herr Grass. I sex årtionden gömde herr Grass det faktum att hade varit medlem i Waffen-SS. Så det är inte överraskande att han målar upp världens enda judiska stat som det största hotet mot världsfreden och att han motsätter sig att ge Israel möjligheten att försvara sig.

Günter Grass påpekade dock i radiointervjun att han också fått stöd av många människor. Också från tyskt kulturliv har sådant stöd kommit: Klaus Staeck, ordförande för Konstakademin i Berlin uttalade sig om ”reflexmässiga fördömanden” av Grass som antisemit och att författaren endast hade uttalat sin oro för situationen i Mellanöstern.

– Denna oro delar han med en hel mängd människor, sa Staeck.

Slutligen fick Günter Grass stöd från ett håll som han möjligen inte hade önskat – Iran. I statlig iransk tv sammanfattades läget sålunda: ”Aldrig i den tyska efterkrigshistorien har en prominent intellektuell attackerat Israel på ett så modigt sätt som Günter Grass har gjort med sin kontroversiella nya dikt. Bildligt talat har Nobelpristagaren riktat ett dödligt lyriskt slag mot Israel”.

Och med sådana vänner behöver Günter Grass nog inga fiender.

Foto: Gunnar Ask/Scanpix

Litteratur Toni Morrison har ställt in planerna på att skriva sina memoarer. Hennes liv är helt enkelt inte tillräckligt intressant.

– Min förläggare bad mig att göra det, men man kommer till en punkt då ens eget liv inte är intressant, i alla fall inte för mig. Jag skriver hellre skönlitteratur, sade hon nyligen vid ett besök på Oberlin College i Ohio, rapporterar lokalpressen.

Att Toni Morrison, som föddes i fattigdom och blev Nobelpristagare i litteratur, hyser tvivel på om hon verkligen har något av intresse att berätta om sitt eget liv borde rimligen bli en väckarklocka för förläggare världen över.

Ja, det är öppet mål för en gnällig kulturbloggare, men måste ändå skrivas: Tänk om fler författare var lika insiktsfulla. Nuförtiden behöver man inte ens ha levt en särskilt stor del av sitt liv för att anse det vara moget att delge världen i form av en självbiografi. Och det gäller såväl erkända författare som kändisar och aspirerande debutanter.

Det kräver sin Nobelpristagare att våga säga nej till den självupptagna litteraturen. Toni Morrison igen, till studenterna i Ohio:

– Folk säger att du ska skriva om det du känner till. Jag är här för att säga er att ingen vill läsa det, för du vet ingenting. Så skriv om något du inte känner till. Och var aldrig någonsin rädd.

Toni Morrison: Foto: Peter Kramer/AP/Scanpix

Litteratur När svensk kultur har internationella framgångar brukar vi beskriva det som ett under. Varför, kan man undra. Är det för att vi innerst inne inte riktigt tror att någon i utlandet kan tycka att det vi åstadkommer är intressant? Hur som helst talar vi ofta om det svenska modeundret eller det svenska musikundret.
I Tyskland inföll musikundret något tidigare än Abba, Roxette och Ace of base. Eller vad sägs om Bach, Brahms och Beethoven?
De största tyska kulturexporterna genom tiderna är dock två böcker – Bröderna Grimms sagor och Martin Luthers bibel. I år är det 200 år sedan sagorna (om bland annat Snövit, Rapunzel och Hans & Greta) gavs ut och igår öppnade en utställning om Bröderna Grimm och deras folksagor på Goethe-Institut i Stockholm. Utställningen, som främst riktar sig till tyskalärare och deras elever, pågår hela mars och flyttar därefter till Linnéuniversitetet i Växjö.

Litteratur I Tyskland har förlaget Reclam gett ut böcker under vinjetten Unversal-Bibliothek under 145 år. De första utgåvorna, Faust I och Faust II av Goethe, nådde boklådorna i Leipzig den 10 november 1867. Då kostade ett häfte 2 silvergroschen och förlaget har sedan dess fortsatt att erbjuda läsare klassisk litteratur för en billig penning.

Reclams billighetsböcker har hela tiden haft en enhetlig form – också detta säkert en kostnadsbesparande faktor – och i början var böckerna ljusbruna och texten tryckt i frakturstil. Färgen levde vidare, men frakturstilen tog man farväl av 1949. Först 1970 fick universalbiblioteket det utseende som de flesta tyskar är bekanta med, ett grällt, gult omslag– inte så olik vår telefonkatalog Gula sidorna. Den gula färgen signalerar att detta är en tyskpråkig bok, medan böcker som översatts från andra språk är röda.

Reclam-häftenas formgivning ändrar man inte på i första taget, men sex gånger i utgivningens 145-åriga historia har man bytt design, senast 1988. Och nu har det hänt igen – formgivaren Friedrich Forssman fick det prestigefulla uppdraget. Resultatet? Tja, böckerna är fortfarande gula. Se själv här nedan. Men huvudsaken är ju ändå innehållet.

Ovidius Metamorfoser före och efter att Reclam-häftena fått sin nya form.

Foto: Reclam Verlag.

Litteratur Det påstås att vi är alltmer otåliga, upplever datorns fördröjning på två sekunder som en evighet. Att vi vill ha allt. Nu. Och omedelbart vill ha något annat igen. Men kanske  en vacker sida av den här ”snuttefieringen” kan vara dikten.

På sajten Dikt.se, som kunskapsföretaget Volante nu drar igång, vill man få fler att hitta in i den svenska poesin genom att utnyttja de medier som bygger på kort och snabb information. Så med några enkla tryck på mobilen ska man kunna botanisera bland gamla och nya poem, och om man kan också epost-prenumera på Veckans dikt. Alldeles nyss damp en Malte Persson-dikt ur Underjorden ner i min mejlbox: ”Hur långt kan enbart längtan tänkas räcka?”

Om prosan är en promenad, så kan dikten vara några korta mentala danssteg – inte så dumt på tricken mellan Svedmyra och Rågsved.  ”Oändligt är vårt stora äventyr” är avslutningsraden på den första dikten som de la ut, Karin Boyes I rörelse. Kanske ingen slump? Å andra sidan rymmer dikten också den klassiska raden: ”…det är vägen, som är mödan värd.” Som om man vill ge en liten fingervisning till den otålige: stanna upp, låt intrycket djupna till erfarenhet.

Litteratur I Jan Söderqvists text om tomrummet efter Christopher Hitchens nämns att den avlidne skribenten författat en artikel om hur man bäst brygger sitt te. Intressant i sammanhanget är att Hitchens utgår från George Orwells tio gyllene regler för hur man bör tillaga ”a nice cup of tea”. Författaren bakom klassikern 1984 lanserade sina teregler i en essä från 1946.

De båda britterna är inte helt överens om tereglerna – exempelvis tycker Hitchens att Orwells krav på att man måste använda indiska eller sri lankesiska teblad inte längre bör gälla.

En sak är de dock rörande överens om: mjölken får inte hällas i koppen före teet!