Musik Paul Simon har precis fått Polarpriset. I många år drömde jag om att få intervjua Paul Simon och en kväll 2002 blev det äntligen klart. Intervjun skulle äga rum tidigt på kvällen men agenten ringde hela tiden och beklagade att det hade blivit förseningar med Mr Simon. Tiden gick och jag tror det var efter 23-tiden som det ringde igen och en röst sa “Hello, this is Paul Simon”. Overkligt, var ordet.

Den första skiva jag köpte var Bookends med Simon & Garfunkel. 25 kronor på NK-hörnan i Farsta 1968. Två år innan dess lyssnade jag alltid på I am a rock . Det var lätt att gripas av hans krossade hjärta-text:

Don’t talk of love,
Well, I’ve heard the word before.
It’s sleeping in my memory.
I won’t disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

Och slutorden:

And a rock feels no pain;
And an island never cries.

Här är intervjun från 2002:

Paul Simon tar med sig ett stort band för att kunna framföra låtarna som varierar från akustiska folklåtar till peruansk, sydafrikansk, jamaicansk och brasiliansk musik.

– Och om någon undrar så ska jag spela hitsen från min karriär inklusive Simon & Garfunkel-låtar. Det här blir min sista stora turné. Men det säger jag å andra sidan varje gång, säger Paul Simon som ringer upp en sen kväll från New York under en paus i repetitionerna.

Hittills har det gått bra. Men den berömda rampfebern lurar någonstans i
bakgrunden. Redan 1976 berättade han i en stor intervju i tidningen Rolling Stone om återkommande mardrömmar där han inte nådde upp till mikrofonen eller att han sjöng inne i ett glasbås och ingen hörde något.

– Jag är inte nervös på scenen men ångesten kommer oftast någon månad före premiären. Jag drömmer om att låtplaneringen försvinner eller att det är fel gitarrer på scen.

Paul Simon har sjungit så länge att det kanske inte är förvånande att en yngre kompis utbrister: ”Va, lever han fortfarande?!”

Men han influerar ständigt nya artister. I Europa finns mängder av band med rötter i folkrocken som buntats ihop under begreppet the New Acoustic Movement. I intervjuer brukar just Paul Simon hyllas som inspiratör av musiker som Gorky”s Zygotic Mynci, Kings of Convenience, Alfie, Badly Drawn Boy och I Am Kloot.

– Jag har aldrig hört talas om dessa band. Men jag anser att min egen generation med Lennon/McCartney, Jagger/ Richards och Dylan var ovanligt talangfulla. Vi hade mer att välja på och inspireras av. Under en kväll kunde man på en konsert lyssna på Johnny Cash, Ray Charles, Frankie Lyman och något bluesband. Ju mer varierad musik du lyssnar på desto rikare blir din egen musik.

Själv fick Paul Simon en gitarr som tolvåring av sin pappa som hade en dansorkester.

– Jag skrev omedelbart låtar och drömmen var att höra dem på radion. Det var otroligt när det verkligen hände med Hey schoolgirl som Art Garfunkel och jag gav ut under namnet Tom & Jerry.

När jag påpekar att det första album jag någonsin köpte var Bookends med Simon & Garfunkel minns han sin första singel.

– Det var Pledging my love med Johnny Ace och ett par Everly Brothers-skivor.

Var Everly Brothers viktiga för dig?

– Ja, deras stämsång var helt avgörande för Simon & Garfunkels sound.

Genombrottet för Simon & Garfunkel kom när den akustiska låten The sound of silence släpptes i en ny version 1966 med elgitarr, bas och trummor.

– Jag visste om att producenten Tom Wilson elektrifierade låten men jag blev förvånad över att den blev en så stor hit. Det var en händelse som jag inte alls kunde kontrollera och som totalt förändrade mitt liv.

Paul Simon är inte förtjust i att lista sina egna favoritalbum. Han tycker det är svårt att skilja försäljningsframgångar från den egna åsikten om albumet.

– Men Graceland och Bridge over troubled water var de stora hit-albumen i min karriär och har därmed en speciell plats i mitt hjärta. Även Bookends från Simon & Garfunkel-perioden var ett mycket bra album liksom There goes Rhymin” Simon och Still crazy after all these years.

Han påpekar att han inte varit så produktiv under sin 35-åriga karriär. Sammanlagt handlar det om 14 studioalbum. Han har precis börjat jobba på sitt tionde soloalbum som blir uppföljaren till You”re the one från 2000.

Är du förvånad över din långa karriär?

– Nej. Jag lever bara mitt liv och det är ungefär som att fråga ”är du förvånad över att du fortfarande är vid liv och inte död”.

När Paul Simon nyligen valdes in i the Rock and Roll Hall of Fame sa han i tacktalet att han ångrar ovänskapen med Art Garfunkel: ”Jag hoppas att vi någon dag innan vi dör ska kunna försonas”.

Enligt Paul Simon ansåg Art Garfunkel att en tidig soloplatta var ett förräderi. I en intervju i Playboy har Paul Simon sagt:

– Vi pratade om det nyligen och jag sa, ”Artie, för Guds skull, jag var 15 år gammal! Hur kan du gå och bära på förräderitanken i 25 år? Även om det var fel så var jag bara en kid på 15 år som ville vara Elvis Presley en stund istället för att vara Everly Brothers med dig. Även om du blev sårad, lägg ner.” Men det gör han inte.

Å andra sidan sägs Paul Simon ha varit mycket irriterad när Art Garfunkel ständigt fick dundrande applåder när han sjöng Simons komposition Bridge over troubled water.

– Det är sorgligt att vänskapen kraschat eftersom jag känt honom sen jag var elva år. Men tyvärr tror jag inte på en försoning just nu.

Paul Simon blir riktigt upprörd när terrorattacken i New York den 11 september kommer på tal. Han har inget till övers för europeiska intellektuella som anser att USA straffas för sina synder.
– Det innebär att de oskyldiga som dog får skylla sig själva. Jag förstår inte hur man kan komma fram till den ståndpunkten. Obegripligt.

1975 släppte Paul Simon albumet Still crazy after all these years. Jag bara måste fråga om han fortfarande är ”crazy” även om han är lite humorlös i intervjusituationen.

– Jag är inte galen. Det tycker jag faktiskt inte. I”m not crazy.
HARRY AMSTER

Född: 1941 Bor: New York Familj: Edie Brickell (spelar i The New Bohemians) och tre barn Låtar han brukar spela: The sounds of silence, 50 ways to leave your lover, Me & Julio down by the schoolyard, You can call me Al, Homeward bound, I am a rock, Mrs. Robinson, The boxer, Mother and child reunion
Några soloskivor: Paul Simon, There goes rhymin” Simon, One trick pony, Graceland, Rhythm of the saints, You”re
the one
Gjort fiasko med: Musikalen The Capeman på Broadway 1998
Turnerat med: Bob Dylan 1999

Här är Kodachrome med Paul Simon som börjar med orden ”When I think back of all the crap I learned in high school…”

 

 

 

Musik Det kom ett samtal för en stund sedan från Sveriges Radio P2, deras kulturmagasin Mitt i musiken, som undrade vem jag trodde skulle få priset.

Ingen aning – på populärmusiksidan brukar priset ha karaktären av lång och trogen tjänst, på konstmusiksidan är det helt omöjligt att förutsäga; pristagare har varit allt från dirigenter, kompositörer, sångare, instrumentalister till personer som haft stor inverkan (som El Sistema-grundaren Abreu) och hela länder (de baltiska).

Men när jag fick frågan om vem jag tycker ska få priset blev det lättare: Aretha Franklin och Arvo Pärt. Så klart.

De är bägge makalösa musiker alla kategorier. Och de har stor betydelse för andra musiker och artister – i nästan alla genrer.

Det är väl få västerländska artister som inte hört Aretha Franklin, Mother of Soul och påverkats – och älskat. För den som en gång hört henne, överges inte. Klart hon ska ha priset, och det är förmodligen bråttom.

Och Arvo Pärt, vars musik tar sig direkt i våra hjärtan, evig och tyngdlös, den bara finns där – och stannar. Arvo Pärt har publik över hela världen, inte bara i den västerländska delen, och han spelas och lyssnas på av unga och gamla, såväl klassiskt skolade som rockrävar. Hans musikaliska och mänskliga resa ger dessutom musiken en ytterligare dimension.

Det kan vara bråttom även i hans fall. Jag träffade honom för ett och ett halvt år sedan och han beklagade att han kände sig både gammal och svag. Får inte Arvo Pärt priset innan han börjar spela hos änglarna så är det ingen annat än en stor skam.

Klockan 9 i morgon (8 maj) får vi veta om Polarprisjuryn ska skämmas eller inte.

Musik Adam Yauch, en av de tre grundarna till den inflytelserika hiphop-gruppen Beastie Boys, är död. Han blev bara 47 år gammal. Yauch har haft cancer sedan 2009 och dog på fredagen. Bandets senaste album Hot sauce committee, pt 2 släpptes för ett år sedan men på grund av Yauchs sjukdom har Beastie Boys inte spelat live sedan 2009.

Adam ”MCA” Yauch grundade hiphop-trion 1979 tillsammans med Mike ”Mike D” Diamond och Adam ”Ad-Rock” Horowitz. Bandet slog igenom med albumet Licenced to ill 1986 och plattan var den var den första rapskivan som nådde förstaplatsen på Billboard-listan.

Jag träffade Beastie Boys sommaren 2004 när de lanserade albumet To the 5 boroughs. De pratade i munnen på varandra, hatade president Bush och bad på sitt speciella sätt om ursäkt för att de ville få folk att skratta:

Beastie Boys älskar fortfarande New York  (SvD 2 juli 2004)

Veteranrapgruppen Beastie Boys är tillbaka med en skiva som låter som gruppen alltid gjort. Kritikerna i Sverige flår gruppen levande men Mike D bryr sig inte.

- Vi försöker bara underhålla varandra och ha kul.

Det är samma kaotiskt ordnade former som vanligt när storstjärnor eller före detta superstjärnor ställer upp för intervjuer för ett gäng svenska, danska, finska och norska journalister. Väntan, ändrad tid, flytta runt, gnäll och så in med tre hiphop-män, som skojar bort det mesta. New Yorkarna Adam ”MCA” Yauch, Mike ”Mike D” Diamond och Adam ”Adrock” Horovitz är något mer gråsprängda sedan albumet ”Hello, nasty” kom för sex år sedan.
I början av karriären anklagades Beastie Boys av hiphopens renhetsivrare för att vara vita bedragare. Från feminister och gayfolkhördes ett ramaskri på grund av de sexistiska och homofoba texterna.
Gruppen höll (smart nog) med sina kritiker om debuten ”Licenced to ill” från 1986, bad om ursäkt och började istället att engagera sig för mänskliga rättigheter, mest fokuserat på välgörenhetskonserter för Tibet.
De har själva konstaterat att strategin med långa uppehåll mellan albumen har gjort att de verkat väldigt politiskt engagerade, vilket fått dem att verka smartare än de är. Under tiden har de sålt miljontals skivor, legat på alla listor och fått folk att sjunga allsång till ”Fight for your right to party”. På nya albumet ”To the 5 boroughs” finns en tecknad bild av New York på omslaget inklusive World Trade Center-byggnaderna som försvann 11 september.
MCA: Vi försökte med olika varianter, även utan tvillingtornen, men till slut blev det en nostalgisk bild.
Mike D: New York har ändrats radikalt och det är inte lika hektiskt och farligt som i början av 80-talet. Men allt det unika med New York finns kvar – den ständiga mixen av människor, energin och attityden.

Beastie Boys hyllar New York lika mycket som de dissar president George W Bush.I ”Time to build” rappar de ”We”ve got a president we didn”t elect” och på ”That”s it that”s all” lyder strofen: ”George W”s got nothing on we, we got to take the power from he”.

Tror ni han vinner valet igen?
MCA: Det hoppas jag verkligen inte men å andra sidan hade jag fel förra gången.
Mike D: Vi hävdar inte att vi är några orakel men George W Bush är definitivt inte lösningen. Hans politik är så extrem och långt ifrån vad jag uppfattar att folket vill ha och inte så hälsosam för världen. Vem som helst skulle vara bättre än Bush.
Vad skulle ni göra om han kom in i rummet nu?
MCA: Jag skulle ge honom en fet spark i arslet.
Varför tog det sex år att göra skivan?
Mike: Egentligen tog det bara två år. När ”Hello nasty” släpptes turnerade vi ett år och sedan var det tre år av kontroverser och mystiska händelser. Jag kommer att tänka på när min kompis Spike Jonze nästan blev överkörd av en Ferrari i Los Angeles, men på något sätt lyckades han hoppa upp – det här är sant – och rullade över taket på bilen.
MCA: Det är skitsnack.
Adrock: Det är tufft att orka med alla groupies. Det pågår nonstop. Men det är kul att ha kul.
Mike: Eminems humor är olik vår men vi är båda ”Joey”s”, som är ett annat namn för en vit person. Ni undrar varför vi har humor i texterna? Jag brukar också fundera på varför vi slösar bort folks tid på att få dem att skratta.

Beastie Boys
Medlemmar: Mike Diamond, 37, Adam Yauch, 38, Adam Horovitz, 36.
Soloprojekt: Horovitz har släppt skum elektronisk musik under namnet BS 2000, Diamond gör satirisk country med låtar som ”Don”t let the air out my tires”.
Tidigare album: ”Licenced to ill”, ”Paul”s boutique”, ”Check your head”, ”Ill communication”, ”Hello nasty”.
Aktuella: Albumet ”To the 5 boroughs”, 2 prickar i SvD 18/6, gick direkt in på USA-listans förstaplats.

Här är (You gotta) fight for your right (to party!) från debutalbumet. Videon gick dygnet runt på MTV.

Musik Bruce Springsteen, som är ute på sin Wrecking ball-turné, hyllade den nyligen avlidne Levon Helm från The Band, i en konsert i Newark, New Jersey i onsdags. ”Han var en av de största, största rösterna i country, rockabilly och rock & roll”, sa Springsteen och tillade: ”Levon’s röst och trummande var så otroligt mångsidigt. Han hade en känsla vid trummorna…den kommer från en speciell plats från det förflutna som inte går att kopiera.”

Det har The boss rätt i. Inte ens hans trummis Max Weinberg lyckades göra samma briljanta fills som var Levon Helms kännemärke. Men lyssna på Springsteens version av The weight, den sköna orgeln men framförallt publiken som en jättekör.

 

 

Musik Efter 20 år är Beach Boys tillbaka och här kan du lyssna på nya singeln That’s why God made the radio. Jag blir riktigt imponerad av att stämsången sitter så bra och låten är helt okej, även om den inte är en av deras bästa. Men riktigt kul att de är tillbaka med Brian Wilson i spetsen.

Gruppen splittrades i slutet av 1990-talet och har åkt omkring i flera olika konstellationer, då och då stämt varandra och nu äntligen spelat in ett nytt album i Los Angeles. ”Det är en sentimental grej för mig. Vi har varit tillsammans i 50 år, det är en lång tid”, säger Brian Wilson till Rolling Stone. Han påpekar att albumet inte ska bli något ”dumt” som Smiley smile utan mer som Beach Boys anno 1965.

– Jag skriver texter som passar musiken utana tt det låter som du skriver från ett hospis, skämtar Brian Wilson. USA-turnén startade igår och den 29 juli spelar gruppen i Göteborg. Beach Boys består i dag av Brian Wilson, Mike Love, Al Jardine, Bruce Johnston och David Marks. Bröderna Dennis och Carl Wilson dog 1983 resp 1998.

 

Musik Nu har Loreen-febern nått USA. Kändisbloggaren Perez Hilton lägger ut schlagervinnarens låt Euphoria, skriver ”Lyssna på det här” och ”De där svenskarna gör pop såååååå bra! De är genrens mästare!” Han fortsätter: ”Euphoria är en stor titel att leva upp till, men tack och lov så är den svenska popstjärnan Loreens sång verkligen euforisk!”

Här kan ni se Hiltons inlägg och så här lät Loreen när hon sjöng i Mello. Snart är det dags för semifinal i Eurovision song contest i Baku.

 

 

Musik Levon Helm, sångare och trummis i The Band, en av rockens mest inflytelserika grupper, är död. Han sjöng både gudabenådat och var en av världens bästa rocktrummisar genom tiderna. Han fick det att svänga genom att skenbart spela för sakta och var, precis som Ringo Starr, en mästare på fills, utsmyckningarna som tog låten vidare.

I The Band återstår nu bara låtskrivaren och gitarristen Robbie Robertson och organisten Garth Hudson. Richard Manuel tog livet av sig medan Rick Danko dog av droger. Levon Helm blev 71 år gammal och han dog i New York i dag av strupcancer. Han sjöng låtklassiker som The night they drove old Dixie down, Up on Cripple creek, The weight och Rag mamma rag.

The Band influerade alla från The Beatles till Rolling Stones och Led Zeppelin. De var i många år Bob Dylans kompband och fick egentligen aldrig några stora hits. Här är en intervju jag gjorde med Robbie Robertson nyligen där han berättar om att den senaste soloplattan handlar om uppbrottet med The Band och alla bråk som följde.

Här nedan är också en artikel jag skrev i artikelserien The beat goes on om the Band, från 29 september 1997:

Det var i Stockholm och som vanligt är det exakta årtalet som bortblåst. Men jag minns att det var The Band som spelade och att gubbarna fick det att svänga något ohyggligt.

När Garth Hudson lät sin orgel fylla upp hela Konserthuset, när
de oavbrutet bytte trummis mellan låtarna, när Robbie Robertson bara stod där
så cool med sin gitarr blev det helt klart varför bandet hette The Band.
Samtidigt som Bob Dylan släpper sin nya cd Time Out Of Mind (som förresten är
alldeles lysande) är jag inne i en Band-period. Gruppen kompade ju Dylan på
världsturnén 1965 och är med på den legendariska Basement Tapes liksom på
underbara Planet Waves.
Ursprungligen spelade Robbie Robertson, Richard Manuel, Garth Hudson, Rick Danko
och Levon Helm i kanadensiska Ronnie Hawkins grupp Hawks, som 1964 bytte namn
till Levon & The Hawks. Det var då Dylan hörde bandet på klubbspelningar på den amerikanska östkusten.
Efter motorcykelolyckan 1967 drog sig Dylan tillbaka till ett rosa hus i
Woodstock med The Band och det var där den första LP:n Music From Big Pink blev
till. Och hur förklarar man egentligen soundet på den skivan – ja,
beskrivningarna brukar pendla mellan mogen rock med grunden i arbetarklassen
till nyenkel rockmusik spetsad med country & western, r&b och folkmusik. Typ.

Här finns Dylanlåtarna I Shall Be Released, Tears Of Rage och This Wheel’s On
Fire. The Weight är den klassiska singeln som knappt orkade ta sig upp för
listorna (63:e plats på USA-listan och 21:a i England). Aretha Franklin,
Supremes, Temptations och Jackie DeShannon lyckades alla klättra högre med samma
låt.
När mästerverket med den fyndiga skivtiteln The Band kom 1969 väntade alla på en
singelsuccé. Men The Band lyckades aldrig få till det. Up On Cripple Creek
nådde 25:e platsen i USA och tog sig inte ens in på Englandslistan. Rag Mama Rag
gick inte mycket bättre. Den enda som lyckades var Joan Baez som 1971 sålde
miljoner med The Night They Drove Old Dixie Down.

Albumet The Band bör ingå i varje skivsamling. Det är bara att sätta på låten
King Harvest (Has Surely Come) som börjar med de framkvidna orden: ”Corn in the
fields/Listen to the rice when the wind blows ‘cross the water. King Harvest
has surely come.” Dubbelslag på baskaggen, basen och trummorna gör ett
minimalistiskt break och sedan svänger det så att man bara måste le, trots att
det egentligen är återhållet. Och går det egentligen inte för sakta? Det är
ungefär samma fenomen som när Charlie Watts i Stones verkar trumma aningen för
långsamt och ändå svänger det mer än den mest tekniske trummis någonsin kan
åstadkomma. Liksom.
Albumet Stage Fright kom 1970 och handlar om turnéskräck. Sedan följde Cahoots
(1971), livealbumet Rock Of Ages (1972), Moondog Matinee och Before The Flood
tillsammans med Dylan. 1976 hade alla tröttnat och det blev en farvälkonsert som
bräcker det mesta. Den finns förevigad i en av de bästa rockfilmerna någonsin:
The Last Waltz av Martin Scorsese. En film som visar vad som hände på konserten
utan tusen blippande färgkluttar och tusen klipp i minuten.
Häftigast är det när Neil Young, som närmast ser ut som han legat på en parkbänk
de senaste tio åren, kommer upp på scen och lyckas sjunga alldeles lysande.
Robbie Robertson gör numera soloplattor och den första Somewhere Down The Crazy
River (1988) är producerad av Daniel Lanois, som också ligger bakom Dylans nya.
Han har också skrivit filmmusik till Scorseses King Of Comedy och The Colour Of
Money.
The Band återbildas då och då (utan låtskrivaren Robinson och Richard Manuel,
som hängde sig 1986) och gubbarna gör fortfarande soloturnéer. Rick Danko, 57,
häktades i maj i Tokyo på grund av heroininnehav men slapp tydligen fängelse
eftersom han gjorde en solokonsert igår i Philadelphia.

Här sjunger och trummar Levon Helm The weight.

Och här är The night they drove old Dixie down från underbara filmen The last waltz.

Och här är Levon Helm och Band med Up on Cripple Creek.

 

Musik Den amerikanske programledaren Dick Clark, som brukar kallas för världens äldsta tonåring, har avlidit, 82 år gammal. Han ledde det legendariska musikprogrammet American bandstand, influerade massor av tonåringar och hela utvecklingen av soul- och rockmusik.

American bandstand sändes mellan 1957 och 1989. Nästan alla uppträdde där: Dion and the Belmonts, Beach Boys, Monkees, Madonna, Dusty Springfield, Bill Haley, Jerry Lee Lewis, Buffalo Springfield, Little Anthony and the Imperials, James Brown, David Bowie, Four Tops, Aretha Franklin, Otis Redding, Martha Reeves & Vandellas, The Temptations, Paul Anka, Smokey Robinson & The Miracles och Abba. Beatles däremot lyckades han aldrig få dit.

Han tog dit många svarta artister och framförallt Motown-artister som många aldrig förr sett live i tv. Det var så ovanligt att Clark i en intervju berättade om hur det var att prata med en svart tonåring: ”Det var första gången på hundra år som mina händer blev alldeles svettiga”.

Tv-serien American dreams, som sändes 2022-2005 handlade bland annat om American bandstand. Hela USA hyllar honom i dag med Barack Obama i spetsen: ”Han fick oss att känna oss lika unga, pulserande och optimistiska som han själv var”.

Här är några artister från Dick Clarks succéprogram. Först Dick Clark som intervjuar James Brown som demonstrerar sin dansteknik och hyllar Clark. Allt är väldigt intimt och publiken står tätt inpå stjärnan.

Abba spelar SOS på American bandstand och blir intervjuade. Benny Andersson presenterar Frida ”som han hoppas ska bli hans fru”. Han kallar Agnetha Fältskog för Anna för att det är lättare att uttala.

En ung Michael Jackson.

Intervju med Smokey Robinson som berättar hur Motown-chefen Berry Gordy kallar hans nya låtar för ”skräp”.

Jackson 5:s första framträdande på Bandstand, Michael Jackson sjunger I want you back.

Paul Anka med Lonely boy.

Abba igen med I do, I do, I do, I do, I do.