Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) tycker att det könsneutrala ordet ”hen” är bra. Ylva Johansson (S) är skeptisk: ”Hen är ingen nyckel till jämställdhet”, tror hon. Den förra Centerledaren Maud Olofsson varnar för att ordet riskerar att göra barn otrygga i sin identitet.

Debatten om ”hen” väcker således känslor, men idén är långt ifrån ny. Redan 1994 föreslogs ”hen” som könsneutralt pronomen för vissa skrivsituationer – alltså inte som ett inlägg i jämställdhetsdebatten – av den numera avlidne lingvisten Hans Karlgren i Språkspalten i SvD.

– Syftet var att förenkla språket för tillfällen då man inte vill eller kan ange kön på den som omtalas, säger hans son docent Jussi Karlgren, språkforskare på textanalysföretaget Gavagai.

– Ingen är hindrad att fortsätta att använda könsspecifika pronomen som han eller hon. Däremot förändrar begreppet varken samhälleliga förhållanden eller förhållanden mellan könen. Förhoppningarna om att ”hen” skulle ge oss ett mer jämställt samhälle är överoptimistiska, möjligen kan det ge en viss snabbt övergående chockverkan, säger han.

Men riktigt först med ”hen” var Hans Karlgren trots allt inte. Rolf Dunås skrev redan 1966 i Upsala Nya Tidning att han ”drömde om” att man skapade det ”det tvåkönade ordet ‘hen’”. Och i en enkät i tisdagens SvD berättade Inga Leine att en kollega till henne på Skolöverstyrelsen försökte lansera ordet för 40 år sedan.

Här kan du hur som helst läsa Hans Karlgrens språkspalt om ”hen”:

 

Politiska ord: hen

”Då sa vederbörande”

En spalt om politiska ord avslutade jag med uppmaningen att hålla fast vid det egna perspektivet: ”Jag är här. Om någon vill träffa mig, måste han komma hit eller också måste jag gå dit.” Jag undrade just om någon skulle komma med repliken ”Kan Du inte föreställa Dig att en kvinna vill träffa Dig?”. Det kan jag förstås, skulle jag svara, men jag kallar ogärna medmänniskor för vederbörande, och att skriva han/hon verkar så ansträngt och skulle föra tankarna till spelet mellan man och kvinna, som jag inte särskilt ville framhäva (men heller inte utesluta).

Jag har fått åtskilliga kommentarer till mitt inlägg från män och kvinnor, men ingen har hakat upp sig på han. Det visar att svenska språket trots allt fungerar. Han är nämligen – ibland! – synonymt med han/hon. Inte ens de militantaste feminister blir provocerade varje gång de inbegrips i ett han, lika lite som av det generella man: ”Man har så kort stubin när man har mens” – så kan unga tjejer på dagens språk uttrycka en gammal kvinnlig erfarenhet.

Nej, vi är nog inte så sexfixerade som finnar och ungrare tror att vi är, vi som talar svenska och engelska och liknande språk och inte förmår nämna en människa utan att tänka på hennes (!) kön.

Men det är illa nog att han är tvetydigt. Vi behöver, allt oftare, ett ord för att kunna tala om en människa utan att (misstänkas vilja) ange kön men ändå utan att jämställa människan med någonting könlöst.

Ordet är hen. Inte därför att han/hon råkar heta hän på finska utan därför att det passar in i det svenska mönstret: en pendang till den och samtidigt en medlem av en familj av h-ord som pekar på person. Reformen innebär att vi gör om samma manöver som när vi för ett par århundraden sedan införde den för att slippa att säga han eller hon om själlösa ting som inte var neutra.

När vi ändå håller på kan vi införa he som pronomen med syftning på flera personer.

Men skall inte språkvården nöja sig med sånt som stavningen av karaktäristisk eller ftalsyra?Pronomen kan vi väl ändå inte gå och ändra på?

Jodå. Med beslutsamhet och goda argument kommer man långt – särskilt i ett land där folk har respekt för lag och myndigheters anvisningar.

Hans Karlgren

 

Kategorier