Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Norrmannen Ole Børud är så gott som osynlig i svenska medier men har en stor och hängiven publik även här. Fasching är således fullt till sista ståplats när Børud tränger ihop sig med sina sju medmusiker på den lilla scenen.

Det bristande mediala intresset beror mindre på Ole Børud själv än det faktum att den blandning av soul, funk och västkustrock han gjort till sin aldrig stått högt i kurs hos de svenska musikkritikerna. Möjligen skulle det kunna ändras nu när Daft Punk delvis är inne på samma perfektionistiskt organiska groove på sin sönderhyllade ”Random access memories”. Man kan ju hoppas.

På Fasching spelar det förstås ingen roll. Här flödar kärleken till musiken så ymnigt att musiker och publik blir till en gemensam kropp. Det är ju någonting med den här typen av väluppfostrad (och i detta fall kristen) funk som gör vissa människor alldeles tossiga av glädje. Så brukar det också vara när Nils Landgren Funk Unit spelar. Och så är det förstås också när George Clinton och de andra p-funkarna kommer loss. Fast då på ett utflippat sätt.

Ställer man sig lite vid sidan om och lyssnar lite mer musikkritiskt, som ju är min uppgift, kan man dock ha vissa invändningar. Inte mot bandet, de spelar helt fantastiskt bra: sjukt tajt och med känsla för nyanser. Problemet ligger mer i låtmaterialet som ofta är anonymt, på gränsen till utslätat. Jo, nog groovar det skönt och visst sjunger Ole Børud som en norrman hög på Stevie Wonder. Men var finns melodierna och vändningarna som gör musiken riktigt intressant?

Detta blir särskilt tydligt när bandet är djärva nog att spela några Pages-låtar (ett av västkustrockens allra bästa band som gjorde tre klassiska album mellan 1978 och 1980). Det gör de så bra att jag önskar att de skulle extraknäcka som ett Pages-tributeband.

Foto: Dan Backman.