Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

När den svensk-norsk-japanska improtrion Akira Sakata, Johan Berthling och Paal Nilssen-Love håller sig till sättningen altsax, kontrabas och trummor är de som vilken hårdför improgrupp som helst.

Ett hårt och obevekligt flöde där musikerna är ute på sina egna frijazztripper (som ju är allt annat än fri utan lika styrd av regler och konventioner som alla andra genrer) men ändå på något sätt drar åt samma håll.

Det är när Akira Sakata plockar fram klarinetten och får Johan Berthlings kontrabas att lugna ner sig lite och Paal Nilssen-Loves trummor inte längre mullrar som åskmaskinen på Drottningholms slottsteater som gruppens helt akustiska impro börjar leva ett mer särpräglat eget liv.

Nyanserna kommer fram när musikerna på ett lite mer lågmält sätt interagerar med varandra. Jag tycker också att Sakata är intressantare som klarinettist än som altsaxofonist.

Men det är när den 70-åriga japanen börjar använda sin röst som det verkligen händer saker. Rabblandet leder obevekligen tankarna både till Japan och Tibet i allmänhet och till munkars rossliga besvärjelser i synnerhet. Eller till en spritt språngande galen japansk feodalherre som skäller ut någon stackars undersåte.

Jag förstår inte ett skvatt men tillsammans med Nilssen-Loves ödesmättade slag på gongar och andra slagverk och Berthlings kontrabas, som ibland fås att låta som en koto, blir det oerhört uttrycksfullt. Roligt och teatraliskt skrämmande på samma gång.

IMG_7967Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Annika Granlund har man kunnat höra och se bakom en mängd av våra stora artister. Tommy Körberg, Håkan Hellström, Eva Dahlgren och Lars Winnerbäck är några av de hon stöttat både vokalt och instrumentalt. På bästa tänkbara sätt bör tilläggas.

När hon träder fram som artist, kompositör, arrangör och kapellmästare för sexton musiker är det således som en fullfjädrad musikant.

Konserten på Scalateatern är frukten av ett projektbidrag hon fick av Konstnärsnämnden 2014 och som gav henne möjlighet att skriva och arrangera låtar för en stor ensemble.

Musikerna hon samlat kring sig kommer både från jazz- och pop/rock-hållet och är till största delen välkända ansikten. Det låter som att de lyckas förmedla Annika Granlunds inre visioner om en musik som inspirerat svävar mellan storslaget orkestrerad pop i en skön sextiotalstradition, svensk nittiotalspop och lite mer rockiga utflykter till blues och New Orleans. Jo, här finns väl också lite jazziga vibbar och svagt frikyrkligt ljudande blåsarklanger.

Det där sista är viktigt, att blåssektionen enbart består av bleckblås. Det ger musiken udd och klarhet, utmärkt inkorporerad med klangen från fyra stråkar och den ordinarie poporkester som står däremellan; bas, trummor, slagverk, klaviatur, gitarr.

Men i mitten, bokstavligen talat, har vi alltså Annika Granlund som sjunger sina fina och mycket välkomponerade sånger med den slags rättframhet som vi faktiskt är rätt bra på i det här landet. Att hon är en mycket bra sångerska vet vi som sett henne förr, men här får hon verkligen sjunga ut.

Sångerskan låter oss, som hon säger, ”ta en titt i dagboken”. Fast det är inte särskilt avslöjande. Mer lätt förnumstigt. Vi får reda på att norrlands skogar är det vackraste hon vet, att hon lärt sig av livet att det aldrig blir som man tänkt sig och att mormor från Burträsk var en redig kvinna.

Men det är alltså musiken som imponerar. Utan föregående lyssning är det melodier som går rätt in. Lättsamma men inte banala och med precis lagom infallsrika arrangemang som aldrig blir tungfotade. Det är musik som tar för sig och inte alls bryr sig om vad som är gångbart just nu.

Skickligheten och spännvidden gör att jag får för mig att hon skulle kunna skriva en musikal. Eller rättare sagt: hon borde skriva en musikal.

Men innan dess föreslår jag att dessa låtar spelas in – med samma musiker – och ges ut omedelbums. De är alldeles för bra för att endast resultera i en ynka konsert.

Dan Backman

Det är inte helt lätt att hänga med i musiksnillet Andreas Kleerups musikaliska lappkast. För den stora publiken är han känd för dansmusikproduktioner med sångerskor som Robyn, Titiyo och Loreen men det är egentligen bara ett av många spår att följa.

Senast jag såg honom var på Fasching, i rollen som hårt slående trummis. Då ledde han en skara elitmusiker genom ett jazzfunkigt landskap, med betoning på Miles Davis sjuttiotalsperiod. Det var delvis helt lysande.

På Dramaten är det ytterligare en annan Kleerup vi träffar: singersongwritern. I alla fall i inledningens ”Thank God for sending demons”. Först ensam med en elgitarr, spelad på ett sätt som både låter Prince och Joni Mitchell. Sedan med en större samling musiker som ansluter sig en efter en. När alla – varav de flesta är gamla vänner – kommit igång antar sången skepnad av något som vagt påminner om Paul Simons Sydafrika-period. Fast uppdaterad och hårdare.

Fortsättningen med några låtar från minialbumet ”As if we never won” är mycket mäktig, med versioner som vida överglänser de på albumet. Drivet är obönhörligt och med mer fokus på gitarrer än synthar blir det snarare uppdaterad axelvaddspop från ett hippt 80-tal än elektronisk dansmusik. Det är både som en vision av ett återuppståndet och nytänt Fibes, Oh Fibes! och som att vara på en fest där Kaj Kindvall spinner vax med Jean-Michel Jarre, Spandau Ballet och Fleetwood Mac. Känslan av 80-tal förstärks när Malin Dahlström (från Niki & The Dove) kommer in som första gäst och skickar ut sköna Kate Bush-vibbar via ”Rock u”.

Den drygt timmen långa konserten går vidare åt ett antal mer eller mindre lyckade håll. Kleerup gör en avskalad ”With every heartbeat” själv vid pianot. Titiyo kommer in till stort jubel och gör ”Longing for lullabies”, med Calle Bagge på piano och Kleerup på akustisk gura. Helene Sjöholm påminner oss om att det är Dramatens stora scen när hon lägger ner hela sin teatraliska själ i ”Så vände vinden”, från ”Aniara”.

Det känns genomgående mycket Stockholm, inte minst när rapparen Swingfly kommer in på scen i grå mysdress. Då blir det lite som på 90-talet när Blacknuss Allstars höll hov på stadens scener och blandade och gav på samma sätt som Kleerup gör idag. Fast med den skillnaden att Kleerup inte är någon soulman.

Tolkningen av ”What a wonderful world”, som blir konsertens enda extranummer, är kanske inte optimal. Jazzpianisten Calle Bagge har förstås inga problem vid pianot men Andreas Kleerup är ju inte direkt någon coolt avspänd crooner (snarare det motsatta). Men som ännu ett exempel på Kleerups mod och oförutsägbarhet fungerar det ju.

Dan Backman

Det börjar och slutar på samma sätt. Med en diskret krautig puls och atmosfäriska ljud. Daniel Norgren gillar ju att låta stråk av ambient svepa in över sina mörktonade americanalåtar. Lite som Daniel Lanois, med den skillnaden att det lät ganska förfärligt när Lanois nyligen lät ambient techno och dub ta över stora delar av konserten på Nalen.

Precis som många andra gillar Daniel Norgren att foga samman olika musikaliska byggelement. Det är rätt många – jag antecknar blues, rock, country, spirituals, soul, lägereldsvisor, frälsarsånger – och själv växlar han mellan piano, dragspel, gitarr och lite Dylan-munspel utan att den täta stämmningen påverkas.

De två medmusikerna växlar även de lätt och ledigt mellan gitarr, trummor, kontrabas och klaviaturer med mjukt mossiga orgelljud. Ibland assisterar de Daniel Norgrens personligt starka stämma, som ofta går högt upp i registret utan att bli jobbigt gäll, med snygg stämsång.

Sångerna är mer konstruerade som omkväden än som konventionella låtar med vers och refräng. Ackordgångar upprepas med melodier som ligger nära i tonalitet. Ibland kan det bli lite enahanda men oftare frammanas en suggestiv monotoni genom det idoga upprepandet.

Allra tydligast blir det i den gungigt boogiebluesiga ”Moonshine got me”, som inte är mycket till låt men som skumpar fram på ett skönt sätt över skogsvägar där Neil Young och Tom Waits åkt många gånger före.

Vill man så går det att namedroppa The Band också. Och jämföra honom med svenska americanamän som The Tallest Man On Earth, Basko Believes och The Tarantula Waltz. Bara för att placera honom någonstans. Vi som skriver om musik gillar ju sådant.

Precis som The Tallest Man On Earth har Daniel Norgren sakta men säkert skapat sig en egen internationell karriär. Utan ett stort bokningsbolag i ryggen säljer han ut Rival två kvällar och inkluderar Norge, Danmark, Tyskland, Belgien, Holland och England på sin turné.

Bifallet på Rival är massivt och efteråt ser jag många som köpt det aktuella albumet ”Alabursy” på vinyl. Fast det har han gett ut på ett stort bolag.

Dan Backman

The Staves är en syskontrio från Watford, en bit utanför London. Systrarna Emily Stavely-Taylor, Jessica Stavely-Taylor och Camilla Stavely-Taylor började uppträda under familjenamnet men en vän kortade klokt nog ner det till The Staves.

De har gjort två fullängdare – det senaste kom nyss, producerat av Justin Vernon (Bon Iver) – och musiken kan enklast beskrivas som uppdaterad brittisk folkrock med lite Laurel Canyon-vibbar. Det är en beskrivning som doftar hipster men riktigt i det facket kan man nog ändå inte placera dem.

När de kommer till Debaser Strand för sitt andra Sverigebesök (det första var som förband till Angus & Julia Stone förra året) har de med sig tre musiker. Det behövs då deras folkrock kan ta sig lite oväntade vägar.

Att jämföra dem med First Aid Kit låter sig inte göras. Tack och lov. The Staves har ju inget av det klämkäcka och sentimentala som FAK. Knappast någon country heller. De här systrarna är mer arty vilket gör jämförelser med storheter som Laura Marling och Midlake relevanta.

I centrum för deras musik står de tre starka och vackra rösterna. De används inte tvångsmässigt till stämsång. Ibland är det unisont, ibland sjungs det solo. Till det kommer gitarr, ukulele, slagverk och lite annat.

De tre männen på trummor, bas och gitarr/klaviatur är viktiga men håller sig i bakgrunden. När de mot slutet kör ”Teeth white” blir det mangling nästan i Neil Young-skolan. Det är imponerande och visar på en insikt av vikten att hushålla med resurserna.

Det är en bra konsert och systrarna är sköna personligheter. Inte för seriösa, inte för flamsiga. De är ännu inte riktigt framme, men med tanke på deras unga ålder är det inte så konstigt. Ska bli mycket spännande att följa deras fortsatta karriär. Det kan säkert bli hur bra som helst.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Magnus Gerttens och Stefan Bergs Björn Afzelius-dokumentär ”Tusen bitar” har skapat ett förnyat intresse för den romantiska proggaren med de lättnynnade melodierna. Inte för att filmen är märkvärdig men för att den visar upp lite mer av privatpersonen Björn Afzelius: den trassliga barndomen och de många kvinnoaffärerna.

Filmen tar förstås upp det så kallade Afzelius-hatet. Det fanns ju många som såg honom som hopplöst smetig och sentimental. Och så var det kanske, i alla fall var det många kritiker som formulerade sig hårt om hans musik.

Som proggare kan jag inte påstå att jag kände något hat mot Afzelius. Snarare var det så att vi som tillhörde den flummigare delen av rörelsen – vi som lyssnade på Träden, Kebne, Fläsket och Samla – inte brydde oss, varken om Hoola Bandoola eller Wiehes och Afzelius karriärer. Proggen var ju ingen enhetlig rörelse, tvärtom var den motstridig och diversifierad med olika läger och kotterier och här i Stockholm var vi rätt skeptiska till Göteborgs- och Malmöproggen.

När filmen nu fått sin fortsättning med en konstellation musiker som reser land och rike runt med Björn Afzelius musik uppfattar man den oundvikligen på ett lite annorlunda sätt. Inte omvälvande annorlunda, men countrystuket och dansbandssmetigheten är liksom lättare att ta till sig idag.

När man drar igång konserten med ”Sång för friheten” är det tydligt att det är ett rutinerat gäng inne på sin tjugoförsta konsert. Ljudet är ypperligt från start och de ringande gitarrerna och det stadiga beatet får den tillfälligt ihopsatta gruppen att framstå som en slags svensk variant på Eagles. Stora ord, jag vet.

Med två originalmedlemmar från Globetrotters (kan vara det sämsta svenska bandnamnet någonsin) och Göran ”Guran” Blomgren, som på olika sätt jobbat med Afzelius, blir det prima proggnostalgi för en mogen publik. Underhållande på samma sätt som Nationalteaterns rockorkester.

Det är Guran som står för det mesta pratandet, men även trummisen Per Melin och klaviturspelaren Olle Nyberg har en del att säga. Anekdoterna är lagom många och lagom roliga och konsertupplägget lgaom varierat. Som det sig bör i landet Sverige.

Det vokala delas främst av Guran och Patrik Lundström. Den sistnämnda har ett utspel, både som sångare och gitarrist, som kanske rimmar lite illa med Afzelius något buttra framtoning. Men det är en anteckning i marginalen.

Med musikens trygga och stadiga lunkande hör jag – något överraskande – texterna på ett annat sätt än förr. Visst finns där en politisk övertydlighet och sentimental smetighet men det ordrika flödet är också ett uttryck för ett äkta engagemang. Texterna är som pamfletter, debattinlägg eller krönikor. Hela tiden med det privata perspektivet sammanflätat med det politiska.

Jo, nog är det någon slags upprättelse som sker. Fast bara genom att spela Affes låtar så bra som möjligt. Det är så det ska göras.

IMG_7750Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Konserten har redan börjat när jag kommer till Nalen. Daniel Lanois, i truckerkeps, sitter vid sin pedal steel och bredvid sig på den dunkelt upplysta scenen har han basisten Jim Wilson, som ser ut som en skäggig The Edge i luva och långrock, och trummisen Kyle Crane, i blå overall.

Ytterligare en person finns där: en långhårig man i luvjacka med en något svårdefinerbar roll. Han plåtar ibland, assisterar vid musikmaskinerna och hjälper till att lysa upp den mörka scenen med en ficklampa när Daniel Lanois inte ser sin pedal steel.

Det är europeisk turnépremiär och kanadensaren (som kanske mest är känd som producent åt U2, Emmylou Harris och Bob Dylan) visar upp en delvis ny sida bredvid den ambienta americana man mest förknippar honom med.

I låtar som ”Sioux lookout” och ”Opera”, båda hämtade från det senaste albumet ”Flesh and machine”, lämnar han alltså stränginstrumenten för musikmaskiner och loopar och hänger sig åt en slags rockigt ambient techno.

Nej, det är inte bra. Ganska förskräckligt om vi ska vara riktigt ärliga. Äldre rockmäns förtjusning i techno är ju aldrig besvarad, det vet vi sedan förr. Truckerkepsen skruvar fram nittiotalistiska ljud, luvan spelar på baspedaler med händerna (?) och overallen är bara allmänt urjobbig (det är han hela tiden).

Då är det bättre – förstås – när Daniel Lanois håller sig till gitarrbaserade sånger som ”The maker” (där han sjunger som Elvis Presley) och den mjukt texmexiga ”Jolie Louise”. Eller när han drömmer sig bort på sin pedal steel.

Man varken kan eller bör hindra musiker från att testa nya vägar. Men det kan vara plågsamt att som lyssnare behöva följa med när man redan från början inser att det är en återvändsgränd. Och att trummisen borde sparkas.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Jag har sett en bra jukeboxmusikal!!!

Trodde inte det var möjligt men musikalen om Carole Kings tidiga karriär, fram till och med sologenombrottet 1971 med albumet ”Tapestry”, är en fröjd från början till slut.

Nej, det är ingen tungviktare men den är välgjord på alla plan – kanske inte så överraskande; vi är ju på Broadway – och mycket underhållande. Är man ett Carole King-fan, som undertecknad, räcker det med öppningslåten ”So far away” – här rekapitulerad från den triumfatoriska konserten på Carnegie Hall i juni 1971 – för att man ska bli knäsvag och tårögd.

Med ett snyggt dramaturgiskt grepp blir kommentaren om att hon är född på Brooklyn (som egentligen kom efter ”I feel the earth move”) en effektiv övergång till scenen med hemmet, mamman, pianot och den 16-åriga låtskriverskan.

Sedan går allt i en rasande fart. Carole King får ett kontrakt med musikförläggaren Don Kirschner och efter ett kort tag sin första Billboard-etta med Shirelles inspelning av ”Will you love me tomorrow”. Hon träffar textskrivaren Gerry Goffin, som hon gifter sig med efter att som 17-åring blivit gravid. De två bildar ett synnerligen framgångsrikt låtskrivarpar under större delen av 60-talet innan de går skilda vägar 1968.

Musikalen följer också låtskrivarparet Cynthia Weil och Barry Mann, som även de jobbade för Don Kirschner och fick minst lika många hits. De båda paren sporrade varandra till stordåd genom en häsosam och inspirerande konkurrens. Det är i alla fall så det framställs i denna något tillrättalagda historieskrivning.

Karriärmässigt sett är det en solskenshistoria. Don Kirschner är en sjysst arbetsgivare och samarbetet med artisterna går som på räls. Det enda molnet är Gerry Goffins återkommande depressioner och otrohet, som leder till en skilsmässa.

Att man sitter som förhäxad föreställningen igenom beror förstås till stor del på den fantastiska musiken (amerikansk popmusik i sin renaste och bästa form) och på de medverkandes klockrena insatser både skådespelarmässigt och musikaliskt. Ackompanjemanget är anonymt och lite plastigt men det är anteckningar i marginalen. Det här är ju sångarnas show.

Chilina Kennedy är en fantastisk Carole King. Porträttlik och med en varm och fyllig röst i klass med förebilden. Numren med The Drifters och Shirelles är härligt överdrivna i sin sextiotalistiska showighet.

När man kommer ut på 43:e gatan vill man ha mer. Mycket mer. Men det är nog lika så bra att musikalen slutar 1971. Den i Los Angeles boende 73-åriga Carole King har släppt ypperliga soloskivor men karriären har inte alls varit lika händelserik som åren på 60-talet.

Dan Backman

Det märks att Andreas Kleerup trivs bakom trummorna. Attacken är hård och drivet är obönhörligt när han leder en skräddarsydd konstellation av gamla och nya musikervänner på Faschings scen.

Jag kollar in första set av den välbesökta lördagskonserten vilket innebär en timme kompromisslös funkjazzrock långt från den elektroniska dansmusik Kleerup gjort sig ett namn med.

Namnet på konstellationen, Kleerup Live And Evil, ger mer än en fingervisning om att det är Miles Davis attitydstarka jazzrockperiod under 70-talet som agerar utgångspunkt för den jammiga kvällen. Och nog märks det mer än väl i öppningslåten (eller öppningsjammet) som skulle kunna vara ”What I say” från Miles-dubbeln ”Live evil”. Eller inte.

Det är hur som helst så mycket Miles så jag nästan blir full i skratt. De två trummisarna, Kleerup och Martin Jonsson, är precis så hackigt funkjazzrockiga som Jack De Johnette på ”Live evil” och nog känns basisten Magnum Coltrane Price i röda träningskläder som en svensk Michael Henderson.

Calle Bagge spelar rollen av Keith Jarrett med distad Rhodes och Crumar-orgel, Per ”Ruskträsk” Johansson och Jonas Kullhammar delar på rollen som Miles-saxofonist medan Max Schultz mer låter som sig själv än John McLaughlin. Att Kleerup avstått från att plocka in en trumpetare – Goran Kajfes vore ju det självklara men förutsägbara valet – är naturligtvis mycket klokt. Det skulle liksom bli alldeles för mycket.

Det låter således alldeles förträffligt om de här herrarna. Hårt och skönt. Att det inte känns livsfarligt att lyssna på, som det faktiskt gjorde om Miles under 70-talet, är inte mycket att orda om. Det kan ju inte låta livsfarligt om en rekonstruktion på en svensk jazzscen fyra decennier senare.

När man gör en, som Kleerup uttrycker det, ”klassiker från vår skoltid” förstår man att det hela till stor del är en återkoppling till tiden på Södra Latin. Klassikern ifråga är Herbie Hancocks ”Watermelon man” men det är egentligen onödig info: låtarna är ju bara intressanta som ursäkter för musikerna att dra iväg med grooves och solon.

All heder åt Ruskträsk, Kullhammar och Bagge men det är ändå Max Schultz som är hjälten under det set som jag bevistar. Han gör två fenomenalt tuffa gitarrsolon, stenhårt uppbackad av trummor, bas och klaviatur. Det skulle jag vilja höra mer av.

IMG_7192Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Rumer sjunger osannolikt bra. Lika bra som Karen Carpenter och Laura Nyro. Två bortgångna sångerskor som hon, faktiskt, kan jämföras med. För oss som gillar själfull pop i den melodiösa Burt Bacharach-skolan är hon en gudagåva: ett honungslent alternativ till all gnällig, aggressiv och fördummande musik.

Med tre album bakom sig, där den med covers (”Boys don’t cry”) utgör det svagaste kortet, har hon många tjusiga låtar att plocka fram. Fler än de flesta med längre karriärer och fler album bakom sig.

Dessvärre omger hon sig denna gång med musiker som inte riktigt kan leverera. Det är inget fel på det musikaliska kunnandet (särskilt inte hos Rob Shirakbari, med en bakgrund som kapellmästare åt Burt Bacharach) men bandet är för litet (två klaviturer, gitarr, bas, trummor) och det blir vare sig så elegant soft som det ska vara i balladerna eller något riktigt tryck i uptempo-låtarna.

Den svagaste länken är trummisen som förvisso håller takten men aldrig får musiken att lyfta och svänga. Då Rumers repertoar är gravt balladinriktad blir det förstås inte så allvarligt men de gånger (det borde vara fler) som hon tar musiken åt souldiscohållet blir det desto tydligare. Det innebär att ”Dangerous”, ”Pizza and pinball”, ”I can’t go for that” (Hall & Oates), ”Play your guitar” och ”Love is the answer” (Todd Rundgren) inte får några optimala behandlingar.

Gitarristen Darren Hodson (som dessutom på egen hand agerade fin uppvärmare) är den av musikerna som visar mest personlighet. Han är bra på diskret wah-wah och gör några korta men mycket smakfulla solon. Tillsammans med de övriga fyller han i med snygg bakgrundssång och han lyfter ”I can’t go for that” med några verser solo.

Men även om jag innerligt önskar Rumer ett större och bättre band är det en konsert att minnas och lyfta fram vid årets slut. Rumer sjunger så fantastiskt bra – rent och rakt och utan jobbiga wailingar – och låtarna är så snyggt komponerade att konserten blir till en härlig spa-behandling.