I helgen skrev Tommy Olofsson om en nyöversättning till svenska av Wallace Stevens dikter:

”Sporadiskt har vi alltså genom decennierna fått en del av Wallace Stevens poesi tolkad till svenska, men inte förrän nu har någon översättare tagit ett riktigt energiskt grepp över hela författarskapet. När Ingmar Simonsson nu ger ut sin stora tolkningsvolym Klippan och andra dikter överträffar han i ett enda slag allt vad de tidigare introduktörerna har åstadkommit.”

Den som inte har något emot att läsa Stevens på engelska hittar annars ett bra urval här. Och även om ens engelska inte är på topp kan man säkert få ut en hel del av att lyssna på hans uppläsning av dikten ”The Idea of Order at Key West”, här.

Tydligen visar nya rön att Jane Austen möjligen inte dog av en hormonell åkomma, den vanligaste förklaringen till hennes bortgång. Nej, istället ska kor ha varit de skyldiga.

Nu säger en författares död för det mesta inte så mycket om deras författarskap, och jag kan ändå tycka att det är det mest väsentliga vad gäller Jane Austen. Kanske kan hennes död få förbli en gåta lika stor som meningen med den fantastiska pjäs hon skrev i tonåren, The Mystery.

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade i veckan Augustprisvinnaren Steve Sem-Sandberg, och diskuterade andra romaner med förintelsen som tema.

Bland annat körde man för ovanlighetens skull en repris, på ett reportage från i fjol. Man skulle kunna klaga över återvinningen, om det inte vore för att inslaget råkar handla om en av litteraturhistoriens bästa författare, Georges Perec. Programmet finns att se på SVT Play, och boken W eller barndomen går förhoppningsvis fortfarande att få tag på i affärerna och bibliotekshyllorna. Liksom Livet en bruksanvisning, också den en modern klassiker.

Idag skriver Jeana Jarlsbo om Eugène Ionesco i en understreckare, med anledning av en ny biografi om den store dramatikern skriven av André Le Gall.

Ionesco kom tillsammans med Beckett att representera en riktning inom dramatiken, den absurda teatern. Själv jämförde han sig gärna med Strindberg. Därför är det kanske passande att Ionescos Stolarna i höst sätts upp på Strindbergs Intima Teater.

En annan, lite mer bortglömd kultförfattare är John Fante. Hans mästerverk Ristat i damm översattes, liksom förra årets nyöversättning av På väg, till svenska av Einar Heckscher. Den kom i ny pocketupplaga på Lindelöws förlag förra året, vilket är tur – mitt gamla pocketexemplar av romanen är så välläst att pärmarna lossnat. Vill man få tag på något av Fantes andra fantastiska verk får man däremot leta på antikvariat. Eller läsa dem på engelska.

Magnus Eriksson recenserar i dagens SvD Jack Kerouacs Dharmadårarna, som utkommit i nyöversättning på Bakhåll förlag. Han lyfter fram romanens litteraturhistoriska vikt, inte minst som skildring av de personer som rörde sig i kretsarna kring Kerouac. Däremot har Eriksson en del invändningar mot översättningen, liksom han hittade problematiska formuleringar i förra årets nyöversättning av Keuoracs På väg. En liten debatt om översättning och översättningsproblematik generellt har redan dragit igång i kommentarerna till artikeln.

Apropå Nils Lorents Sjöberg och den litterära glömskan, i förra helgens bokkrönika skrev Annina Rabe om Ethel Turners Sju syskon – sju rustibussar i Australien. Läsupplevelsen var en av hennes starkaste som barn, något hon delar med ett antal väninnor. Samtidigt tvivlar hon på att dagens barn kan ta till sig boken på samma sätt. Läs krönikan här.

Att det gamla Z-salenevenemanget återupplivas har förstås en del med Åke Hodell att göra. Inte minst det faktum att den första Hodell-biografin utkommit nu i höst. Magnus Haglunds bok fungerar väl båda att sträckläsa och bläddra i. 60- och 70-talets kultursverige tycks vara fullt av anekdoter och bisarra upptåg, något jag slogs av även när jag läste Niklas Rådströms En handfull regn härom året. Konsten är lika mycket lek som pretentiöst pannrynkande.

Ta beskrivningen av uppsättningen av Hodells hörspel Mr Smith in Rhodesia i mars 1970. Här används en skolklass som lånats från Engelska skolan, för att få fram det korrekta Oxfordengelska uttalet. De repliker barnen uttalade skulle tyvärr visa sig impopulära hos föräldrarna. Det växlade mellan saker som: ”Mr Smith is a good white man” och ”Mr Smith is a murderer”. När barnen berättade om pjäsen hemma ledde det till skandalrubriker som spred sig utanför Sveriges gränser, som Daily Telegraphs löpsedel “Children in Race Hate Radio Trial”. Anna Odell-debatten ter sig plötsligt som en mycket mjäkig historia.

Onsdag den 18 november har den som befinner sig i Stockholmsområdet chansen att uppleva en klassiker på nytt. Samma datum år 1963 presenterades nämligen den svenska konkretismen för första gången på en scen, i ABF-husets Z-sal. Nu framför några av de som var med 1963 tillsammans med ett urval av dagens unga författare Åke Hodells texter i samma lokal. Den som vill vara med och se historia (åter)skapas dyker upp kring 18.00, inträde 50:-.

Förra veckan utkom De Nios litterära kalender 2009 med tema Stina Aronson. Och ungefär samtidigt gav förlaget Rosenlarv ut sin tredje Stina Aronsonbok, diktsamlingen Tolv hav. I Rosenlarvutgåvan presenteras dikterna med ett lyriskt förord av Anna Jörgensdotter. Dessutom följs dikterna av Nina Lekanders informativa efterord, den perfekta introduktionen för Aronsonnybörjaren. Där närläser hon en handfull av dikterna.

Aronsons poesi leker med idén om det kaotiska, hela tiden längtar diktjaget efter ett annat tillstånd där allt i universum blir uppenbarat. Det är en väg som går genom våldet och passionen. ”Jag kom ju hit/till vulkanerna och krigen/för att söka mig stillhet”. Lekander talar det om den nietzscheanska tendensen, både hos Aronson och annan modernistisk svensk poesi.

Lekander visar också hur Aronson skriver om strävan tillbaka till ett tillstånd innan uppdelningen i dikotomierna man och kvinna, modernitet och natur. Det syns tydligt i samlingens många kärleksdikter. I de dikter där jaget räknar upp sina kvinnliga egenskaper och åkallar Mannen finns en frustration och en halvhet. Men i dikter som ”Alla är ett…”, där en kyss låter jaget uppgå i universum, har varken jaget eller den älskade något genus. Det smälter bort med passionen och uppgåendet. Lekander tolkar det som att den ”manliga” kyssen behövs för att förlösa jaget, men här saknas egentligen markeringar av så väl manlighet som kvinnlighet.

Den ursprungliga passionen tycks för Aronson inte vara förenlig med de förhärskande bilderna av kvinnligt och manligt. I ”Äktenskapsbrott” har diktjaget genom att leva ut erotiskt överstigit gränsen och skriker efter att bestraffas:

Jag är ingen kvinna
ingen gästfri famn,
ingen vit bassäng kring din springbrunn.
Döda mig med en rå död
Ett steg från aningen till gåtan är jag,
en ton som väcker oviss längtan.