Bloggen arkiverad

Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

China Week – när Kina kommer till Sverige

Vad har Lars Leijonborg och Peter Siepen gemensamt?

Båda kommer att delta i China Week nästa vecka, Project Chinas kanske största event.

”>
(Se promotionvideon här)

Det har nu nästan gått en månad sedan sommar-OS avslutades i
Beijing. Skolan har börjat för oss projektmedlemmar också, men Project China är
inte slut ännu, tvärtom:

med start imorgon, är China Week är en hel temavecka
sprängfylld med aktiviteter på Handelshögskolan och KTH.

Frukost- och lunchföreläsningar måndag till torsdag på båda skolor, med föreläsare
från Sandvik, Stora Enso, Ericsson, ITT, Springtime och Unga Aktiesparare, samt
fantastiskt god frukost och kinesisk mat till lunch.

En fullbokad book release med mat, dryck, mingel och rundvandring imorgon kväll på Östasiatiska museet, som invigs av Lars
Leijonborg och Elby Kwok Drewsen, VD för Lotus Travel och Årets Branschkvinna
2007.

En hel dags casetävling
tisdag med Ericsson på
Handelshögskolan, med temat är ”Communication for all”, där lagen består av
studenter från både KTH och HHS.

En kulturkväll med
fyra Kinakännare på KTH onsdag
kväll, med olika erfarenhet och perspektiv på Kina.

En hel dags arbetsmarknadsmässa på KTH på torsdag i kårhuset Nymble, där man kan få träffa våra
partnerföretag, ta en paus i loungen med gratis fika, undersöka sina fina
goodie bags och träffa kinesiska studenter från Tsinghua, som var till
ovärderlig hjälp för oss under Sweden Day i somras.

En bankett med 200
företagsrepresentanter och studenter på Café Umbra torsdag kväll, där Peter Siepen kommer att vara toastmaster
och DJ, och en trevlig avslutning på China Week.

Våra kinesiska utbytesstudenter från Tsinghua kommer
dessutom blogga om sina intryck från Sverige och China Week, så passa på att
läsa om olika ämnen och upplevelser ur deras perspektiv.

Vi har arbetat otroligt hårt den här månaden för att
studenterna på våra events ska få välfyllda goodie bags, smaskig Kinamat (från
Pong), varierande tidningsutbud (allt från Svenska Dagbladet till
Entreprenörerna till Glamour), fantastiskt goda latte-drinkar och smoothies
(från Emmi), och nybakat på frukostföreläsningarna.

Men framför allt vill vi ge de en chans att lära sig mer om
hur det är att arbeta i Kina genom våra partnerföretag, hur det är att studera
i Kina genom våra hitbjudna kinesiska studenter, och om kulturen och
vardagslivet där i stort. Vår förhoppning är att de får en inblick i ett land
som är intressant, oförutsebart, spännande och mycket mer mångfacetterat än vi
kan tro.

En bild, tusen ord III: Flaggor och budskap

Japansk åskådare på maraton i Bird’s Nest.

Längst fram, i ett hav av kinesiska hejaklackar. Under
närmare en timme stod han där med sin flagga, ständigt viftande och leende. En
mamma tog med sig sin lilla dotter för att fotograferas med honom, och snart
hade en grupp av kineser samlats runt honom för fotografering och frågor. Hans
engelska var utmärkt, men det behövdes inte säga så mycket – budskapet var
redan tydligt. Han hade varit på varenda OS sedan München år 1972, och verkade
förvånad när folk frågade om han hade tvekat att komma till Beijing.

Kommunism, kapitalism och ren gullighet allt-i-ett. Utanför
Bird’s Nest.

En bild, tusen ord II: Tunnelbanebiljettsamlaren

Det har förekommit en hel del reportage om alla pintraders
under OS. En dag stötte jag på Yuanming, som sedan tjugo år tillbaka samlar på
minnesutgåvor av tunnelbanebiljetter. Hans pärm är säkert över tio cm tjock,
med allt från de första enkla pappersbiljetterna från den ursprungliga linjen
år 1969 till dagens minnesutgåvor från OS.

Yuanming är en ganska enkel äldre man, och jobbar som
avdelningschef på ett statligt bolag sedan årtionden tillbaka. All hans fritid
går åt till hans hobby, och även en hel del av hans ekonomiska resurser – han
uppskattar själv att han har spenderat långt över 100 000 kr på sitt samlande
de senaste 20 åren.

Det är inte lätt att få tag på minnesutgåvorna. Det finns
ingen officiell information om vilka stationer de säljs på, utan han får till
stor del förlita sig på sin egen erfarenhet och sitt nätverk av andra samlare.
Uppskattningsvis finns det ca 3000 av dem i Beijing, men till skillnad från
t.ex. frimärkessamlare har de ingen etablerad klubb eller mötesplattform. Genom
åren har han lärt känna Beijings tunnelbanestationer utan och innan, inklusive
biljettförsäljarna som jobbar där. Det finns inga historier om tunnelbanorna
han inte vet, inklusive de om de delar av tunnelbanesystemet som bygger på
Beijings underjordiska tunnelsystem från 60-talet. Han byter och säljer själv
ofta, dels för att kunna komplettera sina egna serier och dels för att ha råd
med sin hobby.

Ögonen lyser upp när Yuanming pratar om sitt samlande, och
hans passion och intresse märks tydligt. Flera gånger understryker han hur
viktigt det är att ha kul när man samlar, och hur viktigt det är att man tycker
om tunnelbanan. För mig, som i de bästa av stunder tolererar att trängas som i
en sardinburk och som blir förtvivlad över Xizhimens mardrömslika transfer (man
slussas närmare 400 m utomhus genom smala inhägnade gångar, där den gängse
hastigheten oftast är snigelfart eftersom det knappt går att gå två i bredd.
Lägg därtill Beijingsommarens hetta och ansenliga befolkning, och du har ett
bra recept för klaustrofobi.), var det ett uppfriskande perspektiv på något som
de flesta av Beijingborna använder dagligen, men knappast med någon glädje
eller närmare eftertanke.

Serie med Kinas fyra stora uppfinningar: kompassen, pappret,
rörliga tryck och krut.

Tillbaka i Sverige

Det har varit en fantastisk sommar, men det är skönt att
vara hemma.

Precis som livet i Beijing fortsätter efter att OS-ridån
fallit, fortsätter även Kinabloggen en tid framåt. Vi har fortfarande en del vi
vill dela med oss, och vi hoppas att ni som har läst, kommenterat, hållit med
eller argumenterat mot fortsätter med det också!

Intryck av Sverige efter tre månader i Kina: Kallt, rent,
grönt precis överallt, klottrigt, frisk luft, fantastiskt blå himmel och en
massa långa och stora människor. Och Stockholm är en av de vackraste städerna
jag har besökt i hela mitt liv.

Älskade Kina

Idag åker jag hem till Sverige efter tre månaders vistelse i
Kina. Det har varit en intensiv, rolig, och lärorik period, inte minst under OS
de senaste två veckorna.

Folk frågar ibland varför jag vill vara i Kina, både nu och
i framtiden. Det är en berättigad fråga; mitt ursprung är knappast en
välgrundad anledning.

Mitt första instinktiva svar? Det är här allting händer.
Ingenstans i världen sker det så stora förändringar så snabbt som här, ingen
annanstans finns det så mycket potential, drivkraft, energi och ambition, ingen
annanstans är dynamiken hos både folket och samhället så påtagligt.

Möjligheterna är enorma, tack vare den snabba ekonomiska
utvecklingen och alla förändringar. Möjligheter till nya upplevelser och
personlig utveckling, men framför allt möjligheter att påverka. Ens handlingar
har potentialen att påverka och få långt större konsekvenser än hemma i
Sverige, vilket är såväl ett otroligt tillfälle som ett stort ansvar.

Den snabba utvecklingstakten kan vara både inspirerande och
oroande. Min nostalgi efter det ljuva universitetslivet på Beijing University
och svunna tider hindrar mig dock inte från att med förväntan och spänning ta
till mig de förändringar som har skett, och som är på väg att ske i denna kärvt
charmiga stad. Sant, mycket av det gamla livet håller på att försvinna, delvis
som en del av den naturliga utvecklingen, delvis påskyndat av myndigheterna.

Men med de nya vardagsmönstren kommer nya erfarenheter, nya upptäckter, och nya
glädjeämnen. För är det något kineserna har i överflöd, förutom ambition, driv
och en vilja att arbeta hårt, så är det glädje och optimism. Det finns hart när
ingen kines som tror att det kommer bli sämre för Kina i framtiden, och det med
all rätta – kineserna har visat hur långt ett land kan komma på några decennier
med en ordnad samhällsstruktur, konstruktiva policys men framförallt massor av
hårt arbete.

Självklart finns det mycket som fortfarande kan förbättras,
på de områden som västerländsk media oftast uppmärksammar: mänskliga rättigheter,
yttrandefrihet, demokrati. Men vad som oftast förbises är hur stora
förändringar som faktiskt har skett under de senaste trettio åren även på dessa
områden, både i absoluta termer och mot bakgrund av Kinas turbulenta moderna
historia.

Dynamiken och de snabba förändringarna grundas på dels de
oerhörda kontrasterna i landet, och dels den oerhörda komplexiteten.
Kontrasterna är självklart på både gott och ont, men fascinationen blir inte
mindre för det. Kontrasterna mellan gammalt och nytt, historia och modernitet,
yngre och äldre, stad och landsbygd, rika och fattiga – motsatsparen är många,
och nästan varenda en kan appliceras på Kina. Balansen mellan de olika
kontrasterna justeras och förnyas ständigt, en förutsättning för landets
utveckling.

Och i ett land med en brokig, femtusenårig historia,
gigantiska omvälvningar de senaste hundra åren och en mångfacetterad
samhällskultur rotad i 56 minoriteter och ett geografiskt område större än
Europa, finns det alltid ett nytt perspektiv på varje händelse, alltid
underliggande faktorer som måste beaktas.

I grund och botten är det kanske främst komplexiteten och
kontrasterna som gör att jag älskar Kina: ingenting är svart eller vitt i detta
land. Det finns alltid fler än två sidor av myntet, och allt du någonsin trott
om Kina är både sant och falskt. En av mina främsta insikter efter året i
Beijing, var att jag verkligen inte har någon större kunskap om detta land, och
att jag har mycket kvar att lära. Kina är en ständig utmaning, men även en
ständig överraskning.

Och är man som jag beroende av liv och rörelse, komplexitet,
förändring och kontraster, finns det inget bättre land att tänka sig en framtid
i.

En bild, tusen ord I: DVD-jakt

Nu vet jag inte om just de här bilderna säger mer än tusen
ord. Oftast gör de inte det, och ibland kanske det är fler än en bild. Men de
representerar några små vardagsmöten de senaste veckorna i Beijing, i och
utanför OS.

Hutong in till en liten krimskramsaffär.

Dagen innan OS-invigningen gav jag mig ut på DVD-jakt. Att
köpa DVD:er i Kina brukar vanligtvis vara väldigt enkelt, ofta kommer någon
fram till en på platser där folk samlas. I Beijing är utanför Silk Market det
givna valet, både för kineser och utlänningar, men utbudet är stort även i
universitetsområdet Haidian, och ställen som Qianmen och Fangzhuang i södra
Beijing. Ibland sker försäljningen från en väska i en bakgata, ibland bakom
draperierna i en affär. Priserna är resonabla och kvalitén har ökat med åren,
så pass mycket att de flesta kan lova att man har bytesrätt på trasiga DVD:er.

Jag var dels i behov av Kungfu Panda, dels nyfiken på hur OS
hade påverkat denna traditionella företeelse i kinesisk konsumtion. En titt
runt Silk Market gav inga resultat överhuvudtaget, vilket inte förebådade gott.
Jag beslöt mig istället för att åka till Xinjiekou och dess labyrintlika
hutonger, som borde rymma åtminstone en och annan DVD-försäljare. Och mycket
riktigt – på en kilometer hittade jag tre stycken. Den första var
affärsinnehavaren, som extraknäckte som DVD-försäljare med en stor väska under
disk, den andra hade sina inlåsta i ett metallskåp i en hutong, och den tredje,
långt in i hutongerna, hade t o m ett bord utomhus. Även om ingen kunde få in
nya varor för tillfället, var alla fortfarande vid gott mod.

Som
affärsinnehavaren uttryckte det: ”Myndighetspolicys är en sak, men vi
laobaixing (det vanliga folket) kommer ändå fortsätta tjäna ihop till
brödfödan.”

Det var skönt att veta att även dagen innan OS, när varenda
transport in till Beijing undersöktes manuellt millimeter för millimeter och
icke-Beijingbor inte kunde komma in i staden, så fanns ändå en del stillsamt
illegalt vardagsliv kvar under stadens upputsade, rensopade, sterila yta.

Dagen före sista dagen

Imorgon är sista dagen på OS.

Vädret är fortfarande strålande – klarblå himmel, svala
kvällar och frisk luft. Som många andra hoppas jag att det inte är något
övergående fenomen under OS, utan snarare början på en förbättring av den luft
som 16 miljoner Beijingbor kommer att fortsätta andas efter att idrottarna och
journalisterna åkt.

Inga terroristattacker har skett i Beijing, som myndigheterna
var rädda för. Det massiva säkerhetspådraget på alla håll och kanter har
definitivt varit en viktig del i detta, även om det har gått överstyr ibland.

För första gången sedan Sovjetunionens fall kommer Kina att
ta flest guldmedaljer i ett sommar-OS, och därigenom bryta USA:s svit. Det är
något kineserna har drömt och hoppats på ända sedan 2001, när de fick chansen
att göra det på hemmaplan, och nu har den drömmen gått i uppfyllelse. Många
kommer säkert att dra paralleller på makronivå, innehållande jämförelser mellan
USA:s försvagade ekonomi, fallande huspriser, politiska turbulens och Kinas
ekonomiska framfart och snabba modernisering.

Men vad kommer att hända när OS är över, festen är slut och
TV-kamerorna har släckts? Det kan man bara gissa sig till.

Någon form av motreaktion blir det med största sannolikhet,
då jag har svårt att se att något annat efter det största eventet i Kinas
moderna historia. Allting som har påverkats och förändrats på grund av OS –
vilket är en hel del – kommer att byta riktning, vare sig det handlar om att
återgå till det ursprungliga eller förändras ytterligare.

De aktivister som har fängslats i tysthet innan OS kanske
kommer att behandlas mildare när strålkastarljuset släckts, och världens
uppmärksamhet riktas åt ett annat håll, eller så kommer myndigheterna att passa
på att ta itu med dem då. Alla säkerhetsåtgärder, extrainsatta polisresurser
etc. kommer att försvinna, vilket säkert uppskattas av allmänheten men kanske
kommer leda till återuppdykandet av småfifflare och försäljare. De diverse vett
och etikettregler som Beijingbor drillats i inför OS har uppfyllt sin funktion,
vilket kanske kan vara början på en förändring mot ett hövligare
samhällsklimat, men lika gärna innebära att folk äntligen kan pusta ut och
återgå till sitt vanliga beteende. Återöppnandet av de stängda restaurangerna
och marknaderna kan leda till en våg av konsumtion, men även till att de höjda
priserna behålls.

Och när trafik- och utsläppsrestriktionerna försvinner den
20 september (restriktionerna varar i två månader) kanske Beijingborna kräver
att de införs permanent, eftersom de har vant sig vid och lärt sig uppskatta
den friska luften och en trafik som flyter på. Men utan trafik- och
utsläppsrestriktioner, utan pressen av att visa upp en bra image utåt, kommer
Beijings luft annars att snart vara lika förorenad och trafiken lika
stillastående som innan OS.

Det återstår många tänkbara händelser, frågan är bara hur
motreaktionerna kommer att se ut. Ingen vet ännu; inte ens Kina har ett färdigt
svar på vad som händer efter OS. Beijing är inne på sitt livs nyårsfest, utan
att ha en aning om vad som kommer att hända under det kommande året.

(Och precis som på nyårsfester, finns det roligare saker man
kan tänka på än morgondagen. Nu vet ni vad en hel del idrottare i OS-byn kommer att ha för sig ikväll.)

Destination: gayklubb i Beijing

För en tid sedan erbjöd sig en av mina kinesiska vänner att
ta med mig ut i Beijings nattliv. Jag har varit ute en del i Beijing redan, men
när hon nämnde ”Des”, tackade jag ja direkt.

”Des” är förkortningen för Destination, Beijings största och
mest väletablerade gayklubb. Klubben öppnades år 2005 mitt i Beijings
nattklubbsområde vid Worker’s Stadium, och har nu expanderat till två våningar
och ett flertal barer och dansgolv. Ingången, som tidigare var ytterst diskret,
pekas numera ut av en tydlig skylt, och det står alltid en stor grupp unga män
utanför på helgkvällarna. På inbjudan av en gaykompis hade jag varit där förra
året, och haft en av de roligaste och mest lärorika utekvällarna i Beijing där.
Ett år senare ville jag gärna återse stället, speciellt med tanke på att det då
var precis innan OS.

Förra året var det tjockt med killar i barerna och på
dansgolvet, och jag var en av kanske fem tjejer på hela stället. Denna gång var
det tjockt med killar i barerna och på dansgolvet, men det var ett tjugotal
tjejer på hela stället. Skylten utanför var precis lika tydlig, killarna
utanför precis lika många. Kort sagt: som även har rapporterats i media, har
inte mycket påverkats av OS. I ett område där ett flertal barer, klubbar och
restauranger har fått arbiträra förhållningsorder, var det otroligt upplyftande
att se.

Homosexualitet i Kina avkriminaliserades år 1997, och togs
bort från listan på mentala sjukdomar år 2001. Med tanke på att det då
fortfarande inte var helt lagligt att bo ihop utan äktenskapsbevis, är det en
väldigt snabb förändring, även om människors åsikter tar längre tid att
förändra. Efter SARS har myndigheterna dessutom gjort en helomvändning i
inställningen till AIDS, med kampanjer för säkert sex och gratis, anonyma
HIV-tester. I storstäder som Beijing och Shanghai finns det numera ett flertal
klubbar och barer som fungerar som samlingspunkter för gaykillar och lesbiska
tjejer, men även de s.k. second-tier kinesiska städerna (ex. Chongqing, Dalian)
har börjat gå mot större öppenhet och ett större utbud för HBT-personer.
Internet har definitivt varit en av de viktigaste faktorerna i denna
utveckling, både som informationskälla och som samlingspunkt. En vän berättade
för mig att t.o.m. i hans hemstad Urumqi, med endast 2 – 3 miljoner invånare,
finns det två gaybarer, även om alla jag pratade med höll med om att det är
mycket lättare att vara gay i storstäderna.

Att gå på gayklubb i Kina är att verkligen se kontrasterna
mellan generationerna, mellan det traditionella samhället och den nya,
individualistiska kulturen som håller på att växa fram. Folk är coolt klädda,
världsvana, kan oftast utmärkt engelska (vilket ibland fungerar som ett
kodspråk ute i det vardagliga livet) och är välutbildade. Ca en femtedel av
killarna på Destination är utlänningar, och ett fåtal är, som min vän,
heterosexuella och där för att umgås med kompisar. Stämningen är glad,
uppsluppen och medryckande, och språket och slanguttrycket både underhållande
och informativa. Gaykulturen i Kina är överhuvudtaget otroligt öppen, både i
tal och i handling, och utifrån min begränsade kunskap ibland ännu mer än i
väst.

Men skillnaden mellan den yngre generationen, som inte har
något emot homosexuella, och föräldragenerationen, är enorm. Alla vet om
homosexualitet idag, det är inget tabubelagt ämne och folk kan prata om det.
Men ingen av de kinesiska gaykillarna hade kommit ut till sina föräldrar, eller
planerade att göra det. Varför? De skulle aldrig kunna förstå eller acceptera
det. När det kommer till ens egen son (eller dotter för den delen), där säger
det stopp hos den stora majoriteten av kinesiska föräldrar. Alltså fortsätter
dessa unga killar att leva sitt vanliga liv på dagen, på jobbet, i skolan och
med familjen, för att kunna gå ut på kvällarna och leva ett annat liv där,
vilket de gör med en entusiasm och en positiv inställning som är
eftersträvansvärd.

Som en vän uttryckte det: ”Klubbar som Destination är de
enda ställen där gaykillar verkligen kan slappna av och vara sig själva, och då
måste de ta igen för all förlorad tid.”

Att förändra folks åsikter tar tid. För ett trettiotal år
sedan var barnaga fortfarande allmänt accepterat i Sverige. Kina är ett långt
större, mer heterogent land, och det är inte rimligt att tro att homosexualitet
kommer att bli allmän accepterat i alla samhällslager inom en snar framtid. Men
inne på Destination, känns det som om förändringen av moderna kinesers syn på
homosexualitet ändå är närmare än man tror, och i vissa generationer och
samhällsgrupper, redan här.

Två av vakterna utanför Destination. Ingen av de som jobbar där verkar dock vara gay.

Kontroversiell kinesisk genterapi

Bortom Beijing och OS.


”McDonald’s – läkare är lätt att vara, det är bara att leverera en meny. Jag däremot, är en cocktail-läkare.” säger Dr. Dinggang Li och klickar upp en ny powerpoint-slide med leende patienter.

Dr. Li är en cancerläkare på Haidian Hospital i Beijing som har fått stort utrymme i utländsk media för sina tumörbekämpande ”cocktails” av konventionella cancerbehandlingar som strålning och cytostatika i kombination med alternativa behandlingar som ännu inte vunnit gehör i väst. Den ingrediens i Dr. Lis behandlingar som genererat mest uppmärksamhet är utan tvekan Gendicine; världens första genterapeutiska läkemedel mot cancer som tagits i kliniskt bruk.

Gendicine består av ett virus med en gen som stoppar den skenande celldelningen i en cancertumör. Läkemedlet som injiceras direkt i tumören utvecklades av ett läkemedelsföretag i Shenzhen vars grundare var en före detta kollega till Dr. Li.

Sedan ett dödsfall i en klinisk studie 1999, då en amerikansk pojke avled till följd av en häftig immunoreaktion mot ett injicerat läkemedel samt två fall i Frankrike 2003 där patienterna utvecklade leukemi, har utvecklingen av genterapeutiska behandlingar gått långsamt i väst.

Kina har därför i genterapin sett en öppning till att leda den kliniska utvecklingen inom ett medicinskt område. Gendicine godkändes av de kinesiska myndigheterna år 2003 och sedan dess har över 400 patienter från närmare 40 länder sökt vård på Haidian Hospital i hopp om att den världsunika behandlingen ska bota deras cancer. Enligt Dr. Li har flera av hans utländska patienter åtnjutit remarkabla resultat.

Huruvida Dr. Lis behandlingar är effektivare än de konventionella metoderna återstå att se. Den enda studie som publicerats på engelska saknar tillräckligt statistiskt underlag. Dr. Li är däremot tämligen säker på sin sak. ”Om några år kommer genterapi kommer att vara lika självklart som antibiotika” menar han och visar än en gång upp reportaget i BusinessWeek där han poserar bland provrör och sprutnålar. På väggarna i sjukhusen där han arbetar sitter planscher med bilder på honom tillsammans med utländska delegationer, patienter och reportage i internationella tidskrifter.

På ett av denna omtalade doktors filialsjukhus behandlas en dansk patient. Efter att ha hört talas om Haidian Hospital via internet sökte hon sig till den kinesiska kliniken i hopp om att få sin bröstcancer botad. ”Min norska rumsgranne åkte hem för en månad sedan och hon påstår sig vara helt botad från sin levercancer nu medan en tysk på våningen under avled trots upprepade behandlingar här. Jag vet inte om det fungerar på mig men jag vill verkligen prova allt som går” berättar hon med ängslan i rösten.

En åtta veckor lång behandling på Haidian Hospital kostar enligt danskan ca 400 000 SEK inklusive boende. På internet pågår en intensiv diskussion om behandlingen och dess resultat på olika former av cancer och de utländska experterna vädrar både häftig skepsis och uttrycker försiktig optimism.

De kinesiska myndigheterna verkar dock tro starkt på Dr. Lis behandlingar. På löpande band dirigerar de utländska delegationer till Haidian Hospital för att visa upp kinesisk sjukvård i forskningens framkant.

Mark Key, genterapiforskare från Stanford som citeras i den vetenskapliga tidskriften Nature menar att de kinesiska resultaten ska tas på allvar. ”Det här är en väckarklocka för amerikanska forskare. Gendicine väcker intresse och så länge data går att reproducera ska det inte spela någon roll varifrån de kommer. ”

Graffiti på vägg i tunnel i Stockholm. BRÄNNPUNKT

”Lagliga väggar för graffiti är en dålig idé”

KD-politiker: Nolltolerans mot klotter bör behållas.

Unika bilder: ”En chock att huset revs”

Unika bilder – Stockholmsklassiker krossades.

Upptäck pärlorna i SvD:s nya podd

före och efter

”Märligt att tänka sig Hamngatsbacken”

Klimathotet bjuder på affärsmöjligheter

Perspektiv

Stora pengar i lagring av koldioxid.

Jordbrukare klämdes till döds

UPPSALA

Hittades av anhöriga vid traktorsläp.

Flygresenärer missar
stora ersättningar

Flyg

Få känner till sin rätt enligt EU-regler.

Kvinna körde bil, make bötfälld

SAUDIARABIEN

Paret straffas eftersom kvinnor inte får köra.

”Jag är fattig
som en kyrkråtta”

Söndagsintervjun

med Kristina Lugn.