En fungerande demokrati kräver insyn i rättsprocessen.
Därmed inte sagt att tv-kamerorna måste rulla.

I godan ro satte jag mig framför TV 4:s Kvällsöppet i går
kväll – och hamnade mitt i Tito Beltrans försvarstal. Under många minuter fick
han och hustrun Jenny bedyra hans oskuld i ett mål som ännu inte är avgjort.
För medan hustrun försäkrade att Tito är oskyldig till den påstådda våldtäkt
som ägde rum långt innan hon kände honom, sitter man i Ystad tingsrätt och
diskuterar om han ska bli fälld eller inte.

Domen kommer först 12 februari.

Jenny Beltrans argument att hennes man inte har den
personlighet som en våldtäktsman har skulle måhända inte räcka som
bevismaterial, rent juridiskt.

Att målet väckt stor uppmärksamhet är en sak. Men motiverar
det Ekdal/Hakelius att plocka in huvudpersonerna i direktsändning innan målet
är avgjort?

Kanske kan vi då slopa rättegångar, rent allmänt. Räcker det
inte att brottsoffer och åtalade möts framför programledare i tv, medan
åklagare och försvarsadvokater tar plats i sofforna runt omkring. Och sen kan
tv-tittarna ringa in och rösta om folk är skyldiga eller inte. Vore det inte
mycket enklare? Och tänk vilka tittarsiffror det skulle bli! Dagen efter kunde
människor mötas på jobbet och jämföra vem av dem som fällde och vem som friade.

Måhända måste jag betona att tanken är ett skämt. En
skrämmande framtidsvision. Jag förespråkar inte stängda dörrar i våra
rättssalar, insynen är viktig.

Men låt, för jösse namn, den juridiska processen ha sin gång
där den hör hemma.

Det är inte framför tv-kamerorna.

Två år i rad har jag gjort slut med julen och tillbringat helgerna utomlands. Därmed har jag inte bara missat tomten, jag har också missat SVT:s Stjärnorna på slottet.

Nu hann jag i alla fall se slutprogrammet i går.

En yster Jan Malmsjö guidade sina vänner runt Tivoli i Köpenhamn. Och en förtvivlad Arja Saijonmaa berättade att det ”sämsta” hon gjort i sitt liv, det var att – inte bara en utan upprepade gånger – försöka tigga sig till en plats i Allsång på Skansen.

Plötsligt blev det tv på allvar. Gråtande satt hon där i den fina slottssoffan och erkände sin förnedring.

För hennes böner har ju aldrig hjälpt.

”Tidens hetaste vara stavas uppmärksamhet. Allt och alla tycks propsa på den – se mig, hör mig, läsa mig, köp mig! Varhelst vi vänder näsan finns en uppmärksamhetsindustrins drake där redo att sluka oss” skriver Carl Otto Werkelid i sin kolumn i dagens K-del.

Jag vet ingenting om Arja Saijonmaa. Men i går i min tv-soffa mindes jag hennes hektiska medverkan i Let´s dance, hur hon dansade mer och mer avklädd, i mer och mer utstuderade turer.

Det är en sak att vilja ha uppmärksamhet. Det är en annan sak att kunna se, och erkänna, att man drivs av denna bekräftelsesjuka. Och att klara av att berätta om kränkande bakslag, efter att man tiggt om att bli sedd och lyssnad på. Eller ”tiggit”, som Arja Saijonmaa sa, vilket gjorde situationen ännu mer rörande.

Nu väntar jag spänt på fortsättningen. Om hon står där på Sollidens scen i sommar – eller inte???

PS: Ni som redan hunnit läsa denna text under rubriken Bokmässan ska veta att det blev ett tekniskt fel. Det finns gränser, även för oss journalister, vad vi kan göra för att väcka uppmärksamhet….

Jaha, så var jag tillbaka i cyberrymden. Och åter i
verkligheten.

Denna morgon vaknar jag till kd:s förslag att föräldradagar ska
kunna sparas i 18 år. Samtidigt som landstinget tydligen inte har råd med
mödravård och barnavård längre, när Vårdval Stockholm genomförs.

Kort och gott: Man vill stötta föräldrar med ena handen, med
den andra ger man dem ett slag rakt i hjärtat.

Insikten att även skolbarn och tonårsbarn kan behöva extra
föräldratid är nog så klok. Jag
förstår bara inte hur det ska gå till i praktiken. Tonåringar strular inte på
förutbestämda tider och dagar, som man i god tid kan begära ledighet för.
Tanken på skolbesök verkar rent hisnande. Den unge som har med sin mamma, eller
pappa, en hel skoldag i nian eller upp i gymnasiet lär få ännu fler problem,
efteråt.

Alla som lever med barn vet att man måste gripa tillfället i
flykten. Det är det dagliga livet som måste inrättas så där finns tid att
andas, lyssna – och bry sig. Föräldraskap är inget vi kan börja ägna oss åt när
problem uppstått. Det börjar på BB. Och byggs långsamt upp över tid.

Den tonåring som saknar förtroende för sina föräldrar är
inte hjälpt av några extradagar. Dessutom, det är jag fullständigt övertygad
om, skulle också detta bli en reform främst för mammor.

Av allt det jag inte förstår här i världen tillhör mäns
bristande engagemang i sina nyfödda barn – att så få procent av föräldraförsäkringen tas ut av nyblivna fäder – det mest tragiska. Eftersom vi
allihop vet hur viktigt det är med både mammor och pappor för dessa små
människor som vi påstår att vi värnar om.

… bara fråga om du på något sätt påverkat årets val av Nobelpristagare i
litteratur?
Om det, månne, kan tänkas bli fler kvinnliga pristagare när
det sitter fler kvinnor på de berömda stolarna?
Eller är det inte så enkelt?
Eller är det sånt ni inte får prata om?
Fast Lessing själv var bra på skvaller, rent litterärt.
Minns det där året när jag sträckläste hennes böcker om Martha Quest. Och Det femte barnet, om pojken Ben.

Jo, Kristina.
När jag ändå är i farten undrar jag vem som ska ersätta Lars Forssell?
Eller det är en hemlighet, det också?

Nej, nu ska jag inte störa dig mer. Du har väl annat för dig denna prisade dag.

Våra egna barn hamnar aldrig i knipa, vill vi så innerligt gärna tro.
Våra egna barn gör ingen illa, självklart inte.
Våra egna barn blir inga offer, godegode gud låt det vara så.

Föräldrabönen ekar.
Verkligheten visar något annat:
Tonåringar råkar illa ut.
Tonåringar dricker mer än de tål.
Helvetet kan ligga runt hörnet.

Från en mamma, Kristina, får jag ett brev:

”Samtidigt som den sparkade 16-åringen kämpade för sitt liv, opererades vår 16-årige son på neurokirurgen, Karolinska. Han hade en blödning i hjärnan efter att ha fallit , fått en sten mot tinningen.
Omsider förstod vi att han druckit mycket alkohol.

Vi trodde vi visste var han var och vilka han var med. Han är en trygg kille utan problem, men nyfiken och uppenbarligen i testtagen.
Vi
gör överenskommelser om tider och vi hörs av under kvällen. Vi hämtar
oftast, någon gång sover han hos bästa kompisen, vars föräldrar vi har
kontakt med. Den självklara hållningen som föräldrar är: vi accepterar
inte att du dricker alkohol! Ungdomar som blir bjudna hemma dricker
mer, det vet vi.

Vi kan inte låsa in våra tonåringar. Vi
kan prata, intressera oss för deras liv, vara närvarande, tillbringa
gemensam tid, lita på, älska, uppmuntra. Sätta gränser när de styr åt
fel håll.
Men livet kan vända på ett ögonblick.
Vår son hade tur och klarar sig. I söndags var jag bara lycklig att han lever. Sen kom oron för hur han ska repa sig.
Och ilskan över hur lätt det är att få tag på alkohol. ”

Själv mötte jag , det var inte alls länge sedan, en pappa som – fortfarande – var övertygad om att ungdomar som får dricka vin hemma lär sig hantera alkohol bättre. Och att det är okej att de får dricka lite på fester.
Jag vet inte om han bytt åsikt efter vad som hänt.

Någonting har hänt. Det är som om vi allihop vaknade upp när nyheten om den dödade 16-åringen nådde oss.
Just där gick gränsen för vad vi uthärdar, både som vuxna och tonåringar.

Igår cyklade jag förbi trottoaren där 16-årigen blev ihjälslagen, såg ljusen som fladdrade, hörde kvinnan som upprört frågade varför ingen som fanns på plats den där natten ingrep?
- Vi är ett land med fegisar! konstaterade hon, skamset.

Något måste göras, därom verkar de flesta vara överens.
På min blogg finns en hel rad med röster som hävdar att det enklaste sättet att bromsa utvecklingen är att se till att ungdomar håller sig hemma efter klockan 21.
Att vi helt enkelt låser dörren.

Jag tror inte det är möjligt. Jag vet inte ens om det är önskvärt. Ska vi bo i städer och byar där ingen vågar gå ut efter mörkrets inbrott? Ska vanliga hyggliga ungar bli de som bestraffas för att några få bryter ut i besinningslöst våld, bortom det normalas gräns?
Det känns som den gamla debatten om unga tjejer med korta kjolar, att de minsann får skylla sig själva om de blir våldtagna på stan.

Oprovocerat ungdomsvåld handlar inte om enskilda individer, speciella familjer. Det vi talar om är en samhällsutveckling, tendenser som inte kan lösas hemma vid några köksbord.
Samtidigt ska vi inte underskatta orden, samtalen. Vi vuxna måste lära oss mer om tonårsvärlden. Det handlar inte bara om att sätta gränser, vi måste också försöka hitta kanaler in till det svåra, osäkra.
Håna därför inte mammor som vill tala vid köksbord. Och stötta pappor som försöker tränga sig in mellan datorer och tv-spel för att få igång ett samtal.

Just nu ringer Maria Edholm-Chami på Stockholms stadsteater och talar om den temadag som man planerar där nästa söndag, den 21 oktober. För föräldrar, lärare och ungdomar.
Som ett sätt att utveckla samtalet, hålla diskussionen vid liv.
Annars är det förödande lätt att något annat ämne kommer i nyhetsfokus. Det brukar vara så, att vi tröttnar så fort på det som är svårt. Allt medan tonåringar fortsätter att vara unga människor på väg ut i detta kämpiga liv.

En 16-årig pojke dog på S:t Görans sjukhus, sparkad i skallen av ett killgäng en ovanligt ljummen oktobernatt.
En 15-årig pojke dog på Blekingesjukhuset i Karlskrona, skjuten av mannen som tog till hagelgeväret när han inte såg någon annan utväg att bli av med ett gäng trakasserande ungdomar.
Vad är det som händer?
Vad kan vi göra för att förhindra en upptrappning av våldet?

Möjligtvis ska händelserna inte jämföras, i det första fallet är gärningsmännen ett gäng ungdomar. I det andra fallet en vuxen man som borde haft bättre självbehärskning, bättre koll på den ilska som fick honom att plocka fram geväret.
Jo, det kan man tycka när man sitter där lugn och fin och bara läser om tragedin.

Men båda tragedierna handlar om killgäng, om den destruktivitet som kan utvecklas – under lång tid eller bara under de där minuterna när berusningen slår till och man hetsar varandra att göra saker som man aldrig – ensam och nykter – skulle ha gjort.

Jag vet ingenting om några av de här killarna. Bara det jag läst i tidningen. (Där det också framkommit att blekingekillarna var kända av polisen.)

Men jag vet hur det är att vara pojkmamma. Att ligga vaken på nätterna. Att vänta ut den 15-16-åring som är ute med kompisarna. Att be en stilla bön att ingenting händer. Att få mobilsamtal att något hänt. Att en fest har urartat. Att man blivit jagad av killar med kniv. Att man gömmer sig i en port, har ringt till polisen. Att man är rädd och vill bli hämtad.
Men det kan också vara ens eget gäng som hamnat i bråk med några killar från en annan stadsdel. För några tjejers skull. Eller bara för att man hade tråkigt eller hade druckit för många öl eller…
Det finns inga patentlösningar, inga mirakelinsatser. Det är meningslöst att säga att tonårskillar inte ska spela våldsamma dataspel, att de måste vara nykterister – och hyggliga mot sina medmänniskor.
Teori är en sak, verklighet en sen fredagsnatt något annan.

Den enda förebyggande åtgärden jag tror på är ord. Att vi prata med våra ungar, i alla fall försöker hur svårt det än kan vara.

Att vi inte tillåter dem att låsa in sig med sin ilska, sina besvikelser, sin oro – eller vad det nu är som far runt i dessa unga tonårskroppar.
Sitta uppe. Sätta på te. Anstränga sig att inte förmana, moralisera, förbjuda, bestraffa. Försöka lyssna. Försöka begripa vad våra ungar behöver – av oss som är deras mammor och pappor.
Både när de blivit jagade.
Eller är de som jagar.

I går jagade jag ett förkläde, ett helt vanligt midjeförkläde som min mamma hade varje gång hon ställde sig framför spisen. Var inne i minst tio second hand-affärer inklusive några gamla loppisar.
Unga tjejer stirrade på mig som om jag frågat efter något suspekt.

- Förkläde? upprepade de. Som om de aldrig hört talas om dylika plagg.

Jo då, visste lagade de mat. Men inte använde de några förkläden. Fast om de riktigt ansträngde sig kunde de nog komma på hur de såg ut: ”ett sånt där skynke man har framför jeansen”.
Nej, sa jag. Ett litet midjeförkläde med volang, sånt som min mamma hade för att skydda bomullsklänningar och dräktkjolar i ylle.
Jaha, sa tjejerna, ointresserat.

Nu sitter jag här, förklädeslös – och förundrad. Eftersom jag tänker på alla andra situationer som kräver förklädnader. Åtminstone om man är bloggare på nätet. Eller kolumnist i en papperstidningar. För samtidigt som man är sig själv lever man också upp till en mer officiell bild av sig själv. Ungefär som vi allihop var kungen eller idol-Kishti.

Gömd bakom datorn kan vi vara hur tuffa som helst. Eller elaka. Eller snälla.

Utan förklädnader blir vi betydligt mesigare, hela bunten.
Det är bara framför spisen som nutidsmänniskan plockar fram sitt riktigt mod. Eftersom hon, bevisligen, klarar sig utan förkläde.
Eller också lagar vi ingen mat längre som skvätter och bubblar och ger fläckar på jeansen.

Hej SJ, jag undrar bara vad ni håller på med.
Köpte just en tågbiljett via nätet. Först om tre veckor ska jag resa från Stockholm till Kristianstad. För 773 kr, enkel resa. Det var det billigaste som gick att hitta, eftersom jag valde bort tåget som gick 05.20, typ.

När jag äntligen tryckt in alla knappar rätt, och tror att jag betalat kalaset, fick jag veta att i detta pris ingår 54 kronor i bokningsavgift.
Alltså: Den bokning som jag själv gjorde kostar 54 kronor. Dessa slantar är inte återbetalningsbara.
Hallå, vore det inte bättre att ni betalade de pengarna till mig, som gjorde jobbet?
Nähä, så raka är inte spåren.

Nu läser jag att ni bestämt att börja auktionera ut biljetter till tåg som inte är fullsatta. Nyheten är fullkomligt obegriplig för oss som understundom tror att det går att komma iväg på rabattbiljett – men precis när vi står där med resväskan så är dessa biljetter alltid slut. Då återstår bara normalpriser. Eller överpriser.

Undra vad min stackars Kristianstadsbiljett skulle ha kostat vid en allmän budgivning?
Vad tror du, SJ?
873 kronor kanske.

Jag tappade en tand i går.
Till frukost åt jag två skivor rostat bröd.
Nyss talade jag med presstjejen Lotta Wallgren på Stadsteatern.
Min man har flugit till Malmö.
Ungefär samtidigt hängde bokstaven å upp sig på min dator. Nu måste jag banka in den, annars händer ingenting.

På jobbet finns det kolleger som jag tycker bättre om jämfört med de kolleger som jag tycker sämre om. Eller inte tycker någonting om eftersom jag inte känner dem.
Folk man inte känner tycker man oftast inte så mycket om. Eftersom man inte vet vad man skulle tycka om man tyckte något.

Undrar ni vad jag sysslar med just nu så är det att bli bloggare.
En riktig bloggare.
Som Alex Schulman på Aftonbladet.
Där har man fått en intern fejd efter att blogg-Alex gav sig på pappers-Jan-Olof Andersson. På söndag tänker Lasse Anrell använda sin krönika för att berätta vilka han tycker sämst om på tidningen.

Här på SvD är vi mycket mesigare. Redan i blogg-starten fick vi kritik av andra proffsbloggare eftersom vi erkände att vi inte tänkte berätta om våra frukostar – eller hatobjekt.
Själv har jag fått för mig att man inte måste bli en annan, ytligare eller elakare, människa bara för att man, understundom, skickar iväg några ord rakt ut i cyberrymden.
Alex Schulman tycker kanske att jag har fel.
Idag kan jag skylla på tanden.
Den ligger här bredvid mig, i en kopp.
Då är det inte lätt att bita ifrån.
Men jag åt, faktiskt, två rostemackor till frukost.