Såg i tidningen att Karin Thunberg bloggar om det stora och det lilla livet.
Insåg att det handlar om mig.
Låg där i sängen, skamsen, eftersom det vart en halv evighet sedan jag skrev ett ord i min blogg om något liv alls
Till och med mitt eget blev ointressant i denna tappning.
Jag är ju inte Blondinbella.
Dessutom har jag just läst att min gamle chef Mats Svegfors anser att bloggar mest är trams.
Fast Marie-Louise Ekman har börjat. På Dramaten. Hon går runt med en videokamera och filmar sin vardag. Det behöver inte jag. Kollegerna Erica och Lina sitter stup i kvarten i en skrubb här bredvid och vloggar med andra kolleger som tycker saker.
Jag tycker inte så mycket.
Inte idag.
Fast snart ska jag försöka hinna iväg på jympa och sen ska jag träffa en stor Kulturperson. En Komiker som också är Författare. Vem? Det får ni se när intervjun är klar.
Det lilla jag har att visa upp måste jag spara till de rätta tillfällen.
Var i Uppsala i går, satt en stund i Universitetshuset, stirrade på devisen:
Tänka fritt är stort.
Tänka rätt är större.

Devisen tillskrivs visst Thomas Thorild.
Det finns nog de som kan hävda att han blivit omodern.

Tänk om jag återuppstår som bloggare!

Det hann bli kväll innan jag förstod att 42-åringen erkänt mordet på den försvunna flickan Engla.
Det hann bli kväll innan jag förstod att nu letar ingen längre i skogarna runt hennes hem. De närmast anhöriga har fått beskedet.
Hennes mamma vet.

Det hann bli kväll innan jag insåg att det inte finns någonting att säga.
En flicka cyklade hem men kom aldrig hem. Varje förälders mardröm – godegodegud, det kan väl inte ha hänt något – blev till verklighet.

När jag hörde att Engla hittats tänkte jag på Helén Nilssons mamma i Hörby.
Hon som också släppte ut sin tös en kväll i mars 1989 och aldrig mer fick se henne.

Jag satt med under rättegången mot den misstänkte Ulf Olsson, han som sedermera dömdes för brottet, i Lunds tingsrätt några kalla vinterdagar 2004. Och jag minns första rättegångsdagen, när Heléns mamma kom in samtidigt som Ulf Olsson fördes in i sin urtvättade häktesoverall.
Längs var sin gång i rättssalen gick de fram mot sina platser, precis när Heléns mamma passerade min stol tittade hon genom rummet – och såg på mannen som fört bort hennes dotter.
Den blicken glömmer jag aldrig.

I mer än 15 år hade hon tvingats leva med ovissheten vad som hänt. Nu fick hon vetskap – och äntligen, efter alla dessa år, fick Helén så småningom en grav i Hörby.

Englas mamma slapp 15 mardrömsår.
En kväll bortanför tröst och ord är det det enda jag kan tänka: Nu vet Englas mamma åtminstone vad som hänt.

Det är möjligt att ni redan sett kortversionen – dvs några minuter – av mitt möte med Suzanne Brøgger i ett av vårens TV8-program.
För det var ju så att jag bjöds in till hennes själländska skolhus i samband med att boken Sølve, en plats i Danmark kom ut.

Men inte satt jag på hennes vackra stol bara några minuter.
Nej, nej, en hel eftermiddag blev vi kvar, tv–fotografen och jag.

VAR SÅ GOD, här kommer vårt samtal i betydligt längre format. Över 20 minuter.
Där Suzanne Brøgger hinner tala om sitt författarskap och om plågan att vara feministikon. Men också om män och kärlek, om sin dotter – och hur det är att åldras.
Dessutom sjunger hon från sin platta Blå biografi.

Hoppas ni finner lika stort nöje av att möta författarinnan som jag kände.

Filmen kan ni se om ni klickar här
Min Söndagsintervju här i SvD kan ni läsa
Min Söndagsintervju här i SvD kan ni läsa här
Recensionen av hennes bok kan ni läsa här

En gång i världen började jag arbeta på en tidning, Svenska Dagbladet. Numera befinner
jag mig i ett mediehus där jag varje morgon måste komma på vad det är som jag
ska vara först.

Om jag ska koppla upp datorn direkt i sängen och börja blogga
några rader eller om det är just denna dag som jag måste få ihop min
lördagskolumn eller om jag ska iväg på söndagsintervju och absolut inte får
glömma bandspelaren samtidigt som jag måste komma ihåg hur det var med tv-inslaget, om vi skulle göra det samtidigt med intervjun till
papperstidningen eller någon annan dag vilket är VANSINNIGT viktigt att minnas
eftersom vanliga intervjuer sker, om jag själv får bestämma, i små skrubbar där
vi kan tala ostört medan tv-interjuer är något helt annat med mikrofoner och
ljussättning och krav på att jag åtminstone har kammat håret och har på mig nåt
som sonen slipper skämmas för, om han nu skulle råka slå på tv8, fast det
viktigaste är förstås nagellacket eftersom jag insett att jag talar så mycket
med händerna, att de ibland syns mer än något annat i rutan, vilket jag i början
blev alldeles förtvivlad över men nu har bestämt är min Grej för det har
Kristian Luuk lärt mig, att som tv-intervjuare måste man ha sin egen grej.

När jag tänker andas?

Å, det får bli till påsk.

Mitt i nyhetsflödet virvlar de tunga kvinnonamnen förbi, just nu är det mycket om Hillary Clinton, Mona Sahlin, Filippa Reinfeldt - för att ta några exempel.

Det händer att jag känner mig överspolad av de stora händelserna.

Det händer att jag klamrar mig fast vid det andra, det mer småttiga, de där små händelserna som bara blir till notiser.

Som den om kvinnan i Malmköping.

I flera veckor har jag gått runt med notisen i min handväska om kvinnan som fastnade i en klädcontainer utanför en matbutik. När räddningstjänsten kom syntes bara hennes ena sko som ystert stack fram ur luckan.

För att få ut kvinnan blev man tvungen bryta upp delar av containern. Därmed inte sagt att kvinnan blev glad och tacksam.

Nej, hon var rasande arg och försvann springande från den väntande ambulansen.

Det är sånt jag kan gå runt och grunna på för att slippa ägna mig åt mer komplicerade problem:

Varför hon föll ner i containern? Och varför blev hon så arg när hon väl fiskats upp?

I dag inleds hovrättsförhandlingarna om det som fått rubriken Dödsmisshandeln på Kungsholmen.
Tre ord, mer behövs inte för att förvandla kaos och fasa till en hanterbar händelse som går att skriva om och juridiskt bedöma.
Ändå kvarstår den ordlösa tragedin, bakom rubriken. Att en 16-årig kille blir jagad längs en nattlig gata och brutalt ihjälsparkad. Rakt i huvudet.

Men där finns något annat också, där finns det allmänna uppvaknande som skedde i höstas när unge Anton Abele stod på en scen i Kungsan och sa att nu fick det vara stopp.
Tusentals mammor och pappor – och tonåringar – hade satt på sig ytterkläderna och gått ut för att protester mot det meningslösa våldet.
I kväll avslutas hovrättsförhandlingarna med en inspektion av brottsplatsen, för att man, enligt advokat Leif Silbersky, ska se hur svårt det är att göra säkra iakttagelser i mörker.
Jag råkade gå förbi platsen i går mitt på dagen och såg de fyra slokande tulpanerna som låg utanför festlokalen där allting började. Läste det inplastade brevet från den dödade killens familj, pappret som låg på marken där man tackade för allt stöd man fått. På trädet intill satt en röd lapp, skriven av brodern till killen som blev brutalt misshandlad utanför Fryshuset 1995.
Hans tre frågor följde min fortsatta promenad längs Norr Mälarstrand:
”Var är spärrarna? Var är förståndet? När ska detta sluta?”

Hela helgen har jag grunnat över den slutsats som en statliga utredning kommit fram till: Att om man chockhöjer hyrorna i Stockholms innerstad blir man av med bostadskön.

Simsalabim, så var det problemet ur världen.

Det kommer att ta några år, förvisso. Men tanken är att med stigande hyror blir man så småningom av med dessa envisa människor som kämpar för att få tak över huvudet – eller för att kunna flytta hemifrån sina föräldrar.

Som om dessa bostadslösa därmed försvann, upplöstes, insåg att behovet av en bostad väl ändå var lite överdrivet.

Varför använder vi inte samma metod för allt annat begärligt som det är brist på?

Tänk vad enkelt att lösa platsbrist på sjukhus – eller i operationssalar!

Höj patientavgiften till sisådär några hundra tusen, eller mer, så folk begriper att de inte ska stå i kö för operationer av höfter eller ögon.

Samma gäller köer för skolor eller daghem. Chockhöj avgifter med 40-50 procent så barnen håller sig borta.

Måhända har Mats Odell en förklaring som jag ännu inte begripit. Vi får väl hoppas det.

Det är en ilska som aldrig går över, detta att jag inte
vågar röra mig fritt i min egen stad.

I mina egna kvarter, de som är min
hembygd.

Nu kommer Stockholm att bli mer upplyst, genom det samarbete som Stockholms stad inlett med Fortum. Om det betyder att bolaget
kommer att höja elräkningarna för oss stackars privata konsumenter återstår att
se.

Låt oss hålla oss till att Humlegården i går fick nya och ”varmvita” ljus
så folk, även kvinnor, vågar snedda genom parken.

I bästa fall.

Just i går träffade jag en äldre kvinna, vacker och aktiv,
som hävdade att Östermalm är Stockholms mest farofyllda stadsdel för den som vill vandra hem i
natten. Hon själv har fortsatt promenera, vid alla tider på dygnet, hon vägrar
att skrämmas in i taxibilar – eller hålla sig hemma.

Men just på Östermalm, hävdade hon, är det så ödsligt. Och
det är där som bilar smyger bakom den som är på väg hem efter 23. Eller också dyker det plötsligt upp en man tätt bakom ens rygg.

Vi kunde enas i ett gemensamt raseri.

Som jag utökade med förklaringen att hon fortfarande är så vacker.

- Vacker! fnös hon ilsket. Det ser de väl inte bakifrån mitt i natten!

Jo, jag vet att det finns större problem här i världen. Men just i dag ägnar jag min kolumn åt alla ogenomträngliga förpackningar. Att det kan vara rent omöjligt att ta sig in till en enkel tandborste.
För att inte tala om rullen med glad-pack som kan framkalla rena blodstörtningen.

Jag har redan fått en mängd tips. En läsare säger att lägger man rullen i kylen, då går den lättare att hantera. En annan menar att om man drar ut plasten över en skärbräda och sedan snittar till med kniven – då går det galant.
Men snälla rara, borde det inte finnas en förpackning som fungerar? Direkt. Är det inte vad vi betalar för?!
Nu inser jag att en riktig proteststorm är på gång. Vi är åtminstone två som klagar. I morse hittade jag Aftonbladet från i tisdags, där Anders Westgårdh skriver en hel kolumn ”Förpackningarna gör mig hatisk”.
Ha, bollen har börjat rulla.
Nu kom ett mejl från Inga-Britt, 74, 5 år, som berättar att hon helt sonika går ut på gatan (på Kungsholmen i Stockholm) när hon inte får upp en burk och ber någon hjälpa henne. Det funkar.
”Jag vill ge pessimismen ett lyckligt ansikte”, sa Torgny Lindgren i en repris av SVT:s Babel special nyss.
Det är kanske det jag vill, jag också.