Annons

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Efter att vi på SvD:s Idagredaktion har publicerat artikelserien om tvångstankar de senaste två veckorna har många läsare belönat oss med öppenhjärtiga berättelser. Ett av mejlen kom från signaturen Loppan. Hon skriver: ”Tänk om jag hugger ihjäl mitt barn”. Missa inte hennes öppenhjärtiga och insiktsfulla berättelse om en av de vanligaste tvångstankarna, nämligen att skada sitt barn. Hennes mejl hittar du längst ned.

Istället för att till hundra procent kunna glädjas åt sitt lilla barn förmörkas tillvaron av skräck för att skada det. Tvångssyndrom, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder) är vanligare än de flesta tror. Ungefär 200 000 svenskar har den, vilket gör att OCD kan klassas som en folksjukdom.

I morgon onsdag den 6 mars håller Idagredaktionen Psykologisk salong på Stadsbiblioteket vid Odenplan. Gäster är psykologen Mia Asplund, psykiatern Susanne Bejerot och Elisabeth Pousette som har varit projektledare för filmen ”Mamma jag har blivit knäpp” och som själv har tvångstankar. Som det ser ut nu är salongen fullbokad, men du som vill chansa på att komma in ändå ska infinna dig kl 18. För dig som vill ta del av salongen hemma vid datorn kommer salongen att visas i sin helhet vår webbsida, svd.se/idag, när den lär färdigredigerad. Håll utkik!

Här är de sex delarna i serien om tvångstankar:

1. Eric, 24 år, berättar om sina krävande tankeritualer.

2. Johanna, 9 år, och Emma, 13 år, berättar om sin vardag med skola, vänner och tvångsproblem.

3. Jenny, 38 år, om hur nära det var att tvånget knäckte henne.

4. Hanna, 32 år, förklarar varför hon kan få ångest av att slänga saker.

5. KBT-psykologerna om hur man kan bli fri från sina tvångstankar

6. Tre kvinnor om rädsla för hiv, att hemmet ska brinna upp och ett starkt behov av symmetri

Läs Loppans berättelse om hur knivar, saxar, broar och annat väcker de plågsamma tvångstankarna. Som bonus får du tips om hur man får bukt med dem:

Jag har lidit av så kallade ”skadetankar” i snart tio år. Jag drabbades i samband med att mitt första barn föddes och sedan dess har jag brottats med ”tänk om jag kastar mitt barn från balkongen/promenadbron”, ”tänk om jag tar en kniv/hammare/sax och hugger ihjäl mitt barn”, ”tänk om jag råkar styra ut vagnen framför en bil” och så vidare.

I början kunde jag inte förstå: var kom dessa tankar ifrån? Jag som var så glad och stolt över mitt barn, allt skulle ju bara vara så bra nu när bebisen äntligen var ute. Varför kunde jag inte få dessa fruktansvärda katastrofala tankar ur mitt huvud? Vi gick hos en BUP-psykolog som sa saker som att: det ÄR jobbigt med små barn, det kommer att bli bättre osv… Vår bebis var inte ett dugg jobbig, han åt som en häst och sov som en stock men jag mådde inte bättre. Tidigt insåg jag att det här handlade inte om bebisen – det handlade om mig och om OCD.

Successivt har jag kommit till insikt att det här är mitt sätt att kanalisera ångest, vissa blir deprimerade, andra självskadebenägna, några aggressiva – jag får tvångstankar.

 

För den som inte förstår vad tvångstankar är och hur de yttrar sig följer här några exempel:

I köket: Tar hand om disken. Sonen leker på golvet vid mina fötter. Stekpannan står kvar på spisen med gammalt stekfett. Jag ser den och tänker att den måste jag diska.

Tvångstanke: Tänk om jag tar den och slår honom i huvudet.

Kroppslig reaktion: snabbt andetag, magen knyter sig, ångest.

Jag tar stekpannan, lyfter den lite extra högt som för att hålla den borta från sonen, diskar, torkar och hänger snabbt upp den på dess krok vid spisen.

På promenad: Sonen sitter fastspänd med sele i vagnen. Går på trottoaren.

Tvångstanke: Tänk om jag skulle bli knäpp och styra ut vagnen mitt framför en bil.

Kroppslig reaktion: Armarna blir darriga, drar efter andan, magen knyter sig – greppar hårdare med fingrarna om vagnens handtag, lägger ett finger andra vägen runt handtaget så att greppet känns bättre – går vidare. Kan inte bli av med den obehagliga känslan, känns nästan som att den och de obehagliga tankarna paralyserar mig. Kommer jag att klara detta? Eller kommer jag att tappa kontrollen? Går vidare men håller mig så långt in till kanten, bort från bilarna, som det är möjligt.

Åka på besök hos vänner/familj: Oro – var har de sina knivar? – Tänk om jag blir knäpp när vi är där, tänk om de har knivarna framme – magen knyter sig, oroskänslor. – Tanke: hur ska jag göra för att undvika eventuella knivar? Tänker att jag får försöka stå ut, vara försiktig och se upp, hålla mig undan från köket om det går. Och ser framför mig stunden när vi åker därifrån och jag har klarat det.

 

Fler exempel: Tänk om jag tar saxen/kniven och hugger sonen med den (när jag lagar mat). Tänk om jag kastar sonen över räcket (under vår promenad över bron). Tänk om jag tar en skruvmejsel och hugger sonen med den, (samtidigt som jag hindrar honom från att leka med verktygslådan).

Under dessa år har jag har undvikit balkonger, broar och trottoarer längs hårt trafikerade vägar och min sambo har satt lås på balkongdörren och gömt undan knivar. Dessa beteenden har bara spätt på problematiken. Att ägna sig åt undvikande när man har tvångstankar är det samma som att säga till sig själv: ”Du är nog galen innerst inne.” Istället för att skapa lugn, vilket är intentionen, blir undvikandet bara ett befästande av tvångstankarna, att jag säkert kommer att bli knäpp och göra hemska saker mot min vilja, om inte dessa åtgärder vidtas – med resultatet att ångesten och tankarna vidmakthålls.

Jag vet allt detta, av egen erfarenhet. Jag vet samtidigt att det inte är lätt att ta steget och våga börja utsätta sig för det jobbiga. Det måste göras stegvis, annars är risken stor att det slutar med ännu mer ångest och bara en stor känsla av misslyckande. (Det kommer inte att sluta med att du gör verklighet av dina tvångstankar, det värsta som kan hända är att du svimmar på grund av rädsla).

Att utsätta sig stegvis kan handla om att låta en kvarglömd kniv ligga kvar på köksbänken en stund, istället för att instinktivt gömma undan den. Eller att gå längs med stora bilvägen en kort bit för att sedan vika av och gå en lugnare väg. Små steg i taget. Jag närmade mig gradvis alla mina farhågor genom att gå i terapi och utsätta mig, både via hemläxor och under terapisessionerna.

Något man ofta får höra när man lider av tvångstankar är: ”Det är bara tankar – inget annat. Tänk på något roligt istället”. Dessa ord är en klen tröst. Skulle sanningen ”att det bara är tankar” bita på mig skulle jag inte ha tvångsproblem. Med facit i hand efter dessa tio år vet jag visserligen att det är så: Tvångstankar är bara tankar – inget annat – men som drabbad måste man få erfara detta själv och närma sig tankarna i egen takt. Leva med dem och se själv att ingenting händer. För det gör det inte.

Jag utsatte mig för de jobbigaste situationerna, det är det enda sättet, att inte undvika. Jag stod i köket med min son bredvid mig vid diskbänken, jag tog kniven i handen och hackade löken och grönsakerna till middagen medan han stod alldeles intill mig och lekte med vatten. Jag gjorde detta för jag visste att gör jag inte det, ger jag efter för tvångstankarna. Och jag ska aldrig gömma en kniv i hela mitt liv, tvärtom, knivarna får hänga framme. Även om tvångstankarna fortfarande kan sätta klorna i mig med jämna mellanrum så viker jag inte en tum i det avseendet. Knivarna hänger där de hänger och jag flippar inte ur.

Idag är jag inte lika rädd för tankarna längre. Rent intellektuellt förstår jag att det inte är någon idé att försöka jobba aktivt på att de ska försvinna, det är meningslöst. Det är som med språket, med hjälp av ord kan vi konstruera ALLA typer av meningar – hemska som vackra – och det är ju tur, annars skulle vi bli rätt begränsade. Jag kommer alltid att kunna tänka ALLA typer av tankar så länge jag lever. Tankar är inte sanningar, de är konstruktioner som dyker upp i våra medvetanden, vilket vi inte styr över. Däremot kan vi välja hur vi hanterar dem, eller träna på att hantera dem.

Ett förhållningssätt som har hjälpt mig mycket är acceptans. Att acceptera att jag tänker. Jag noterar tankarna men låter dem inte styra mitt liv. Se dem som moln på himlen, löv på en ständigt flödande flod, prylar på ett ständigt rullande band i en fabrik eller vad du vill. Det räcker med att du noterar dem, du behöver inte plocka upp dem och börja argumentera med dem. Ställ dig själv frågan: hjälper dessa tankar mig att leva det liv jag vill? Om inte: släpp dem. Fokusera på det som är viktigt i ditt liv, det som får dig att må bra.

Problemet med tvång är att man som drabbad ofta gör misstaget att börja argumentera med tankarna. Man skapar invecklade tankestrategier och resonemang för att lugna ner sig, vilket bara resulterar i ett ältande som kan fortsätta i all evighet.

Något annat som har hjälpt mig väldigt mycket är yoga och meditation. Dessa har nog betytt precis lika mycket som terapin. Yoga hanterar spänningarna i kroppen som kommer av ångesten och har lärt mig avslappning och kroppskännedom. Meditation minskar tankeflödet, lär mig att notera tankarna utan att reagera med ångest och dämpande tankemässiga ritualer. Mental stillhet. Meditation med fokus på mantran och/eller andning har för mig blivit ett kraftfullt verktyg som fått mig att inse att jag kan styra min uppmärksamhet i den riktning jag själv vill, jag är inte slav under tankarna. Det går att skapa distans och välja vilka tankar man ska umgås med eller bara välja bort.

I tvångets kölvatten följer, förutom fruktansvärd ångest, många andra jobbiga känslor som blir väldigt tunga att bära: skuld, värdelöshet, hopplöshet och skam.

Vissa som lider av, eller som inte har kunskap om tvång, kan inbilla sig att en person med tvång egentligen kanske vill göra det de tvångar om. Det stämmer inte. Tvång handlar inte om vilja, utan om rädsla, bristande självtillit och tvivel. Om jag skulle vilja ha ihjäl mitt barn skulle jag inte lida av sjuklig ångest inför blotta tanken på att ens råka åsamka honom minsta liten skråma – av misstag.
Dessutom, hade det funnits ett enda uns av vilja med sammanhanget skulle jag förmodligen redan ha gjort honom illa under alla de år som gått. Jag har aldrig varit i närheten av att göra något sådant och det säger väl allt.

Till sist vill jag betona vikten av berätta om sina tvångsproblem för sin familj och omgivning. Läs böcker om tvång, om hur tankar, känslor och medvetandet fungerar. Föreningar som Ananke har också en stor betydelse och hjälper till att informera och normalisera. Man förstår att man inte är ensam, många lider av precis samma sak. Själv kände jag dock, efter att jag under en längre period besökt chattforum för folk i samma sits som jag själv, att det blev för mycket ältande. Jag orkade till slut inte höra om tvång hit och tankar dit, jag behövde flytta fokus till alla ”vanliga” människor utan tvångssyndrom i min omgivning. Jag känner inte en människa som inte har knäppa, hemska, absurda tankar ibland, men de flesta lägger inte någon som helst vikt vid dem. Det är den enda skillnaden när allt kommer omkring.

Klokt citat: ”Du kan komma förbi alla negativa tankar när du inser, att den enda makt de har över dig är din tro på dem. När du inser detta om dig själv är du fri”.

Ett bra boktips i mängden: Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans, av Anna Kåver.

Acceptera, avdramatisera och sluta argumentera med tankarna.

Loppan