Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

När Alice Herbst, som intervjuades på Idagsidan förra måndagen, var med i tv-programmet Top Model fick hon ett brev från en kille som berättade om sin utseendefixering. Han hade hört Alices historia om sin inbillade fulhet, att hon tyckt att vänstra kindhalvan var groteskt ful.

Killen skrev att han tack vare Alices historia förstod vad sjukdomen dysmorfofobi innebär och att han själv troligen också hade den. Han var 17 år. För Alice berättade han att folk i skolan trodde att han var bög eftersom han brydde sig så mycket om sitt utseende. Han skrev att han väl inte hade några större problem med att tagen för homosexuell, men eftersom han var hetero skulle det onekligen kännas bättre om folk förstod det utan en förklaring. Men den plågsamma tvångsmässigheten kring utseendet var trots allt desto värre för honom. Tack vare Alice hade han kontaktat en psykolog för att få hjälp med sin utseendefixering.

Julia, som intervjuades på Idagsidan förra tisdagen, träffade en kille hos sin psykolog. Han var fixerad vid sin hy som han tyckte var hemskt ful med mycket finnar och acne. Han såg bra ut, enligt Julia. De flesta med sjukdomen dysmorfofobi ser ut som vem som helst, ja en del är snyggare än genomsnittet eftersom de ägnar så mycket kraft åt att förbättra sitt utseende.

Många killar får aldrig någon förståelse för sin utseendefixering och aldrig någon hjälp att få ett bättre liv. Kanske är det fortfarande mer tabubelagt för en kille att vara fixerad vid någon detalj i sitt utseende och att våga prata om det. Psykologen Ata Ghaderi som forskat om dysmorfofobi är bekymrad över att vården fångar upp så få tonårskillar och män med dysmorfofobi. Enligt internationell statistik drabbas lika många män som kvinnor, pojkar som flickor, av sjukdomen.

Killar som söker hjälp för depression eller för att de inte vill gå till skolan kanske borde få några frågor om detta när de söker hjälp. Här är några frågor som ringar in vad det kan innebära att ha dysmorfofobi. Uppsala universitet använde dem i en studie för ett par år sedan.

•    Tänker du ofta på ditt utseende och oroar du dig mycket över hur du ser ut?
•    Önskar du att du kunde oroa dig mindre över hur du ser ut?
•    Finns det något i ditt utseende du verkligen tycker illa om?
•    Har du ofta tankar om att du är ful och blir ledsen på grund av detta?
•    Undviker du vissa situationer för att du oroar dig över hur du ser ut?
•    Försöker du dölja sådant som du är missnöjd med i ditt utseende?
•    Tränar du mycket för att se slankare/muskulösare ut?
•    Kretsar ditt liv kring utseendet, figuren, kläder eller smink?

I slutet av sommaren startar en pilotstudie om kognitiv beteendeterapi på nätet för personer med dysmorfofobi. I onsdags intervjuades psykologen Jesper Enander som ansvarar för studien tillsammans med överläkaren Christian Rück. Läs mer om studien här.

 

Simon Kyaga

Efter några dagar på Amerikanska psykiatriska föreningens (APA) årsmöte i San Francisco framgår det trots all kritik som föregått publikationen av DSM-5 att intresset verkar vara massivt. Häromdagen pratade jag med en kollega som varit involverad i arbetet med DSM-5. Antalet förbeställningar skall nu vara uppe i över 180 000 exemplar. Eftersom manualen kostar omkring 1000 kr styck skulle det i sådana fall redan vara tydligt att DSM-5 blivit en ekonomisk framgång för APA.En av fördelarna med de ekonomiska intäkterna är att APA har råd att regelbundet flyga in forskare och kliniker som kan avsätta tid för arbetet med DSM. Där skiljer sig arbetet med DSM från mycket av det arbete som pågår med ICD – det parallella internationella systemet för sjukdomsklassifikation.

Nu diskuteras redan nästa version av DSM. Ett av skälen till att APA övergått från romerska siffror (DSM-III, DSM-IV osv.) är för att markera en ökad möjlighet för snabbare uppdateringar av manualen (DSM-5.1, DSM-5.2 osv.). Orsaken till det är förstås den snabbt växande kunskapen inom framförallt genetik och hjärnforskning.

Ett genomgående tema i DSM-5 var annars införandet av dimensionalitet i de psykiska diagnoserna. Dimensionalitet innebär att de psykiska sjukdomarna inte betraktas, som antingen eller utan snarare som tillstånd med gradvist ökande omfattning. I en ny sektion av DSM-5 med preliminära diagnoser föreslås bland annat den här typen av dimensionella beskrivningar av schizofreni och personlighetsstörningar. Dimensionaliteten anses bättre beskriva verkligheten, men har nackdelen av att vara mer komplicerade och mindre tillgängliga för kliniska beslut.

Nu växer också antalet förespråkare för DSM-5. Arthur Caplan skriver den 21 maj på TIME magazines hemsida att ett av skälen till kritiken mot DSM-5 är att man öppnade upp för kommentarer från allmänheten i ett tidigt skede. Flera kolleger jag pratat med under konferensen i San Francisco menar att de drygt 10 000 kommentarerna som flödade in gjorde att författarna av DSM-5 fick kalla fötter och inte vågade föreslå så omfattande förändringar. Att på motsvarande sätt öppna upp för allmänna kommentarer kring klassifikation av olika cancerformer vore förstås helt utesluten.

Den springande punkten är huruvida DSM-5 är användbar eller inte. Där borde det inte finnas någon tveksamhet. De ”stora” diagnoserna i DSM-5, som schizofreni, bipolär sjukdom, depression, panikångest och substansrelaterade störningar har acceptabel tillförlitlighet och kliniska studier visar att behandlingsinsatser utifrån dessa diagnoser (medicin och psykoterapi) har god effekt.

För mig blir det dock viktigt att hävda den enskilda patientens unika symtombild och situation. Därför tror jag också att framtiden är särskilt ljus för psykiatrin. Ingen annan medicinsk specialitet har så mycket att tjäna på den nu snabbt pågående utvecklingen mot personlig medicin (personalized medicine).

I avvaktan på det har vi DSM-5, som tillsammans med klinkerns goda omdöme borgar för bästa möjliga vård.

 

Simon Kyaga

Debatten här i San Francisco har fortsatt kring DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). En diagnos som inte tilläts att ta plats i manualen på grund av bristfälligt vetenskapligt stöd var Sexmissbruk. Ledaren för arbetsgruppen om missbruk i DSM-5 Charles P. O’Brien avfärdade den kort med att säga: ”Bara för att en patient betalar för en behandling, innebär det inte att det finns en sådan sjukdom  (min översättning).”

Samtidigt som DSM-5 nu fastställts, så växer också forskningen om biomarkörer för psykisk sjukdom. Biomarkörer är tex. blodprov som kan förutsäga vilken psykiatrisk diagnos som är aktuell eller hur pass väl man kommer att svara på en specifik behandling. Det blev tydligt tidigare idag under en presentation om nikotinberoende. Alla som någon gång försökt att sluta röka vet hur svårt det är. Trots hjälpmedel som nikotinplåster och i vissa fall läkemedel, så är det bara en knapp femtedel som lyckas. Med det nya blodprovet kunde forskarna anpassa behandlingen. Antalet personer som lyckades sluta röka ökade då kraftigt.

Biomarkörer i all ära. En annan studie visade också tydligt att för personer med mer allvarligt beroende, såsom för opiater, så räckte det med att få träffa sin doktor lite oftare för att kunna förbättra sina chanser att tillfriskna. Allt som behövdes var ett femton minuters samtal.

Simon Kyaga

Så har den kommit, boken som definierar friskt och sjukt inom psykiatrin och i förlängningen hela vårt moderna samhälle: Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), den amerikanska psykiatriska föreningens (APA) manual för definition av psykisk sjukdom.

När jag, en av 15 000 psykiatriker, anlände till det stora konventet som amerikanska psykiatriföreningen ordnat i San Francisco häromdagen kom jag att tänka på vad Bill Gates, grundaren av Microsoft, en gång sagt:

”Vi överskattar alltid den förändring som kommer att ske om två år men underskattar den förändring som kommer att ske efter tio.”
Med den pinfärska DSM-5 i min hand inser jag att Gates har rätt. Av alla kontroversiella förslag blev det mycket lite.

En oro var att antalet diagnoser skulle öka i omfattning, men i själva verket har antalet diagnoser minskat från 172 till 152 stycken i nya DSM-5. Mycket av minskningen beror på att flera diagnoser slagits ihop till en gemensam diagnos. Inte minst gäller det Aspergers syndrom, som numera ryms under autismdiagnosen.

Av de femton nya diagnoserna är det framförallt Premenstrual Dysphoric Disorder (påtaglig PMS), Binge Eating (Hetsätning) och Mild Neurocognitive Disorder (milda demenssymtom) som varit kontroversiella.

I samtliga fall har kritiker hävdat att gränsen mellan normalt och onormalt där är mycket svår att dra. Arbetsgrupperna inom DSM har dock gjort s.k. fältstudier där man sett att det inte är något problem om man faktiskt utgår från personer som söker vård för besvären. Genomgående för alla diagnoser i DSM är att syndromen måste ha klinisk relevans, det räcker alltså inte att man formellt har symtomen. Konsekvenserna är det avgörande.

David J. Kupfer, som lett arbetet med DSM-5 har varit noga med att påpeka att arbetet med DSM-5 framförallt vilat på klinisk användbarhet. När jag träffade honom idag verkade han dock ganska trött. Arbetet med DSM-5 har varit stormigt.

Trots att förändringarna i DSM-5 varit små, så kan ju faktiskt konsekvenserna bli riktigt stora. Går man igenom DSM-5, vilket jag gjort hela dagen idag, så inser man att DSM-5 faktiskt är en helt ny definition av psykisk sjukdom.

Varje liten förändring av skrivelse kommer nu att läsas av tiotusentals psykiatriker över världen och av patienter, anhöriga och representanter från myndigheter och försäkringsbolag. Konsekvenserna av det vet vi först om flera år. För mig blir det därför viktigt att tänka på många av de kloka ord jag hört av psykiatriker genom åren. En av dessa var Laura W. Roberts från Chicago University, som påpekade att:

”Vi är läkare med privilegium, ansvar och skyldighet att främja kunskapen i vården av patienter med psykisk sjukdom.”

Min förhoppning är att DSM-5 är ett steg i denna utveckling av förbättrad vård.

Läs mer om handboken som är psykiatrins bästsäljare DSM

 

 

 

 

 

Agneta Lagercrantz

Från och med i dag, fredag, finns ”Happy”, ”Surprise” och ”Grateful” på Facebook – några rörliga emotikoner

Happy

i ett nytt smiley-liknande språk som skapats för att förmedla känslor i konversationen on line. Till skillnad från de dekaler som kom ut tidigare i veckan är de nya uttryckssymbolerna rörliga och bubblar till då du och den du chattar med skickar dem mellan er. Sent fredag kväll svensk tid lanserade Facebook serien Finch, 16 animerade, gula ansikten med uttryck från avsky och ”awe” till gapskratt och gravallvar. Serien är ritad av illustratören Matt Jones (som haft uppdrag för animationsstudion Pixar) och har kommit till genom Facebooks så kallade ”compassion research project”. För ett drygt år sedan knöts universitetsforskare specialiserade på medkänsla till företagets teknikgrupp för tillit och förtroende i Palo Alto, Kalifornien.

 

 

Arturo Bejar, en av de ansvariga i ”trust engineering team” på Facebook, förklarade när vi sågs i San Francisco i februari:

– Vi tror att ett sådant visuellt språk bättre kan kommunicera känslor än smileys mellan dem som är på Facebook.

Surprise

På vilket sätt?

 

– För att de blir bättre än emoticons och mer troget speglar kommunikationen mellan människor.

Namnet Finch kommer från Charles Darwins upptäckter av finkar på Galapagosöarna – bara av det skälet att hans bok ”The Expression of the Emotions in Man and Animals” (1872) inspirerat hela idén. Det var en av forskarna i medkänslaprojektet, psykologiprofessorn Dacher Keltner på Berkeleyuniversitetets Greater Good Science Center (se Idagsidan 9 april), som visade Darwins definitioner på olika känslotillstånd för Matt Jones.”Då blev uttrycken jag ritade rikare och mer autentiska”, skriver han i pressmeddelandet från Facebook. Därefter var det dags för animatören Sam Hood som gav ”mer färg och rörelse” åt Matts sketcher.”Sams tokningar av våra känslor gav dem liv”, förklarar han. ”Så genom klassiska animationsprinciper kom Finch till – en figur som verkar tänka, känna och kommunicera. Kanske ett första steg mot att omdefiniera emotikoner.”

Läs mer om Facebooks medkänslaprojekt på svd.se/nyheter/idagsidan måndag 29 april och tisdag 30 april.

 

Grateful

 

 

Agneta Lagercrantz

Det här skulle aldrig hända. Ändå: Tänk dig den unge mannen på besök hos sin läkare för ett nytt recept till hormonerna som gör att han inte ska råka bli pappa så där hux flux. Han och hans kompisar har börjat prata med varandra om att de ibland känner sig diffust nere och nog har många känt att de fått mindre sexlust. De tror alla att det kan bero på spermie-hormonet.

Läkaren: ”Det är inte bevisat.”

Den unge mannen: ”Men vi är många som känner det som om vi fått mindre livsglädje, och att vi inte har samma sexlust.”

Läkaren: ”Det kanske är värt det?”

Det här händer så klart inte – inte killarna. Men det händer tjejerna. Läkarens kommentarer om minskad sexlust – ”Det är inte bevisat” respektive ”Det kanske är värt det?” – är hämtade ur verkligheten. Likaså funderingarna kompisarna emellan, fast det så klart är kvinnor som diskuterar. Och först nu, då de passerat 25 år och har litet perspektiv sedan sina första besök på ungdomsmottagningen. Då enda förslaget till preventivmedel var p-piller, inte kondomer. Vad de också hunnit berätta för varandra är att INGEN någonsin mött en kille som ens FRÅGAT om de skyddar sig.

”Om det är någon enda debattartikel jag skulle skriva, så är det den om hur dåligt vi kan må av p-piller” har en ung kvinna sagt.

I morse, på P1, diskuterades p-pillren med Nina Ruthström på Gotland som startat namninsamlingen Nej tack till p-piller som gör oss sjuka – eftersom hon förstått ”hur vanligt det är med allvarliga biverkningar som minskad sexlust och nedstämdhet, fast barnmorskor avfärdar det som normalt. Eller uppmanar tjejerna att byta sort.”

Gynekologiprofessorn Viveca Odlind vid Läkemedelsverket svarade att hon inte tycker någon ska använda p-piller som ”inte mår bra av dem” och att hon var helt medveten om ”vanliga biverkningar, som att bli nedstämd och tappa lusten och ja … som nästan alla som haft p-piller kan ha känt någon gång.”

Läs det där sista en gång till. Det sägs av den sakkunniga på Läkemedelsverket.

Sedan tillägger hon att ”nyttan väger tyngre”. Varpå Nina Ruthström undrar ”nyttan för vem? Om jag som ung tjej tappar sexlusten och blir deprimerad …”

Odlind avbryter:

”Jag sa ju just det – man ska inte använda dem om man tappar sexlusten och blir nedstämd.”

Men Nina Ruthström har en annan bild av verkligheten.

”Det vi vänder oss mot är att de rekommenderas i första hand fast de inte skyddar mot könssjukdomar. Unga tjejer som mår sämst i vårt land känner sig mer eller mindre tvungna att äta p-piller. Så som det fungerar i dag ligger allt på tjejens ansvar.”

Viveca Odlind: ”Det är tråkigt att höra att man kan känna sig tvungen. Naturligtvis ska man bara använda p-piller om man mår bra av dem.”

Se där, något för Läkemedelsverket att bita i när de nu ska se över användningen och rådgivningen av preventivmedlen. Kanske dags att utveckla ett hormonpreparat för er killar? Och vad gäller risken för att ni blir nedstämda och får minskad sexlust så vet vi ju redan, efter att vi kvinnor nu varit försökskaniner i några decennier: Nyttan, mina herrar, väger tyngre.

Agneta Lagercrantz

Vilket delningsrace ni läsare deltagit i med Idagsidans serie Medkänsla! Första artikeln gick på mindre än en vecka in på 10-i-topplistan över SvD:s mest delade på Facebook genom tiderna. Nästa toppade listan två dagar i rad för vilka SvD-artiklar som delas mest dagligen. Den tredje artikeln som beskrev medkänslans process seglade upp där samtidigt som nummer två – och den fjärde slutade i går på andra plats.

Vi talar om 4 800 delningar av neurokirurgen som växte upp med en alkoholiserad pappa och startade ett forskningscenter om medkänsla. Om 1 900 delningar av artikeln som beskriver sex olika forskningsområden om medkänsla. Och krigsveteranen som blev av med sin PTSD tack vare andningsövningar och meditation om medkänsla ökar stadigt och har nu passerat 716 delningar. Det är – med undantag för artiklarna om de högkänsliga som fortfarande läses och delas – rekord för Idagsidan.

Nu fortsätter vi med våra artikelserier i #NyaSvD, som vanligt på måndagar, tisdagar och onsdagar, i anslutning till Kultursidorna i Nyhetsdelen. De närmaste två veckorna kommer att handla om drömmar. Både goda och onda. Läs vad forskningen kommit fram till sedan man börjat avbilda hjärnan med funktionell magnetkamera. Hur man kan drömma klardrömmar. Eller lära hjärnan att ge mardrömmarna ett lyckligare slut.

Och som vanligt vill vi gärna ha era reaktioner på vad vi skriver och era önskemål på nya ämnen. Så fortsätt dela Idagsidans artiklar, fortsätt skriva till oss och berätta, fortsätt gilla!

 

Agneta Lagercrantz

Redaktör för Idagsidan

Intervjuredaktör Kulturmagasinet

 

Agneta Lagercrantz

Hörni killar! Ni vet inte vad ni går miste om!

Ungefär så låter det i några brev till Idagsidans psykolog Madeleine Gauffin Rahme efter gårdagens fråga från en 25-årig tjej om hur hon ”skulle kunna tänka på sex som något positivt”. Tjejens pojkvänner hade bara brytt sig om sig själva då de hade sex. Till och med varit föraktfulla och förnedrande.

Frågan och svaret blev näst mest läst på SvD.se under annandagen. Och några äldre män skickade långa svar via vår mejlbox psykologen@svd.se. De menar att de unga killarna inte verkar ha någon att prata med.

”Jag hade turen att ha en mamma som vågade ta upp sådana frågor” berättar en man som är snart 60. ”Det var ju genant, men man fick veta att det handlade om två personer som skulle njuta tillsammans. Det resulterade i en del självförtroende på området och man vågade mer för att man visste vad det handlade om.” Då mannen vågade närma sig en mer erfaren tjej fick han lära sig att ”när man experimenterar tillsammans finns inga gränser för hur bra det kan bli och för vad man kan upptäcka ihop.”

Även en annan man, 67 år, var ihop med en äldre tjej som hjälpte honom ”att förstå hur man ger en kvinna njutning av sexlivet och hur man får det själv”. Samtidigt förundras han: ”Jag trodde dagens unga män var betydligt mer (sex-)upplysta och jämställda än när jag var 20-25 år gammal. Vem har missat att lära och upplysa dem om att det är en fantastisk upplevelse att få vara med om en kvinnas orgasm? Man skulle vilja sätta dessa män på skolbänken.”

En tänkbar förklaring ser alla i de hårdare porrfilmerna, i alla fall jämfört med på 1970-talet. ”Porrfilmerna då var ju rena kärleksfilmerna som man blev upphetsad av” skriver en man 50+. De som visas i dag på de flesta filmkanalerna menar han ”är så äckliga att man inte ens får stånd av att titta på dem, det är varken sex eller kärlek utan ren sadism och förnedring.”

Det är nog därför många killar inte får lära sig något om ömsesidigheten i sex, menar snart 60-åringen. ”De lär sig av kompisar som är lika okunniga och rädda. Kanske är det för att de är rädda som de använder en aggressiv stil?”

Han uppmuntrar alla tjejer som har dåliga erfarenheter av ”dumma killar som inte fattar vad de går miste om” att fortsätta leta. ”Och prata, prata, prata, prata med killen när båda är nyktra – då kommer ni att hitta en kille som är värd att satsa på.”

Sedan slutar han med ett råd till alla, kan man tro:

”Var nyktra när ni har sex! Det är tillräckligt berusande och njutningsfullt för att inte avnjutas avtrubbad.”

Susen Schultz

Idagsidans serie just nu handlar om ilska. Idén till den har delvis sin upprinnelse i en händelse som jag delgav arbetskamraterna i något som vi här på Idagsidan kallar för ”må-rundan”, instiftad av ingen mindre än Idagsidans grundare, Marianne Fredriksson (som förresten skulle ha fyllt 86 år just idag). Må-rundan inleder våra veckomöten och går ut på att var och en berättar om vad som är viktigt i livet just nu. Någon kanske ”kört fast” i en artikel, en annan oroar sig över en sjuk anhörig, eller som i mitt fall: skäms över ett offentligt vredesutbrott.

Det hände sig en shoppinghektisk storhelg i en galleria i Stockholm. Jag och familjen höll just på att göra entré. Eftersom vi hade barnvagn tog vi rampen istället för trappen ned. Halvvägs blev det stopp. Vi stod front mot front med en annan barnvagn, det smala utrymmet medgav ingen passage.

”NU ÄR DET FAKTISKT MIN TUR – SKA JAG STÅ DÄR NERE OCH VÄNTA HUR LÄNGE SOM HELST – NU FLYTTAR NI PÅ ER – BACKA!!!” Den högröda och svettiga mamman, ensam med två barn, hade uppenbarligen tvingats åse det ena ekipaget efter det andra ta rampen i besittning för att komma ned i gallerian utan att tänka på att det fanns människor som behövde gå åt andra hållet. Jag hade nog sett att hon stod där nere och väntade, men ändå inte riktigt kopplat utan bara självupptaget stolpat på med vår vagn. Därmed blev vi droppen.

Så vad gjorde jag? Bad om ursäkt och backade? Nej. Jag blev lika arg tillbaka.

Först vägrade jag bara flytta mig. Sedan försökte jag vara iskallt föraktfull och dräpande. Någonstans i höjd med att vi började trycka vagnarna emot varandra hörde jag mig själv skrika. Hota. I ett egensinnigt försök att bli lite mer konstruktiv, tog jag bryskt tag i hennes vagn för att hjälpa henne förbi oss så att ingen av oss skulle behöva backa. För hennes del var det en krigsförklaring och hon vrålade DU RÖR INTE MINA BARN!!!

Då fick jag blodsmak i munnen. Det smakade gott. Hade jag haft huggtänder hade jag inte tvekat att använda dem.

Men det var just då jag kände den – en fast, varlig hand på min axel och en mild röst som viskade ”kom nu”. Och då gjorde jag det: backade.

Det var min man som räddade oss alla; han som själv är så hetlevrad, men som vet att aldrig vara gränslös. Som vet när det är nog. Och nu var det nog.

Plötsligt försvann tunnelseendet och jag fick syn på alla runt omkring oss som stannat upp med alla sina kassar och bara stod och gapade. Jag var fortfarande för adrenalindarrig för att säga något och det kanske var lika bra det. Den andra mamman ångade förbi oss, ut ur gallerian, bort. Och redan då kände jag tacksamhet över att mina båda barn hade somnat innan vi rök ihop – men också en skam över att hennes båda lite äldre barn, som redan var trötta och ledsna, skulle behöva uppleva detta också. För deras skull borde jag ha varit vuxen nog att inte välja att genast känna mig så kränkt och hämndlysten.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu efter alla artiklarna om ilska – då kanske, kanske vi hade sluppit bli så onödigt arga, jag och den andra mamman. Ilska kan dölja andra känslor, som vanmakt och nedstämdhet. Hade jag tänkt att det kanske var så för den andra mamman, hade jag nog inte brusat upp själv (fast man kan naturligtvis också fråga sig varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde).

Och alla som vi på Idagsidan talat med säger att det inte är bra att direkt och okontrollerat leva ut sin ilska – att det bara gör att man blir ännu argare. Den vetskapen hade nog också bidragit till ett lugnare förlopp där i barnvagnsrampen.

Men problemet, åtminstone för mig, är att just när jag blev så där arg, så ville jag såra och skada. Det är den impulsen man måste tygla. Kanske kan man lära sig göra det genom att ta del av sedelärande historier. Må detta vara en sådan.

Och till den andra mamman, och till hennes barn, vill jag bara säga:

Förlåt.

 

Agneta Lagercrantz

Var glad! Hela dan! För i dag 20 mars firas FN:s första internationella lyckodag, enligt beslut i generalförsamlingen i somras. Särskilt det lilla kungadömet Bhutan drev på idén att införa ett datum då alla medlemsländer skulle fira människors lycka.

Det kunde Bhutan gott göra, för där längs Himalayas bergskedja praktiserar man sedan 1970-talet en mätmetod som kallas Gross National Happiness index, GNH. Till skillnad, alltså, från att räkna med bruttonationalprodukten BNP, har man skapat ett system som kan mäta folkets lycka. Idén bygger på en helhetssyn, att hållbar utveckling utgår också från icke-ekonomiska aspekter av ett folks välbefinnande, och mäter 33 variabler i vardera området psykologiskt välmående, hälsa, utbildning, tidsanvändning, kulturell mångfald, samhällsvitalitet, gott styre, ekologisk mångfald respektive levnadsstandard.

När jag var där i höstas pratade vi mycket om Gross National Happiness. Det kändes så hoppfullt. Guiden Tsewang Nidup berättade hur projekteringen av ett vattenkraftverk föregicks av GNH-kontroll – och det blev nej. Främsta skälet var att det berg kraftverket skulle byggas på var heligt, vilket stred mot principen ”bevara kulturen”. Så det kommer inte att bli några vägtunnlar och kraftverk här då? undrade jag. Det finns berg som inte är heliga, förklarade Tsewang.

Tsewang, 48, föddes i en nomadfamilj och började skolan först som tioåring. Hans barn på 8, 10 och 12 år talar flytande engelska som de lärt sig i statliga skolan. De har ekologi och ledarskap på schemat redan i lågstadiet. De slits mellan far- och morföräldrarnas andetro och naturkunskapslärarnas undervisning.

Bhutans första psykiater började jobba i sitt hemland först år 2000 och konstaterar att han inte träffat några självmordsbenägna patienter, till skillnad från under utbildningen i Österrike. I dag har hans patienter mest problem med alkohol och depressioner. Utvecklingen i Bhutan går fort. Och är det ett happy people?

Så här säger senaste resultatet: 2010 var fyra av tio bhutaneser lyckliga, och resten hade en godkänd nivå på drygt hälften av kriterierna för ett gott liv. Männen var lyckligare än kvinnorna, unga och ogifta fanns bland de lyckligaste och i städerna var man lyckligare än på landet. Arbetslösa var lyckligare än hemmafruar, jordbrukare och företagsanställda. Mest tillfredsställda var bhutaneserna i nämnd ordning med hälsan, ekologin, sitt psykologiska välmående samt kommunvitaliteten.

Städerna kan ge bättre sjukvård, levnadsstandard och utbildning, medan folk på landet var mer nöjda med kulturens bevarande, gemenskapen i samhället och det kommunala styret.

Bruttonationallycka – något att tänka på också här, kanske?