Efter att ha läst New York Times-artikeln  The fat trap känner jag mig missmodig inför 2012. Kommer jag att få tillbaka alla de kilon jag äntligen lyckades göra mig av med under 2011? Ja, en hel del ny forskning pekar åt det hållet. Huga!

Det visar sig att metabolismen ändras efter en bantningskur. Man blir hungrigare, gör av med färre kalorier vid träning och har lättare att lockas av synintryck av god mat. För att behålla en ny lägre vikt måste man äta mindre och träna mer än någon med samma kroppsliga förutsättningar som inte genomgått en bantningskur.

I en forskningsstudie vid universitetet i Melbourne fick 50 australiska män genomgå en tioveckors lågkalorikur som i snitt gjorde dem 13,6 kilo lättare. Målet var att behålla den lägre vikten, men efter ett år hade de i snitt ökat knappt fem kilo. Då mättes även ett antal olika hormonnivåer och forskarna kunde konstatera högre nivåer av ghrelin som bland annat ökar hungerkänslorna och lägre av leptin och peptid YY som hör ihop med mättnadskänslor och ämnesomsättning.

En annan faktor som troligen bidrar starkt till om man har lätt att lägga på sig kilon är generna. Att identifiera genetiska orsaker till övervikt har varit en utmaning. Det verkar som om suget efter att äta mat med högt kaloriinnehåll är ärftligt.

Men hur sjutton ska man bära sig åt för att klara det som de flesta misslyckas med? Var finns förebilderna? Jo, i amerikanska The National Weight Control Registry finns uppgifter om 10 000 personer som gått ned i vikt och klarat att hålla den i flera år. Gemensamt för dem är att de går ungefär 6,5 kilometer om dagen sju dagar i veckan, de väger sig varje dag och ser till att vikten inte skjuter i höjden, de äter alltid frukost. De håller samma måltidsordning och äter i stort sett samma mat oavsett om det är vardag eller helg och ser mindre än hälften så mycket på tv som genomsnittsamerikanen.

Det är bara att ge sig ut i regnet.

God fortsättning på 2012!

 

 

 

Medan det i Sverige pratas om flumskola, antipluggkultur och tvångshämtning av notoriska skolkare, är tongångarna i Sydkorea de motsatta. Där pluggar eleverna dag och natt – vilket alltmer ses som ett problem. 74 procent av alla elever deltar i privat kvällsundervisning vid sidan av den vanliga skolan. En typisk elev börjar skolarbetet klockan 8 på morgonen och slutar – beroende på den egna och föräldrarnas ambitionsnivå – mellan tio på kvällen och ett på natten, rapporterar nyhetsmagasinet Time.

För svenska skolpolitiker eller föräldrar som kväll efter kväll tjatar på sina barn för att få dem att plocka fram matteuppgifterna eller öppna läseboken, kan det kanske framstå som en avundsvärd drömsits. Och visst, de koreanska eleverna levererar gång på gång toppresultat i internationella kunskapsmätningar inom ämnena läsning och matte. Vissa menar också att Sydkorea inte hade varit världens 13:e största ekonomi utan det här lätt tvångsmässiga förhållandet till skolprestationer.

Men tiderna ändras och sydkoreanska politiker spår nu att andra slags färdigheter kommer att vara av större betydelse i framtiden än sådant som går att råplugga sig till genom traditionell ”korvstoppning”. För att stå sig i den internationella konkurrensen behövs mer av innovation och nytänkande och då måste även skolan belöna mjukare värden som kreativitet och idérikedom. Risken med den starka fokuseringen på studieresultaten är dessutom att barnafödandet i landet fortsätter att minska framöver eftersom blivande sydkoreanska föräldrar känner sig pressade av framtida kostnader för all privatundervisning som barn antas behöva.

I kampen mot landets utbredda ”pluggmasochism” tar myndigheterna nu i med hårdhandskarna, enligt Time. Ingen privatundervisning får till exempel förekomma efter klockan tio på kvällen. För att kontrollera att tidsgränsen verkligen efterlevs har statsanställda vakter anställts. Dessa patrullerar distrikten där kvällsskolorna – så kallade hagwons – ligger som tätast och gör räder för att hitta elever som deltar i otillåten undervisning. I jakten på nattliga plugghästar betalas till och med hittelön ut till tipsare.

Problemet med de sydkoreanska eleverna tycks inte heller bara vara att de pluggar för hårt. De studerar också på fel sätt. I vissa koreanska affärer går det numera att köpa särskilda kuddar som eleverna trär på armen för att kunna ta sig en välbehövlig tupplur lutad över skolbänken – så att de sedan orkar sitta uppe och plugga halva natten…

En dos hydrokortison mindre än sex timmar efter en traumatisk händelse bidrar till att minska risken för posttraumatisk stress. Det hävdar den israeliske professorn Joseph Zohar vid universitetet i Tel Aviv efter en pilotstudie på patienter på akutmottagningar.

Professor Zohar tog avstamp i naturens egna skydsmekanismer. De flesta som utsätts för chockartade händelser utvecklar trots allt inte posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och det tack vare det hydrokortison som kroppen själv producerar. Men genom att injicera en hög dos hydrokortison hos traumapatienter minskade risken för PTSD med 60 procent, enligt studien. Det kontrollerades genom uppföljningar tre månader efter de traumatiska händelserna. Hydrokortison kallas också kortisol och är ett så kallat stresshormon. Dessutom säger Joseph Zohar att lugnande medel, exempelvis Valium, motverkar den skyddande effekt som hydrokortison ger.

Detta är inte den första studien som pekar på hydrokortisonets skyddande effekt. Men nu ska professor Zohar expandera forskningen för att utröna hormonets biokemiska verkan. Pilotstudien presenteras i det vetenskapliga magasinet European Neuropsychopharmacology.

 

 

Det hugger allt i fadershjärtat när jag läser om unga kvinnor som drabbas av bröstcancer. Jag tänker på Idagsidans artikelserie i veckan. Och det stannar inte vid bröstcancer – även andra cancerformer kan slå till i unga år. Naturligtvis.

Hur man hanterar ett cancerbesked varierar förstås. Att en ung människa på alla sätt vill bekämpa en livshotande sjukdom är inte så konstigt. Rebecka heter en 29-årig kvinna som fick diagnosen bröstcancer för drygt en månad sedan. Hon och hennes syster Emelie satte tämligen omgående i gång ett fotoprojekt som skildrar Rebeckas kamp.

– Rebecka och jag jobbar som Lindy Hop-instruktörer (swingdans) och dansar, showar och undervisar över hela världen. Tanken var att vi skulle åka till USA nu i höst och jobba, men vi var tvungna att ställa in resan för att hon blev sjuk, berättar Emelie.

Här är länkar till albumen på Facebook:

Fighting Nature

29th Day of Cancer

Ambush – 33rd Day

History – 34th Day

Up in the Air – 41st Day

 

 

 

Det vattnas i munnen, brukar man säga om något åtråvärt. Och ja, saliven rinner till, även om det inte handlar om mat, har en amerikansk forskare uppmätt. Pengar och lyxiga sportbilar kan aktivera salivproduktionen hos människor på samma sätt som hos Pavlovs hundar när det vankades mat.

I en studie som publiceras i senaste numret av Journal of Consumer Research konstaterar David Gal vid Northwestern University utanför Chicago att blotta åsynen av buntar med kontanter på en datorskärm fick det att rinna till i munnen på försökspersoner. Sak samma med sportbilar, fast då var det enbart män i försöksgruppen. Gal mätte salivproduktionen genom att väga bomullstussar som försökspersonerna haft i munnen och jämföra dessa med en kontrollgrupp.

Varför dreglar människor att pengar och sportbilar?

– En möjlighet är att alla begärliga objekt, biologiska såväl som ickebiologiska, aktiverar samma generella belöningssystem i hjärnan. Salivering kan bara vara en följd av aktiveringen av detta allmänna belöningssystem, säger David Gal.

 

På 1970-talet tog den i dag kände amerikanske psykologen Paul Ekman en serie bilder på mänskliga ansiktsuttryck, bland andra sorg, glädje och rädsla. Bilderna har sedan dess använts i psykologisk forskning och utbildning världen över. Nu ska bildserien plåtas om, i färg den här gången. Det ska ske vid Umeå universitet, som nu söker frivilliga som vill grimasera för kameran och kanske få sitt ansikte spritt globalt.

– Bilderna ska bland annat användas för att behandla och träna människor med social fobi, en grupp som har svårt att rikta bort uppmärksamheten från ansikten som visar negativa känslor, till exempel avsmak, säger Per Carlbring, professor i psykologi vid Umeå universitet.

Psykologiska institutionen i Umeå har skapat en webbplats om projektet. Där kan hugade deltagare träna på de sju uttryck som efterfrågas: avsmak, förvåning, glädje, ilska, rädsla, sorg och neutral. Så här kan man se ut om man vill visa avsmak, enligt hemsidan.

Paul Ekman är föregångare inom forskningen på ansiktsuttryck. Redan på 1970-talet slog han fast att ansiktsuttryck är universella. Tidigare har forskningen hävdat att kulturen var avgörande för hur människor visar känslor. Ekman stödde sig bland annat på möten mellan västerlänningar och människor från tidigare isolerade urbefolkningar i Papua Nya Guinea. De två grupperna hade inga problem att tolka varandras ansiktsuttryck.

Det finns förstås indikationer på att också kulturen präglar våra ansikten, exempelvis att japaner tycks föredra att dölja vissa ansiktsuttryck för andra människor. Avsmak kan ackompanjeras av ett leende så länge andra människor är i rummet. Men ensamma visar japaner avsmak på samma sätt som västerlänningar.

Ett annat exempel på kulturens roll bloggade jag om för ett par veckor sedan. Det handlade om att kineser oftare koncentrerar sig på ögonen när de tolkar andra människor medan västerlänningar mer tittar på munnen.

Redan 2006 skrev Idagsidan om det ganska okända handikappet prosopagnosi, ansiktsblindhet. Här är den artikeln.

 

Män som blir pappor får lägre testosteronhalter, slår amerikanska forskare fast i en ny studie. Resultaten visar att män är biologiskt designade att ta hand om sin avkomma, hävdar de.

Tidigare forskning har bara gett vaga indikationer om det här sambandet. Nu hävdar forskarna vid Northwestern University i Chicago, att de har entydiga bevis. De har nämligen följt 624 filippinska män i 20-årsåldern under fyra och ett halvt år. De som blev pappor fick tydligt lägre nivåer av det manliga könshormonet testosteron.

– Och det är inte så att män med låga testosteronhalter mer sannolikt blir fäder. Tvärtom var det män som inledningsvis hade höga testosteronniåver som blev fäder, men när det väl inträffat sjönk deras nivåer kraftigt, säger en av forskarna, antropologen Lee Gettler.

Det är inte så ofta som forskning där evolutionen kopplas till mänskligt beteende ger argument för jämställdhet mellan könen, men här är det så.

– Att föda upp en mänsklig avkomma är en sådan insats att samarbete är nödvändigt, och vår studie visar att mänskliga fäder biologiskt är kopplade att hjälpa till med jobbet, säger en annan forskare, Christopher W Kuzawa.

Han pekar på att liknande samband har studerats hos djur där hanar deltar i omsorgen av avkomman. Människor skiljer ut sig bland däggdjuren då människobarn är beroende av bland annat mat och skydd under mer än ett årtionde.

Diskussionen om könsroller och jämställdhet är återkommande teman på Idagsidan. Och på vår webbplats har vi en hel avdelning i ämnet. Klicka här för att komma dit.

 

 

Att vi är mer benägna att göra dumma eller riskabla saker under inflytande av grupptryck kommer kanske inte som en överraskning. Nu hävdar en amerikansk forskare att mekanismen är hårdkodad i våra hjärnor. Georgio Coricelli vid University of Southern California och en grupp forskare från hela världen har nämligen mätt hjärnaktiviteten hos försökspersoner under grupptryck och sett förhöjd aktivitet i områden som har att göra med belöning och sociala bedömningar.

När en person vann över en annan människa i ett lotteri aktiverades dessa områden, men inte när personen vann utan att slå någon annan. De som vann i en social miljö tenderade också att ta större risker och konkurrera hårdare i efterföljande lotterier.

– Dessa resultat tyder på att hjärnan är utrustad med förmågan att upptäcka och koda sociala signaler och sedan använda dessa signaler för att optimera framtida beteende, säger Georgio Coricelli.

Som ofta i experimentell psykologisk hjärnforskning ger Coricelli resultaten en evolutionär dimension. Att ta risker och misslyckas kan vara farligt, till och med livsfarligt utan en grupp som tar emot när man faller. I gruppmiljöer kan den eventuella vinsten däremot bli stor.

– Bland djuren finns starka incitament för att vilja vara på toppen av den sociala rangordningen. Djur i dominerande ställning använder sin status för att säkra privilegierad tillgång till resurser, såsom mat och någon att para sig med, säger Coricelli.

Hjärnan har vi skrivit mycket om här på Idagsidan. Läs exempelvis serien Nya hjärnvägar – om belöningsmekanismer i centrala nervsystemet.

 

 

Duktiga flickor på Idagsidan – för vilken gång i ordningen? kanske ni tänker. Men de som presterar och presterar och presterar OCH inte förstår varför de mår dåligt fostras fortfarande genom MVG-hets, skönhetsideal, frukostslarv, fräschhetsmani, vita tänder-fobi, prestationsrace …

Tar det aldrig slut?

Jo, menade kvinnan jag träffade i helgen och som de senaste 40 åren ägnat sig åt ledarskapsträning. Kvinnor yngre än 40,  max 45 år, tar nu för sig på jobbet betydligt mer kraftfullt än sina äldre systrar. De begär löner. Förhandlar sig till förmåner som RUT-avdrag. Mår bättre. Vägrar vara just duktiga flickor.

Kanske är de exempel på vad psykologen Victoria Blom menar med den goda duktigheten. Att man självklart ska ge järnet om man har hög kapacitet OCH inte enbart jagar beröm eller vill vara omgivningen till lags. Som kanske till och med kan börja se på framgång som serietecknaren Liv Strömquist: att den kan vara svårare att hantera än motgång. Att den ofta är beroende av bra tajmning. Och inte minst lagarbete.

Allt hänger sällan på en enda person – varken succén eller fiaskot.

Jag minns så väl när jag första gången nuddade vid den insikten och kände hur skönt det var.

Min morbror, förre chefredaktören Buster von Platen, ville av förklarliga skäl inte lägga sig i min anställning när jag i hemlighet kom som vikarie till SvD 1979 och blev yngst på redaktionen. Jag var snabbt hög på duktighetskänslan OCH fick ätstörningar. Några år senare hade vi ett samtal på hans rum, Buster och jag. ”Kom ihåg”, sa han och jag insåg att han talade av egen erfarenhet: ”När du får beröm och tycker du är duktig så beror dina framgångar aldrig bara på dig själv.”

Först var det besvärande – vad menade han, jag ville ju ha allt ljus på mig! Sekunden efter insåg jag att jag aldrig mer skulle kunna bortse från sanningen i det han sagt.

Läs vår pågående serie om prestationsberoende.

Kineserna fokuserade på ögonen, européerna på ögonbrynen och munnen när de skulle bedöma ansiktsuttryck. Det blev resultatet vid experiment vid universitetet i Glasgow, Skottland.

Resultatet utmanar föreställningen om att tolkningen av mänskliga ansiktsuttryck är desamma världen över och att det skulle vara en evolutionär grundbult. I stället spelar kulturen en viktig roll här, enligt studiens ledande forskare Rachel E Jack.

– Våra resultat pekar på vikten av att förstå kulturell skillnader i kommunikationen. Det är särskilt viktigt i vår alltmer integrerade värld, säger hon.

Rachel Jack och kollegerna gjorde sitt experiment genom att låta 15 kineser och 15 västeuropéer som bor i Glasgow se datorbilder med olika ansiktsuttryck: glad, ledsen, häpen, rädd, äcklad och arg.

 

Att östasiater är mer intresserade av ögonen när de ska avläsa ett ansikte avslöjas också av bruket av så kallade emotikoner i skriven text. Ett exempel är hur japaner och västerlänningar skriver ett glatt ansikte när de mejlar eller sms:ar, nämligen så här: ^-^ (Japan) och :-) (västerlandet).

Du kan läsa mer om ansiktsuttryck och smittande leenden i den här Idagartikeln. Och här är en länk till den skotska studien.