Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

De föga kända kungarna i vår rikshistorias gryning dyker ofta upp i frågeboxen, men jag brukar ta mig an spörsmålen med rejäla mellanrum för att skapa variation. Dessutom är flertalet kungar under denna epok så föga omskrivna i tillförlitliga källor (ofta är de även sparsamt omnämnda i otillförlitliga dylika) att svaren är dömda att bli korta. Men idag tar jag mig an Blot-Sven. I många regentlängder står det ett frågetecken efter hans namn. Varför? Har han inte funnits?

Forskarna har aldrig varit säkra på detta. Vissa har avfärdat honom helt, medan andra har hållit hans existens för trolig – men inte alltid under namnet ”Blot-Sven”. Blot-Sven betyder nämligen bara ”mannen som offrar”, eller möjligen ”Sven som offrar”. Det behöver alltså inte vara ett personnamn utan kan lika gärna vara en benämning, kanske ett kristet öknamn.

Historien om Blot-Sven är, i sammandrag, som följer. Inge den äldre, som var kung på 1080- och 1090-talen, mötte starkt motstånd från icke-kristna grupper i Uppland. Efter att ha avsatts av en tingsförsamling tvingades han fly söderut. I stället hyllades Inges svåger Blot-Sven, som inte var kristen utan gärna offrade (”blotade”) till de gamla gudarna. Efter tre år återvände emellertid Inge med krigare, röjde Blot-Sven ur vägen och kristnade bygderna.

Problemet är att historien om Inge och Blot-Sven stammar från Island. De isländska sagauppgifterna om äldre svensk medeltid har av den källkritiska historieforskningen under 1900-talet tillmätts jämförelsevis lågt källvärde. Notiserna tillkom på avsevärt geografiskt avstånd från landet och lång tid efter händelserna ifråga. Ingen svensk källa nämner Blot-Sven. Likväl är jag personligen beredd att acceptera att monarken har funnits, låt vara med ett frågetecken i marginalen.

Skälet är att vi vet en hel del om hur den svenska politiska kulturen fungerade på 1100-talet, några decennier efter Inge den äldres död. Då var det vanligt förekommande att svenska kungar miste kontrollen över vissa landsändar och att mer än en man hyllades som kung samtidigt. Ännu under åren kring 1160 finner vi tre kungar (Karl Sverkersson, Erik ”den helige” och Magnus Henriksson), under åren kring 1170 också tre (Kol, Burislev och Knut Eriksson). Att det svenska politiska systemet på 1080-talet skulle ha rymt två rivaliserande kungar är alltså inte överraskande. Det faktum att notisen om Blot-Sven har överlevt och skrivits ned, och att vi även har historier om kristna förgrundsfigurer (Sankt Eskil) som skall ha dödats under den icke-kristna reaktionen på 1080-talet, talar också för att Inges monarki upplevde en temporär kris vid tillfället – och därmed finns det historiskt utrymme för en regional kung som eventuellt kan ha burit namnet Sven.