Hur stort var det danska kolonialväldet?

Historia Att det forna svenska kolonialväldet inte var mycket att hurra för – en ö i Västindien, några temporära handelsstationer i Afrika, en nedbränd postering i Indien och en kort tids innehav av Delaware med omnejd – är ganska känt i vårt land, men hur var det med Danmark? Hade inte danskarna ett betydligt mer imponerande välde på andra sidan havet?

Jovisst. Projektet föddes 1616, då ett danskt ostindiskt kompani grundades på nederländskt initiativ och med stöd av Kristian IV. Fyra år senare tog en dansk flotta kontroll över den sydindiska staden Tranquebar, där en lokal furste gärna såg att nordborna slog sig ned, som motvikt mot andra europeiska intressenter. Danskarna fick även befästa staden, vilket de gjorde med besked.

Sedan fick danskarna problem. Tranquebar var ofta helt avskuret från kontakt med Köpenhamn, men tack vare den rent asiatiska handeln överlevde kolonin. Med sina tre–fyra skepp seglade Tranquebars köpmän till Bengalen, Java och Sulawesi för att handla med tyg, peppar och kryddnejlikor. Stundom ägnade de sig också åt sjöröveri. Från och med 1670, då ostindiska kompaniet rekonstruerades, blev förbindelserna med Danmark tätare. Danskarna höll sig kvar i Tranquebar ända till 1845, då de sålde sina indiska besittningar till britterna. De gjorde även ett par (helt misslyckade) försök att kolonisera Nikobarerna (”Frederiksøerne”).

Den mest lyckosamma danska kolonisationen ägde rum i Västindien, där man från och med 1672 utvecklade ön Sankt Thomas till en koloni. Väldet utökades med Sankt Jan (1718) och Sankt Croix (1733), och i synnerhet sistnämnda ö gav stora rikedomar i form av socker, framställt på slavplantager. Flertalet plantageägare var dock nederländare snarare än danskar. Danskarna behöll de tre öarna (”Danska Västindien”) ända till 1917, då de såldes till USA för 25 miljoner dollar. Idag är de kända som Virgin Islands of the United States, Amerikanska Jungfruöarna.

Förutom dessa kolonier förfogade Danmark länge över ett antal befästa fort och handelsstationer vid kusten i nuvarande Ghana i Västafrika. Efter en misslyckad start byggde danskarna under andra hälften av 1600-talet och under 1700-talet upp ett förhållandevis stabilt välde som bestod ända till mitten av 1800-talet, då forten såldes till britterna. Allt som allt behärskade de danska slavhandlarna på Guldkusten en kuststräcka på 150 kilometer.

Varför dog inte namnet Italien?

Historia Under antiken fanns det gott om regionbenämningar som senare upphörde att gälla: Gallien blev Frankrike, Aremorica blev Bretagne, Lusitania blev Portugal, och så vidare. Gamla provinsnamn som Noricum, Pannonien och Illyrien har försvunnit från den politiska kartan. Men Italien har överlevt som politiskt och geografiskt begrepp. Varför?

Jag har faktiskt berört detta som hastigast i en tidigare blogg, under en av årets första månader. Men jag ger gärna ett utförligare svar. Att termen Italien överlevde som geografisk term är inte förvånansvärt. Detsamma gällde mängder av romerska termer, som fortsatte att brukas i den lärda världen, och som därför fanns till hands när man i senare tid ville laborera med nygamla ord för gamla områden. Andra exempel är Spanien (av Hispania) och Britannien (av Britannia). Desto mer anmärkningsvärt är att Italien även överlevde som politisk benämning på ett kungarike under medeltiden, visserligen inlemmat i Tysk-romerska riket, men formellt ett eget territorium.

Det hade varit mer logiskt om kungariket ifråga hade kallats Langobardien, eller någon variant av detta ord. Se bara på utvecklingen i omvärlden. Frankerna erövrade Gallien, varför detta land heter Frankrike. Anglerna har gett namn åt England. Bajuvarerna har gett namn åt Bayern. Etcetera. Eftersom langobarderna, som invaderade Italien år 568, erövrade nästan hela landet på 600- och 700-talen borde terminologin ha förändrats i enlighet med situationen i grannländerna.

Så skedde också, till en början. Termen ”langobard”, som ursprungligen hade syftat på medlemmar av den krigarkonfederation som genomförde erövringen under andra hälften av 500-talet, övergick på 600-talet till att syfta på medlemmar av det besuttna folkskiktet i de delar av Italien som erkände den langobardiske kungens eller de langobardiska hertigarnas välde, oavsett etniskt ursprung. Benämningen användes i konfrontation med representanter för grannriken, varför Italien, helt följdriktigt, bytte namn till Langobardien (lat. Langobardia).

Men sedan hände något. På 800-talet beslöt de karolingiska härskarna, uppenbarligen influerade av den lärda rörelse som spred sig i kloster och hov (”den karolingiska renässansen”), att återuppliva termen Italien. Från att under några sekler ha varit en geografisk term blev Italien även en politisk term. Ordet Langobardia överlevde, men endast som benämning på olika delar av Italien. En stor del av Syditalien bar detta namn i flera århundraden, även sedan bysantinarna erövrat området (Thema Langobardia). Framför allt kom dock benämningen att syfta på det norditalienska slättlandet, vars kärnområde ännu kallas Lombardiet, en språklig vidareutveckling av Langobardia.

Sveriges äldsta klädesplagg

Historia Vilket är Sveriges äldsta bevarade klädesplagg? Är det Bockstensmannens dräkt från mitten av 1300-talet, eller stämmer det att det finns ett plagg från Söderköping som är mycket äldre?

Svar: ingetdera är äldst. Söderköpingsplagget, en kjortel, stammar från första hälften av 1200-talet och är därmed äldre än Bockstensmannens dräkt, men båda dräkterna är kraftigt distanserade av Gerumsmanteln, som idag förvaras på Historiska museet i Stockholm, där den kan beskådas i den permanenta basutställningen på bottenvåningen.

Manteln hittades i juni 1920 i Östra Gerums socken i Västergötland, varav namnet. Upphittarna lystrade till namnen Johan Fredrik Klasson och Erik Rydberg; Johan råkade finna manteln när han höll på att bryta torv. Den är tillverkad av vävt ylle, aningen oval till formen och mäter 2,5 x 2 meter. Vävningstekniken har fått som resultat att manteln har vad som närmast kan liknas vid ett hundtandsmönster. Idag är den brun, men det beror på att den har färgats av vattnet i mossen. Vilken färg den ursprungligen haft har jag ingen aning om, mer än att det torde ha rört sig om minst två färger (forskning pågår).

Analyser har visat att manteln vävdes någon gång mellan 360 och 100 f.Kr., det vill säga under den epok som brukar kallas förromersk järnålder. Till det mest spännande hör det faktum att den har små stickhål, sannolikt från en kniv, vilket har lett till en hypotes om att bäraren blev mördad genom fem knivhugg.

Brosa, döve och fase

Historia Varifrån kommer de märkliga tillnamnen på svenska jarlar under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal? Kallade sig verkligen personerna ifråga ”Birger brosa”, ”Karl döve” och ”Ulf fase”? Och vad betyder tillnamnen?

Huruvida personerna eller deras närstående nyttjade termerna ”brosa”, ”döve” och ”fase” är okänt. Ingen av dem har efterlämnat texter där vederbörande refererar till sig själv med tillnamnen. Det har ingen annan samtida svensk heller gjort – namnen hör källmässigt hemma i västnordisk (norsk-isländsk) 1200-talstradition.

”Birger brosa” betyder ordagrant ”Birger den leende” och ”Karl döve” betyder just det namnet antyder – nämligen att jarlen hade grava hörselproblem. Att vi känner till detta beror uteslutande på att tillnamnet dyker upp i islänningen Sturla Thórðarsons Hákonar saga, om den norske kungen Håkon Håkonsson. I kapitel 259 läser vi om Ulf fase att ”hann var sonr Karls jarls daufa”, ”han var son till jarl Karl döve”.

Ulf fases namn är det mest besvärliga att reda ut. ”Fase”, eller ”fasi” (som det uttryckligen står i källan), har oftast tolkats som ”den fasansfulle” eller ”den förskräcklige”.

Hade romarna människoätande muränor?

Historia Det cirkulerar uppgifter om att romarna födde upp muränor genom att utfodra dem med slavar. Stämmer det, eller är det en skröna?

Jag erkänner villigt att detta inte faller inom mitt expertområde, och om det finns någon i läsekretsen som kan fylla i kunskapsluckan är hon eller han mer än välkommen. Men såvitt jag vet är det inte belagt att romarna verkligen höll på med sådant. Uppgiften kan förvisso spåras ända till antiken och brukar dyka upp i historier om den elake Vedius Pollio, bland annat i filosofen Senecas moraliska essä De ira (”Om vrede”, 3:40). Här berättar Seneca om hur Vedius Pollio en gång bjöd kejsar Augustus på middag, varvid en av värdens slavar av misstag slog sönder en glasbägare. Vedius befallde genast att slaven skulle avrättas genom att slängas i husets fiskdamm för att bli mat åt de nejonögon eller muränor som Vedius Pollio födde upp. Slavpojken kastade sig inför kejsarens fötter och bad om nåd – han accepterade dödsdomen som sådan, men han ville inte sluta sina dagar som mat till fiskar. Augustus var själv förskräckt över Vedius Pollios tilltag. Han lät frige slaven och påbjöd att alla glasbägare i huset skulle krossas. Sedan fylldes fiskdammen med jord.

Även Plinius den äldre och andra författare, som levde långt senare, har berättat om Vedius Pollio och hans förfärliga fiskdamm. Men observera: detta betyder inte att händelsen har inträffat. Historien kan mycket väl vara resultatet av en eller flera romares morbida fantasi. Helt orealistisk kan Vedius Pollios grymhet knappast ha varit, annars skulle den moraliska poängen i Senecas berättelse ha gått förlorad genom att vara alltför fjärmad från verkligheten. Men muränor…?

Vad hände med Bohusläns städer efter 1658?

Historia Under det gångna året har jag föreläst en hel del i Bohuslän och fått åtskilliga frågor om vad som egentligen hände med landskapets städer efter det svenska maktövertagandet 1658. Blev någon stad nedlagd? Blev någon grundad? Blev städerna diskriminerade till förmån för andra svenska städer?

Svaret på frågan ligger i dels dåtida försvarspolitiska överväganden, dels dåtida ekonomisk ideologi, så kallad merkantilism. Den svenska statsmakten ville försäkra sig om att Bohuslän förblev svenskt – att landskapet kunde försvaras och att inhemska resningar försvårades. Merkantilistiska överväganden gjorde att staten prioriterade vissa städer framför andra (så kallade stapelstäder fick ensamrätt på utrikeshandel gentemot uppstäder, vilka miste dylik rätt), att man grundade nya orter för att främja handel och beskattning och att landsbygdens näringsliv kraftigt underordnades städernas.

Sammanlagt fick dessa överväganden mycket stor betydelse för Bohuslän. Vid månadsskiftet maj–juni 1658, det vill säga några månader efter freden i Roskilde, utfärdades hårda resolutioner som innebar att all bondeseglation och all handel från små hamnar (”kliphamner”) förbjöds. Handeln med utlandet skulle koncentreras till stapelstäder. Detta var ett dråpslag mot många bohuslänska bondefamiljer, som i århundraden använt vikarna och hamnarna vid kusten till att segla till Danmark med ved, timmer och produkter från boskapsskötseln. Denna seglation, samt skeppsbyggeriet, hade varit en icke obetydlig inkomstkälla. Dessutom lade svenskarna ned Kungälv. Samtliga stadsbor beordrades att flytta till Göteborg eller Marstrand. Endast de hantverkare som behövdes för Bohus fästnings behov fick bo kvar. Uddevalla lades visserligen inte ned, men staden miste sin stapelrätt. Marstrand fick behålla stapelrätten, men måste delvis koordinera sin kommers med Göteborg. En borgare från Marstrand fick sitta med i Göteborgs råd, och göteborgare fick sitta med i Marstrands.

Det är lätt att se vilka som haft framgång i förhandlingarna – göteborgarna. Idag skulle vi använda termer som ”framgångsrik lobbying” för att förklara besluten. Bohusläns städer och landsbygd tvingades retirera inför den allt starkare staden vid Göta älvs mynning. Att lägga ned Kungälv var (i teorin) desto enklare som Bohus fästning inte längre var en gränsfästning. Att Marstrand fick överleva berodde inte på göteborgsk välvilja – tvärtom, göteborgarna hade gärna sett att även den staden lagts ned – utan på försvarspolitik. Svenska staten menade att man behövde en fästning och en bas för flottan norr om Göteborg, och Marstrand var idealiskt för ändamålet.

Efter kriget 1658–1660, då landskapet varit krigsskådeplats, tillsattes 1662 en kommission för att utreda hur man skulle gå vidare. Något av det viktigaste man kom fram till var att en ny stad måste grundas i norra Bohuslän, inte minst för att svenska borgare skulle kunna flytta dit och utgöra en nordlig bastion för rikssvenska intressen gentemot både norrmännen och bohuslänningarna. Resultatet var Strömstad, som grundades 1667. Dessutom valde man att mildra stöten mot de äldre städerna i landskapet. Uddevalla återfick rätt att handla med alla städer i Sverige 1664 och Kungälvs dödsdom upphövdes. 1667 fick borgarna i Kungälv och Uddevalla även rätt till viss utrikeshandel med varor som trä och fisk. Men bondeseglationen förblev förbjuden. Med andra ord: Göteborg tvingades på reträtt. Men reträtten var bara tillfällig.

I nästa krig, 1675–1679, marscherade arméerna återigen fram och tillbaka genom landskapet, plundringen var avsevärd (Strömstad och Kungälv lades i aska), och när konflikten var över var det dags för nya reformer. En betydligt mer genomgripande försvenskning än tidigare vidtog, med kyrkan och prästerskapet i centrum för ansträngningarna. Svensk lag infördes. I detta läge hade återigen Göteborg stora framgångar på de bohuslänska städernas bekostnad. Bondeseglationen, som faktiskt blivit tillåten i december 1679, förbjöds redan 1680. Uddevalla miste sin stapelrätt 1681, vilket ledde till en lång fejd mellan köpmännen i Uddevalla och Göteborg, en konflikt som pågick långt in på 1700-talet.

Jesuiter i Tibet?

Historia Tibet skall, enligt så gott som alla referensverk, ha varit ett stängt land i historisk tid. Endast med en armé kunde du ta dig fram till Lhasa, brukar man hävda. Likväl dyker det ibland upp notiser om att jesuiterna slog sig ned i landet och missionerade. Är det en skröna eller har det hänt?

Det har hänt. Bakgrunden var de envisa rykten som gjorde gällande att det fanns ett avlägset, svårtillgängligt men kristet rike någonstans i Asiens inre. Myten hade högmedeltida anor, och förknippades ibland med rykten om ”prästen Johannes rike” (som jag gärna bloggar om vid något annat tillfälle), men den var i själva verket föga mer än en myt – det närmaste den kom sanningen är det faktum att vissa mongolkhaner under perioder anammade de varianter av kristendomen de lärde känna.

Enligt ett av de felaktiga rykten som cirkulerade så sent som på 1600-talet fanns det en kristen kyrka norr om Himalaya. Detta gjorde jesuiterna intresserade. De hade med framgång etablerat sig i både stormogulernas Indien och Mingdynastins Kina och hade därför praktiska möjligheter att utröna om ryktet var sant. År 1624 korsade portugisen Antonio de Andrade bergskedjan söderifrån. Han hittade visserligen ingen kyrka, men han var driftig nog att bereda vägen för missionsprojekt och ytterligare upptäcktsresor i regionen. Jesuiterna var kvar i det västtibetanska Tsaparang ända till 1641, då de kördes ut. Francisco de Azevedo utforskade Ladakh i början av 1630-talet. Andra jesuiter tog sig 1626–1632 till Shigatse via nuvarande Bhutan, och 1661–1662 lyckades Johann Grueber från Linz och Albert D’Orville från Bryssel genomföra den imponerande resan Peking–Lhasa (där de stannade i ett par månader)–Katmandu–Agra. D’Orville avled i Agra, helt nedbruten av resan, men Grueber tog sig hem till Europa och redogjorde för deras upptäckter.

Den som är intresserad av mer kunskap om dessa av oss inte särskilt kända resor kan vända sig till C. Wessels, Early Jesuit Travellers in Central Asia 1603–1721, Haag 1924.

Koks i lasten

Historia Det historiskt inriktade Tintinintresset föranleder många nya frågor, och jag besvarar dem gärna, med visst mellanrum. Idag gäller det ett av de sena albumen, Koks i lasten. Albumet handlar om hur Tintin och kapten Haddock upptäcker att afrikanska muslimer på pilgrimsfärd till Mekka i själva verket dras in i arabisk slavhandel på Röda havet för att säljas som ofria arbetare. Har detta en konkret verklighetsbakgrund?

Ja. Albumet, i original Coke en stock (1956–1958), tillkom mot bakgrund av en internationell skandal som fick stort utrymme i tidningarna och inspirerade Hergé. Enligt reportagen lockade araber av senegalesiskt ursprung pilgrimer från västra och mellersta Afrika till Mekka. Färden gick via lastbilar till Sudan och därefter på båtar till Jedda. Väl framme i Saudiarabien blev de ”arresterade” såsom illegala pilgrimer och överlämnade till slavhandlare. Den franske ambassadören i Saudiarabien rapporterade 1953 att normalpriset för en manlig slav under 40 år var omkring 150 pund på marknaden i Jedda, medan en flicka under 15 betingade ett pris på 400.

I själva verket var slaveriet helt accepterat och mycket utbrett i arabvärlden på 1950-talet. Som exempel kan nämnas att slavarna i Qatar uppgick till ca 3 000 av ett samlat invånarantal på 20 000. På grund av påtryckningar från oljebolagen avskaffade den regerande dynastin slaveriet 1952, men i praktiken fortlevde ofriheten i det lilla riket länge. Internationell kritik mot den typ av företeelse som Koks i lasten handlar om ledde till en våg av uppmärksamhet åren 1961–1963, då journalister noggrant redogjorde för vilka arabiska stammar och vilka affärsmän som kontrollerade rutterna och profiterade på handeln. Radikala arabledare, som Nasser i Egypten, utnyttjade dessutom rapporterna som argument för politisk förnyelse på deras egna villkor. Resultatet blev att Saudiarabien och Yemen avskaffade slaveriet 1962, Förenade Arabemiraten 1963 och Oman 1970.

Men trafiken fortsatte. 1971 hävdade Oliver Ransom att svarta barn auktionerades bort i Röda havets hamnstäder, precis som tidigare. År 1982 gjorde John Laffin gällande att afrikanska pilgrimer på väg till Mekka fortfarande förslavades och såldes under resan till Saudiarabien, alldeles som i Koks i lasten – med ett viktigt undantag: införandet av flygrutter hade nu gjort kommersen ännu enklare än på lasbilarnas och båtarnas tid.

Erövrade mongolerna Vietnam?

Historia På kartor över mongolväldet på 1200-talet framstår det ibland som om Vietnam ingick, men ibland utelämnas området. Vilket är sant? Erövrade Kublai khans styrkor nuvarande Vietnam eller inte?

Före 900-talet hade nuvarande norra Vietnam ofta lytt under kinesiska kejsare och därför anammat en i hög grad kinesisk kultur inom religion och administration. Men under den politiska och militära splittringen i Kina på 900-talet frigjorde sig vietnameserna från den mäktiga grannen i norr. Ridån gick upp för riket Dai Viet, det institutionella fröet till dagens Vietnam. På mongolväldets tid var denna självständighet sedan sekler ett etablerat faktum. Kublai khan ärvde emellertid de gamla kinesiska maktanspråken och lät därför sina numerärt överlägsna styrkor invadera från norr.

Kriget förlöpte inte till mongolernas fördel. Liksom expeditionerna till Japan och Java blev det vietnameiska fälttåget en mongolisk katastrof. Vietnameserna drog sig tillbaka till bergen och djungeln, där de lätt besegrade förföljande mongolstyrkor, som var helt ovana vid djungelkrigföring. Kublai khan vägrade att inse faktum och sände in nya arméer, vilka drabbades av samma missöde. Under en fas valde han att eskalera kriget genom att sjövägen angripa Champa, ett austronesiskt rike som var beläget söder om Dai Viet, i nuvarande mellersta Vietnam. Syftet var att skära av Dai Viets sydgräns och ställa fienden mellan två eldar. Inte heller detta lyckades.

Till slut kompromissade man sig fram till en fred som gjorde det möjligt för storkhanen att rädda ansiktet. Härskarna i Dai Viet och Champa erkände formellt Kublai Khans överhöghet men behöll i praktiken sin självständighet. När de båda rikena inlemmas i mongolväldet på moderna kartor åsyftas denna överhöghet. När de inte inlemmas åsyftas det faktum att mongolerna i praktiken inte hade mycket inflytande i något av rikena. Det enda sydöstasiatiska land som Kublai khan hade verkliga militära framgångar i var Burma.

Började det i Lindisfarne?

Historia I historisk litteratur kan man ofta läsa att vikingatågen inleddes genom plundringen av Lindisfarne på Holy Island, vid Englands nordöstkust, år 793. Men är det verkligen sant? Fanns det inte liknande plundringståg tidigare?

Jo, det fanns det. Ett känt exempel är den expedition till Rhenmynningen på 500-talet som leddes av Chlochilaichus, alias Hygelac och Hugleik; jag bloggade om den för några månader sedan. Men även om vi begränsar oss till det sena 700-talet blir Lindisfarne inte först. Enligt Anglosaxiska krönikan anlände några skepp till Portland vid Engelska kanalen vid en icke närmare specificerad tidpunkt efter 786. Besättningarna möttes av den lokale styresmannen, som befallde dem att bege sig till Dorchesters kungsgård. De nyanlända, som var allt annat än fredligt sinnade, slog ihjäl honom. Hotet från dessa och andra våldsverkare bedömdes som så allvarligt att kung Offa av Mercia år 792 uppmanade folket i Kent att stärka försvarsanläggningarna mot havet.

Attacken mot Lindisfarne nämns i samma krönika, och den dateras till den 8 juni 793. Enligt krönikören hade folket varskotts av järtecken i form av virvelvindar, blixtar och åsynen av drakar som flög genom luften, varefter en tid av hungersnöd hade följt – och sedan kom nordborna.

Källa: ”Regeringen har öst in pengar”

Kulturministern om sparkade museichefen.

FOTO: Pi Frisk

Populäraste sommarpratarna

Kultursvep

”Trots sin rädsla har han flest”

Juliette Binoche krigsfotograf i ny film

Film

”Otroligt hur väl förberedda de var”.

Moderat politiker
rasar mot P1 Sommar

Kultursvep

”Public service är vänstervridet”

Karibisk piratstil i svävande värld

Spelbloggen

Inkluderande steampunk.

”Biopics med kvinnor
kan bli en ny trend”

Krönika

Genre länge förbehållen män.

J.M. Coetzee söker
sanningen om ön

Del 3

Om en resa i böckernas värld.

Korttänkt jämföra litteratur med tv

Krönika

Isabelle Ståhl om Amazon Unlimited.

”Borde skrämma livet ur alla som sålt skolor”

Lästips för politiker

Del 4 Elfriede Jelinek.

Omdiskuterat dödsfall väntar i The Simpsons

Kultursvep

En karaktär ska falla ifrån.

Tabut i svenskjudiska offentligheten

Krönika

Ricki Neuman om skuldkänslor.

”Jag är inte en sådan som drömmer”

Söndagsintervjun

Åsa Grennvalls mörker.

Festivalerna där 9 av 10 bokningar är män

Mansdominans på svenska festivaler.

Steven Seagal portad från bluesfestival

kultursvep

Putinvän förargar Estland.

Gör Annie Lööf-tatuering

kultursvep

Komikern i ny tv-serie om politik.

Priset för lån av e-böcker fyrdubblas

litteratur

Flera bibliotek har inte råd.

Utøyas minnesplats -
sår som aldrig läker

Tre år efter

”Vissa saker behöver människor och samhälle komma ihåg.”

Så här kan monumentet se ut

Bildspel

Se Jonas Dahlbergs förslag här.

Vad hände efter
självmålet i VM?

Quiz

Dick Harrison om Colombias historia.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Kartlade Sydafrikas moraliska slagfält

Under Strecket

Per Wästberg efter vännens död.

Mannheimer; skarp och opretentiös

Minnesord

Den krassa verklighetens mästare.

Sverige är beroende av impulser utifrån

Kulturchefen

”Extra viktigt för oss.”

Krönika

”Jämför språk med muskler”

Isabelle Ståhl: Jag skräms av retorikexpertens roll.

Det är på sommaren
vi ska läsa elithyllan

Krönika

Våga motstå spänningsromanen.

Checklista för dialektlyssnaren

Språkspalt

Koll på diftongerna i sommar!

Kulturchefen

Våra dörrar måste fortsatt vara öppna

Fristäderna bör bli fler.

Tove Bengtsson

Tove BengtssonSpelbloggen

Till bloggen

Verskonst från exilen

Under strecket

Melitta Urbancics poesi nyupptäckt

Hon skapade en rysk vår i Sverige

under strecket

Ryssland var hett i 1880-talets Stockholm

Det litterära Odessa varken ryskt eller ukrainskt

Under strecket

En litterär rörelse föddes vidOdessas stränder.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Kultur med livet
som insats

Leka med döden

Skottskadad för konsten.

Filmat våld lockar unga till Isis

Under strecket

Slåss om arvet efter bin Ladin.

Här är sommarens
bästa läsning

Del 2

SvD:s tips om läsning på semestern.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.