Garpar?

Historia I äldre historiska texter finner man ibland ordet ”garp”, ofta med negativ biton, syftande på tyskar. Det dyker också upp i diverse ortnamn. Vad betyder det? Var det ett ord som tyskarna förde med sig hit? Ett lånord?

Nej, så var det inte. Ordet har funnits i Sverige betydligt längre. Det fornsvenska ”garper” syftade på en besvärlig individ, en bullersam bråkmakare, en skrävlare eller en pratkvarn. Ordet blev, okänt exakt när, ett etablerat öknamn som gärna brukades som nedsättande term om allehanda fiender, ungefär som ”skitstövel”.

När tyska knektar och fogdar under andra hälften av 1300-talet blev vanligt förekommande i Sverige överfördes benämningen på dem. Man talade om kung Albrekt av Mecklenburg (1363–1389) och hans garpar, det vill säga tyskar. Bruket blev så frekvent att betydelsen förändrades: från att ha syftat på besvärliga typer i allmänhet övergick det till att syfta på tyskar.

I och med det började ordet faktiskt mista en del av sin pejorativa laddning. Långt ifrån alla garpar/tyskar i Sverige var ju elaka fogdar. Tyskarna var även skickliga köpmän, hantverkare och bergsmän som medverkade till att exploatera mineralfyndigheter och utveckla metallhanteringen i Sverige, något som ännu kan utläsas ur ortnamn som Garpenberg.

Kina och Bysans

Historia I kommentarerna till gårdagens blogg utbröt en diskussion om huruvida det funnits kontakter mellan Kina och Bysantinska riket (det vill säga Östrom). Eftersom jag roade mig med att undersöka detta för sisådär tjugo år sedan (se till exempel artikeln ”Det gåtfulla Da Qin i Fjärran Västern”, Medusa 12:3) tar jag mig gärna friheten att reda ut begreppen.

Under äldre tid hade kineserna hänvisat till den Fjärran Västern som med all säkerhet motsvarar romerska riket med termen Da Qin. Detta förändrades på 600-talet, då imperiet i väster istället började kallas Fulin. Troligen är ordet ytterst härlett från Rom, via sogdiskans Hrom och From eller turkiskans Purim.

I de kinesiska redogörelserna för detta besynnerliga land framgår bland annat att det levde märkliga djur i området. I norra delen av Fulin fanns, trodde man, ett får som växte ur jorden; dess navel satt fast i marken. Om navelsträngen bröts av dog djuret, något som invånarna frambringade genom att rida omkring och skrämma upp fåret med trummor. Kungen av Fulin åtföljdes ständigt, menade kineserna, av en fågel med gröna fjädrar, som varnade honom för förgiftad mat genom gälla skrik. Och så vidare – idel vandringslegender. Några korrekta iakttagelser av och redogörelser för livet i Konstantinopel och dess imperium finns inte att tillgå från kinesiskt håll.

Enligt de kinesiska källorna anlände ibland ambassader med tributer från kungen av Fulin till kejsaren av Tangdynastin. Detta skall ha ägt rum 643, 667, 701 och 719. Ingen av dessa ambassader är dock nämnda i romerska eller grekiska källor, varför det är fullt möjligt – många forskare håller det för högst sannolikt – att det inte alls var ambassader utan vanliga köpmannabeskickningar, vars medlemmar gav sken av att vara officiella romerska representanter för att skaffa sig favörer. Vi vet, tack vare senare redogörelser, att detta var en vanligt förekommande taktik.

En spanjor och en kines i Samarkand

Historia I historiska översiktsverk nämns ibland att officiella representanter för yttersta västern och yttersta östern – Spanien och Kina – möttes på en middag i Samarkand i början av 1400-talet, detta som exempel på att utvecklingen av politik, köpenskap och kommunikationer hade nått så långt att diplomater från hela den eurasiatiska kontinenten vid behov kunde sammanstråla. Stämmer det?

Ja, det stämmer. Händelsen kan dateras till den 8 september 1404, och vi känner till den tack vare den resedagbok som fördes av spanske (kastilianske) ambassadören Ruy Gonzalez de Clavijo, som sänts till Samarkands härskare Timur (Timur Lenk) på uppdrag av Henrik III av Kastilien. Kastilianaren skildrar hur han och hans män leddes till en praktfull sal, där de placerades till höger om Timurs eget säte. Mellan dem och den gamle härskaren befann sig en man med ett, ansåg Clavijo, besynnerligt utseende. Han hade sneda ögon och hy som övergick i en gulaktig nyans. Denne ambassadör hade tidigare krävt att Timur skulle erlägga tribut till en härskare som, enligt vad kastilianarna tyckte sig höra, hette Chayscan och var kejsare av Cathay. När Timur upptäckte att hans tjänare hade placerat den snedögde på en bättre plats än de nyanlända kastilianarna blev han upprörd. Tjänarna beordrades flytta fram sändebuden från ”kungen av Spanien, min son och vän” och flytta ned cathayanen (kinesen) till en sämre plats. Han kom nämligen från en dålig härskare – en tjuv och en fiende.

I Clavijos reseberättelse används händelsen som belägg för hur högt aktat Kastilien och dess härskare var även i Centralasien. I praktiken var det, från Timurs sida, snarare fråga om en möjlighet att förolämpa Mingdynastins ambassadör. Kastilianarna anlände vid ett tillfälle då relationerna mellan Timur och Kina övergått i ett kritiskt läge. En tid senare bröt Timur ut på sitt sista fälttåg, mot just Kina.

Kunde Wismar ha tillhört Sverige?

Historia I samband med westfaliska freden 1648 fick Sverige ett antal besittningar i Tyskland, däribland staden Wismar. Stämmer det att denna stad ännu i början av 1900-talet formellt tillhörde Sverige, och att vi mycket väl hade kunnat behålla staden, om den svenska regeringen bara velat?

Jag har som hastigast varit inne på ämnet – svenska besittningar i Tyskland – tidigare, men jag gör gärna en utvikning om just Wismar. Problemet med staden (samt området kring Neukloster och ön Poel, som administrerades från Wismar) var det svenska ointresset. Våra makthavare på 1700-talet och i början av 1800-talet var betydligt mer intresserade av det större området Svenska Pommern, längre österut, än av de små territorierna kring den gamla hansestaden Wismar. Det visste grannarna om. När Gustav IV Adolf år 1796 bröt sin förlovning med Luise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin försökte hennes far kräva skadestånd i form av Wismar, Neukloster och Poel. Det slutade med penningersättning, men fyra år senare var det tvärtom: svenskarna tog själva initiativ till att förpanta områdena till Mecklenburg-Schwerin på 99 år mot ekonomisk ersättning uppgående till 1 250 000 riksdaler. Den 26 juni 1803 slöts ett avtal om saken i Malmö.

Det rörde sig alltså om förpantning, inte om försäljning. Den svenska kronan förbehöll sig rätten att lösa in Wismar. Under hela 1800-talet hade Wismar följaktligen en speciell ställning som ”halv-svenskt”. Staden hade egna lagar och en egen flagga (röda och vita tvärgående ränder). I tidningsartiklar i Mecklenburger Tageblatt under åren före sekelskiftet 1900 kunde man läsa hur juridiska och politiska experter diskuterade möjligheten av att Sverige skulle utnyttja inlösningsrätten och ta tillbaka den sista resten av stormaktstiden.

Rent teoretiskt sett kunde detta ha skett, men knappast i praktiken. Kostnaderna för en inlösen var mycket hög. Lägg därtill att Kaiser Wilhelms Tyskland var en europeisk stormakt. Hade Tyskland accepterat att plötsligt mista territorium till Oscar II:s Sverige, ett Sverige vars politiska ledning till råga på allt stod Tyskland tämligen nära? En svensk inlösen skulle med all säkerhet ha framkallat en politisk kris, som hade slutat med att Sverige avstått från inlösningsrätten.

Så skedde under alla omständigheter 1903, som därmed får betraktas som absolut slutår för Sveriges ställning som innehavare (i teorin) av områden på kontinenten. I september detta år återtog storhertig Friedrich Franz IV formellt Wismar och inlemmade staden i det egna väldet.

Våra första vegetarianer?

Historia Idag är vegetarianer allt annat än sällsynta. Det finns gott om varianter, med allt från hårdhudade veganer till folk som tidvis struntar i reglerna och äter kött när det är socialt påbjudet. Men hur uppstod vegetarianismen? När började människor avstå från kött?

Först och främst: de flesta som sagt nej till kött i historisk tid har gjort det högst motvilligt, på grund av fattigdom. Hela frågan om etisk vegetarianism skulle ha tett sig som en obegriplig lyxdebatt för flertalet jordbrukare före välfärdssamhällets tid.

De första vegetarianerna var alltså rimligtvis folk som hade det ovanligt gott ställt och dessutom tid att tänka och formulera idéer om föda. Födomässiga tabuföreställningar är kända i många religioner, och den förste vegetarianen var antagligen en andlig vägledare – präst eller profet – i en av de gamla flodkulturerna. När vi möter vegetarianism i skriftliga källor är det förknippat med religionsutövande, kopplat till reningsritualer och till vissa prästämbeten. Verkligt tydlig blir idén på 500-talet f.Kr., både i Medelhavsvärlden och i Indien. Den indiska vegetarianismen vilade sig ytterst mot reglerna mot dödandet av djur (först inom buddhismen och jainismen, senare även inom hinduismen). I den sydasiatiska kulturkretsen har idéerna fortlevt in i modern tid. Den förste kände vegetarianen i vår del av världen var Pythagoras från Samos, men han var långt ifrån den ende grekiske filosofen under antiken som antog denna ståndpunkt.

De vegetarianska filosofskolorna i Medelhavsvärlden överlevde emellertid inte antiken. Varken inom kristendom eller inom islam under medeltiden var avhållsamhet mot kött ett ideal. En och annan munk och sufi gjorde förvisso motstånd mot köttätande, men det rörde sig alltid om små minoriteter i ett hav av idel köttätare. Huvudfårorna inom kristendom och islam nöjde sig med fasteperioder (som före påsk respektive under ramadan) men yrkade inte på att man i övrigt skulle säga nej till allt kött som sådant. Den muslimska och judiska aversionen mot griskött motsvarades alltså inte av en aversion även mot kött från exempelvis får.

Om vi vill finna modern vegetarianism måste vi vänta till 1700- och 1800-talens Västeuropa. Här växte idéerna fram från två håll, dels inom delar av upplysningstidens intellektuella rörelse (det vill säga som filosofiskt överklassfenomen), dels inom grupper som ägnade sig åt bibelstudier. 1800-talets västerländska vegetarian strävade efter ett skapa ett gott, harmoniskt liv genom att ta avstånd från kött. Ytterst få vanliga arbetande män och kvinnor tog del av dessa tankegångar. Det normala under både 1800-talet och största delen av 1900-talet var att köttätande uppfattades som entydigt positivt. När kristider och depression ledde till minskat köttätande under 1900-talets första hälft blev resultatet inte sällan ljudliga folkliga protester.

Den vildvuxna flora av vegetarianska idéer som vi har runt omkring oss idag är med andra ord en mycket sentida företeelse, en följd av de senaste decenniernas idéspridning. Vår tids militanta veganer saknar historiska föregångare.

En karta över Vinland?

Historia Jag har fått en fråga om den så kallade Vinlandskartan, som förvaras i Yale University i USA. Är det verkligen en medeltida karta? Eller är det en förfalskning?

Vinlandskartan är ett av det senaste halvseklets mest omdebatterade dokument, och experterna är inte eniga om dess äkthet. Det har skrivits åtskilligt om kartan, eftersom det – om den är äkta – rör sig om den äldsta avbildningen av Amerika och ett kartografiskt belägg för vikingarnas upptäcktsresor i fjärran västerled.

Kartan (27,8 x 41 cm), som upptäcktes 1957, föreställer Europa (inklusive Skandinavien), Nordafrika, Asien och nordöstra Nordamerika (”Vinland”). I kartans text anges att nordborna Leif och Bjarni upptäckte Vinland. Till en början gissade man att den hade tillverkats på 1400-talet, varför upptäckten hälsades med entusiasm av forskarvärlden. Men det dröjde inte länge förrän tvivlarna satte klorna i kartan. De senaste seklernas dokumenthistoria rymmer många exempel på skickliga förfalskningar, och Vinlandskartan kunde mycket väl vara ännu ett exempel på detta.

När bläcket underkastades kemisk analys (detta har skett vid upprepade tillfällen, i takt med att tekniken gått framåt) framkom det att kartan innehåller element som endast återfinns i bläck som tillverkats på 1900-talet. Detta talar starkt för att det rör sig om en förfalskning, även om det bör påpekas att de forskare som var ansvariga för bläckanalyserna själva har varit djupt oense om resultatens betydelse. Själva pergamentet är lättare att datera. Enligt analysen tillverkades det mellan 1423 och 1445.

Alltså: grundmaterialet är senmedeltida, men forskarna lär fortsätta gräla om huruvida kartan ritades redan då eller först på 1900-talet. Ett särskilt problem utgörs av kartans avbildning av Grönland. Till skillnad från Norden, som avbildas lika felaktigt som på flertalet medeltida kartor, är Grönlands konturer påfallande korrekt skildrade. Detta har av vissa tolkats som ett tydligt tecken på att kartan är ett modernt falsarium. Men å andra sidan – varför skulle en skicklig modern förfalskare göra ett sådant misstag?

Kalmar blodbad

Historia Man hör mycket om Stockholms blodbad, och en del om Linköpings blodbad, men hur är det med Kalmar blodbad? Här och där skymtar hänvisningar även till ett dylikt. Hur hänger det ihop?

Frågan har egentligen två svar, eftersom uttrycket ”Kalmar blodbad” har syftat på två helt olika händelser, den ena 1505 och den andra 1599. Den senare incidenten, som var en i raden av blodiga utrensningar i riket från hertig Karls sida, är den minst åberopade: den 16 maj 1599 lät hertigen halshugga det nyligen intagna slottets försvarare – Johan Larsson Sparre, Kristofer Andersson Grip och Lars Andersson Rålamb samt slottsprästen Birger, med flera personer – varefter deras huvuden sattes upp på stadens västra port. Liknande scener utspelade sig även på andra håll inom gränserna, inte minst i Finland. Den förra avrättningen dyker oftare upp i litteraturen och kan förtjäna ett par längre rader.

Sommaren 1505 väntade unionskungen Hans på att en svensk delegation skulle anlända till ett unionsmöte i Kalmar. Efter det svenska upproret 1501 rådde krig mellan riksföreståndarregimen i Sverige och kungen i Köpenhamn, och det planerade Kalmarmötet var ett försök från Hans sida att råda bot på eländet. Han kontrollerade både Kalmar och Borgholms slott, vilka lätt kunde förses med proviant sjövägen, och svenskarnas försök att betvinga Kalmar genom belägring hade misslyckats. Efter en längre kraftmätning hade båda parter år 1504 kommit överens om att diskutera öga mot öga i Kalmar.

För kung Hans, som anlänt i god tid med många soldater, blev det emellertid en frustrerande lång väntan. Den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson och hans män anlände inte. De sköt upp resan, blev försenade, och snart tröt det danska tålamodet. Av allt att döma var detta en medveten taktik från svensk sida. Unionskungen svarade emellertid med att tillsätta en domstol, bestående av 24 danska och norska rådsherrar, som dömde den svenska regimen till döden. De förkunnade också att den svenska kronan rätteligen tillhörde kung Hans och att de dömda svenska rådsherrarnas gods – en del av detta låg faktiskt i Danmark – kunde konfiskeras av kungen. Eftersom svenskarna inte var på plats valdes ett antal Kalmarbor ut som ersättare. Stadens borgmästare, rådmän och ledande borgare avrättades genom halshuggning och stegling, med förklaringen att de två år tidigare hade hjälpt en svensk belägringshär att inta staden. ”Kalmar blodbad” var ett faktum.

Till saken hör att Svante Nilsson och hans män fortsatte sin långsamma färd mot Kalmar och anlände till Kronobäck utanför Mönsterås ett par veckor senare. I de brev som sändes ut till olika svenska adressater var bitterheten mot unionskungen stor. Kriget fortsatte. År 1506 återtog svenskarna Kalmar stad, men slottet föll först sommaren 1510.

Medeltida avlopp?

Historia Hur fungerade avloppssystemet i medeltida städer? Hade man överhuvudtaget sådant, eller kastades allt ut i gränderna?

Jag fick frågan på ett museum häromdagen. Det är en vanlig fråga, i synnerhet när lukt kommer på tal. Skit på gatorna = vedervärdig stank, därtill för jämnan. Hur kan någon ha velat bo i en sådan stad?

Nog stank det i medeltida gatumiljöer, men faktum är att vi har belägg för avloppsrännornas existens, även i Sverige. I städer med goda arkeologiska förutsättningar, till exempel gott om blålera, och där de medeltida kulturlagren inte är bortschaktade, är det fullt möjligt för arkeologer att gräva fram de gamla avloppen. Ett utmärkt svenskt exempel är Söderköping.

Redan i början av 1200-talet, då staden var nygrundad, anlades avloppsledningar under östgötastadens gator. Det rörde sig både om täckta och öppna rännor, avsedda att transportera bort avfall från de små trähusen. Ett välundersökt exempel är rännan under Vintervadsgatan, som byggdes i skiftesverksteknik. Arkeologer har grävt ut den längs en 150 meter lång sträcka, från hörnet av Folkskolegatan till Lillån (som idag är kulverterad). Just denna avloppsränna, som kan dateras till åren kring 1240, var, i de partier där den var som störst, 70 centimeter bred och drygt 50 centimeter djup. Smärre rännor anslöt till denna relativt stora avloppsledning.

I hela södra delen av Söderköping anslöt de enskilda rännorna till sådana huvudrännor. I norr (dvs. i kvarteren vid nuvarande Göta kanal) saknades en huvudränna, förmodligen eftersom området sluttade så bra att den inte behövdes. Istället rann många smärre avloppsledningar rakt ut i Lillån och Storån.

En intressant detalj är att den del av huvudrännan som låg närmast utflödet i åarna kläddes med flätverk, uppenbarligen för att skapa filter. Alltför grovt avfall fick inte rinna ut i vattendragen. Meningen var förmodligen att detta skulle fastna i filtret och avlägsnas för hand, när man då och då plockade bort den täckande träbeläggningen för att komma åt rännorna.

På så sätt blev folk av med det lätta vardagsavfallet. Tyngre avfall kastades i träkar och gropar, varefter det samlades ihop och fördes till stadens soptipp – som även den är utgrävd och analyserad, men det är en annan historia.

Svenska Robin Hoodar?

Historia Nu i dagarna föreläser jag en hel del om Robin Hood-legenden och om social banditism i allmänhet, främst på bibliotek och muséer i Västsverige. Jag får ofta frågor om liknande figurer i Sverige. Har vi haft svenska Robin Hoodar? Skurkar som stal från de rika och gav till de fattiga?

Först och främst bör det påpekas att ingen kriminellt verksam individ, särskilt inte stora skurkar av Robin Hoods kaliber, bevisligen har skänkt bort sina byten till de fattiga. Hela idén om sociala banditer grundar sig på önsketänkande. Folk har använt verkliga, kända brottslingar som förlagor – narrativt råmaterial – till legendfigurer som ställer upp för de fattiga och bekämpar den orättvisa överheten. Fenomenet är globalt och allmänhistoriskt. Det frodas särskilt i tider av djupa sociala trauman, då det uppstår folkliga behov av dylika berättelser. Att Robin Hood-legenden växte fram under decennierna efter digerdöden, då det engelska lågfrälset kompenserade sig för inkomstbortfall genom korruption och bondeförtryck, är ingen slump.

Sociala trauman och fattigdom är inte ovanliga företeelser i svensk historia. Därför har även vi haft sociala banditer i vår berättarkultur, men flertalet är bortglömda eftersom vi inte längre plågas av de trauman som en gång frambesvor dem i exempelvis skillingtryck och tidningsartiklar.

Ett känt exempel från Småland är Carl Gustaf Tullberg (d. 1825), mer känd som Mästertjuven Tullberg, som härjade framgångsrikt bland landshövdingar och godsherrar i Sydsverige ända till sin död (han lär, liksom flertalet sociala banditer, ha blivit förrädiskt mördad). Tullberg var mäkta populär i 1800-talets Fattig-Småland. Ett exempel från Ångermanland är Erik Olof Olsson, mer känd som Erik Olof Älg. Vid förra sekelskiftet blev han en hjälte för fattiga skogstorpare, som tog till sig historierna om hur han satte rekord i tjuvskytte och lurade länsmän, kronojägare och de förhatliga skogsbolagens skogvaktare.

Vår senaste regelrätta sociala bandit är Bildsköne Bengtsson, född i skånska Vittsjö, som var verksam på 1910-, 1920- och 1930-talen. När han slutligen åkte fast 1934 förpassades han till fängelse, senare även till mentalsjukhus. Han blev utskriven på hösten 1945. Under fem års tid arbetade han därefter som skräddare i Markaryd och fick uppleva hur det kändes att vara en levande legend. Historierna om Bengtssons tjuvaktiga bravader hade gjort honom till Markaryds största turistattraktion. Många trodde faktiskt att han hade tagit från de rika i syfte att skänka till de fattiga. Efter ett återfall i kriminalitet i början av 1950-talet startade Bengtsson en skrädderiverkstad i Göteborgsstadsdelen Örgryte och lyckades hålla sin gamla förbrytaridentitet så hemlig att resten av livet – han avled 1966 – blev tämligen lugnt.

Skärgårdskriget 1719

Historia Vad vet vi om det ryska angreppet mot östra Sveriges kustområden under stora nordiska kriget? Hur allvarligt var hotet?

Jag misstänker att det i bloggens läsekrets, särskilt den stockholmska, finns rejäl kompetens i denna fråga – känn er mer än välkomna att lämna kommenterande och/eller kritiska synpunkter. Nedanstående är, i korthet, vad jag själv brukar dra upp när frågan kommer på tal.

Angreppet (inte sällan kallat ”skärgårdskriget”) ägde rum under sommaren 1719. Under ledning av Fjodor Apraksin anföll ryssarna med 132 galärer och ett hundratal mindre båtar, bemannade med omkring 26 000 man. Under 41 dagar härjade de i skärgården: förde ihop boskap, brände gårdar och spikade upp manifest med text på svenska och tyska, i vilka man kunde läsa att tsaren önskade fred och att kriget helt och hållet var den svenska statsledningens fel.

I skärgården cirkulerar flera historier, vilka går ut på att de svenska skärgårdsbönderna och –fiskarna gjorde motstånd och kastade ut inkräktarna. Tyvärr är detta föga mer än skrönor: i nästan samtliga dokumenterade fall vann ryssarna lätta segrar och erövrade tillfälligtvis de öar de angrep. Ett undantag är, såvitt jag vet, striden på Hölö, där prosten Paulus Scharff faktiskt lär ha skrämt bort ryssarna genom sin trumma och sitt bondeuppbåd.

Den svenska militären förmådde inte göra mycket åt eländet, och när man väl försökte hade ryssen för det mesta bränt vad han ville och försvunnit. Alla större svenska ansträngningar gick ut på att förhindra att ryssarna nådde Stockholm. Till en början var detta lätt eftersom Apraksin föredrog att bränna och härja i Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping, medan den irländskfödde amiral Peter de Lacy brände Östhammar och Öregrund. Mitt emellan dessa flottavdelningar anlände en tredje eskader under Levasjev, vars trupper förlades till Rånö och Nåtarö.

När Apraksin förenade sin eskader med Levasjevs inträdde den mest kritiska fasen i skärgårdskriget: ryssarna brände Ornö och seglade mot Stockholm. En större batalj stod i Stäksundet, där ryssarna hejdades. Därefter vände de hemåt.

Mångbottnade modersporträtt

Aldrig för sent att få en olycklig barndom.

FOTO: Staffan Löwstedt

Trilogin föddes i mormoderns skam

söndagsintervju

Klar med sista delen.

Härvan kring Kraft & Kultur

Storsvindel

”Misstänkte aldrig att han var en luring”.

Ingen läser en bok för att komma till mitten

Profilen

”En ny roman bubblar i mitt huvud.”

Kulturdebatt
Jubel i söndags på SD:s valvaka.

”Varför reagerar Sverige nu?”

Rasismen ingen nyhet.

FOTO: Lars Pehrson

SvD väljer antirasistiska böcker

Boktips

”Kort och brutalt om fascismen”

Vips, och så blir kulturen en valfråga!

Kulturchefen

Kulturen en del av valet.

”Så kan de bilda rensad stat”

Sthlmsnatt

Hjälp till 13 procent rasister.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Sverige blir inget Danmark

Under strecket

SD har misslyckats.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.