Tredje rikets ockultist

Historia Idag vänder jag mig till en filmfråga, som är länkad till en film som inte har det minsta med verklig historia att göra, den på en serieförlaga gjorda biosuccén Hellboy (2004) med Ron Perlman. Bland filmens skurkar förekommer inte bara den ryske munken Rasputin utan även en nazi-ockultist vid namn Karl Ruprecht Kroenen, som förknippas med Thule-sällskapet. Rasputin har utan tvekan funnits, även om han i själva verket dog långt före filmens handling (i Hellboy visar han sig ha en enastående förmåga att återuppstå). Men hur är det med Kroenen? Och om han är påhittad, hade han i så fall en verklig förlaga?

Karl Ruprecht Kroenen är fiktiv. Men ja, han hade på sätt och vis en äkta förlaga. Förlagan hette Karl Maria Wiligut (1866–1946). Han var inte alls lika farlig i verkligheten som Kroenen är i filmen, men nästan lika bisarr. Wiligut var pensionerad officer i den gamla österrikiska armén och hade tjänstgjort i första världskriget. 1919 lämnade han militärlivet och blev ockultist på heltid. Han menade att han stammade från en gammal germansk släkt och i själva verket var bärare av en hemlig tysk kungatitel. Dessutom utvecklade han en hätsk paranoia riktad mot katoliker, judar och frimurare, som enligt Wiligut länge hade förföljt honom och hans ätt. Han påstod också att han kunde träda i kontakt med sina anfäder och få del av deras tusenåriga kunskaper, och han utvecklade ett eget runalfabet.

Wiliguts fru, som uppfattade honom som galen, såg till att han placerades på mentalsjukhus. 1924 blev han diagnosticerad som schizofren och storhetsvansinnig, och kort tid senare omyndigförklarades han. Wiligut satt därefter inspärrad på en institution i Salzburg till 1927. Fem år senare emigrerade han till Tyskland, där han 1933 upptäcktes av Heinrich Himmler.

I och med det var Wiliguts lycka gjord. Himmler beundrade honom och gynnade honom på allehanda vis. Under namnet Weisthor blev Wiligut medlem i SS och befordrades successivt (SS-Standartenführer 1934, SS-Brigadenführer 1936, etc.). Himmler sökte förmå honom att avslöja så många av anfädernas fördolda hemligheter som möjligt, och Wiligut gjorde vad han kunde, med hjälp av ansenliga mängder droger och alkohol. Wiligut skrev dikter och utredde diverse förhistoriska och religiösa frågor åt Himmler; bland annat rekommenderade han Reichsführern att slå på trumman för införandet av en förment urgammal germansk religion i Tyskland. Han utformade ritualer (av vilka vissa även genomfördes, till exempel en dopritual och en vigselritual), officierade som präst och medverkade i expeditioner för att upptäcka och revitalisera gamla germanska fornminnen. Wiligut lär även ha medverkat i utformandet av SS-organisationens dödskallering, men detta kan, mig veterligen, inte bevisas.

År 1939 kom det till Himmlers kännedom att Wiligut hade suttit på mentalsjukhus. Dessutom började SS-ledaren, förmodligen med rätta, frukta att Adolf Hitler inte skulle uppskatta hans och Wiliguts intressen. Alltså lät han pensionera Wiligut. Därefter var kontakterna mellan ockultisten och Himmler sporadiska, men de fortsatte att träffas. Wiligut avled i januari 1946.

För övrigt är Thule-sällskapet (ty. Thule-Gesellschaft), som nämns i Hellboy, inte påhittat. Det växte fram som en liten organisation i München 1917–1918 och stod nära det parti som 1919–1920 utvecklades till nazistpartiet. Sällskapet tycks dock snarare ha varit rasistiskt, med germansk raslära i centrum, än ockultistiskt, låt vara att Rudolf von Sebottendorf under en period gjorde allvarliga försök att påverka rörelsen i ockult anda. Sällskapet förde en tynande tillvaro under 1920-talet och tycks ha försvunnit i mitten av decenniet. De konspirationsteorier som gör gällande att sällskapet överlevde i hemlighet och att Adolf Hitler var medlem bör tas med mycket stora nypor salt. Allt vi vet tyder på att Hitler inte hade någon som helst förståelse för Himmlers fascination för ockulta läror, och han vände sig uttryckligen emot dem i sin politik.

Fenda Lawrences märkliga öde

Historia Eftersom många vet att jag har forskat om slaverihistoria får jag ofta frågor om just detta ämne, varav vissa är av den arten att mina eventuella svar är närmast förutbestämda att rendera mig beskyllningar för antingen omedveten dumhet eller medveten rasism. Till denna kategori hör i synnerhet frågan om afrikanernas eget bidrag till den transatlantiska slavhandeln. När en av mina böcker i ämnet kom ut för några år sedan drabbades jag av fräna och upprepade attacker i en större svensk dagstidning (inte SvD). Mina kritiker menade att jag felaktigt lyfte fram en afrikansk skuldbörda, trots att de enda verkliga skurkarna skall ha varit västerlänningar. Det var en jobbig månad, men jag fick fram min poäng.

Källorna rymmer nämligen mängder av afrikanska och euro-afrikanska slavhandlare. På många håll vid den afrikanska kusten utgjorde dessa en klar majoritet av alla entreprenörer som var inblandade i näringen. Inte sällan gifte europeiska slavhandlare in sig i afrikanska slavhandelsfamiljer för att undslippa de egna handelskompaniernas monopol, vilket fick som resultat att kommersiella mulattdynastier och -befolkningar såg dagens ljus. Detta system var särskilt utbrett mellan nuvarande Senegal och Sierra Leone, men det förekom även i exempelvis portugisiska kolonier mycket längre söderut.

Som exempel på denna föga kända historia kan nämnas Fenda Lawrences märkliga öde. Fenda var en typisk svart affärskvinna i nuvarande Gambia. Hon bodde i Kau-Ur, en by i riket Saalum, som storligen profiterade på slavhandeln mellan den brittiska handelsstationen på James Island, vid Gambiaflodens mynning, och de muslimska slavexportörerna i Västafrikas inland. Transithandeln gav Fenda stora inkomster, men hon insåg att de kunde bli ännu större om hon hittade en lämplig brittisk partner. Enter Mr. Lawrence. Fenda gifte sig med Lawrence och fick därmed en direkt länk till hans handelskompani, Company of Merchants.

De goda tiderna fick dock ett slut. Under andra hälften av 1760-talet försköt kompaniet sin verksamhet söderut, till andra delar av Västafrika, vilket sannolikt försämrade Fendas affärer.

Inget i detta var märkligt. Men sedan hon blivit änka valde Fenda Lawrence en mycket ovanlig väg in i slavhandlarpensionärernas värld. Uppenbarligen tröttnade hon på konkurrensen med andra slavhandlare och drog sig tillbaka – alternativt var hon ovanligt nyfiken och ville se andra delar av världen innan hon blivit för gammal. Alltså emigrerade hon till Amerika. I mitten av maj 1772 gick Fenda Lawrence ombord på ett slavskepp med en last av 220 afrikaner. Hon hade självfallet en egen hytt. Efter 36 dagar steg hon iland i Charleston, varefter hon genast reste vidare till Savannah, där hon bosatte sig som förmögen svart ex-slavhandlerska i the Old South.

Att vi känner till Fenda beror på att hennes emigration var ovanlig, inte på att hon i sin tidigare karriär hade avvikit från mängden. Genom flytten från Gambia till Savannah stack hon ut från mängden. Det var inte normalt att afrikanska slavhandlare flyttade till Amerika permanent. Det hände visserligen att afrikanska kungariken sände ambassadörer till portugiserna i Brasilien, men de återvände i regel efter kort tid till hemlandet. Fendas vänner blev tvungna att ordna fram dokument som bevisade att hon verkligen var juridiskt fri och därtill välbärgad. Eftersom hon var både svart och kvinna hade hon ju alla fördomar emot sig, något hon själv inte tycks ha brytt sig om. De koloniala myndigheterna tycks ha accepterat henne utan diskussion. Hon var ju en av dem: en slavhandlerska som själv ägde slavar och en (låt vara, i deras ögon, excentrisk) del av den lokala överklassen.

Den som vill veta mer om Fenda Lawrence kan vända sig till Lillian Ashcraft-Easons artikel ”’She Voluntarily Hath Come’: A Gambian Woman Trader in Colonial Georgia in the Eighteenth Century”, i Paul E. Lovejoy (red.), Identity in the Shadow of Slavery (Continuum, London och New York 2000).

Samos rike

Historia Efter blogginläggen om Rurik, serber och kroater har frågan dykt upp om Samos rike, det välde som brukar framhållas som det första slaviska kungariket. Var låg det, och vilken typ av rike var det? Hur länge existerade det?

Samos rike växte fram på 620-talet och bestod till ca 660. Såvitt vi vet hade det bara en enda kung, det vill säga Samo själv. Vem han var är okänt, eftersom våra enda källor är västeuropeiska och tillkom i Frankerriket, inte i Samos eget rike. Enligt frankisk kröniketradition var Samo en köpman av frankisk härkomst. Gränserna är omöjliga att närmare definiera. Historiker brukar anta att riket hade sitt centrum i nuvarande Tjeckien eller Österrike, men det står klart att även andra furstendömen, till exempel Karantanien (med centrum i nuvarande Slovenien), erkände Samo som överherre.

Skälet till att Samo, oavsett vem han var, lyckades konstruera ett välde med stark personlig maktbas i Centraleuropa var förmodligen det faktum att de många slaviska folken i området stod inför akuta militära hot och måste hålla ihop mot omvärlden. I väst hotade de merovingiska frankerna, i öst och sydöst avarerna. Samo påstås ha skaffat sig inte färre än tolv gemåler från olika delar av maktområdet, vilka fungerade som länkar mellan honom och de stammar som ingick i konfederationen. Därmed kunde han svetsa samman slaverna till kamp mot avarerna, som han gjorde uppror mot och förvägrade tribut, och bemöta frankiska angrepp från kung Dagobert I.

Problemet för konfederationer byggda på personliga relationer och alliansnätverk är att de svårligen kan gå i arv. Nästföljande generation får svårt att vidmakthålla den förra generationens stabilitet. Dessutom var kampen mot avarer och franker så framgångsrik att de yttre hoten minskade i betydelse. När Samo var död saknades ett gott skäl att hålla konfederationen vid liv, varför den upplöstes.

Var Rurik svensk eller dansk?

Historia Igår fick jag en fråga som jag besvarade redan förra våren, men eftersom den ideligen återkommer svarar jag gärna en gång till. Det gäller Rurik, den vikingatida hövding som brukar utpekas som ”Rysslands grundare”. Vem var han? Var han svensk, eller stammade han från något annat skandinaviskt land? Hur mycket vet vi egentligen?

Under medeltiden hyllades Rurik som det ryska rikets grundläggare. Enligt Nestorskrönikan, en källa som skrevs i Petjerskaklostret i Kiev i början av 1100-talet, var han en nordbo som inkallades för att härska över nuvarande Nordvästryssland eftersom hövdingarna inte kunde hålla ordning på folket. Så här står det, ordagrant:

”Men det fanns ingen rätt bland dem och släkt reste sig mot släkt och det blev inbördes kamp emellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: ‘Låt oss söka oss en furste som skall härska över oss och döma rätt.’ Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser på samma sätt som andra kallas svear, andra åter normanner och angler och ytterligare andra för goter – på samma sätt även dessa. Och tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna sade till ruserna: ‘Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.’ Och man valde tre bröder med deras släkter och de tog med sig alla ruserna och kom. Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus, bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor, i Izborsk.” (Övers. Gabriella Oxenstierna)

Detta skall ha hänt år 862. När bröderna dog ett par år senare tog, enligt krönikan, Rurik över hela makten. Men Nestorskrönikan är, för Ruriks vidkommande, en dålig källa. I bästa fall går den tillbaka på uppteckningar från 1000-talets mitt, vilket är två århundraden för sent för att vara verkligt trovärdig när det gäller 800-talshistoria.

Problemet är att äldre tiders historiker inte bara har svalt Nestorskrönikan med hull och hår. De har gått mycket längre än så i ivern att bygga en historia om en spännande vikingakung. Sedan 1830-talet har många identifierat Rurik med Rörik, en dansk krigare som enligt den västeuropeiska källan Annales Fuldenses (Fulda-annalerna) blev länsman över Frisland under 800-talets andra hälft. Uppenbarligen, har man menat, utsattes han för östslavisk head-hunting och handplockades som ledare efter att ha regerat en tid över friserna. Eftersom den Rörik som härskade i Frisland är känd även för 870-talets räkning har forskare konstruerat en hypotes som går ut på att han sedermera nåddes av frankiska sändebud som övertalade honom att återvända från Östeuropa till Västeuropa omkring 873, där han skall ha dött några år senare.

Personligen ger jag inte mycket för sådana spekulationer. Troligen har det rört sig om två olika individer som råkat bära liknande namn. Med andra ord: Ruriks bakgrund är och förblir en gåta, och det är – rent geografiskt sett – mycket troligare att han härstammade från, och kom direkt från, nuvarande Sverige (varför inte från Roden/Roslagen, allt enligt den gamla hypotesen att ordet ”rus” härstammar därifrån?) än att han rekryterades via Frisland. Att kontakterna mellan nuvarande Sverige och Ryssland (”Gårdarike”) var täta framgår för övrigt både av vittnesbörd på runstenar och i andra skriftliga källor samt av arkeologiska fynd.

Är kakelugnen en svensk uppfinning?

Historia Allt fler svenskar väljer idag att installera en kakelugn i huset. Elpriserna, i kombination med nostalgi och intresse för byggnadsvård, har skänkt denna nygamla värmekälla en renässans. Vår egen villa är ett utmärkt exempel: efter den senaste iskalla skånska vintern gjorde vi slag i saken och köpte en kakelugn i jugendstil från förra sekelskiftet, vilken nu pryder vardagsrummet och väntar på att göra nytta någon gång i oktober-november.

Kakelugnens återkomst har resulterat i frågan om detta är en svensk uppfinning, vilket ofta hävdas, eller om någon annan kan ta åt sig äran. Och hur gammal är kakelugnen?

Kunskapen om principen bakom kakelugnseldning är mycket gammal, betydligt äldre än de konstruktioner som i vardagligt tal kallas kakelugnar. Den fanns bevisligen under antiken, sannolikt även tidigare. Olika konstruktioner för liknande uppvärmning har kunnat påträffas i högkulturer över hela jordklotet. Romarna hade så kallade hypokaustanläggningar för golv- och vägguppvärmning. Inte heller den murade, kakelklädda eldstaden som är avsedd att värma upp bostadshus är en svensk uppfinning. De äldsta kan dateras till Sydtyskland under senmedeltiden. Under 1500- och 1600-talen spreds ugnen, kallad Kachelofen och Steinofen, i stora delar av det tyska språkområdet och vidare över Europa.

Det svenska bidraget till kakelugnshistorien kom år 1767, då riksrådet beställde förslag på förbättring av existerande eldstäder. Dels var bostäderna för kalla, dels fruktade man energibrist på grund av den stora åtgången på trä i järnbruken. Fabian Wrede och Carl Johan Cronstedt presenterade sitt förslag samma år: genom slingrande rökgångar i murstocken hölls värmen kvar ännu längre än tidigare innan rökgaserna for ut genom skorstenen, något som kraftigt ökade uppvärmningspotentialen.

Resultatet, den specifika ”svenska kakelugnen”, är alltså utan tvekan en svensk innovation, men sett ur ett större perspektiv rör det sig om en av flera vidareutvecklingar av den gamla sydtyska kakelugnen.

Riskerar Monaco att införlivas med Frankrike?

Historia Det har cirkulerat ett antal märkliga uppgifter om Monaco under de senaste veckorna, detta med anledning av furstbröllopet i den lilla monarkin. Eftersom jag även har fått konkreta frågor till mailboxen (dick.harrison@svd.se) passar jag på att använda dagens blogginlägg till att reda ut de två vanligaste missuppfattningarna.

Missuppfattning 1: Om den nuvarande monarken Albert inte får manliga tronarvingar kommer Frankrike att annektera furstendömet när han dör. Detta är helt fel. I enlighet med ett avtal mellan Frankrike och Monaco från 2002 är det lilla furstendömets självständighet garanterad oavsett om Albert får manlig arvinge eller kvinnlig arvinge. Även andra släktingar har arvsrätt.

Missuppfattning 2: Den regerande familjen i Monaco är världens äldsta regerande dynasti. Även detta är fel. Förvisso har namnet Grimaldi funnits med i genuesisk och monegaskisk historia sedan medeltiden, men nuvarande furstefamilj tillhör senkomlingarna i den monarkiska världshistorien. Furst Louis II (d. 1949) av Monaco hade inga legitima arvingar, bara den illegitimt födda dottern Charlotte (d. 1977), som han adopterade efter en lagändring i syfte att förhindra att tronen efter hans död övergick till den tyske fursten Vilhelm av Urach. Vid Louis död övertogs tronen av Rainier III, son till Charlotte och hennes man, greve Pierre de Polignac (d. 1964), som därmed blev anfader till den nya släktgren som började regera Monaco. Charlotte och Pierre hade tidigare upphöjts till hertigpar av Valentinois och övertagit släktnamnet Grimaldi.

Formellt heter den nya dynastigrenen, som alltså kom till makten först i samband med Rainiers trontillträde år 1949, Grimaldi-Valentinois.

Hatade och hotade träd

Historia Under de senaste dagarna har det skrivits mycket om hoten mot och hatet mot träd. Villaägare som vill bli av med skymmande tallar eller pilar tar lagen i egna händer och förgiftar, sågar eller borrar för att bli kvitt de träd myndigheterna gör allt för att bevara. Den enes ”gröna lunga” är den andres skrymmande irritationsobjekt. Vardagskriminaliteten frodas i trädgårdar och parker.

För inte länge sedan var det tvärtom. I maj 1971 gick trädälskande stockholmare man ur huse för att rädda almarna i Kungsträdgården från att skövlas på stadsplanerarnas order. Det var då Hjalmar Mehr i folkmun döptes om till Almar Ner. Men ännu längre tillbaka i historien möter vi åter de svenska myndigheterna som trädbevarare. Det var länge totalförbjudet att hugga ned ekar på grund av statens regalrättsliga anspråk: ekvirket ansågs nödvändigt att skydda på grund av trädets betydelse för byggandet av flottans krigsfartyg. För att konstruera ett enda skepp krävdes tusentals ekar, varför inte bara höga mastträd utan också mindre ekar, enbart goda för planktillverkning, var officiellt skyddade. Straffen kunde vara drakoniska – den 1600-talssvensk som för tredje gången avverkade en ek dömdes till döden. Envar som idag besöker Visingsö kan beskåda en veritabel ekskog som anlades på 1830-talet (sammanlagt omkring 300 000 träd odlades) i akt och mening att säkra den framtida tillgången på skeppsvirke.

Almstriden och ekavverkningsförbudet är toppen ett isberg av regleringar, debatter, folklore och mytologiska föreställningar om träden och deras betydelse. Många träd har varit föremål för kulter och haft prominenta positioner i religioner och ursprungsmyter – Kunskapens träd i Gamla testamentet, Yggdrasil i fornnordisk religion, allehanda vårdträd, osv. Folk över hela jordklotet har i äldre tid trott på världsträd, med vilka hela skapelsen ansetts vara förbunden. Att hugga ned eller missbruka ett träd har inte sällan varit liktydigt med att åstadkomma en radikal förändring i samhälle och liv; när Adam och Eva åt av frukt från fel träd blev de förvisade från Eden.

Fascinationen för träd och trädavverkning, ofta med direkt koppling till gamla myter, förekommer i rikt mått i vår kulturhistoria. I operan Götterdämmerung låter Richard Wagner Wotan hugga ned världsträdet Yggdrasil till ett väldigt likbål för hela gudasläktet. I J.R.R. Tolkiens ringepos är träden och deras herdar (enterna) levande symboler för den gamla värld som hotas av Saurons och Sarumans kusliga industrisamhälle. Exemplen kan mångfaldigas.

Faktum är att den längsta och mest betydelsefulla trädkonflikten i svensk historia påminner en hel del om scenariot i det tolkienska Isengård, särskilt filmversionen: industri stod mot natur och agrarsamhälle. De svenska järnbruken på 1600- och 1700-talen utgjorde ryggraden i exportindustrin, men ugnarna slukade oerhörda mängder timmer. Detta ledde till en hård kamp om skogstillgångar mellan bönder och järnbruk, och till slut såg sig staten tvungen att kraftigt begränsa både nyodlares och brukspatroners avverkning. Risken, menade man på 1700-talet, var att attackerna mot träden skulle leda till att hela den framtida bruksnäringen hotades.

Slottsbranden 1697

Historia Det sägs ofta att den svenska historieforskningen lider svårt av branden på Stockholms slott år 1697. Om det inte varit för branden skulle vi ha känt till betydligt mer om vår medeltid. På grund av branden vet vi mer om dansk och norsk historia än om svensk. Osv. Men är detta verkligen sant? Vet vi vad som brann upp 1697? Hur allvarlig var branden, sett ur forskningens synvinkel?

Slottsbranden drabbade den svenska statens samlingar mycket hårt. Omkring en tredjedel av det samlade arkivmaterialet blev lågornas rov. Men utfallet var ojämnt. Antikvitetsarkivet klarade sig helt och hållet eftersom samlingarna redan hade flyttats till Uppsala, och dess sekreterare Johan Peringskiöld lyckades rädda alla sina handlingar. Däremot brann många medeltidsbrev upp, och samtliga brev som skickats hem till Sverige av trettioåriga krigets generaler försvann. Riksregistraturet (avskrifter av skrivelser från rikskansliet från och med Gustav Vasas regeringstid) led stor skada, särskilt med avseende på det material som tillkommit före 1648.

Eftersom kataloger upprättades både före och efter slottsbranden tror vi oss veta att hela tre fjärdedelar av de ca 24 500 tryckta skrifterna och 1 100 och de 1 400 handskrifterna gick förlorade.

Detta var självfallet en katastrof. Vi hade vetat betydligt mer om senmedeltiden, 1500-talet och 1600-talet om branden aldrig ägt rum. Framför allt hade vi haft större kunskaper om de svenska regenternas och fältherrarnas vardagliga verksamhet – hur beslut genomfördes, hur förhandlingar gick till, vilka personer som bidrog till att forma politiken. Samtidigt bör skadan inte överdrivas. De stora dragen i svensk historia hade säkerligen varit desamma. Tidiga hävdatecknare, som Olaus Petri, hade tillgång till idag förlorat arkivmaterial, varför vi genom deras skrifter kan fylla i några av de luckor som orsakades av slottsbranden.

Trikoloren

Historia Idag är det Frankrikes nationaldag, varför jag viker dagens inlägg åt ett ämne som ideligen dyker upp i franska sammanhang: trikoloren. Det är en av världens mest kända flaggor, om inte rentav den kändaste. Men varför ser den ut som den gör? Och när skapades den?

Många tror sig kunna svaret på den sista frågan, att trikoloren är en skapelse av franska revolutionen, men färre vet att färgerna har bytt plats innan den slutliga formen fastställdes. När det gäller färgernas betydelse finns det gott om felaktiga föreställningar. Jag har exempelvis fått höra att den röda färgen kommer av att fransmännen under revolutionen färgade det yttersta fältet med sitt blod, en myt som bör förpassas till symbolhistoriens soptippar.

Trikolorens historia är väl dokumenterad. Blått och rött var de traditionella färgerna för staden Paris, väl synliga på stadens gamla vapensköld. Färgerna förknippades med stadsbornas mest populära skyddshelgon, Sankt Martin (blått) och Sankt Dionysius (”Saint Denis”, rött). I synnerhet den röda färgen spelade stor roll, eftersom oriflammen, de medeltida franska kungarnas baner, som alltid skulle åtfölja dem i fält, var röd och förvarades i Saint-Denisbasilikan utanför Paris. Vitt var en färg som ofta förekom på den franska statens och på ätten Bourbons flaggor, i synnerhet på franska örlogsskepp. Ännu under åren kring 1790 var den inte specifikt associerad med kungahuset, vilket den blev under de påföljande decennierna.

När borgerskapet reste sig i Paris i början av juli 1789 använde de, föga förvånande eftersom de var parisare, blå-röda symboler, först på så kallade kokarder (små runda märken som fästes på kläder och mössor). Varianter på detta tema förekom i den folkmassa som stormade Bastiljen den 14 juli. Det lär ha varit Lafayette, nationalgardets ryktbare ledare, som introducerade den vita färgen, senast när den röd-vit-blåa kokarden anammades som symbol av gardet i slutet av samma månad.

Kokardens färgkombination lyftes snart över till en flagga, där de tre färgerna inledningsvis låg horisontellt över varandra (som på de holländska och ryska flaggorna). Detta ändrades 1790, då en flagga med vertikala färgband antogs officiellt. Idén var att de tre färgerna skulle fungera nationellt enande, men som vi alla vet blev det inte så: revolutionen spårade ur i skräckvälde och olika fraktioner använde sina egna färger (rojalisterna vitt, jakobinerna rött, osv.). Ursprungligen låg det blå fältet ytterst på flaggan och det röda längst till vänster, men i februari 1794 ändrades färgordningen till den nuvarande, detta på förslag av konstnären Jacques-Louis David. Trikolorens verkliga genombrott som fransk nationalsymbol dröjde dock i ytterligare några år, till Napoleontiden.

Efter Napoleons fall år 1815 avskaffades trikoloren. Den restaurerade Bourbondynastin använde en helt vit flagga som nationalsymbol, men under 1830 års julirevolution gjorde trikoloren en triumfartad återkomst. Under några månader 1848, till följd av ännu en revolution, laborerade man med en trikolor med färgordningen blått-rött-vitt, men den övergavs omgående. Allt sedan dess har fransmän flaggat med den blå-vit-röda trikoloren i samband med nationella högtider. Så även idag.

I skuggan av Beowulf

Historia Ända sedan jag återupptog bloggandet i vintras har jag fått mängder av frågor om det vi egentligen vet allra minst om – skandinavisk historia före vikingatiden. Att jag inte alltid varit pigg på att besvara dem beror bland annat på att det är frustrerande att ideligen tvingas erkänna okunskap. Före medeltiden vilar våra historiska kunskaper oftast på försök att relatera arkeologiska lämningar till ett fåtal (om ens det) skriftliga källor med vaga geografiska uppgifter. Tolkningar står mot tolkningar.

En person som ofta gör sig påmind i denna kategori av frågor är Beowulf, hjälten i det fornengelska eposet med samma namn. Det faktum att det har gjorts ett antal filmer (varav vissa av tvivelaktig kvalitet) om denne har medverkat till att göra hans historia till allmänbildning även i dagens Sverige. Även många förstaårsstudenter i historia vet att Beowulf var en forntida hjälte som dödade monstret Grendel och dog i strid mot en drake.

Att sagan om Beowulf är föga mer än en saga ger sig självt. Det är omöjligt att hitta en historisk drak- och monsterdödare i källorna. Beowulf kan mycket väl vara helt påhittad. Så är dock inte fallet med vissa andra element i kvädet. Kung Hygelac, som skall ha dött under ett plundringståg till Rhenmynningen, har således existerat (omnämnd i tre av varandra oberoende källtraditioner).

Men var utspelar sig eposet? Har platsen – kung Hrothgars hall (”Heorot”, på svenska ”Hjorten”) – existerat? Eller är den också fiktiv?

Hrothgar/Roar skall ha tillhört den danska Sköldungaätten. Denna hör förvisso hemma i sagornas värld, men en av de platser som associeras med släktens historia är fullt historisk och verklig: Lejre. Enligt medeltida hävdatecknare härskade sköldungakungarna i Lejre innan Danmark kristnades och blev ett medeltida kungarike. Visserligen nämns inte Lejre i Beowulfkvädet (vi får bara veta namnet på Hrothgars hall), men om vi nödvändigtvis måste peka ut en sannolik lokalitet för händelserna, i linje med fornnordisk tradition, ligger Lejre närmast till hands.

Idag vet vi att det finns åtminstone några kärnor av sanning i Lejretraditionerna. Utgrävningar på orten har avslöjat imponerande lämningar efter ett herresäte under järnåldern. År 1986 hittade man en hall som mätte 11 x 48 meter, som mycket väl kan ha varit residens för en jarl eller en kung. Inte långt därifrån finns en 86 meter lång skeppssättning och ett antal gravhögar.

Få turister stannar till i Lejre, trots att platsen är pittoreskt vacker och lätt att nå, strax söder om Roskilde. De flesta som passerar genom den lilla byn är på väg mot slottet Ledreborg eller det historisk-arkeologiska försöksområdet – en attraktion för både vuxna och barn – några kilometer därifrån. Men ”Gammel Lejre” är utan tvekan värt ett besök, med små vandringsleder och ett litet museum. Hallens plats är tydligt markerad i marken, men det är upp till fantasin att avgöra om det är kung Hrothgars Heorot eller inte.

Skivor
The Amazing Snakeheads.

Snakeheads är stentuffa på riktigt

Lokko:”En oerhört rar liten best”.

FOTO: Domino/Playground

Kvinnorna som älskade nazister

Kultursvep

Fick de någonsin stå till svars?

”Vi hade ingen
Shiraz hemma”

Stockholmsnatt

Att leva med en f.d skejtare.

AC/DC dementerar pensionsrykte

Hårdrock

Youngs hälsa stoppar inte bandet.

Mer än fotboll när ärkerivaler möts

Under strecket

En kamp större än livet självt när Real Madrid möter FC Barcelona.

Triangulering – hippt ord används fel

Politik

Få behärskar modeordet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.

”En konstnär kan
inte vara rädd”

Söndagsintervjun

Claire Messud skäms inte.