Churchills fel?

Historia För omväxlings skull handlar den här bloggen idag om modern historia. Skälet till att dylika ämnen annars lyser med sin frånvaro är först och främst bristen på undringar i min mailbox. De flesta frågeställare har spörsmål om medeltiden (eller ännu äldre epoker). Men nu gäller det Winston Churchill. Stämmer det att han var personligen ansvarig för ett av ententens största fiaskon under första världskriget, nederlaget mot turkarna vid Gallipoli?

Fälttåget till Gallipoli, på engelska kallat the Dardanelles Campaign, år 1915 syftade till att erövra Konstantinopel och öppna Svarta havet för brittiska flottstyrkor. Detta skulle avsevärt underlätta samarbetet med Ryssland, som var i behov av stora militära leveranser i det gemensamma kriget mot tyskar och österrikare. Idén att slå till mot Osmanska rikets huvudstad var gammal, och fälttågsplanerna låg redo långt före första världskrigets utbrott. Planen var så välkänd inom dåtida underrättelsekretsar att turkarna också kände till huvuddragen och följaktligen var väl förberedda på vad som komma skulle. Eftersom många brittiska politiker och militärer inte var dummare än att de anade att turkarna visste var fälttåget omstritt innan det sattes i verket.

Gallipolifälttågets genomförande började på allvar diskuteras i marinministeriet i slutet av 1914. Ingen visste exakt hur starkt det turkiska försvaret var, men man var inte omedveten om riskerna. Till slut klubbades förslaget igenom, inte minst sedan ryssarna utövat påtryckningar. Den mest positive beslutsfattaren var marinministern Winston Churchill. Hans närmaste underordnade, first sea lord, amiral sir John Fisher, var betydligt mer skeptisk.

Medan attackplanen utarbetades i januari och februari 1915 råkade kommitténs medlemmar ideligen i gräl. Churchill och Fisher var ofta oense. Skulle man nöja sig med en rent marin attack med gamla krigsfartyg som kunde undvaras? Då minimerade man riskerna och behövde inte slösa med värdefulla marktrupper. Eller skulle man satsa mer och sända regelrätta truppstyrkor till turkiska fastlandet, som understöd till flottan? Det senare förslaget segrade.

Invasionen inleddes under andra hälften av februari 1915. Snart stod det klart att turkarna och deras tyska allierade var synnerligen väl förberedda och visste att utnyttja sina goda försvarspositioner. Ententetrupperna, varav många kom ända från Australien, led stora förluster. I detta kritiska läge fortsatte Churchill att stödja Gallipolifälttåget. Fisher antog emellertid ”vad var det jag sade?”-attityden och fjärmade sig alltmer från projektet. Den 15 maj tog han den yttersta konsekvensen av sitt ställningstagande och avgick från sin post i protest. Churchill framhärdade, och fälttåget – som snarare var ett ställningskrig än ett fälttåg – fortsatte. Allt fler amiraler på plats, i synnerhet amiral de Robeck, kritiserade nu hela operationen och antog Fishers linje i debatten. Till slut fann de gehör på högsta ort. Resultat: Churchill lämnade regeringen och trupperna drogs tillbaka. Fiaskot var ett faktum.

Efter kriget gjorde Churchill och Fisher allt för att kasta skulden på varandra, och diskussionerna har fortsatt. Den traditionelle syndabocken, i flertalet monografier och artiklar i ämnet, är Churchill, som saknade Fishers och de övriga amiralernas marina erfarenhet. Men om vi utan vidare skuldbelägger Churchill gör vi det alltför lätt för oss. Ju mer man tar del av källmaterialet, desto mer inser man frågans komplexitet. Många, inte bara Churchill, underskattade det turkiska försvaret. Ryssarnas påtryckningar var starka och påverkade folk med betydligt högre positioner än Churchill. Lägg därtill fälttågspositiva kommittébetänkanden, det vill säga expertutlåtanden, som Churchill hade att ta ställning till, och ett helt decennium av sakkunnig (som man trodde) planläggning före 1915.

Winston Churchills största ”misstag” var att han vägrade se sig besegrad och fortsatte att utkämpa ett svårvunnet krig på en front där fienden var segerrik. Om Churchill varit mindre envis skulle britterna med all säkerhet ha dragit tillbaka trupperna tidigare, erkänt nederlaget och räddat många liv. I efterhand, med första världskrigets slutfacit framför ögonen, framstår detta onekligen som det bästa alternativet. Men Churchill var den han var – en envis warlord som inte gav efter för motgångar. År 1915 blev detta ett problem som ledde till hans (tillfälliga) fall. Exakt samma inställning hos samme Winston Churchill skulle dock, ett kvarts sekel senare, visa sig vara en oskattbar tillgång för hela den fria världen.

Hovnarren

Historia När elaka tungor önskar förlöjliga folk som yttrar sig offentligt på ett sätt som möjligen kan uppfattas som på ett eller annat sätt positivt för överheten används gärna benämningen ”hovnarr”. I dagens Sverige räcker det med att skriva en kritisk recension om en bok om kungen, så mailbombas man omgående av folk som kastar uttrycket ”hovnarr” i ansiktet på dig. Det hände mig senast i november.

Men vad är en hovnarr? Har det verkligen funnits sådana? Och är den ovan beskrivna användningen av ordet historiskt relevant?

Narrarna är fullt historiska, kända sedan antiken. Romarna kallade dem scurrae. Under medeltiden hade de en yrkesdräkt som skilde ut dem från mängden. Mössan kunde ha åsneöron eller tuppkam. Det yttersta skälet till deras existens var bristen på alternativ underhållning i förfluten tid. I den radio- och tv-lösa eran tvingades man sätta sin lit till mänskliga underhållare, och eftersom kungar och herremän hade råd med skickligare lustigkurrar än övrigt folk kom yrket att utvecklas mest i deras salar.

I medeltidens Europa, liksom på landsbygden ända fram till 1900-talet, var underhållningsyrket generellt sett lågt aktat, något folk uppskattade (att andra höll på med) men samtidigt föraktade. Med proffsen vid de kungliga hoven förhöll det sig dock annorlunda. De var fast anställda och jämförelsevis privilegierade yrkesmän.

En viss typ av narrar roade herrarna och damerna med vad vi idag skulle beteckna som lyteskomik. De var ofta mycket småväxta – det talades till exempel om ”kungens dvärgar” i 1600-talets Sverige – och gärna puckelryggiga. (I utvecklad form, för vanligt folk, kom dessa egenheter att utnyttjas i kringresande freak shows på 1800-talet och under första hälften av 1900-talet.)

Narrarnas elit, de egentliga hovnarrarna, var dock inga freaks. De var på en och samma gång professionella komiker och kungliga rådgivare, och de vann sina positioner på meriter. Hovnarrarna måste kunna underhålla ett hov med glada infall och lustiga skämt, men de förväntades också utnyttja uppkomna situationer till att kritisera kungen eller kejsaren på ett sätt som ingen annan kunde eller vågade. En verkligt effektiv hovnarr kunde därmed fylla en central politisk funktion. Den mest kände hovnarren av denna typ är Stańczyk, som var verksam vid det polska hovet på 1500-talet.

Väl att märka är denna vinkling dåligt analyserad av forskningen. Några egentliga analyser av hur långt en hovnarr kunde gå i sin kritik av makten och dess innehavare finns, mig veterligen, inte.

Hovnarrens storhetstid inföll under senmedeltiden och renässansen. Under 1600-talets andra hälft började yrket försvinna. Narrarna passade inte in i den förfinade salongs- och hovkultur som växte fram i den absoluta statens tidevarv, till exempel i Ludvig XIV:s Versailles. I Östeuropa fanns de kvar förhållandevis länge, i nuvarande Rumänien till 1800-talet.

Sett i ett brett humorhistoriskt perspektiv är den klassiska hovnarren ett exempel på att det alltid är legitimt att sparka uppåt, att med glimten i ögat kritisera dem som har det bättre ställt än man själv. Vi får också räkna med att en skicklig hovnarr, som i praktiken var en del av det kungliga etablissemanget, använde sig av en stor dos självironi, även det ett klassiskt maktknep. Jag kommer spontant att tänka på hur sossarna gjorde en smart poäng av Hasseåtages (förvisso lite elaka men helt korrekta) konstaterande att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet (i revyn Under Dubbelgöken 1979–1980) och använde skoformade partiledarkarikatyrer i sin propaganda. Självironi, även med lyteskomiska drag, kan vara ett effektivt politiskt vapen.

De lägre aktade narrarna – till exempel puckelryggarna – är ett exempel på motsatsen, på vår historiska fascination för att skratta åt folk har det sämre ställt än vi själva.

När blev Göta älvmynningen svensk?

Historia Denna fråga anmälde sig idag i min mailbox. Jag – och alla andra historiker – måste erkänna vår okunskap. Här har vi bara gissningar, om än kvalificerade dylika, men ingen vet. Nedanstående är alltså undertecknads hypotes. Läsekretsen får gärna komma med egna spekulationer.

Ingenting tyder på att de svenska kungarna kontrollerade älvmynningen på 1000- och 1100-talen, då mynningen istället tycks ha utgjort den naturliga gränsen för de danska och norska kungarnas maktsfär, med Kungahälla – den norska utposten – som områdets i särklass viktigaste ort. Några sekler senare var emellertid älvmynningen bevisligen svensk, och en märklig gräns hade dragits genom kulturlandskapet, kors och tvärs på Hisingen. Det faktum att vi inte kan läsa om någon erövring i våra skriftliga källor och det faktum att gränsen ser ut som den gör talar för att det har handlat om ett fredligt maktövertagande. Om Sverige verkligen erövrat området lär norrmän och danskar ha försökt ta tillbaka det (vilket inte skedde), och gränslinjen hade sannolikt inte varit så oregelbunden.

Den troligaste förklaringen är att vi har att göra med en överlåtelse av mark i form av härad och gods, förmodligen i samband med kungliga trolovningar, äktenskap eller allianser. Det bör dessutom ha skett i ett läge där den svenska kungamakten har framstått som jämförelsevis stark, och i en situation där fredliga, diplomatiska relationer har kunnat upprättas mellan Sverige, Norge och Danmark.

Min åsikt – som jag alltså, väl att märka, inte kan backa upp med skriftliga belägg – är att överlåtelsen av området troligen ägde rum i mitten av 1200-talet, då Birger jarl vid upprepade tillfällen mötte representanter för kung Kristofer av Danmark och kung Håkon av Norge vid Göta älvs mynning. År 1254 medlade Birger mellan Håkon och Kristofer just i denna del av landet. Vid ett nytt Göta älvsmöte på våren 1258 uppvisade Birger, Håkon och Kristofer gemensam front mot i synnerhet Kristofers fiender. Inom kort stärktes alliansen genom äktenskapsavtal. Det beslutades att Birgers son Valdemar skulle äkta Kristofers brorsdotter Sofia, medan Håkons son Magnus skulle gifta sig med Sofias syster Ingeborg.

Vid något av dessa tillfällen överläts, antar jag, ett mindre område vid älvmynningen till den svenska kungamakten. Men staden Göteborg lät vänta på sig till 1600-talet.

Välfärdspolitik före välfärden?

Historia För några veckor sedan fick jag en fråga i mailboxen om hur våra myndigheter hanterade dilemman som idag faller inom ramen för statlig välfärdspolitik. Ni vet, vård, skola, omsorg och sådant. Fanns det ens någon socialvård eller fattigvård värd namnet i förfluten tid?

Skolfrågorna är ett problem för sig, som jag gärna återkommer i ett annat inlägg. Men vården och omsorgen gled ofta ihop till ett gemensamt dilemma. I vilket fall som helst betraktades det som ett sådant under medeltiden. Gamla människor var ofta fattiga, och sjuka och fattiga sågs som lika eländiga, med följd att de hanterades på liknande sätt och i samma miljöer.

Tydligast märker vi detta i städerna. Här började svenskarna på 1200-talet inrätta hospital för vård av fattiga och sjuka, efter utländskt mönster. Vissa hospital hade en specialinriktning – de var avsedda för vård av spetälska – och låg ofta utanför bebyggelsen, detta för att minimera smittorisken (man trodde att spetälska var synnerligen smittsamt, vilket vi idag vet att det inte är). Det vanliga var dock inte specialisering utan att mängder av sjuka, fattiga och trötta vägfarande sökte sig dit.

Det medeltida kungariket Sveriges äldsta kända hospital var östgötska, det i Skänninge och det i Söderköping. Båda tycks ha grundats under första hälften av 1200-talet. Helgeandshusen, som började grundas omkring 1300 (det i Uppsala var troligen först) var fromma stiftelser som tjänade samma allmänna syfte, men som ofta fick en inriktning mot fattiga gamla, det vill blev rudimentära ålderdomshem. Det hände också, till exempel i Söderköping, att de snarare utvecklades till hem för fattiga barn. De mest imponerande vårdinstitutionerna i riket var de som grundades och sköttes av en andlig riddarorden, johanniterna. I Sverige hade de sina viktigaste baser i Eskilstuna och Mönsterås.

Förutsättningen för att hospital, helgeandshus och liknande inrättningar (till exempel själagårdarna och själastugorna, som både fanns i stad och på landsbygd) skulle fungera som avsett var att de fick jorddonationer, allmosor (organiserat tiggeri förekom) och stundom även del av det kyrkliga tiondet (fattigtionde). Dessvärre var korruption inte okänt. Vi har exempel på både ekonomiskt motiverade gräl mellan föreståndare och präster och ren förskingring. Efter reformationen lades många hospital, helgeandshus och själagårdar ned, men verksamheten upphörde inte, även om den ofta blev sämre finansierad. En rationaliseringsmetod som vi vet att Gustav Vasa uppskattade var sammanslagning. Om en stad hade två kompletterande barmhärtighetsinrättningar slogs de gärna ihop till en.

På landsbygden var fattigvården länge en angelägenhet för den egna släkten. Gårdsfolket tog hand om sina egna gamla. Under äldre medeltid tycks detta ha varit det i särklass vanligaste sättet att hantera problemet i hela Norden. När folkmängden steg och förmögenhetsklyftorna ökade mellan bönderna blev emellertid systemet otillräckligt, och myndigheterna måste inskrida med lagstiftning. Landskapslagarna poängterade det Gudi behagliga i att ta hand om fattiga. I många landskap tvingades bönderna att under ett dygn ge mat och dryck till kringvandrande tiggare; de senare gick under beteckningar som stavkarlar, allmosomän och häradspjäcker. Dessutom satte kyrkan, som ovan angetts, av medel till fattigvård ur tiondet, men det var långt ifrån säkert att allt som föll inom denna ram verkligen kom de fattiga till godo. På vissa håll i landet övergick fattigtiondet i praktiken till att bli lön åt domkyrkans kaniker.

Man kan generaliserande säga att ansvaret för de sjuka efter reformationen blev en statlig angelägenhet, men att kyrkan även fortsättningsvis hade huvudansvaret för vården av de fattiga. I båda fallen blev det till en början betydligt sämre än tidigare. Antalet institutioner minskade, liksom den offentligt påkallade generositeten med allmosor. Även förutsättningarna för privat tiggeri försämrades. Formellt förbjöds tiggeri, men i praktiken tolererades det för att undvika att de fattiga svalt ihjäl.

Det dröjde ända till 1847 innan den svenska fattigvården fick en nationell reglering med fattigvårdsstyrelser i socknarna (senare kommunerna), och därefter återkom frågan ideligen på politikernas bord. 1853 och 1871 följde nya regleringar, men sett ur våra dagars välfärdsperspektiv var de föga imponerande. Huvuduppfattningen var att de fattiga skulle vara synnerligen tacksamma över att staten överhuvudtaget brydde sig om dem. Endast om ingen anhörig fanns till hands förväntades kommunerna rycka in och hjälpa till. Dessutom bråkade kommunerna sinsemellan om vilken kommun som var tvungen att försörja vilka fattiga. Formellt måste man ha bott tre år i en kommun för att få rätt till hjälp, varför kommunerna sökte lämpa över försörjningsbördan på de kommuner där de fattiga senast hade uppehållit sig.

Vid förra sekelskiftet var vi följaktligen mycket långt från dagens välfärdspolitik. I de allra flesta fall inackorderades de fattiga, både barn och gamla, i enskilda hushåll (det vill säga i de hushåll som begärde minst ersättning för detta). I vissa kommuner fanns fattigstugor eller fattighus, för dagens svenskar mest kända genom Astrid Lindgrens skildring i Emil i Lönneberga, men detta tillhörde alltså inte vanligheterna. En tredje möjlighet var att ordna så kallad rotegång: de fattiga måste vandra runt mellan bönderna inom ett område, en rote, för att få mat.

För att ytterligare förstärka bilden av ett fattigt och ojämlikt samhälle bör det påpekas att alla de män och kvinnor som försörjdes av fattigvården i det längsta förvägrades rösträtt. När vi säger att Sverige har haft allmän rösträtt sedan 1921, då den kvinnliga rösträtten blev verklighet, glömmer vi alltså de fattiga. Deras rösträtt infördes så sent som 1945.

Arbetet på att förbättra de fattigas situation började trevande med 1918 års fattigvårdslag, men de verkligt radikala stegen togs senare, genom den successiva framväxten av folkhemmet på 1920-, 1930- och 1940-talen. Och det är en annan historia.

Idus Martii

Historia Dagens blogg tillägnas minnet av ett av världshistoriens mest berömda mord: det som ägde rum på detta datum, den 15 mars (på latin Idus Martii), i Rom år 44 f.Kr.

Enligt vad skribenter senare visste att berätta varnades Gaius Julius Caesar, Roms diktator, som vid denna tid stod på höjden av sin karriär, av en spåman att något hemskt skulle inträffa just på Idus Martii. På väg till ett möte med senaten, som hölls i Pompejus teater, skall Caesar ha mött spåmannen och konstaterat att dagen kommit utan att något förfärligt inträffat. Spåmannen lär ha svarat att dagen visserligen var här men att den ännu inte var över. Och sedan gick det som det gick.

De sammansvurna var beväpnade med dolkar eller svärd innanför togorna. Allt tyder på att Caesar var helt oförberedd på ett attentat, i synnerhet som några av mördarna hade tacksamhetsskulder till honom. Detta gällde i synnerhet Marcus Junius Brutus, som icke desto mindre deltog i komplotten och stötte vapnet i välgöraren. Enligt en vida spridd uppfattning skall Caesar ha konfronterat mördaren med de latinska orden Et tu, Brute (”Även du, Brutus”), men såvitt vi vet är denna fras en engelsk 1500-talsuppfinning, bland annat använd av William Shakespeare i dennes tragedi om mordoffret. Antika rykten angav att Caesar istället valde att tala grekiska till Brutus: kay sy, teknon (”även du, mitt barn”), medan dåtida historieskrivare menade att han i själva verket inte sade något alls under dödskampen. Den grekiske historieskrivaren Plutarkos avslutar mordskildringen med att konstatera att diktatorn föll ned vid sin forne fiende Pompejus staty, översköljd med blod, och dog efter att ha tillfogats 23 sår.

1627 års illdåd

Historia Eftersom det, att döma av responsen på gårdagens blogg, tycks finnas ett visst intresse för de nordafrikanska sjörövarnas slavräder i Norden väljer jag att stanna kvar i detta ämne även idag. Såsom en kommentator helt korrekt påpekade kunde korsarerna – en term som ofta brukar användas om piraterna från Nordafrika – slå till så långt norrut som på Island, vilket även skedde år 1627. I traditionell isländsk historia brukar attacken skyllas på turkarna, trots att just detta folk var helt oskyldigt år 1627. För de läsare av svd.se som inte känner till händelsen följer här en kort sammanfattning.

Sjörövarna anlände till Island i två flottor på sommaren 1627, en flotta från Alger och en marockansk flotta från systerstäderna Rabat och Salé. Av allt att döma leddes korsarerna av den ökände Morat Raïs, en av Gamla världens mest beryktade sjörövare. Morat Raïs hette egentligen Jan Janssen och var holländare, men eftersom hans kriminella näringsfång var allt annat än uppskattat i hemlandet hade han flyttat till Marocko och bytt identitet. Under flera år levde han ett dubbelliv, med ett hem i Nederländerna och ett i Marocko, ända tills Europa blev lite väl hälsofarligt och han såg sig tvungen att permanent flytta söderut.

Salékorsarerna angrep först Grindavík, en fiskeby på sydvästra Island. De dödade två bönder och tillfångatog femton personer. Marockanerna lyckades också kapa två danska fartyg, men sedan drabbades de själva av skeppsbrott och for hem till Afrika. Algerkorsarerna blev kvar längre på nordliga breddgrader och orsakade ännu större skada. Vid strandhugg på sydöstra Island försatte de 110 islänningar i slaveri och dräpte nio. Kulmen på räden var den tre dagar långa attacken mot Västmannaöarna, som slutade med att ett trettiotal öbor dödades och ytterligare 242 fångar lastades ombord.

Allt som allt lastades omkring 400 nordiska slavar av i Nordafrika. En person, Ólafur Egilsson från Västmannaöarna, frigavs omgående – inte av barmhärtighetsskäl utan för att han skulle fara till Köpenhamn och förmå Kristian IV att betala lösen för de tillfångatagna. Dessvärre sammanföll hans återkomst till Europa med det danska nederlaget i trettioåriga kriget, som hade ruinerat kung Kristian. Efter många års mödosamt penninginsamlande lyckades Ólafur 1636 friköpa 34 islänningar, och ytterligare några friköptes senare, men de allra flesta blev kvar i Nordafrika tills de dog. Några gick säkert över till islam (det lättaste sättet att bli frigiven) och assimilerades med det nordafrikanska samhället. Vi vet att en av Ólafur Egilssons tjänarinnor sändes till slavmarknaden vid upprepade tillfällen och till slut hamnade i ett kristet hushåll i Jerusalem.

Svenska slavar?

Historia För ett par dagar sedan bloggade jag om det svenska slaveriets avskaffande. Bland reaktionerna finns en undran om hur det stod till med det motsatta förhållandet. Att svenskarna var slavhandlare och slavägare är känt, men är vi även ett gammalt slavfolk?

Självklart. För det första har svenskarna själva förslavat sina landsmän inom ramen för träldomen under äldre medeltid. Fattiga svenskar kunde sälja sig själva in i slaveri för att överleva. För det andra har grannfolk genomfört räder på svenskt område för att röva ihop folk, framför allt kvinnor, för försäljning på slavmarknader. Ett typiskt exempel är esternas härjningar längs svenska östkusten i början av 1200-talet, expeditioner som ledde till att många svenska flickor såldes på ön Ösel eller fördes vidare till Kurland för försäljning därstädes. Ett antal händelser av denna sorgliga art, med angivande ögonvittnen, återfinns i Henrik av Livlands krönika från 1220-talet.

För det tredje blev svenskarna, liksom många andra sjöfarande folk, offer för de nordafrikanska barbareskstaternas sjöröveri mellan 1500-talet och 1800-talet. I synnerhet för 1700-talets del är källorna goda. Vi kan lätt följa hur svenska besättningar kapas, förs till exempelvis Marocko eller Alger och försätts i slaveri i väntan på erläggandet av lösesummor. Som exempel kan nämns Marcus Berg, en kapten från Stockholm som arbetade som slav i Marocko under ett antal år på 1750-talet innan han hade turen att bli friköpt, återvände hem och skrev en bok om sina erfarenheter. De svenska myndigheternas vanligaste metod för att rädda sjömän från nordafrikanskt slaveri var att betala mutor (förklädda till tributer och gåvor, ofta bestående av krut och övrigt krigsmateriel) till de nordafrikanska härskarna, men det hände faktiskt att regelrätta krig bröt ut mellan Sverige och regionens städer. I synnerhet under decennierna kring 1800 utkämpade svenska flottan kortvariga Medelhavskrig som få svenskar idag har hört talas om.

Skampåle och skamstraff

Historia När jag häromdagen förklarade ättestupan för ohistorisk dök det omgående upp ännu ett spörsmål: är även skampålen fiktiv? Eller har folk verkligen bundits fast vid pålar mitt i städerna för att skämmas offentligt?

Svaret är ja. Så har skett massor av gånger, i synnerhet om brottslingen var fattig, mer sällan om brottslingen var rik, eftersom det ofta var möjligt att lösa sig från offentlig bestraffning vid pålen (till exempel piskrapp) om man kunde erlägga de nödvändiga böterna. I Sverige förekom sådana skamstraff vid påle under medeltiden, 1500-talet, 1600-talet och 1700-talet. Ännu under 1800-talets första hälft hände det att folk dömdes till att stå vid pålen, men därefter har straffet kommit ur bruk. I många städer, både här och utomlands, kan vi fortfarande beskåda platsen för den gamla skampålen.

Poängen med skampålen var just att man skulle skämmas, varav namnet. Skammen som sådan utgjorde en essentiell del av straffet. Genom att skämmas offentligt sonade man brottet mot samhället och kunde därefter reintegreras i normal mänsklig samvaro. Liknande bestraffningar förekom vid kyrkan, om man hade förbrutit sig mot kyrkliga påbud. Skamritualerna fyllde en svårligen överskattad funktion i forna tiders offentlighet, där folk var mer beroende av varandra än idag och man måste lösa sociala konflikter med kännbara men samtidigt kortvariga konsekvenser för de inblandade parterna. Skammen sved, men den gav inga kroppsliga men, och när det var över kunde man lägga episoden bakom sig.

Väl att märka var pålens skamstraff tämligen lindriga, sett till skamstraffens samlade helhet. Det kunde sluta betydligt värre. Ett av våra mest ökända skamstraff är det senmedeltida straff som drabbade den hustru i Stockholm som överbevisades om otrohet. Kvinnan måste bära ”stadens stenar”, två stora stenar som var länkade till varandra genom kedjor och sammanlagt vägde omkring 26 kilo (de kan ännu beskådas på Medeltidsmuseum på Helgeandsholmen). Med kedjan runt nacken och stenarna vilande på bröstet skulle hon vandra genom staden och skämmas offentligt, för att slutligen förvisas från Stockholm. Det vill säga, om hon kunde betala böter slapp hon allt detta, men eftersom det i regel var den bedragne maken som kontrollerade familjens kassakista låg den otrogna hustrun illa till, och vi har skriftliga bevis för att straffet faktiskt utdömdes. (Däremot saknas det belägg för att en otrogen make har tvingats genomlida det motsvarande manliga straffet, att ledas runt i staden med ett rep om sin penis. Varför? Antagligen eftersom de dömda männen illa kvickt betalade vad som krävdes för att slippa.)

Det svenska slaveriets svanesång

Historia Är det korrekt att det svenska slaveriet upphävdes 1335? I Skara? Av Magnus Eriksson? Hur rimmar det med att Sverige lär ha bedrivit slavhandel i Afrika på 1600-talet och hade en slavkoloni i Västindien på 1700-talet?

Sådana frågor dyker upp då och då, inte så mycket i mailboxen som när jag är ute på föreläsningsturné, i synnerhet i Västsverige. För några år sedan hettade det till rejält, när den svenska slavhandeln i Västafrika blev föremål för politiska debatter och ursäkter. Att den ägt rum är ett bevisat faktum, men trots det står det ett monument i Skara till minne av avskaffandet av det svenska slaveriet (träldomen) år 1335.

Mycket riktigt, det rimmar inte alls väl. Här är det något som inte stämmer. Det som hände i Skara 1335 var att träldomen avskaffades inom jordbruket i Västsverige. I huvuddelen av landet hade alla trälar redan frigivits och ersatts av legohjon, det vill säga avlönat tjänstefolk (senare kända som drängar och pigor). Men varken Magnus Eriksson eller någon annan kung i äldre tid kom på tanken att kriminalisera slavägande som sådant. Alltså stod det svenskarna fritt att fortsätta köpa och sälja slavar, såsom också skedde på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Det dröjde till 1800-talet innan Sverige på allvar började lagstifta om förbud mot slavhandel och slaveri, och då berodde det framför allt på påtryckningar från Storbritannien. Det officiella Sverige var i det längsta emot tanken på förbud, bland annat eftersom slavarbetskraften och slavhandeln var nödvändig för kolonin Saint-Barthélemys blomstring. Trycket från omvärlden blev år 1813, mitt under Napoleonkrigen, så hårt att Sverige icke desto mindre tvingades ställa sig bakom ett uttalande som fördömde slavhandeln. Under Wienkongressen 1815 anslöt sig åtskilliga motvilliga stater, även Sverige, till en deklaration för slavhandelns och slaveriets avskaffande.

Men i praktiken hände ingenting på 1810-talet, vilket gjorde britterna förbittrade. Nya framstötar från London kom 1824. Storbritanniens regering krävde att Sverige förbjöd slavhandel, och Karl XIV Johan insåg att han måste kompromissa. Sex år senare stoppades importen av slavar till Saint-Barthélemy, vid vite av dödsstraff.

Kampen mot den svenska ofriheten som sådan dröjde i ytterligare tio år. År 1840 började intellektuella, däribland Erik Gustaf Geijer, argumentera för ett avskaffande av slaveriet. En motion i riksdagen resulterade i en långvarig utredning. Fem år senare, den 19 maj 1845, fattade riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket, och en tidsgräns på tre år sattes för beslutets genomförande.

Genom ett kanonskott från Fort Gustaf III på Saint-Barthélemy förkunnades den 9 oktober 1847 att slaveriet i praktiken hade upphävts i och med att kompensationssummor erlagts som ersättning för slavägarnas egendomsförlust. Allt som allt betalade svenska staten 47 044 spanska piastrar, motsvarande en summa av 119 760 svenska riksdaler och 19 skilling, för att reformen skulle bli verklighet. Varje slav kostade i genomsnitt 228 riksdaler och 98 skilling att lösa ut.

Ättestupan

Historia När man åker runt i Sverige och betraktar branta stup eller andra geologiska formationer som inbegriper höga höjder får man ofta veta att ”det där är en ättestupa”. Här skall alltså våra förfäder ha vräkt ned gamla människor i förfluten tid, som ett bryskt men effektivt sätt att lösa problemet med en allt kostsammare åldringsvård.

Har detta hänt? Jag får frågan då och då. Hade vi verkligen inget bättre socialt skyddsnät än barmhärtighetsdödande i förfluten tid? Svaret är att det hade vi visst, och jag återkommer säkert till det i ett annat blogginlägg. Och vi hade inga ättestupor.

Historien om ättestupan är inte specifikt svensk. Den återfinns i mängder av samhällen med branta stup och fantasifulla berättare, bland annat i antikens Grekland, men i inget fall kan den backas upp med skriftliga eller arkeologiska belägg. Ibland är det till och med lätt att räkna ut när historierna har börjat cirkulera. För svenskt vidkommande är det 1600-talet som gäller. När man översatte och gav ut gamla isländska sagor, där ättestupan nämns, började folk diskutera huruvida detta dödande verkligen förekommit, och många trodde på historierna. Myten avlivades först på 1900-talet. Den totala bristen på belägg i landskapslagar och andra trovärdiga källor gör att vi är så illa tvungna att relegera ättestupan till skrönornas soptipp. Visst kan folk ha vräkt ned farfar från krönet i äldre tid, men i så fall handlade det om mord.

En särskild ättestupediskussion gäller behandlingen av gamla slavar. Eftersom orkeslösa slavar var värdelösa för slavägaren uppstod tidigt diskussioner om vad man skulle göra av dem. De kostade pengar i försörjning men utförde inget arbete. Romaren Cato den äldre rekommenderade (i boken De agricultura, ”Om jordbruk”, 100-talet f.Kr.), att slavägaren skulle försöka sälja sina värdelösa slavar för att lämpa över problemet på någon annan. Enligt visor som sjöngs av slavar på 1700-talets Jamaica fanns det slavägare som gick betydligt längre än så. Den (förhoppningsvis fiktive) slavägaren Bedward lär ha haft som praxis att lägga gamla orkeslösa slavar på en bräda och bära dem till en ravin på plantagen, där de vräktes ned i döden. Visorna poängterade att bärarna måste klä av den dödsdömde, på det att hans kläder skulle kunna återanvändas.

Även denna historia bör tas med stora nypor salt. I de fall vi kan undersöka vad som hände med gamla slavar sände man antingen ut dem att tigga (om slavägaren var snål) eller gav dem en liten hydda någonstans på plantagen, där de fick överleva på minimal veckoranson. Om slavarna hade barn fick dessa ofta ansvar för föräldrarnas försörjning. Men ättestupa… Knappast.

Söndagsintervjun
Åsa Grennvall, serietecknare

”Jag är inte en sådan som drömmer”

Åsa Grennvalls mörker.

FOTO: Linus Sundahl-Djerf

Steven Seagal portad från bluesfestival

kultursvep

Putinvän förargar Estland.

Gör Annie Lööf-tatuering

kultursvep

Komikern i ny tv-serie om politik.

Priset för lån av e-böcker fyrdubblas

litteratur

Flera bibliotek har inte råd.

Knausgård
floppar i USA

Litteratur

Kritik mot norsk ”sensation”.

Kritikern väljer konstutställningar

Konst

”Bergströms mönstervärld fascinerar”.

Utøyas minnesplats -
sår som aldrig läker

Tre år efter

”Vissa saker behöver människor och samhälle komma ihåg.”

Så här kan monumentet se ut

Bildspel

Se Jonas Dahlbergs förslag här.

”Teknologin
hatar mig med”

Profilen

Cameron Diaz i film om amatörporr.

Vad hände efter
självmålet i VM?

Quiz

Dick Harrison om Colombias historia.

”En film där
ingen är dum”

Recension

Sånger från Manhattan.

Jazz som etsat sig fast
i svensk självbild

Jazz på svenska 50 år

Georg Riedel berättar.

”Mamma måste skriva om barn som dör”

Krönika:

Gaza handlar om oss alla.

”Nya Apornas planet är omskakande”

Recension

Maffigt äventyr man rycks med i.

Vackert och nära
i dramatiskt möte

Skivrecension

Mättade toner.

Ledig hyllning
ger Karlfeldt liv

Stina Otterberg gör poeten aktuell.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Kartlade Sydafrikas moraliska slagfält

Under Strecket

Per Wästberg efter vännens död.

Mannheimer; skarp och opretentiös

Minnesord

Den krassa verklighetens mästare.

Sverige är beroende av impulser utifrån

Kulturchefen

”Extra viktigt för oss.”

Krönika

”Jämför språk med muskler”

Isabelle Ståhl: Jag skräms av retorikexpertens roll.

Det är på sommaren
vi ska läsa elithyllan

Krönika

Våga motstå spänningsromanen.

Checklista för dialektlyssnaren

Språkspalt

Koll på diftongerna i sommar!

Kulturchefen

Våra dörrar måste fortsatt vara öppna

Fristäderna bör bli fler.

Lokko

”Pavel, sök en förebild utan järnrör”

Det är förstås bara ett förslag.

Verskonst från exilen

Under strecket

Melitta Urbancics poesi nyupptäckt

Hon skapade en rysk vår i Sverige

under strecket

Ryssland var hett i 1880-talets Stockholm

Det litterära Odessa varken ryskt eller ukrainskt

Under strecket

En litterär rörelse föddes vidOdessas stränder.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Kultur med livet
som insats

Leka med döden

Skottskadad för konsten.

Filmat våld lockar unga till Isis

Under strecket

Slåss om arvet efter bin Ladin.

Här är sommarens
bästa läsning

Del 2

SvD:s tips om läsning på semestern.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.