Sida: ”Fullt förtroende för ICLD”

Varför ska svenska kommuner bedriva utvecklingsarbete utomlands och har de verkligen rätt kompetens? De och andra frågor har vi ställt till Georg Andrén, chef på avdelningen Samverkan med aktörer.

Varför är kommunala partnerskap bra bistånd?

– För att få ett långsiktigt genomslag i fattigdomsbekämpningen måste vi involvera en bredare krets aktörer, såväl i Sverige som i våra samarbetsländer. Det handlar om att haka på processer som fördjupar och skapar långsiktigt hållbara samhällen, det handlar om demokrati och näringslivsutveckling, privatsektorsutveckling och myndighetsutveckling. Då menar vi att de som kan lokal förvaltning är ju väldigt bra samarbetspartners när vi ska jobba med det.

Många av läsare har undrat varför svenska kommuner ska ägna sig åt bistånd utomlands.

– Jag kan förstå att man som skattebetalare kanske blir fundersam. Men man ska komma ihåg att det inte är den lokala uttaxeringen som används. Det är ingen konflikt mellan kommunala beslut om hur mycket man ska satsa på förskolan respektive om man ska ge sig in i sådana här långsiktiga samarbeten i fattiga länder. Sedan är det ju visserligen skattepengar, men det är statliga skattepengar.

– Sedan till frågan varför. Av två skäl. Jag var i Vietnam nyligen och där ville man veta hur man gör i Sverige. Man vill veta hur svenska kommuner löst sina problem. Det andra skälet är att det är bra för svenska kommuner att exponeras för, prata med och utbyta erfarenheter med politiker från andra delar av världen.

I den politiska debatten beskrivs ofta hur svårt det är att bedriva effektivt bistånd i diktaturer och länder med korruption. I vår granskning har vi bland annat sett hur Staffanstorp inte nådde sina mål på grund av missförstånd och samarbetssvårigheter med motparten i Ecuador – har kommunerna verkligen rätt kompetens att bedriva biståndsprojekt?

– Vi vänder ju oss inte till kommunerna, eller ICLD i det här fallet, för att kommunerna har biståndskompetens, utan för att de har en annan typ av kompetens. Däremot är det viktigt att de när de börjar samarbeta får med sig så mycket som möjligt av biståndskompetens. Därför blir samarbetet med ICLD blir så viktigt för oss. ICLD kan bidra med att förbättra förutsättningarna för tjänstemän och politiker från kommunerna att åka och göra så goda bedömningar som möjigt.

– Jag tror inte att man kan förvänta sig att svenska kommuner ska bli biståndsexperter, utan det måste vi stå för genom ICLD.

Tycker du att den kunskapsöverföringen fungerar idag?

– Det är ju ett ganska nytt samarbete, men vi har en dialog om förutsättningarna. Däremot är det lite tidigt att säga om vi är nöjda. Men det pågår ju ett ständigt utvecklingsarbete.

Vi hittar få konkreta resultat i de granskningar vi har gjort – någon har spelat in en cd-skiva, man har tryckt upp broschyrer, anordnat konserter, åkt på sightseeing. Är det rimligt?

– Det här är dilemmat vi ständigt brottas med inom biståndet. Vårt uppdrag är att på olika sätt bekämpa fattigdomen. Är det något vi vet så är det att det tar tid. Det är långa processer. Men sedan ska vi också försöka mäta det här, vi har ju ett uppdrag att redovisa vad vi gör för skattebetalarnas pengar. Men det är svårt att kortsiktigt redovisa resultat när det handlar om långsiktiga processer. Då framstår ett seminarium, en broschyr, en resa, några samtal, ett planeringsseminarium etc som lite udda för att försöka lösa fattigdomsproblematiken. Men det handlar just om att etablera långsiktiga relationer.

– Samtidigt det finns ju ett visst mått av risktagande i detta. Den risken måste vi ta. När kommunen vänder sig till ICLD så vet vi ju inte vilka resultat de kommer generera. Det växer ju fram när samarbetet fördjupas.

Vara kommun fick 2,1 miljoner kronor för ett samarbete med Huangshan i Kina. Resultaten var få, men nu har kommunen fått ytterligare en miljon. Finns det inte en risk att utgifterna skenar iväg innan man upptäcker att det inte ger resultat?

– Risken finns ju, men jag tycker vi byggt in en kvalitetssäkring då ICLD på vårt uppdrag kvalitetsgranskar ansökningar. Vi förväntar oss att de håller koll på det.

– Jag vill berätta kort för att illustrera problemet. Jag träffade nyss representanter för Göteborgs stad och Nelson Mandela Bay i Sydafrika. Det är ett samarbete som hållit på jättelänge, i flera år. De beskriver det som otroligt lyckat och man har idag fördjupade samtal om stadsplanering, miljöintegrering och vad det nu kan vara. Det bedömer jag som bra för fattiga människor i Östra Kap-provinsen och bra för Göteborgs stad. När man nu frågar vad som gjorde att det blev så bra, så svarar de ”uthålligheten”. Att vi fortsatte och inte skyndade på utan lät det ta tid.

Ett viktigt mål med svenskt bistånd är demokratiarbetet. Regeringen betonar vikten av kontakter med fria organisationer och demokratiförespråkare. Tar man Vara och Sigtuna så skedde ju kontakterna med just politiker från det styrande kommunistpartiet i Kina – hur går det ihop?

– I Kina har vi ett bistånd där vi som biståndsmyndighet inte uppmanas att inte ha kontakt med offentliga företrädare. När regeringen pratar om bistånd till diktaturregimer och vikten av att arbeta via det civila samhällets organiationer eller FN-organ så tänker man nog mer på länder där vi av olika skäl inte kan jobba, eller överhuvudtaget inte litar på statsmarken och dess företrädare, som Burma och Nordkorea. I Kina försöker vi bygga upp ett samarbete som kompletterar stat till stat-biståndet där andra typer av aktörer dras in, inklusive kommuner och landsting, det privata näringslivet, det civila samhället och forskarsamhället.

Men om svenska kommuner nu erbjuder ett samarbete och då vänder sig till regimens företrädare, legitimerar man då inte den diktatur som man säger sig vilja bekämpa?

– Det är en jättesvår fråga. Det är klart att det finns en risk att man gör det om man inte aktar sig. När vi är i Kina försöker vi prata med en bred krets av företrädare för det kinesiska samhället. Nu är det ju lite speciellt med kommunala partnerskap, som handlar om partnerskap mellan just kommuner.

I de kommunala dokument vi läst återkommer kommunerna ofta till hur partnerskapen ska stärka den egna kommunens varumärke eller locka turister till orten. Varför ska svenska biståndspengar gå till det?

– Jag tycker inte att det är ett problem om det är en bieffekt. Huvudsaken med partnerskapet är att vi använder biståndspengarna till fattigdomsbekämpning i de här länderna. Om det i sin tur leder till att kommunen tycker det är bra för dem så är det inget problem, men det är aldrig huvudsyftet.

– När kommunerna börjar prata med varandra så drar de med sig det privata näringslivet. Det kanske rent av är bra. Återigen, det som löser fattigdomsproblemen är inte bistånd, utan fungerande samhällen, inklusive fungerande näringsliv. Jag tror det är bra för Namibia, Kina eller Sydafrika med utländska investeringar och handel med andra delar av världen, inklusive Sverige. Det är en positiv effekt.

Har du någon förståelse för att läsare eller medborgare tycker det är märkligt att svenska biståndspengar går just till att stärka svenska kommuners varumärken?

– Ja, jag kan förstå att det låter konstigt om det inte sätts in i sitt sammanhang.

– Därför är det också enormt viktigt att partnerskapen granskas. Även om en kommun får en ganska liten summa så är det skattepengar vi pratar om. Börjar vi slarva på den nivån så får det återverkningar uppåt. Men återigen, vi har fullt förtroende för ICLD:s sätt att sköta det här på och det finns ingen anledning för oss att ifrågasätta deras arbete.