Vad vill Sverige egentligen?

Inför våra intervjuer med Sida och Gunilla Carlsson gör vi just nu research. Vi tittar bland annat på regeringens skrivelser om inriktningen på svenskt bistånd.

I dokumentet Sveriges politik för global utveckling kan du läsa om hur regeringen vill göra biståndet mer effektivt och rättvist.

Regeringen har också pekat ut demokratibiståndet som en prioriterad del i utvecklingspolitiken. Förra året lade man fram skrivelsen Frihet från förtryck. Den kan du läsa här. På sidan 83 tas just de kommunala partnerskapen och ICLD:s verksamhet upp.

Här finns också utrikesutskottets betänkande om regeringens skrivelse. Öppnar man dokumentet som en pdf-fil ser man på sidan 24 och 25 vad den borgerliga majoriteten anser om ICLD och de kommunala partnerskapen. ”Utskottet ser positivt på att det i Sverige bedrivs kommunala partnerskap”, står det i dokumentet.

Protokollet från riksdagsdebatten som följde efter att regeringen lagt fram skrivelsen hittar du här (scrolla ner till §10 Frihet från förtryck – Sveriges demokratibistånd).

Att regeringen tycker att kommunala partnerskap är ett viktigt verktyg i biståndspolitiken framkommer även i en faktapromemoria från i januari i år. EU-kommission hade då lagt fram ett meddelande med skisser på hur lokala aktörer som kommuner kan fås att mer aktivt delta i biståndsarbetet. ”Regerinen anser det befogat att erkänna kommuner och regioner som aktörer inom biståndet, inte minst när det gäller lokal demokrati och decentralisering”, står det i faktapromemorian.

De här dokumenten ger en bra bakgrund till dagens svenska biståndspolitik. Men dokumenten leder också till en rad frågor. I skrivelsen Frihet från förtryck skriver regeringen att ”bistånd bedrivs ofta i en svår miljö som präglas av kränkningar, korruption och bristande demokrati”.

Kent Härstedt (S) är inne på samma spår i riksdagsdebatten: ”Det är precis så jag och mitt parti ser på det. Det är just i de riktigt svåra miljöerna, i diktaturer och mycket korruptiva miljöer, som biståndet behövs för att hjälpa landet i rätt riktning”.

Det ser alltså ut som att regeringen och det tyngsta oppositionspartiet är överens i den här frågan.

Nu undrar vi bland annat om svenska kommuner har rätt kunskap för att bedriva effektivt bistånd. Vi har tidigare bland annat sett att Staffanstorps samarbete med Santa Elena och Salinas i Ecuador inte nådde målen på grund av missförstånd och samarbetsproblem. Och Göran Hedebro, tidigare chef på ambassaden i Namibia, har i en tidigare bloggpost kritiserat systemet just för att han anser att svenska kommuner saknar rätt kompetens.

Vi undrar också på vilket sätt svenska kommuners kontakter med den styrande regimen i Kina stärker demokratin där. I Frihet från förtryck betonar regeringen hur viktigt det är att i diktaturer stödja demokratiska krafter utanför det officiella systemet. Men i både exemplet med Varas demokratiprojekt och Sigtunas turistsamarbete handlade de kommunala partnerskapen uteslutande om kontakter med personer från den styrande kommunistdiktaturen eller näringslivet. Vi undrar helt enkelt hur det praktiska arbetet går ihop med regeringens skrivningar?

Vi har inget svar på frågorna, men ska låta Sida och andra svara på dem senare i eftermiddag.