Annons

SvD.se granskar

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Trots att vi sade hej då igår – här kommer ytterligare ett blogginlägg. Biståndsminister Gunilla Carlsson har svarat på två av de frågor vi fått från läsarna.

Hur följer du upp vad som händer ute i kommunerna?/ Catharina

Hej Catharina,

Jag har med stort intresse följt SvD:s granskning av det bistånd som går till kommunala partnerskap. Det är svårt för mig att idag följa upp och bedöma resultaten av denna verksamhet då den är relativt ny och har därför inte hunnit utvärderas. Det är Sidas ansvar att följa upp verksamheten och jag ser fram emot den utvärdering som sedan tidigare är inplanerad av de kommunala partnerskapen.

Jag och regeringen har de senaste åren stärkt styrningen av biståndet, bland annat genom att formulera strategier för olika delar av Sveriges biståndsverksamhet. För de kommunala partnerskapen finns dock ännu ingen strategi., men jag kommer att se över hur vi styr denna del av biståndet i samband med att vi reviderar vår strategi för globala utvecklingsinsatser.

För mig är det självklart att denna verksamhet ska präglas av samma krav på mål- och resultatstyrning som övrigt bistånd.

Vad anser du att du har för ansvar för hur svenska biståndspengar används
på ett ”oansvarigt” sätt? / Pelle

Hej Pelle,

Ytterst är det jag som är ansvarig för hur biståndspengar används. Jag har ett dubbelt ansvar, både mot de fattiga människor som biståndet är avsett för och mot de svenska skattebetalarna, som vill att biståndet ska göra nytta.

Viljan att ta detta ansvar har varit vägledande för mig sedan jag tillträdde som biståndsminister för tre år sedan. Jag tar ansvaret genom att strama upp och genomföra reformer på ett antal områden. Till exempel måste biståndet börja kännetecknas av en resultatkultur. Alla biståndsinsatser måste vara inriktade på att nå resultat, och vi måste kunna visa vilka resultaten är. I år presenterade regeringen för första gången någonsin en resultatskrivelse till riksdagen där vi gick igenom allt bistånd. Där kunde vi redovisa många exempel där bistånd gör nytta. Samtidigt är det svårt att få en övergripande uppfattning om resultatet inom hela biståndsområdet. Det kommer att ta tid att stärka resultatkulturen,

Jag tar också ansvaret genom att regeringen efter hand presenterar policies och strategier som ska styra olika delar det svenska biståndet. Det har hittills alltför ofta varit oklart vilka mål och metoder som är styrande. En förutsättning för att förbereda insatser som når resultat är att alla inblandade vet vad de ska göra och varför.

Jag har själv uppmärksammat problemet med korruption och andra oegentligheter i samband med biståndsinsatser. Min övertygelse är att transparens är en nödvändig förutsättning för att komma till tals med allt från ohederlighet till nonchalans eller slarv i användning av biståndsmedel. Därför har jag nu tagit ett initiativ som jag kallar ”öppna biståndet” där jag söker efter vägar att ytterligare öka genomlysbarheten av det svenska biståndet. Jag kommer den 9 december tillbaka med förslag på hur jag ser att vi bör gå vidare.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Med intervjun av biståndsminister Gunilla Carlsson avslutar vi vårt jobb på gräblogggen för den här gången. Men vi hoppas självklart att vi kan återkomma med nya grävprojekt här – så fortsätt mejla tips om saker du tycker att vi ska granska. Vi har fått massor med inspel i andra ämnen – sluta inte att höra av er bara för att bloggen nu tar paus.

Så, stort tack till alla er som har skrivit kommentarer, mejlat,
ringt eller skrivit brev – och på så sätt hjälpt till att förbättra vårt
journalistiska arbete – utan er hade den här bloggen inte blivit vad den blev!

/Tobias, Alexandra & Kristian

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Här kan du lyssna lite på några frågor från vår intervju med Gunilla Carlsson tidigare idag. Klicken i är bakgrunden är från vår fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Biståndsminister Gunilla Carlsson är inte nöjd med de kommunala partnerskap som SvD granskat. Hon är självkritisk och vill se mer fokus på resultat i svenskt bistånd. ”Det här har inte lett till de resultat vi vill”, säger hon till SvD:s realtidsblogg.

Är det rimligt att svenska biståndspengar
går till konserter i Sverige, att bygga svenska kommuners varumärken och att
locka turister till Sverige?

– Svenskt bistånd syftar till fattigdomsbekämpning. Men vi har ett brett sätt att se på begreppet. Fattigdom är inte bara avsaknad av mat, skydd och god hälsa, utan också avsaknad av rättigheter och inflytande. Därför vill vi få in fler aktörer inom biståndet, som till exempel kommuner. Vi målet är ju att stärka förmågan för de fattiga länderna, och inte att stärka svenska kommuner. Och här kan man känna att en del av de kommunala partnerskapen inte har lett till det resultat vi vill.

Flera av de aktörer vi pratat
med sticker inte under stol med att det handlar om att knyta kontakter mellan företag
i den svenska kommunen och nya marknader – hur ser du på det?

– Fördelen med kommunerna är att de kan ge hjälp på bredden, och då är näringslivskontakterna en del av detta. Men det är inte huvuduppgiften, och huvuduppgiften är framförallt inte att stärka den svenska kommunens varumärke eller öka antalet jobb i Sigtuna.

Tar man just Sigtuna så gick ju
pengarna där bland annat till att stärka samarbetet mellan två golfbanor – varför
ska biståndspengar gå till det?

– Det är ju ett exempel som jag inte hade fått kännedom om, om det inte varit för
den granskning ni genomfört. Jag förstår om medborgare undrar om det är så här det ska se ut, och jag kan bara hålla med: det här var inte syftet. Men sedan
måste man se allt till sin helhet: har de kommunala partnerskapen långsiktigt
lett till att man har breddat antalet aktörer, att vi fått bättre kvalitet och
bättre resultat. Det måste jag se sammantaget över en längre tidsperiod.

– Äntligen börjar det ställas
frågor om biståndet leder till resultat. Jag trodde när jag kom hit att det
inifrån gick att kräva mer ordning
och reda, bättre styrning av Sida. Men den här världen är rätt så sluten, och
om man ifrågasätter något så blir det en bild av att man är emot hela syftet
och engagementet runt fattiga människor. I somras presenterade jag för första gången
i biståndets 40-åriga historia en resultatskrivelse till riksdagen som i
princip säger att vi inte kan påvisa resultat. Jag är förvånad över att jag
inte fått en tuffare granskning mot mig, men även att fler inte blir upprörda.

Vad beror det på?

– Jag tror det beror på
att det är väldigt svårt att granska eftersom vi inte har transparensen på det här
området. Det är svårt att följa. Men det finns heller ingen tradition av att utkräva
resultat, det finns ingen resultatkultur. Det viktiga har varit att vi engagerar oss och gör stora och fina saker, och då har man glömt hur viktigt det är att kunna säga vad de stora och fina sakerna ledde till.

Vi hittar få konkreta resultat
i de projekt vi granskat. Någon har spelat in en cd-skiva, man har tryckt upp broschyrer, anordnat konserter – på vilket sätt stärker det här demokratin och minskar fattigdome, så ju är själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– En cd-skiva, en konsert, oändligt
mycket resor stärker ju inte sig själv demokratin. Men om det ingår i en större
och mer långsiktigt idé så kan det ju vara så att det leder till resultat. Man
måste titta på vad syftet med konserten var: gjorde man den för att nå ett
resultat eller bara för att man hade pengar.

Kent Härstedt (S) anser att rutinerna för de kommunala partnerskapen måste ses över. Håller du med?

– Jag måste se till hur den här
verksamheten i sin helhet tar form och vad som kan återkopplas till oss, och sätta
det sin helhet.

Men vad gör du som ansvarig minister för att öka kontrollen över resultaten i de kommunala partnerskapen

– Det har funnits en kultur där man inte krävt resultat och därför har vi börjat bygga upp det nu. Men det tar viss tid. För min egen del, eftersom jag vet att många både i kommunerna och i utvecklingsländerna velat se mer fokus på resultatet, så kan det ju finnas anledning att titta tidigare på det. Idén är ju inte att de kommunala partnerskapen ska gå vilse i en golfbana, utan se till vad fattiga människor behöver.

I dag granskar Sala-Ida och
ICLD sin egen verksamhet – är det inte ett problem?

– Jo, och det är det i hela
biståndet.

Hur löser man det?

– Vi måste få till en
resultatkultur. Jag ser samma problem i andra delar av biståndet, och det visar
resultskrivningen till riksdagen. Verksamheter måste vara utvärderingsbara mot
målen och kunna härleda resulat- den cirkeln finns inte. Idag handlar det om
att använda pengar och kunna visa att man gjort insatser, men inte behöva berätta
om resultat. Och just de vill jag komma åt. Vi har bara varit ute efter att öka
volymerna och inte ifrågasätter vad vi får för resultat.

I skrivelsen Frihet från förtryck står det att biståndsarbete i
diktaturer och korrumperade länder är komplicerat och att man verkar i svåra
situationer. I vår granskning har vi sett hur Staffanstorp inte nådde sina mål
på grund av missförstånd och samarbetssvårigheter med motparten i Ecuador – är
verkligen kommunala politiker och tjänstemän rätt lämpade att bedriva den
sortens verksamhet i så fall?

– Bistånd är svårt och att det finns exempel på saker som gått bra och
saker som har gått dåligt. Men på samma sätt som en kommunal aktör kan göra
felbedömningar, så kan ju en Sidabyråkrat göra det. Visst kan det finnas en
styrka men det kan också vara en svaghet att involvera Sida. Det finns en poäng
med att träffas på samma nivå, annars blir det lätt att man kommer ovanifrån.
Jag vill ändå försvara – kalla det amatörismen eller vad ni vill– men de kan bära
med sig perspektiv som behövs för att det ska bli relationer mellan människor även
om de inte är biståndsproffs.


Vore det inte bättre om Sida tog kontrollen över de kommunala
partnerskapen – att man från Sidas håll väljer kommuner utifrån deras
spetskompetens. Till exempel Staffanstorp om de har bra kunskaper om
vattenrening?

– Jag vill ha mer konkurrens, man får ju ansöka om de här pengarna och då
kan man få fram kommuner som är duktiga. Kanske kan de hjälpa oss i andra länder.
Jag hoppas att vi utvecklar den sortens kompetenscenter.

I Sigtuna säger kommunalrådet att om inte han skulle söka pengarna så
skulle någon annan göra det. Samtidigt säger han att det är helt absurt att
Sverige ger bistånd till Kina.

– Men det säger väl väldigt mycket om politikern. Om han söker trots att
han inte tror på systemet. Det är ett fel med systemet när det tillåter detta
men han har mig ta mig tusan ett ansvar som initierar det här i sin kommun.

Trots kritik mot de dåvarande riktlinjerna för de kommunala
partnerskapen har den nya organisationen ICLD inte gjort några förändringar i
programmet.

– Det här är mycket väl en brist, jag behöver ta nya diskussioner med
Sida. Man kan söka felen hos mig, jag borde ha förutsett det, jag kanske
hands-on borde ha brytt mig. Här skulle kanske Sida ha bett om vägledning.
Kanske borde jag ha gjort mer på egen hand. Men samtidigt vill vi inte ha en
biståndsminister som micromanagerar. Ni har tittat på 40 miljoner av 30
miljarder. Vi har haft väldigt mycket att styra upp, jag har försökt att gå
efter de stora fiskarna, det är detta som är det är oroväckande. Det jag kan lära
mig av er granskning är att jag kan applicera det här på andra delar. Jag kan
använda mig av er teknik, att gräva i detaljer för att se helheten.

Ett viktigt mål med svenskt bistånd är ju demokratiarbetet. Regeringen
betonar vikten av kontakter med fria organisationer och demokratiförespråkare.
Tar man Vara och Sigtuna så skedde ju kontakterna med just politiker från det
styrande kommunistpartiet i Kina, som t om flögs till Sverige – hur går det ihop
med regeringens mål?

– I svåra miljöer som just Kina så fasar vi ut det klassiska biståndet
men vi har kvar aktörssamverkan för att påverka på det lokala planet. De
kontakter som sker mellan Kina och Sverige är på låg lokal nivå, den är ju inte
med den politiska eliten. Vi exponerar oss på lokal nivå för att vi tror att vi
kan påverka inifrån.

Många läsare har reagerat på att svenskt bistånd finns i Kina. Om
svenska kommuner erbjuder ett samarbete och då vänder sig till regimens företrädare,
legitimerar man då inte den diktatur som man säger sig vilja bekämpa?

– Det här är ett av biståndens dilemma som jag tycker vi diskuterar för
lite. I många länder är det inte bara brist på föda utan brist på frihet. Vi
kan stärka människors egen kapacitet så att de kan bli ansvarsutkrävande. Min
tanke är att vi kommer alltid att finnas i miljöer där vi kan riskera att komma
i närheten av diktatorer. Vi isolerar oss inte men har inga kontakter med
regimen. Paradoxen i Kina är att det finns en extremt utsatt landsortsbefolkning
samtidigt som det är världens starkaste ekonomi. Nu använder vi biståndet för
att vara verksamma där. Gör vi inte det är frågan om vi ska de andra
relationerna med Kina.

Kent Härstedt efterlyser mer resurser till Sadev – håller du med?
– Jag är mycket för att Sadev kan hjälpa oss, de ska hjälpa oss att
implementera resultatkultur. Jag har ingen emot att göra Sadev starkare, man bör
till exempel titta på vem som utvärderar vem. Jag utesluter inte mer resurser
men frågan är hur mycket man mäktar med, Sadev har väldigt mycket uppdrag. Jag
tycker som Kent Härstedt, men frågan är hur man gör det med bra kvalitet. Vi
ska inte ha stora myndigheter som granskar andra stora myndigheter.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Nu har vi träffat biståndsminister Gunilla Carlsson. Intervjun handlade bland annat om kontrollen av de kommunala partnerskapen och om lokala politiker och tjänstemän besitter rätt kompetens för att driva projekten. Vad hon svarar får du läsa lite senare i eftermiddag då vi lyssnat igenom intervjun och skrivit av den.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Idag ska vi intervjua Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (M). Vi hade hoppats på en direktsänd webbtv- intervju här i bloggen, men Utrikesdepartementet säger tyvärr nej till det. Därför återkommer vi när intervjun är klar och lägger då upp Gunilla Carlssons kommmentarer till vår granskning här.

Du kan fortfarande höra av dig med frågor som du vill att vi ska ställa till henne. Mejla oss på granskar@svd.se.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Varför ska svenska kommuner bedriva utvecklingsarbete utomlands och har de verkligen rätt kompetens? De och andra frågor har vi ställt till Georg Andrén, chef på avdelningen Samverkan med aktörer.


Varför är kommunala partnerskap bra bistånd?

– För att få ett långsiktigt genomslag i fattigdomsbekämpningen måste vi involvera en bredare krets aktörer, såväl i Sverige som i våra samarbetsländer. Det handlar om att haka på processer som fördjupar och skapar långsiktigt hållbara samhällen, det handlar om demokrati och näringslivsutveckling, privatsektorsutveckling och myndighetsutveckling. Då menar vi att de som kan lokal förvaltning är ju väldigt bra samarbetspartners när vi ska jobba med det.

Många av läsare har undrat varför svenska kommuner ska ägna sig åt bistånd utomlands.

– Jag kan förstå att man som skattebetalare kanske blir fundersam. Men man ska komma ihåg att det inte är den lokala uttaxeringen som används. Det är ingen konflikt mellan kommunala beslut om hur mycket man ska satsa på förskolan respektive om man ska ge sig in i sådana här långsiktiga samarbeten i fattiga länder. Sedan är det ju visserligen skattepengar, men det är statliga skattepengar.

– Sedan till frågan varför. Av två skäl. Jag var i Vietnam nyligen och där ville man veta hur man gör i Sverige. Man vill veta hur svenska kommuner löst sina problem. Det andra skälet är att det är bra för svenska kommuner att exponeras för, prata med och utbyta erfarenheter med politiker från andra delar av världen.

I den politiska debatten beskrivs ofta hur svårt det är att bedriva effektivt bistånd i diktaturer och länder med korruption. I vår granskning har vi bland annat sett hur Staffanstorp inte nådde sina mål på grund av missförstånd och samarbetssvårigheter med motparten i Ecuador – har kommunerna verkligen rätt kompetens att bedriva biståndsprojekt?

– Vi vänder ju oss inte till kommunerna, eller ICLD i det här fallet, för att kommunerna har biståndskompetens, utan för att de har en annan typ av kompetens. Däremot är det viktigt att de när de börjar samarbeta får med sig så mycket som möjligt av biståndskompetens. Därför blir samarbetet med ICLD blir så viktigt för oss. ICLD kan bidra med att förbättra förutsättningarna för tjänstemän och politiker från kommunerna att åka och göra så goda bedömningar som möjigt.

– Jag tror inte att man kan förvänta sig att svenska kommuner ska bli biståndsexperter, utan det måste vi stå för genom ICLD.


Tycker du att den kunskapsöverföringen fungerar idag?

– Det är ju ett ganska nytt samarbete, men vi har en dialog om förutsättningarna. Däremot är det lite tidigt att säga om vi är nöjda. Men det pågår ju ett ständigt utvecklingsarbete.


Vi hittar få konkreta resultat i de granskningar vi har gjort – någon har spelat in en cd-skiva, man har tryckt upp broschyrer, anordnat konserter, åkt på sightseeing. Är det rimligt?

– Det här är dilemmat vi ständigt brottas med inom biståndet. Vårt uppdrag är att på olika sätt bekämpa fattigdomen. Är det något vi vet så är det att det tar tid. Det är långa processer. Men sedan ska vi också försöka mäta det här, vi har ju ett uppdrag att redovisa vad vi gör för skattebetalarnas pengar. Men det är svårt att kortsiktigt redovisa resultat när det handlar om långsiktiga processer. Då framstår ett seminarium, en broschyr, en resa, några samtal, ett planeringsseminarium etc som lite udda för att försöka lösa fattigdomsproblematiken. Men det handlar just om att etablera långsiktiga relationer.

– Samtidigt det finns ju ett visst mått av risktagande i detta. Den risken måste vi ta. När kommunen vänder sig till ICLD så vet vi ju inte vilka resultat de kommer generera. Det växer ju fram när samarbetet fördjupas.


Vara kommun fick 2,1 miljoner kronor för ett samarbete med Huangshan i Kina. Resultaten var få, men nu har kommunen fått ytterligare en miljon. Finns det inte en risk att utgifterna skenar iväg innan man upptäcker att det inte ger resultat?

– Risken finns ju, men jag tycker vi byggt in en kvalitetssäkring då ICLD på vårt uppdrag kvalitetsgranskar ansökningar. Vi förväntar oss att de håller koll på det.

– Jag vill berätta kort för att illustrera problemet. Jag träffade nyss representanter för Göteborgs stad och Nelson Mandela Bay i Sydafrika. Det är ett samarbete som hållit på jättelänge, i flera år. De beskriver det som otroligt lyckat och man har idag fördjupade samtal om stadsplanering, miljöintegrering och vad det nu kan vara. Det bedömer jag som bra för fattiga människor i Östra Kap-provinsen och bra för Göteborgs stad. När man nu frågar vad som gjorde att det blev så bra, så svarar de ”uthålligheten”. Att vi fortsatte och inte skyndade på utan lät det ta tid.

Ett viktigt mål med svenskt bistånd är demokratiarbetet. Regeringen betonar vikten av kontakter med fria organisationer och demokratiförespråkare. Tar man Vara och Sigtuna så skedde ju kontakterna med just politiker från det styrande kommunistpartiet i Kina – hur går det ihop?


– I Kina har vi ett bistånd där vi som biståndsmyndighet inte uppmanas att inte ha kontakt med offentliga företrädare. När regeringen pratar om bistånd till diktaturregimer och vikten av att arbeta via det civila samhällets organiationer eller FN-organ så tänker man nog mer på länder där vi av olika skäl inte kan jobba, eller överhuvudtaget inte litar på statsmarken och dess företrädare, som Burma och Nordkorea. I Kina försöker vi bygga upp ett samarbete som kompletterar stat till stat-biståndet där andra typer av aktörer dras in, inklusive kommuner och landsting, det privata näringslivet, det civila samhället och forskarsamhället.

Men om svenska kommuner nu erbjuder ett samarbete och då vänder sig till regimens företrädare, legitimerar man då inte den diktatur som man säger sig vilja bekämpa?

– Det är en jättesvår fråga. Det är klart att det finns en risk att man gör det om man inte aktar sig. När vi är i Kina försöker vi prata med en bred krets av företrädare för det kinesiska samhället. Nu är det ju lite speciellt med kommunala partnerskap, som handlar om partnerskap mellan just kommuner.


I de kommunala dokument vi läst återkommer kommunerna ofta till hur partnerskapen ska stärka den egna kommunens varumärke eller locka turister till orten. Varför ska svenska biståndspengar gå till det?

– Jag tycker inte att det är ett problem om det är en bieffekt. Huvudsaken med partnerskapet är att vi använder biståndspengarna till fattigdomsbekämpning i de här länderna. Om det i sin tur leder till att kommunen tycker det är bra för dem så är det inget problem, men det är aldrig huvudsyftet.

– När kommunerna börjar prata med varandra så drar de med sig det privata näringslivet. Det kanske rent av är bra. Återigen, det som löser fattigdomsproblemen är inte bistånd, utan fungerande samhällen, inklusive fungerande näringsliv. Jag tror det är bra för Namibia, Kina eller Sydafrika med utländska investeringar och handel med andra delar av världen, inklusive Sverige. Det är en positiv effekt.

Har du någon förståelse för att läsare eller medborgare tycker det är märkligt att svenska biståndspengar går just till att stärka svenska kommuners varumärken?

– Ja, jag kan förstå att det låter konstigt om det inte sätts in i sitt sammanhang.

– Därför är det också enormt viktigt att partnerskapen granskas. Även om en kommun får en ganska liten summa så är det skattepengar vi pratar om. Börjar vi slarva på den nivån så får det återverkningar uppåt. Men återigen, vi har fullt förtroende för ICLD:s sätt att sköta det här på och det finns ingen anledning för oss att ifrågasätta deras arbete.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Arbetet med intervjun med Georg Andrén på Sida drar ut på tiden och vi återkommer i morgon.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Socialdemokraternas talesperson i biståndsfrågor vill se
över rutinerna för de kommunala partnerskapen efter SvD.se:s granskning. ”Så
här lättvindigt får det inte gå till”, säger Kent Härstedt (S) till SvD.se.

Hur ser du på den kritik mot det kommunala partnerskapsprogrammet
som hittills framkommit i SvD.se:s granskning?

– Använder man biståndsmedel måste man kunna visa på
resultat – det får inte bli sandlåda för all möjlig verksamhet, det är inte
acceptabelt. De här projekten ska medverka till utveckling och leda till
fattigdomsbekämpning. Här verkar det inte vara tydligt, det saknas en metodik
och en långsiktighet. Kommunerna vill internationalisera sig mer men det får
inte ske med hjälp av svenska biståndsmedel.

Vattenreningsverk som inte blivit verklighet, översatta
turistbroschyrer, sightseeing i Peking, en konsertturné i Västsverige och en
cd-skiva. På vilket sätt stärker de här resultaten demokratin och minskar
fattigdomen – själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– När man läser granskningen så är det svårt att göra
bedömningen att det leder till de målen. Det här känns som väldigt
felinvesterade biståndsmedel. Vi har ju kommit långt ifrån det här duttandet
inom det svenska biståndet, idag jobbar vi mer långsiktigt. Jag utesluter inte
att människor med erfarenhet och kunskaper om lokal demokrati kan vara till
nytta men det är tydligt att man måste utvärdera den här verksamheten, och
fundera på om man är på rätt väg. Det här är långt ifrån vad svenskt bistånd är
känt för internationellt. Så här lättvindigt får inte svenska bistånd
användas.

I den politiska diskussionen beskrivs det ofta hur svårt
det är att bedriva effektivt bistånd i länder med mycket korruption. I vår
granskning visar exemplet Staffanstorp på problemet – svenska
kommuntjänstemän förstod inte att ecuadorianerna inte förstod dem. Är kommuner
då verkligen rätt lämpade att bedriva biståndsverksamhet?

– Det är en relevant fråga, det här är extremt svåra miljöer
att jobba i. Jag tror att det kan finna en godtrogenhet, man vill väl. Men det
innebär stora svårigheter om man saknar kompetens, man kan bli lurad. Samtidigt
kan det betyda något när man träffas på samma nivå i en kommun, det kan leda
till bar möjligheter.

Varken Sala-ida eller de kommuner vi har pratat med
hycklar med att ett viktigt syfte med programmet är att knyta
näringslivskontakter för båda parter. Tycker du att svenska biståndspengar ska
gå till att Sigtuna kommun får draghjälp att få hit fler kinesiska turister?

– Biståndsmedel ska ju framför allt ha en effekt i
mottagarlandet. Den här sortens projekt får inte handla om att hjälpa svenska
företag, det får inte vara ett förtäckt exportstöd, det har vi andra medel
till. Spinoffeffekten för den svenska kommunen får inte vara målsättningen, den
måste vara sekundär. I grunden är ju inte bistånd något som svenska kommuner
normalt jobbar med.

Kommunalrådet Anders Johansson (S) i Sigtuna tycker att
de pengar som hans kommun fått till ett partnerskap med Luodian i Kina borde gå
till utvecklingsprojekt i tex Afrika och inte till världens största ekonomi.
Vad säger du om det?

– Det kändes mycket märkligt att läsa om Sigtunas satsning i
Kina. Vill man marknadsföra sig som en turiststad finns det andra medel än
biståndspengar, det här kändes väldigt långsökt. Det är därför jag menar att
man måste se över metodiken och kriterierna för hur man jobbar. Man måste vara
realistiskt och tydlig med vad svenska kommuner kan medverka till. Sverige driver ju egentligen inte så
mycket bistånd i Kina, då handlar det om mindre insatser i miljö- och
demokratiprojekt.

Hur tycker du att den svenska biståndspolitiken har
förändrats efter att Gunilla Carlsson blev biståndsminister?

– På det stora hela så är svenskt bistånd respekterat och
har bra kvantitet och kvalitet när man ser till internationella utvärderingar.
Där är det ingen skillnad mellan då och nu.

Vad är egentligen skillnaden mellan regeringens
biståndspolitik och er?

– Jag tycker att den nuvarande regeringen använder
biståndspengarna till skuldavskrivningar, flyktingmottagande, och för att täcka
ambassadkostnader istället för att enbart ägna sig åt huvudmålet – fattigdomsbekämpning. Ändamålen har
blivit spretigare.

Gunilla Carlsson har pratat mycket om korruption och
ifrågasatt biståndets effekter med hänvisning till exempel problemen i Zambia.
Hur tycker du att man ska komma åt korruptionen där svenskt bistånd finns?

– Det finns alltid risker när man går in med bistånd i
utvecklingsländer, institutionerna är svaga och det är även rättsinstanserna. I
ett läge där vi försöker fokusera på färre biståndsländer löper vi också större
risker, det finns hela tiden hot trots goda intentioner. Men ett stort problem
tror jag är att vi pratar för lite om riskerna i Sverige. Vi politiker har en
bakläxa att göra, att kommunicera budskapet om hur komplicerad processen är. Annars
lämnar vi biståndsarbetarna i sticket.

Vad vill du göra konkret?

– I dag har vi
kommit en bit på vägen med en internationell samordning via Parisagendan. Jag
skulle även vilja att Sverige fokuserade mer i biståndsfrågan. Kanske borde man
smalna av vilka sektorer man ska jobba inom och till exempel kraftsamla inom
miljö, jämställdhet reproduktiv hälsa, och mänskliga rättigheter. Jag tyclker
också att sadev ska få ökade resurser för att granska vårt bistånd. Det räcker
inte med riktlinjer och direktiv, man måste analysera på djupet och för det
behövs en större kapacitet.

Vill ni öka biståndet från 1 procent eller ligga kvar?

– Vi är nöjda med 1 procent. Sen kanske man kan fundera på
mekanismerna, om det ska vara en procent av BNP. Ser man till konjunkturen kan
det få allvarliga konsekvenser och det är inte bra.

Den nya organisationen ICLD som ni var med och beslutade
om har samma riktlinjer som Sala-ida hade för de kommunala partnerskapen. Om
man inifrån Sala-ida tycker att kontrollen varit dålig, varför har inte den nya
organisationens riktlinjer skärpts?

– Det jag kan säga är att det är tydligt att det måste
finnas en klar målsättning, man måste strama upp regelverket och försäkra sig
om att det finns kompetens i kommunerna.
Annars hotar det tilltron till biståndet.

Alexandra Hernadi och Tobias Olsson

Inför våra intervjuer med Sida och Gunilla Carlsson gör vi just nu research. Vi tittar bland annat på regeringens skrivelser om inriktningen på svenskt bistånd.

I dokumentet Sveriges politik för global utveckling kan du läsa om hur regeringen vill göra biståndet mer effektivt och rättvist.

Regeringen har också pekat ut demokratibiståndet som en prioriterad del i utvecklingspolitiken. Förra året lade man fram skrivelsen Frihet från förtryck. Den kan du läsa här. På sidan 83 tas just de kommunala partnerskapen och ICLD:s verksamhet upp.

Här finns också utrikesutskottets betänkande om regeringens skrivelse. Öppnar man dokumentet som en pdf-fil ser man på sidan 24 och 25 vad den borgerliga majoriteten anser om ICLD och de kommunala partnerskapen. ”Utskottet ser positivt på att det i Sverige bedrivs kommunala partnerskap”, står det i dokumentet.

Protokollet från riksdagsdebatten som följde efter att regeringen lagt fram skrivelsen hittar du här (scrolla ner till §10 Frihet från förtryck – Sveriges demokratibistånd).

Att regeringen tycker att kommunala partnerskap är ett viktigt verktyg i biståndspolitiken framkommer även i en faktapromemoria från i januari i år. EU-kommission hade då lagt fram ett meddelande med skisser på hur lokala aktörer som kommuner kan fås att mer aktivt delta i biståndsarbetet. ”Regerinen anser det befogat att erkänna kommuner och regioner som aktörer inom biståndet, inte minst när det gäller lokal demokrati och decentralisering”, står det i faktapromemorian.

De här dokumenten ger en bra bakgrund till dagens svenska biståndspolitik. Men dokumenten leder också till en rad frågor. I skrivelsen Frihet från förtryck skriver regeringen att ”bistånd bedrivs ofta i en svår miljö som präglas av kränkningar, korruption och bristande demokrati”.

Kent Härstedt (S) är inne på samma spår i riksdagsdebatten: ”Det är precis så jag och mitt parti ser på det. Det är just i de riktigt svåra miljöerna, i diktaturer och mycket korruptiva miljöer, som biståndet behövs för att hjälpa landet i rätt riktning”.

Det ser alltså ut som att regeringen och det tyngsta oppositionspartiet är överens i den här frågan.

Nu undrar vi bland annat om svenska kommuner har rätt kunskap för att bedriva effektivt bistånd. Vi har tidigare bland annat sett att Staffanstorps samarbete med Santa Elena och Salinas i Ecuador inte nådde målen på grund av missförstånd och samarbetsproblem. Och Göran Hedebro, tidigare chef på ambassaden i Namibia, har i en tidigare bloggpost kritiserat systemet just för att han anser att svenska kommuner saknar rätt kompetens.

Vi undrar också på vilket sätt svenska kommuners kontakter med den styrande regimen i Kina stärker demokratin där. I Frihet från förtryck betonar regeringen hur viktigt det är att i diktaturer stödja demokratiska krafter utanför det officiella systemet. Men i både exemplet med Varas demokratiprojekt och Sigtunas turistsamarbete handlade de kommunala partnerskapen uteslutande om kontakter med personer från den styrande kommunistdiktaturen eller näringslivet. Vi undrar helt enkelt hur det praktiska arbetet går ihop med regeringens skrivningar?

Vi har inget svar på frågorna, men ska låta Sida och andra svara på dem senare i eftermiddag.