För 25 minuter sen… började kvällens tävlingsfilm, australiensiska Animal kingdom, en historia som baserar sig på real life kriminella i Melbourne, när det var Australiens motsvarighet till Chicago på 80-talet (jag kan inget om Melbourne, det var regissören David Michôd, som jag träffade alldeles nyss som redde ut begreppen för mig). David Michôd sa att hans mål hade varit att göra en mörk och obehaglig film, och han har verkligen lyckats. Huvudpersonen Josh (James Frecheville) som tvingas in i sin mammas kriminella släkt ser livrädd ut hela tiden. Inte så konstigt, Michôd sa åt honom att tänka sig att han gick in i en bur med lejon på inspelningen, och att han därför skulle undvika ögonkontakt och plötsliga rörelser. Smart. Se den, visas även på lördag och söndag, det verkar som om det är ett Face to face med Michôd även efter sista visningen.

Jag hoppas på biodistribution i vår, men det är inte klart än. Kom igen då Sture Johansson, fram med Smultronstället-pennan!

Idag rullar festivalen ut röda mattan för Winter’s bone, om 17-åriga Ree (Jennifer Lawrence) som letar efter sin försvunna pappa (som råkar ha pantsatt släktgården) i Missouris redneck-skogar. Hennes stenhårda, crystal meth-kokande släktingar bidrar ogärna med information. Efter visningen pratar Andrea Reuter med regissören Debra Granik, som fick stora jurypriset på Sundance. Klockan 18 på Skandia.

Igår var Four Lions-regissören Chris Morris så upptagen att jag inte hann få någon intervju innan han skulle medverka på Extreme politics-seminariet och sen åka hem igen. Oh well. This is England-gänget, Shane Meadows, skådespelarna & andra som är här för att visa och prata om uppföljaren till filmen, miniserien This is England ’86, var också försenade men hade tid med intervjuer, medverkan på kvällsvisningen på Skandia och sen några pints i lämplig pubmiljö några kvarter upp på Drottninggatan. Johnny Harris som spelar Lols obalanserade pappa Mick var förstås i själv verket en supertrevlig bloke som älskade Sverige och snart skulle bosätta sig i Stockholm med sin svenska flickvän. Jag tipsade honom om den i Sverige boende brittiske regissören Colin Nutley. Det var väl såhär i efterhand kanske inte så genomtänkt.

Idag lördag visas den film som programchefen George Ivanov rätt adekvat kallade för antitesen till Hjärtslag, Romain Gavras minst sagt udda tävlingsfilm Vår dag ska komma (Notre jour viendra). Är man rödhårig kanske man får ut mer än andra av denna hämndodyssé där armborst är vapnet för dagen. Men Romain Gavras (ja han är son till Costa-Gavras) har gjort mycket intressant som videorna till Born free och Stress. Man bör nästan se hans film i det perspektivet.

Ibland är det inte riktigt som vi journalister tror att det är. Igår träffade jag brittiske debutregissören Gareth Edwards, som är här med Monsters, som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Mexiko där gigantiska Världarnas krig-liknande varelser har tagit över, och där USA bygger en enorm mur för att hålla dem ute. Jag började, förstås, ställa frågor på temat att filmen är en kommentar till USA:s invandringspolitik och den mur som ju faktiskt nyligen byggts på gränsen till Mexiko. Gareth Edwards förklarade då försynt att hans tanke varit att kommentera kriget mot terrorismen, att han egentligen hade tänkt spela in filmen i Thailand (där han varit på semester), och det här med att filmen väcker associationer till USA:s invandringspolitik, det hade han inte insett förrän på den första presskonferensen för filmen, då alla journalister hade tagit upp det. Hm.. Ja, där ser man. Så här står det för övrigt i festivalens katalogtext om filmen (dom kollade nog inte med Gareth Edwards innan dom tryckte den): ”Årets stora överraskning är en kontemplativ resa som gör creature feature-allegori av invandringspolitik.”

Ikväll (torsdag) kan man höra Gareth Edwards prata om Monsters, på ett Face to face-seminarium kl 18 på Saga. Filmen visas idag, imorgon fredag och på måndag.

Den som har ögonen med sig under Romain Gavras Vår dag skall komma kommer att göra en svensk upptäckt. I en scen i en simhall dyker tre topplösa blondiner upp och kastar sig i bassängen. En av dem är Alexandra Dahlström! I sanningens namn hinner man inte se något. När Vincent Cassel sedan vänslas med blondinerna i sin säng är Alexandra inte med. Råkade hon bara passera filminspelningen?

Såg precis Shelter, Storm-männen Måns Mårlind & Björn Steins USA-debut. Min tolerans för skräckfilm är ju visserligen mycket låg, men herregud, såhär rädd har jag inte varit på bio sedan jag och Hynek såg Barnhemmet i Göteborg. Gå och se på festivalen, den går av snåriga lanseringsskäl direkt till dvd här i januari. Visas på söndag och under nästa helg.

Som vanligt; festivalen galainvigdes på Skandia, i år av en Git Scheynius i lila festblåsa, en hommage till jättefina öppningsfilmen Hjärtslag (Les amours imaginaires, Monia Chokri har en liknande blåsa under ett av sina försök att få den Adonis-lika Niels Schneider för sig själv) och med både Gus van Sant och Holly Hunter i publiken. Regissören, kanadensiska Xavier Dolan, en fantastiskt söt, tre äpplen hög rockabillyhipster, klippte traditionsenligt av en rulle film för att förklara festivalen öppnad. Innan dess hade han fingertopppskänsligt häcklat Kungen (”Jag har hört att han inte är här i kväll för att han är hemma hos sin fru och sina barn. Eller inte…?”)

Efteråt stod stelfrusa små volontärer utplacerade som fackelbärande vägvisare hela vägen till Brunnsgatan 6. Kanske var det fler än jag som kom dit med minnet av forna dagars jättebufféer i minnet, åtminstone Fares Fares hade något hungrigt i blicken där han stod parkerad vid bordet med snittar och langade in flera exemplar av potatis-och-lax-varianten. Imorgon – la seance commence!