Folkets Bio har haft den goda smaken att köpa in Ari Folmans Waltz with Bashir. Grattis Sverige. Nu ska jag inte tjata mer om den filmen, men den borde ha fått ett pris i Cannes.

.. inte kanske en fin film om skolan, även om Enter les murs var värd all uppskattning – jag liksom en hel del andra såg den först efter prisutdelningen, kl 21.15-23.25, allra allra allra sist, istället för en efterlängtad middag, så förutsättningarna var kanske inte de bästa (sista söndagen i Cannes är repris-dagen, så jag hade redan tuggat i mig 2 hela och 2 halva filmer som jag missat ). Men men, i min krönika imorgon skriver jag lite om priserna, men hade inte plats att nämna Waltz with Bashir, som de flesta nog trodde åtminstone skulle få någon av bucklorna. Ari Folmans tecknade dokumentär om sina och sina vänners förträngda minnen från kriget i Libanon på 80-talet, och deras del i massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila borde verkligen ha fått ett pris. Den och Eric Khoos underbart naivistiska My magic är mina favoriter från Cannes 2008. Hoppas, hoppas nån köper in Waltz for Bashir eller att den åtminstone dyker upp på nån svensk festival. Gärna My magic också.
För övrigt undrar jag vilket statement Sean Penn (och Jeanne Balibar) ville göra genom att sitta och röka trotsigt på juryns presskonferens igår kväll. Det är ändå bra coolt att röka inhomhus, fuck rökförbudet och allergikerna? Kändes lite omoget faktiskt.
Och härå, en liten bild från fina Cinema de la plage, den del av festivalen som vanliga dödliga har en hyfsad chans att få biljett till. Hur trevligt som helst när vågorna slår in under filmduken. Det är inledningen av Dirty Harry, och Clint Eastwood har precis hållit ett litet tal under stort jubel från franska fans (”Monsieur Clint Eastwood! La classe! La classe!”)

Jaha, men då tackar vi för i år, med en till bild från playan. Au revoir.

Man ser inte till så många som försöker bli upptäckta på stranden som det var förr i världen, men en del tokerier förekommer alltid på stan runt festivalpalatset där det är ständig folkfest. Här görs det reklam för nån slags burlesque-klubb:

Hittills har jag inte märkt av nåt traditionsenligt tokeri från Troma films, det närmaste är den här feta superhjälten:

Sen brukar det ju alltid förekomma nåt spektakel med lite substans också, demonstrationer och likande som passar på att få lite välförtjänt medieutrymme. Här har vi ett gäng burmesiska munkar inbjudna av en fransk organisation:

Äntligen! Unika bilder från världspremiären av De ofrivilliga i måndags. Här står Ruben Östlund och filmteamet på röda mattan utanför Salle Debussy. Det finns många röda mattor i Cannes, det här är den mindre varianten av de två officiella festivalmattorna.
Presentation innan filmen. Jag är nästan hundra på att mannen som presenterade Ruben kallade honom för Erik Östlund. Men vad gör väl det om hundra år, och det står ju rätt namn på filmduken.

Lite mindre flashigt men inte desto mindre världspremiär: Anna Novion presenterar sitt filmteam och tar emot applåder på Espace Miramar, där Les grand personnes visades i sektionen Kritikerveckan några timmar tidigare:

Allt det här måste förstås firas. På kvällen bjöd Svenska Filminstitutet in till sin årliga fest på Skandinaviska terassen (japp det är en självlysande midsommarstång där till höger).

Trevligt som vanligt, men en stor miss för alla inblandade var att boka
lågmälda Taken By Trees, kompad av Ass, som knappt hördes alls i det
högljudda minglandet. Det hade varit kul att höra Victoria men i ett
annat sammanhang.

Dockpojken var där såklart. Han sågs även på Nordic Film/Göteborg filmfestivals party nere på Long Beach senare på kvällen. Som vanligt var Göteborg bäst på att ordna fest. Man upprepade succén med dj-maraton. Här spelar Nina Natri och SFI:s Jan Göransson skivor:

Alltid trevligt att få komma ner på stranden, tyvärr är det uselt väder i Cannes i år och det regnade, så de flesta trängdes under tältdukarna. Men alla var där, till exempel Jakob från Nonstop, Ebba och Orvar:

Ruben Östlund är omslagspojke på årets Cannes-utgåva av Svenska Filminstitutets (väldigt fina) reklamtidning för de svenska filmer, filmare och branschfolk som man vill skylta med för tillfället. Idag lördag lunch (ja, vi fick gratis mat efteråt) presenterade SFI & en traditionsenligt stolt Cissi Elwin årets Cannes-svenskar (de som hunnit ta sig till Cannes, ingen av filmerna har visasts än) på Skandinaviska terassen, 55 boulevard de la Croisette:

Från vänster Ruben Östlund, regissör till De ofrivilliga, Björn Gustavsson & Lia Boysen, skådespelare i Anna Novions Les Grand Personnes, Johannes Nyholm, skapare av Dockpojken, Maria Lundqvist, skådis i De ofrivilliga och längst fram Jakob Eklund, som också är med i Les Grand Personnes.
Och här sitter SFI:s Jan Göransson och säljer in svensk film för glatta livet:

Woody Allen hejar på Henri Behar, ständig moderator på de flesta presskonferenser, i år med extra mycket glitter i öronen. Nya stjärnskottet Rebecka Hall och Penelope Cruz flankerar, saknades gjorde Scarlett Johansson och Javier Bardem. Woodys nya film Vicky Cristina Barcelona är en riktigt skön komedi som glatt frossar i klichéer – bättre och roligare än Cassandras dream och den där andra med Scarlett som jag är för trött för att komma ihåg namnet på – och handlar om två amerikanskor – Scarlett och Rebecka Hall – som spenderar sommaren i Barcelona och dras in i en slags trekant/fyrkant med två latin lovers/konstnärsgenier – Javier Bardem och Penelope Cruz. Dyker upp på svenska biografer nån gång i höst. Det låter också lovande med Woody Allens kommande komedi, som ska spelas in i New York, och har Larry David, Evan Rachel Wood och Patricia Clarkson på rollistan och enligt regissören handlar om ” svårt neurotiska människor”. Alla vill plåta Penelope efter presskonferensen:

Utanför festivalpalatset är det i vanlig ordning packat med folk, och 90 % vill köpa sistaminutenbiljett till galavisningen av Vicky Cristina Barcelona:

Kanske går det bättre om man har en jättestor frisyr?:

Här är smokingen redan på, det är bara biljetten som fattas (vad mycket pengar man skulle kunna tjäna om man orkade försöka tjata till sig en biljett till en galavisning nån gång):

Filmfestivalen i Cannes dag 2 går mot sitt slut. Den enda tävlingsfilm jag hunnit se, Fernando Meirelles Blindness, var en besvikelse. Men det finns mycket annat att se fram emot dom närmaste dagarna, som Woody Allens nya, Vicky Christina Barcelona, imorgon kväll, även om den är lika tramsig som Cassandras dream så är ju Woody alltid Woody. Gomorra av Matteo Garrone ska bli intressant också.

Såhär glamourös ser röda mattan ut när vi journalister passerar på väg till visningar på dagarna. En och annan turist ser väl lite avis ut när vi går in, men det är aldrig någon som tar kort på oss. Vi kanske har en lite för casual dresscode.
När vi inte sitter i en biosalong eller skriver springer vi fram och tillbaks längs den här gatan, Croisetten, och försöker bland annat reda ut vilka intervjuer vi ska göra, med vem och var. Lite tjatigt i längden men intressantare än Drottninggatan får man väl erkänna. Om man tittar noga ser man att det här är en strandpromenad. Ibland hinner man faktiskt sitta vid havet i flera minuter.

Statusen för ingången till Grand Theatré Lumiére i 18-tiden på tisdagen; febril avktivitet råder för att få ihop allt till invigningen. Imorgon onsdag smäller det för den 61:a filmfestivalen i Cannes och bland andra Julianne Moore kommer att posera på den nylagda spånplattan som då med största sannolikhet är helt täckt av den röda mattan.

Jippie, det regnar festivalpass över våra stjärnskott i år! Ruben Östlunds andra film efter debuten Gitarrmongot, De ofrivilliga, har blivit uttagen till sidosektionen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Grattis till västkusten!

Apråpå Varg så var det nästan fullsatt på Sagas lunchvisning av filmen – av en något äldre publik. Alla vi som blev förälskade i Peter Stormare i Stjärnorna på slottet vill också se honom som renskötaren Klemens. Han gjorde ingen besviken.