I söndags fick regissören Ruben Östlund ta emot Filmkritikerförbundets pris, Greta, för förra årets bästa svenska film De ofrivilliga. Han undrade då vad den geniala redigerare heter som har satt rubrikerna som inspirerat till namnen på två av de filmer som kommit ut på hans filmbolag Plattform produktion i Göteborg. Nämligen Patrik Erikssons mobildokumentär En enastående studie i mänsklig förnedring och Patrik Erikssons kommande Ett spekulativt frossande i vidriga detaljer.

Nu vet vi svaret. Han heter Peter Östman och båda rubrikerna stod på Litteratursidorna. Den 21 juli 2006 satte Peter Östman rubriken Enastående studie i mänsklig förnedring på en understreckare om psykoterapeuten Anne Darquier. Den 7 augusti 2008 satte han rubriken Spekulativt frossande i vidriga detaljer på recensionen av Elisabeth Gileks roman Varför dog Monika P? Grattis Peter för att du inspirerar till nya svenska filmer!

Vi har skrivit mycket om biografdöden. Därför är det så mycket roligare att berätta om nytillskottet Rio, före detta Kvartersbion vid Hornstulls strand 3. Bion var ju nedläggningshotad år efter år, men nu har Folkets hus och parker tagit över den till den gamla ägaren René Reiss belåtenhet. Och renoverat den! För det behövdes sannerligen. Kvartersbion var väldigt smutsig och trasig de sista åren. Nu är Rio som den heter tillbaka i all sin glans. Bekväma stolar med gott om utrymme för benen. Högt i tak. Och bra sikt. Passa på att se Slumdog millionaire, Ebbe – the movie och Burma VJ där.

Att Mickey Rourke inte fick någon Oscar för The Wrestler var galans stora besvikelse igår. Någon mer sådan chans lär han aldrig få. Det här var hans livs roll. Sean Penn var storsint nog att ge Mickey Rourke en eloge i sitt tacktal för statyetten för bästa manliga huvudroll som han vann för Milk. Men det var allt lite synd om Mickey Rourke.
Det blev en fin och värdig kväll i Kodak Theatre i Los Angeles, både intim och känslosam med publiken samlad i en halvcirkel runt scenen och i närkontakt med kvällens värd Hugh Jackman.
Fint var också att lika många skådespelare som de nominerad i varje kategori höll ett lite tal om rolltolkningen. På sätt blev alla de nominerade och inte bara vinnaren hyllad.
Slumdog millionaire slog Benjamin Buttons otroliga liv även om kampen var osäker in i det sista.
Men mycket var givet denna kväll som att Heath Ledger skulle hyllas. Inget öga var torrt när hans föräldrar och syster tog emot statyetten för bästa manliga biroll, Heath Ledger som Jokern i The dark knight.
Och att Kate Winslet skulle knipa sin första huvudrollsOscar var också helt klart. Där fick hon ju rätt som vi skrev om i fredagens tidning att filmer om nazismen och andra världskriget är säkra kort. Hon har redan prisats för sin rolltolkning som lägervakten Hanna i The reader många gånger om. Nu väntar vi bara på att få se filmen i Sverige.
Om Kate Winslet var i gasen så var det inget mot Penelope Cruz som blev så upphetsad över sitt pris för bästa kvinnliga biroll i Vicky Christina Barcelona att hon aldrig höll på att sluta prata.
Bästa utländska film blev inte Waltz with Bashir utan japanska Okuribito, som jag tyvärr inte har sett.

Ibland känns det som om de Oscarsnominerade filmerna ALDRIG kommer till Sverige. Man väntar och väntar. Ja, andra gör inte det. Jag vet. Men jag väntar tills pressvisningarna eller i bästa fall en festival visar filmerna trots att jag redan läst massor av artiklar om och recensioner av dem. Idag har till exempel Waltz with Bashir äntligen svensk biopremiär fast världspremiären var i Cannes i maj förra året. Nästa vecka – efter Oscarsgalan – går Milk upp på biograferna medan man får vänta ytterligare en vecka på årets absoluta favorit Slumdog millionaire. Det beror förstås på brist på biografer, men inte bara. Distributörerna vill naturligtvis också sprida ut filmerna för att locka så mycket publik som möjligt.
Men nu har jag äntligen lyckats se alla utom The Reader.

Här är min Oscarslista:
Bästa film: Slumdog millionaire. Ett riktigt lyckopiller! Det var länge sedan jag gick ut från biografen så rusigt glad. Historien om de båda föräldralösa bröderna Jamals och Salims fantastiska och förfärliga äventyr i Mumbai är bara helt makalös, som en Dickensroman flyttad till Indien av idag.

Bästa regi: Följaktligen tycker jag att Danny Boyle också ska vinna för bästa regi. Han har en faiblesse för bajshumor. Minns den oförglömliga flygande skitscenen i Trainspotting. Här kommer han igen med en scen som är lika äckligt rolig.

Bästa skådespelare: Här står två favoriter mot varandra. Mickey Rourke i sitt livs roll i The wrestler och Sean Penns briljanta porträtt av gayaktivisten Harvey Milk. Detta är väl Rourkes enda chans att vinna en Oscar skulle jag tro. Penn har varit nominerad fem gånger och vunnit en gång för Mystic river. Så jag håller på Mickey.

Bästa skådespelerska: Här är jag mera osäker. Ingen är min absoluta favorit. The reader har jag som sagt inte sett ännu. Så jag håller på Melissa Leo i Frozen river, där hon gör en mycket oglamourös men trovärdig mamma, och dessutom varit en helt okänd skådespelerska fram till nu.

Bästa manliga biroll: Det måste bara bli Robert Downey Jr i Tropic thunder, som är just en drift med överseriösa skådespelare och Oscarsvinnare.

Bästa kvinnliga biroll: Varför inte Marisa Tomei i The wrestler, ett strongt och i alla bemärkelser naket porträtt av en kvinnlig motsvarighet till Rourkes Randy ”the Ram” Robinson. Det skulle i så fall bli hennes andra Oscar. Hon vann en för My cousin Vinny1995.

Bästa utländska film:
Här har jag inte heller sett alla. Men Waltz with Bashir är i alla bemärkelser genial.

”Nej nu får ni inta era platser. Det här ser ut som rena cocktailpartyt” sa Filminstitutets vd Cissi Elwin inför presentationen av höstens svenska filmer i måndags. Skådespelare, regissörer och journalister hade inbjudits för att ta del av 21 kommande premiärer under två timmar under ledning av Emma Gray Munthe. Och det var väl klart att alla hade massor att berätta efter sommarlovet. Sommarens biobesök har ju slagit alla rekord. Inte minst augusti har varit en toppmånad. Nu hoppas alla på fortsatt publikrekord.
Höstens trender var ett givet ämne. Vampyrer är ett med filmerna Vampyrer och Låt den rätte komma in. Kärlek ett annat med Patrik 1,5, Fishy och Kärlek 3000 . Och så djur förstås som Mamma Mu och Kråkan och den redan berömda giraffen i Vi hade i alla fall tur med vädret – igen. Eftersom tiden för presentationen var så knapp – bara tre minuter på varje film – blev inte mycket sagt. Vackrast formulerade sig Rolf Skoglund om sin rollfigur Gösta Backlund i Vi hade i alla fall turt med vädret –igen. ” I den första filmen var han en ung man med en inre tomhet. I den nya filmen är han en äldre man med en inre tomhet, som kanske fylls lite på slutet.”

Ett tips är att hänga i Cadierbaren på Grand Hotel nu i eftermiddag för att få en skymt av mannen som var jätterolig i Anchorman – men tyvärr inte lika rolig i sin kommande crazykomedi Step brothers (3 oktober). Men ändå, det är ju Will Ferrell.

Århundradets bästa biosommar trumpetar SF ut. Det verkar verkligen vara så. Filmutbudet är ovanligt blandat, men vädret kanske också bidrar. Och att biograferna är så få!
När jag efter sommar utomlands försöker uppdatera mig på biofronten får jag vara ute i god tid och fixa biljetter – för alla föreställningar säljer slut på nolltid. Knökat på på The dark knight på Sergel, där publiken snällt satt kvar en halvtimme medan en lampa lagades, knökat på Mamma mia! på Victoria och mer än halvfullt på My blueberry nights på Sture.
Ändå vill jag mest av allt rekommendera Blade runner från 1982. Den har inte åldrats en sekund. Så vacker. Så poetisk. Det var med Blade runner framtiden förvandlades från utopi till dystopi och har så förblivit.

Jag var också där, på galavisningen av Sex and the city i måndags. Av fotografuppbådet att döma kunde det ha varit Oscarsgala eller Cannesfestival. Dresskoden var ”city chic”. Jag gjorde mitt bästa i prickig klänning, men kom inte i närheten av aftonens alla snygga tjejer klädda i skyhöga sandaletter och kortkorta ballongkjolar. Trots kvällskylan var det nakna axlar och barbent som gällde. Inne i Rigolettos biograf kunde man följa vandringen på röda mattan uppe på duken. Precis alla var där: Lena Ph, Lena Endre, Alexandra Rapaport, Frida Hallgren, Eva Röse, Pernilla Wahlgren, Agneta Sjödin, Sofia Helin, Sara Sommerfeld, Sofi Fahrman, Gry Forssell, Magdalena Graaf, Annika Jankell, Malin Berghagen. För att nämna några av dem jag känner igen.Veteranen Britt Ekland klädd i turkos från topp till tå spexade mest av alla. Kvällen avslutades på restaurang Josefina på Djurgården med buffet och en cosmopolitan. Och hur var filmen? Läs Karoline Erikssons recension på fredag.

”Novellfilm!” hånskrattade ett gäng cyniska kollegor som jag av hänsyn inte ska namnge, när vi hade kommit på snöplig andraplats på filmquizen på Drömfabriken och kastade oss över tröstpris-dvd-erna från SFI. Men novellfilm är naturligtvis något man ska uppskatta och vara glad över. Ikväll klockan 21.30 börjar SVT2 sända årets skörd, skriv ut och spara:

4 juni: Synd att klaga av Simon Gunnarsson
11 juni: Honungsfällan av Kicki Kjellin
18 juni: 900 meter under jord av Emelie Carlsson Gras
25 juni: Sten för sten av Peter Magnusson
2 juli: George av Alain Darborg
9 juli: Hjärtrud av Eva Brise
16 juli: Majken av Andrea Östlund
23 juli: Borta bra av Ulf Friberg
30 juli: Dockpojken av Johannes Nyholm (bilden)