Prince, Luke Steele, Kanye och Jarvis Cocker. Det är som om luften i Göteborg borde vara mättad. Eller åtminstone som om solen över Slottsskogen borde skuggas under helgen av musikvärldens största manliga egon som tar plats på Way Out Wests scener. Ödmjukhet är musikvärldens mest överskattade egenskap.

Det är möjligt att jag var den enda av 32 000 personer på samma gräsmatta som såg mer fram emot att se Kejsaren än Prinsen. Men han dök upp till slut. I perfekt tid. Luke Steele aka Empire of the Sun. Nick Littlemore verkar en gång för alla – eller åtminstone ännu för nu – vara en del av kejsarhistorien. Men två galenpannor på samma scen är kanske en omöjlig ekvation. Men Kejsaren inte bara kom, han såg också och han segrade definitivt. I tre uppsättningar kostymer. Det finns bara en Luke Steele och man bara måste älska honom. En sympatisk person – senaste gången jag pratade med honom höll han på och målade om sin mammas hus, som en överraskning! – och ett musikaliskt geni. En rar kombination. Storhetsvansinne är aldrig att förakta i musiken. I kväll dyker det största vansinnet upp: Kanye West.

Det hade kunnat vara ett inslag i briljanta samtidsserien Stockholmsnatt men erbjudandet i rubriken pågår i exakt detta nu utanför ingången till Way Out West. Hundra kronor för att en man – som proffsigt dukat upp ett bord där han kan utföra sitt arbete – ska våldföra sig på dina alldeles nyköpta jeans. Så att de ser gamla ut. Slitna. Lite mer rock sådär. Hundra kronor. När festivalen lämnat landet och bosatt sig i storstaden får man ta till de artificiella metoderna. Rock ska man ju vara ändå.

Just nu spelar The Hives på området. Det är ett säkert kort. The Hives gör sällan någon missnöjd; de är ett av Sveriges bästa liveband. Det finns bara en Howlin’ Pelle och han är en genialisk frontfigur. Ett skolboksexempel. Men det är i en trädgård till ett rosa hus ett stenkast från området som dagens mesta guldkorn äger rum i detta nu. Jens Lekman och Annika Norlin – i sitt alias Säkert – möts för att göra varsin konsert och sedan en låt ihop. Det är ett samarbete som jag önskar att jag inte hade missat. Men det kanske är ett samarbete som vi får höra mer av i höst? Kanske rent av på kommande Jens Lekman-skivan? Hade det inte varit en utmärkt idé. Jo men det hade det.

Om några timmar stiger Prince upp på Way Out Wests största scen. Förslagen på vart 2006 års vinnare av utmärkelsen världens sexigaste vegetarian (enligt djurrättsorganisationen PETA) ska hålla en hemlig spelning ikväll haglar på området. I höstas sprang jag på Prince i en hotellobby i Köpenhamn. Han stod och kallpratade artigt med Charlie Watts. Charlie kom ut ur restauranten, ropade på Prince som precis gick förbi och så utbyttes lite artighetsfraser. Två legender, en kvadratmeter.

Slut på historien. Det blev inte mer än så.

Vanligtvis är det Pete Doherty som brukar spela huvudrollen i konsertvärldens egen variant av Vargen kommer-sagan. Men just idag är det istället Luke Steele och hans Empire of The Sun som får axla rollen. Den excentriske Perth-sonen som tidigare uppträdde under aliaset Sleepy Jackson  – och hans bandkollega Nick Littlemore från Pnau – verkar ha ungefär lika god ordning på resehandlingarna som Pete Doherty. Så jag vågar inte hoppas att Steele och Littlemore (om det nu så är att de båda är med i bandet för tillfället – det verkar vara en ständigt skiftande relation) kommer ikväll. Inte förrän de spelat minst halva spelningen bör någon våga pusta ut. Det är en lång väg från bakom scenen till framför scenen – under den tiden kan precis allt hända när det handlar om Empire of The Sun.

Klockan 23 får vi svaret på om de verkligen, på riktigt, utan något tvivel, dyker upp. Åtta långa timmar kvar.

Sådär då. Äntligen. Efter att ha köat i en mindre evighet och sedan slagit sig fram genom horder och åter horder av folk är festivalbloggen nu incheckad och inloggad. Först måste vi ta det här med publikantalet. Det är givetvis en fjäder i hatten för arrangörerna Live Nation att de fått utöka områdets storlek efter det höga biljettrycket. Men för oss som går på festivalen börjar det bli hopplöst. Bara tanken på att komma in i konserttältet ger mig yrsel, att lämna området är det inte tal om (vem ska orka stå i jättekön två gånger på ett dygn?) och det blir till att äta gräs till middag (hallå matköer!). Det är en klassisk utveckling som är oroande. För Way Out West är inte första festivalen som verkar förtjusta i chansen att växa sig stora. Men att växa sig till 25 000-biljettsnivå sker inte gratis. Det är på bekostnad av det som förut var det charmanta med Way Out West. En stadsfestival med själ. I år är den mer opersonlig än någonsin. På området idag och i morgon spelar framför allt de största akterna. De mindre banden spelar på klubbarna. Och att komma in där är som kamelen och nålhuvudet. Igår spelade James Blake, Warpaint, Okkervil River och Timber Timbre på Stay Out Wests klubbar. De borde ha spelat på området. Idag. Gärna nu.

För er som är sugna på att se något bra ikväll: missa inte Syket (00.30 Annedalskyrkan) och Wu Lyf (01.00 Trägårn). Det innebär givetvis att det är dags att börja köa redan nu. Eller ännu hellre – för några timmar sedan.

Du har varit en festival i min smak. Nu när det inte var så förbannat mycket folk överallt kan man se saker man i vanliga fall missar.

Som de fruktansvärt söta munk-ungarna till exempel. De hade kanske flest kunder på hela området. Jag gissar att de är miljonärer vid 18.

Eller hur Hulingen ändrar färg när solen går ner. Till och med Morrissey var rörd.

Eller hur funktionärerna för en gångs skull verkade vara på bra humör, och hur charmigt det är att farbrorn som tog betalt på festivaltåget plötsligen drar ner tågrutan halvvågs till festivalen och hojtar ”Bernte, ställ in min i öl i kylen” in i en av trädgårdarna som badar i guldigt, björksilat ljus.

Eller hur kul det är att The Embassy verkar vara så uttråkade att de knappt är vid medvetande, men att Torbjörn ändå hinner med ett klädombyte under konserten. Oärliga konserter är det värsta jag vet, och mycket ärligare än The Embassy klockan fem på eftermiddagen blir det knappt. Jag gillart.

Nu är det kaffe i solen på balkongen, sen hemåt.

Ett roligt ögonblick igår var efter Amanda ”Idiot Wind” Bergmans konsert när jag, som en jobbig fan girl, stalkade hennes ljudtekniker tills han hämtade Amanda och en skiva från bakom scenen. Det tog ungefär fem sekunder innan vi var omgivna av tyskar som i sin tur stalkat The Tallest Man On Earth till Sverige och Hultsfred och nu även upptäckt Amanda. Jag tyckte det var lite spännande att de kommit hit från utlandet, och försökte spontan-intervju några av dem. Det gick så där. ”I’m just a crazy german” sa en långhårig man innan han återigen riktade all sin uppmärksamhet mot Amanda. Hon tittade under sin lockiga Bob Dylan-lugg och såg lite chockad ut, medan hon helt oförberedd sålde skiva efter skiva i brist på växel för vad folk hade på sig i kontanter.

Det enda som var fel hennes cover på I’ll keep it with mine, låten Bob Dylan skrev åt Nico, var att den tog slut. 

Smålandsrullen, en ost- och kikärtsspäckad rullad skapad av Byfolket

Smålandsrullen, so we meet again.

Påminner mig också om att en festival jag var för några veckor hade tapetserat sitt område med varenda irriterande catch phrase i hela världen, utom just Meat is murder. Det var som om det var lag på att lassa in processade djurdelar i ansiktet (och gärna lyckas missa munnen lite också). Men det är klart att en festival med Morrissey som headline ska ha festivalsveriges bästa vegetariska snabbmat.